Djupt vatten

Ok. Enligt ett nyss ankommet brev från kommunledningskontoret är jag nu är officiellt förtroendevald i Idrotts- och fritidsnämnden i Uppsala kommun. Utbytesstudentmetoden har fungerat.

Tack alla ni som rösta på mig, trott på mig, och lajkat mina posts på Facebook. (Vi bryter där, det är ingen Oscar. Men jag lovar att försöka göra ett bra jobb.)

Jag fick som sagt ett brev. Till min förvåning ser jag att det konstituerande mötet hålls klockan 13:00 på en onsdag. Tanken att en fritidspolitiker är någon som ägnar sig år politik på fritiden känns plötsligt långsökt. Det är även nu som min hustru himlar med ögonen så där som hon gör när hon undrar om jag började skolka från samhällskunskapen redan på lågstadiet.

Ok. Jag ska kolla min kalender. Tydligen ska jag även får betalt för att jag inte är på jobbet. (Enligt något som heter ”ERS 15/ERS-H 15” och inte är del av det amerikanska missilförsvaret.)

Dessutom ska jag få (låna) en iPad. Jag vet inte om det kommer anses artigt att lämna tillbaka den och säga att vi ska sänka skatten eller satsa på skolan istället.

Buckle up Dorothy. (Det blir pepparkakor till fikat.)

One Nation under God

När jag en söndagsmorgon hämtade sonen från en hajk kom jag lagom till halningen av flaggan. Scouterna gjorde honnör och flaggan veks ihop. Jag kunde inte undgå känslan av journalfilm och 50-tal.

I nummer 4/2014 av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind om den minskande rasismen i (bland annat) Sverige. Hon varnar för att sätta likhetstecken mellan nationalism och rasism, och låter nationalism vara åsikten ”att man har vissa skyldigheter gentemot sina landsmän som man inte har gentemot hela mänskligheten”.

Jag tycker det är en väldigt användbar och rimlig definition. I praktiken lever vi (då) i ett nationalistiskt samhälle. Basen är ömsesidigt ansvar, och vi betalar t.ex. skatt och alla landsmän får tillgång till de offentliga tjänsterna. Dessutom, eftersom vi är en väl fungerande nation, hjälper vi även de som inte är medborgare.

Mer problematiskt blir det då när Söder och Åhrén vill skilja på nationen och medborgarskapet, men allt behöver inte vara enkelt. Jag känner en hel del av de där 8-åriga scouterna som gjorde honnör för flaggan, och jag är inte säker på att Söder skulle klassa alla av dem som Svenska.

Det gamla Sverige

Jag läser Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord. Statarsverige ligger bara två generationer bort. De finns en bild på min farfar där han sitter med sina syskon på trappan utanför huset. De var 9 barn i statarstugan.

Lo-Johansson berättar om fattigdom och hopplöshet i ett samhälle som stannat. Om årstidernas växlingar, eländiga bostäder, och statarnas lojalitet till godset. Om flickorna som faller för skitstövlar och agitatorernas misslyckade försök att organisera lantarbetarna.

Boken är i viss mål kamplitteratur och anses innehålla poetiska överdrifter, men kampen var på riktigt. I Södra Möre i Kalmar län vräktes statare som organiserat sig, och på Fånö gård i Uppland sköt ägarinnan, fröken Anna Grill Tham, pistol över huvudet på strejkande arbetare som närmade sig.

Den socialdemokratiska partisekreteraren Gustav Möller tog initiativ till att även (stum-)film användes i propagandakampen.

Min farmor, som är född 1926, fick inte läsa Lo-Johansson. Bibliotekarien, som även var syslöjdslärarinna och gift med överlärare Aulin, släppte däremot igenom Gårdarna runt sjön där följande klargörs redan på första bokens första sida:

"Herrgårdarna hade gått i arv från far till son, stannat inom samma släkter, sett den ena generationen växa upp efter den andra, allteftersom århundrade lades till århundrade. Deras ägare hade alltid varit stolta och modiga män, som älskade sitt land och vördade sin konung. När ofred rådde, när landet var i krig hade deras platser aldrig stått tomma i leden. Med svärdet hade de värjt sitt land och skapat historia. I fredliga tider hade de brutit mark, odlat jord och uppfostrat det unga släktet, som i tidens fullbordan skulle hävda sin plats bland rikets män, ta upp fädernas mantel och kämpa för nya mål, nya tankar, och nya segrar."

(Farmor läste serien, men berättar också att hon och hennes vänner lyckades smyga till sig böcker av både Lo-Johansson och Moa Martinsson.)

I Husmoderns julnummer 1974 berättar författarinnan Birgit Th Sparre om julfirandet på gården Sjörred där hon själv växte upp. På julaftons eftermiddag var det tradition att barnen gick ut med julkorgar till de anställda. I korgarna, som delades ut såväl till rättarfar som till statarna, fanns strumpor, underkläder, nattskjortor, julkorv, kaffe, och äpplen. Även om Alexandertårta och tusenbladstårta var ett måste under julförberedelserna så bytte den grevliga familjen själva i första hand hemmagjorda julklappar.

Relativt sett var godsens ägare naturligtvis stormrika. Om statarna var relativt fattiga eller inte, dvs hade inkomster under 60% av medianinkomsten (med staten översatt till pengar) har jag inte lyckats klura ut. Det verkar som om den liberale riksdagsmannen Sven Palme räknat på saken, och även siffrorna verkar ha diskuterats intensivt under 1900-talets första årtionde, verkar statarna åtminstone inte haft det tydligt sämre materiellt än stadsbefolkningen, snarare tvärt om.

Att absolut fattigdom rådde kan nog ingen tvivla på. Tjänstehjonstadgan, som i och för sig avskaffades 1926, tänker jag inte gå in på.

Jag må kanske upplevas som konservativ i vissa frågor, men jag tror inte att det var bättre förr, antagligen inte för någon.

#kulturtidskrifter

Det är alltid spännande att se människor med makt och fri tillgång till media agera. Att det statliga stödet till en grupp kulturtidskrifter föreslås minska fyller gamla, nya, och sociala media. Jämfört med fler analyser av vad Björn Söder säger eller tycker är det både intressant och underhållande. P1 bjöd på budgetkritik i Shakespeareformat.

Jag tittar på listan över de tidskrifter som fick bidrag förra året. Att inga tidskrifter jag läser finns på listan förvånar mig inte (ja, det är nu du kallar mig obildad o.s.v.), men att jag känner igen så få namn överraskar.

Fyra namn känner jag igen, men jag blir åtminstone lätt förvånad över att hitta dem i det här sammanhanget.

Expo känner jag i första hand igen som privatspanare (att kalla dem för en privat underrättelseorganisation känns så mycket IB att jag helst undviker det) som specialiserat sig på att kartlägga och exponera rasister och deras organisationer. Jag hade spontant inte klassat den som en kulturtidskrift.

Ordfront läste jag ibland förr, och visst händer det att jag följer någon länk från twitter eller facebook, men jag har nog mer sett den som en kamptidskrift för en ganska arg vänster, än som en kulturtidskrift. Bang och Galaga hamnar i samma fack, vänsterkamp med mer eller mindre inslag av feminism.

Så tittar jag in på twitter och ser någon jättespännande hända. Kulturtidskrifterna ger sig ut för att få nya prenumeranter och nya läsare och pengar strömmar in. Galagos Johannes Klenells bruk av invektiv kan man naturligtvis ha åsikter om, men hans grundtanke är väldigt sund – han vill stå fri från politiska bindningar och vill vara lojal mot sin tidskrift och sina läsare endast.

Prenumeranterna strömmar in till Bang också.

Förhoppningsvis kommer framtiden innehålla friare och mer lästa kulturtidskrifter. Kulturen och kanonerna slipper ha samma herrar.

Fyra och ett halvt kilo pepparkakor

Det kom ett mejl. Som ”du tidigare fått information om” hade fotbollsspelande barn fått i uppgift att sälja två burkar pepparkakor á 150 kronor. ”Vänligen medtag 300 kronor i jämna pengar.”

En snabb marknadsundersökning (med hjälp av ICAs webb) ger att 300 kronor motsvarar drygt 4,5 kg, eller 15 paket, pepparkakor per barn.

Lite efterforskningar visade att föreningen både 2012 och 1013 gick ett par hundra tusen back per år. Stora summor förs över från ungdomsverksamheten till vuxenlagen, som dras med ännu större underskott. Tydligen räcker det ändå inte, utan nu har man beslutat att ge barnen beting att sälja kakor.

Jag väljer gärna mina kakor själv och betalar hellre de 57 kronor som varje burk har i marginal för föreningen direkt med medlemsavgiften. Allra helst ser jag att föreningen ser till att vuxenverksamheten täcker sin egna kostnader – då vore problemet borta, och det potentiellt olagliga tramset med säljbeting till barn överspelat.

I skolan säljer klassen också kakor för att finansiera sin klassresa, men då utan beting. Jag noterar att man verkar snitta över 300 kronor per barn.

För att förstå mer om det perspektiv som Riksidrottsförbundets jurist Christer Pallin företräder läser jag krönikor i Idrottens Affärer. Det är intressant. Jag snubblar in i en konflikt jag, som under de senaste 20 åren mest ägnat mig åt löpning och ju-jutsu, inte visste fanns. Barn och deras förändrar beskrivs som ”trolösa” och pengar bör styras till de aktiva som ”finns på riktigt” (tre-fem pass/vecka året runt).

Mer nyanserat kan man notera att idrottsledares drömmar om cupvinster, en ny Zlatan, och OS inte alltid matchar vad samhället, folkvalda, eller föräldrar är ute efter.

Så kom ett nytt mejl. Pepparkaksförsäljningen var inställd på grund av leveransproblem.

Plötsligt aktuell analys

Jag började morgonen med röd penna och 52 sidor eftervalsanalys. Det kändes nästan en akademisk övning. Då hade jag fortfarande tre år och 10 månader på mig.

Politiska partier är inte som företag. Det som kunde ha liknat ett burning platform memo, är en lugn text om styrkor och utvecklingsområden. Men när man publicerar texter som ”motståndarnas” strateger och skribenter genast får tillgång till är det nog så långt man kan gå.

Tio snabba puckar:

• Partiet är helt maniskt vad gäller ekonomiskt ansvarstagande och regeringsduglighet. Jag antar att det är bra.
• Reformagendan har allt mer ersatts med en ansvarsagenda. Nyfikenheten och förtroendet för partiet har avtagit. Partiet är inte i opposition mot samhällsproblemen. (Man har helt enkelt blivit Göran Persson?)
• Väljarna såg jobbfrågan som endast den sjunde viktigaste frågan i valet. Det är tydligen den lägsta nivån sedan 2002. Partiet fortsatte dock med #jobbvalet som tema.
• Välfärden och integrationen sågs som viktiga områden som fick stort utrymme i debatten. Här saknade partiet delvis relevanta svar.
• Debattläget, särskilt i media, har tydligen gjort det mycket svårt att föra fram integrationspolitiska förslag. Tydligen är kriget mellan den opinion som vill ha minska invandring och den opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet så vild att även ett regeringsparti drar sig för att uttala sig. Kanske ser enskilda politiker risk att bli indragna i en fråga de inte är så intresserade av, men som kan skada deras karriärer. Det skulle naturligtvis vara mindre bra, när väljarna samtidigt ger frågan allt högre prioritet. Rapporten fastslår att partiet inför nästa val måste utveckla sin migrations- och integrationspolitik.
• Många väljarsamtal genomfördes, men kvalitet och dialog ifrågasätts.
• Man hade tydligen organisationsproblem.
• Reinfeldt, Bildt, och Borg konstateras vara mycket populära, men strukturen och mandatet för talespersoner bör ses över. ”Vikten av att ha frimodiga företrädare på alla nivåer är viktig för politikutvecklingen.” (Frimodiga företrädare FTW!)
• Kritisk media. (Ja, kanske, men det är lite som att skylla på domaren i fotboll.)
• Moderaternas ståndpunkter kunde inte tydligt länkas till en större berättelse eller en vision för Sverige.

Jag ser den sista punkten som den viktigaste. Låt oss ge den strävsamma medelklassen en stor kram.

Under eftermiddagen exploderade twitter. I mars ska åtta år av ordning och utveckling ställas mot två månader av kaos och trams. Bring it on!

På kvällens löprunda mötte jag pansarfordon på larvfötter på väg genom Sunnersta in mot Uppsala centrum. Det är skönt att bo en i stabil demokrati.

Poetry slam i Gottsunda

Bitvis lever jag på att tala från olika scener, och det jag har sett av poetry slam på webben har imponerat, så när Reginateaterns Uppsala Poetry Slam besökte Gottsunda gick jag dit.

Min första reflex är att vända i dörren och gå hem. Kids sitter i grupper med kepsarna på. När gallret framför biblioteket fälts ned minns jag uppehållsrummet på Gränbyskolan sent 80-tal. Det känns ödsligt, övergivet, och väldigt mycket ungdomsgård. Det är bara jag som har tweed på mig.

Några minuter efter utsatt tid, och lite trevande drar det hela igång. Tävlingsledaren har dreads och skägg. Bredvid honom ser den blonda domaren ut som en konfirmand. Tydligen är det ont om tävlande poeter idag, men till slut har tre frivilliga anmält sig att läsa upp till tre av sina dikter.

Dreadsmannen går igenom reglerna. Där efter läser han några av sina egna dikter. Det är överraskande bra. Jag tänker beat, Howl, och Ginsberg.

På scenen byter den väna domaren personlighet. Där dreadsmannen använde rytm gränsade till sång använder hon kroppsspråk. Det är också väldigt bra. Den sista av hennes dikter används som kalibreringsdikt - publikdomarna satte övningspoäng.

De tävlande kan beskrivas och sammanfattas som:

1. Den plågade poeten som läste sina dikter direkt från sin iPhone.
2. Sexprataren som i mycket snabb takt beskrev alla han skulle kunna tänka sig ha sex med, inklusive bankpersonal med fallskärmsavtal.
3. Ungdomsledaren som berättade om vilka höga betyg hon hade haft på gymnasiet, att hon talade franska, men att hon trots detta valt att arbeta på ungdomsgården i Gottsunda. Efter ett par förortsord namngav hon ett tiotal ungdomar i publiken. Hon hade ingen andradikt, utan berättade det här två gånger.

Ungdomsledaren vann stort (men diskade sig sedan till förmån för sexprataren). Tyvärr var ingen av de tävlande i närheten av kalibreringsdiktens kvalitet. Det var nog bra att jag tackade nej till en domarskylt.

Allt diktande, i inlednings såväl som tävling, var väldigt politikst korrekt. Ebola, krig, sverigedemokrater, och olika veckopengar är dåligt. Tolerans för olika sexuella läggningar är bra. Ginsberg och de andra beatnikarna är döda sedan länge. Gottsunda 2014 är inte San Francisco 1956.

Tyvärr, liksom Gottsundas minivalstugor tidigare i år, fungerade det inte. Kanske borde tävlingen ha stannat på ungdomsgården. Kanske på Reginateatern. På vägen hem, när jag gick över den ödsliga parkeringen utanför Gottsunda centrum, tänker jag på Jane Jacobs och att det kanske är Gottsunda som inte fungerar.

Don Giovanni på Operan

Någon form av nypremiär för Don Giovanni. Man har tydligen fixat och donat under Operans yta de senaste fem månaderna. Nu var allt klart. Utom textmaskinen.

Opera är lika vackert utan textmaskin. Kanske mer meditativt. Även om handlingen i stort inte är någon överraskning är det inte utan att jag bland undrar vad de pratar om. Kanske borde man lära sig lite operaitalienska.

Det här är helaftonsunderhållning från 1700-talet. Till en början tycker jag alltid att det lägre tempot är svårt att komma in i. Man får inte ta fram mobiltelefonen.

Men det är lång ifrån tråkigt - när Don Giovanni behöver slappna av lite efter problem med en vålnad är det picknick, boxvin, och Figaros bröllop som gäller.

Att gå på operan är rena skatteåterbäringen. Eftersom jag samma helg läser Fredrik Segerfeldts Befria kulturen från politiken (”Det är som att höra någon skrika i örat på en i en timma att läsa den här boken” säger Jonas Sjöstedt) kan jag inte undgå att tänka på att ungefär 6/7 av biljettpriset plockas upp av skattebetalarna. Som ett alternativ till jobbskatteavdrag kan man alltså gå på operan. Om man har råd.

Personligen har jag aldrig riktigt trott på de som menar att pengainsamling till kulturen måste ha statens våldsmonopol i ryggen. Människor gillar ju kultur. Men makt och lojalitetsförhållanden skulle naturligtvis förändras om pengarna inte gick via politiker och byråkrater.

Det var inte här valet förlorades

Huvudmotståndaren i valet var vänsterpartierna. Sossarna, det vanliga trötta ”mer stat och mer offentlig sektor” partiet, uppbackade av sina skrikiga kompisar i vänstern. Löfven höll tyst, Sjöstedt hojtade, och fotfolket kastade sten på polisen.

Kampen mot socialismen är vad Alliansen och Nya Moderaterna är skapade för. I vänstervind stod man rak i ryggen och slogs för frihet och individens rätt mot kollektiv och pampar. Det gick egentligen ganska bra. Det var inte där valet förlorades. De röda gick framåt ett par promille var.

En rejäl bomässa!

Jag är just klar med mitt månatliga besök hos mina medarbetare i de Nordiska länderna. Från Finland och Danmark har jag instagrammat efterrätter och fikabröd. I Norge bjöds inget fikabröd, så jag laddade upp en bild på operahuset sett i kvällssol från skybaren på Radison Plaza.

En god vän instagrammade, till ömsesidig förvåning, en bild av samma operahus ungefär samtidigt. Någon timma senare dök hon upp för en drink på 34:e våningen. Det visade sig att hon var i Oslo på studiebesök med plan- och byggnadsnämnden.

Jag började genast fundera på vart jag skulle vilja åka för att se spännande arkitektur. Singapore? San Francisco? Tokyo? Berlin?

Jag fastnade för Malmö.

När vi nu ska bygga storleksordningen ett nytt Knivsta (eller två Gottsunda) på Ulleråkersområdet känns Västra Hamnen och Bo01 som rätt plats att hitta inspiration. Varierad arkitektur, miljötänkande, och småbåtshamn.

Jag ser attraktiva bostadsrätter, hyresrätter, och små 13m2 studentrum framför mig. Tätt nog för förstklassig kollektivtrafik, kommers, och kultur. Planera för allt i världen i skolor och daghem från början. Årummet ska skyddas och bevaras för att bli Uppsalas Central Park när staden vuxit sig stor om 100 år.

Om man får drömma så önskar jag mig badbart vatten också.

Hur mycket tid behövs det? Kan vi se fram emot Bo24 eller Upp20?

Att stjäla från en tiggare

Häromdagen såg jag en burkplockare vittja en tiggares obevakade kopp.

Den relativt stilige, stråhattsklädde burksamlaren hejdade sig först halvvägs när han märkte att jag sett honom. Men när han trodde att jag försvunnit, vände han tillbaka och tömde koppen i handen. Jag uppskattar bytet till tre kronor.

Jag blev förvånad. Dessutom blev jag förvånad över min förvåning.

Hade jag väntat mig någon form kollegial samhörighetskänsla mellan burkplockare och tiggare? Väntade jag mig högre moral av en burkplockare? (Eller åtminstone samma moral som resten av befolkningen verkar uppvisa.)

Min förvåning får dock visst stöd. Det finns tydligen forskning som säger att fattiga är mer hjälpsamma och generösa än andra. Första 10 minuterna av Paul Piffs Ted Talk (då han håller sig till sitt eget område) är intressanta.

Andra menar att Piff inte fångat hela sanningen. Att det han ser som brist på medkänsla kan snarare vara utilitarism – ett större fokus på en handlings resultat. De ”högre klasserna” är helt enkelt mer benägna att knuffa den tjocke mannen.

Dessutom finns naturligtvis alla de teorier som börjar med marshmallowstestet.

Angående tiggarna har jag bestämt mig för ett utilitaristisk förhållningssätt. Inga pengar i koppar, utan en donation till Franciskanerordens arbete i Rumänien. Det minskar även risken att pengarna försvinner på vägen.

Tillväxtkritikens världsbild

Under min resa hem från Köpenhamn med SAS kollektivtrafik inledde jag förra fredagens fredagsmys med Cola, nötter, och en tillväxtkritisk bok.

Det är uppfriskande att läsa en bok, i vilken en doktor i samhällsplanering, helt utan ironi, på temat "Min barndoms förort" skriver:

"På gula gården ordnades ständigt gemensamma fester med ärtsoppa eller chili con carne och vi lyssnade på Nationalteatern."

Parodi är omöjlig. Bröd och skådespel. Kollektivismens och likriktningens blöta yllefilt.

En del av de 24 rösterna ”om evig tillväxt på en ändlig planet” är lugnare. Fredrik Lindström vill få oss att ifrågasätta om konsumtion leder till lycka och oroas över att ekonomiska metaforer får allt större plats i språket. En skribent talar sig varm för liftande (vilket den ”liberalistiska hegemonin” tydligen är mot) och funderar på om hon skulle vilja åka med i en stadsjeep. En konstnär ogillar effektivitet och tvivlar på att tillväxt är förenligt med demokrati. En bloggare och småbrukare menar att kopplingen mellan tillväxt och energianvändning är ”stenhård”.

Så, är boken läsvärd? Kanske.

För de redan frälsta är det antagligen skön läsning. Kollektivismen, skepsisen mot demokrati, tveksamheten mot utveckling, avfärdandet av frihet – allt finns där. Naturligtvis uppblandat med mycket annat ganska skönt snack, men det är det som sticker ut.

För oss andra ger det en intressant inblick.

Sweep the streets I used to own

I onsdags var jag inbjuden att lunchprata för teknologerna i Uppsala. De ville få inspiration, höra om att plugga och arbeta utomlands, samt få min åsikt om hur viktigt det är med tekniskt kunnande. Att kalla något för en ”inspirationsföreläsning” sätter en skön förväntansnivå.

En del av de blivande civilingenjörerna hade keps på sig inomhus. Jag minns att en kursare bar fez en hösttermin, men jag minns faktiskt inte om någon hade keps på sig under föreläsningarna på 90-talet.

Anders och jag, som båda skulle prata och som båda ibland kan antas ha en lätt lutning i mer konservativ riktning, frågade oss vad Björklund hade sagt, men lät saken vila.

En av frågorna vi hade fått i förväg var ”Hur man stärker sig som svensk i utlandet”. Jag inledde, kanske lite ogenomtänkt, med att säga att jag tyckte frågan och hela temat med ”stärkta svenskar” kändes ”lite Jimmy”. Politiska skämt tagna ur sitt sammanhang bör jag eventuellt börja ransonera hårdare. Jag hade inte sagt något linkande inför kunder på jobbet. Kanske blev någon av kepskillarna ledsen när de andra skrattade.

Jag började min presentation med att visa mitt CV som det skulle se ut om jag sökte jobb, för att sedan gå igenom vad som verkligen hade hänt. Min kära hustru hjälpte mig med den ”verklighetsbaserade” delen genom att t.ex. insistera på att ta med tre års heltidsfikande på ÖG.

Min huvudpoäng var (nog) att världen och framtiden ligger för deras fötter, men att ett visst mått av realism kombinerat med framåtanda kan vara bra.

Efter presentationerna åt jag lunch med Anders och Cec, som numera undervisar i kärnfysik och kom ner från ett av sina kontor för att dricka kaffe med oss. Två decennier senare. Samma hus. Samma underbara människor. Allt kändes plötsligt väldigt bekant.

Ett hål i marknadsekonomin

The Economist är, med sin balanserade och objektiva bild på samtiden, kanske världens bästa tidning. Under över ett årtionde har den hjälpt mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen.

I San Francisco brukade jag på lördagsmorgnarna korsa gatan och köpa mitt ex i den lilla bokhandeln. När vi flyttade hem skaffade jag en prenumeration. Tidningen brukade vänta på mig i min brevlåda på lördagsmorgonen. Det gör den inte längre.

En dag fick jag ett mejl som sa det skulle sluta. The Economist skulle nu mera levereras tidigast på måndagsmorgonen. Som kompensation skulle min prenumeration förlängas med några veckor till ett värde av 304 kr.

Jag svarade vänligt deras Circulation Marketing Director, baserad i Genève, att jag hellre betalade några kronor extra och fortsatte att få min tidning på lördagen. Men tyvärr var inte det en tjänst de kunde erbjuda.

Lördagsutdelning av the Economist är helt enkelt inte en tjänst som man kan köpa. Som ett hål i marknadsekonomin. Vi har ungdomsarbetslöshet, vanlig arbetslösthet, och tiggare på gatorna, men ingen kan, i utbyte mot pengar, lördagsutdela min Economist.

Tidningen ligger hela helgen (övergiven) i någon sorteringshög på något postkontor. Jag kan inte ens åka och hämta den själv.

Kanske är det så att Sveriges höga lägstalöner gör att enkla tjänster som lördagsutdelning inte fungerar. Min tidnings frånvaro är helt enkelt kostnaden för att det ska gå att leva på sin lön. Sex kronor per tidning, minus cykel, moms, arbetsgivaravgifter, och skatt blir väl kanske två kronor per tidning. Det räcker kanske inte.

Men de vanliga dagstidningarna delas ju ut även på helgerna. Kanske den vanliga lördagsutdelningen och The Economists Circulation Office, med utsikt över Genèvesjön, helt enkelt inte kan komma överens.

Ytterligare ett alternativ är att jag är en stofil som lever i det förflutna. Jag kanske borde börja läsa min tidning på skärm. (Eller hitta någonstans jag kan köpa ett ex på lördagsmorgonen.)

Trettioåtta kryss

Kampanjandet blev inte som jag hade tänkt mig. Det är egentligen inte någon överraskning eftersom det här är första gången jag provar, och eftersom allt som börjar på ”kampanj-” fortfarande får mig att associera till West Wing.

Framför mig hade jag sett dörrknackning hemma i distrikt 274. Att prata med folk, lyssna, och känna stämningen. Det här skedde, men oftast utan mig. Jobbsaker och familjeaktiviteter kom emellan. Istället har jag mest lappat brevlådor, stått i valstugor, satt upp skyltar, packat sadelskydd, och bloggat. Jag tror att bloggandet har varit bra på flera sätt.

Jag fick 38 personröster. Det gör mig till den 24:e mest kryssade personen på moderaternas kommunlista i Uppsala. Med tanke på att jag stod på plats 54 på listan, och att primärvalsresultatet i våras hamnade någonstans mellan humor och katastrof, känns 38 helt ok. 2018 kommer att bli intressant.

Jag har haft förmånen att få lära mig av den bästa. Med över 2000 kryss var Ulrika Karlsson återigen mest kryssade moderat i länet. När jag fokuserar på det lilla och lokala är det väldigt inspirerande att kampanja tillsammans med någon som fokuserar på de stora frågorna och direkt efter valet måste vidare till New York och FN.

Tack alla ni 37 som röstade på mig. Jag vet inte vart det här leder, men jag lovar att göra mitt bästa.

Valdag

Kvällen innan valdagen fick jag två kassar valsedlar för distrikt 274 och 275 levererade hem till mig. Nu var det upp till mig om det skulle finnas några moderater att kryssa in på valdagsmorgonen.

Partiets förtroende värmer. En del av mina vänner kanske minns en tid då jag hade svårt att vakna innan elva – då utan att först ha sprungit drygt två mil. Det gick bra för mig att komma upp. Men vid halv nio, då röstningen hade pågått i en halvtimme, hade varken S, V, eller SD fått ut sina ”namnade” valsedlar. Enhet verkar vara morgonpigga.

Medan dimman lättade över Sunnerstas äppelträd och vallokaler åkte jag ner till Graneberg och hejade på när tjejerna spelade hemmamatch. Efter 0-3 i halvlek vände de till 3-3. Det var dagens höjdpunkt.

Jag hajade till när en av de andra föräldrarna sa ”Egentligen är jag vänster, men...”. Kanske fångade önsketänkandet mig en kort stund.

Eftermiddagen tillbringade jag som valsedelutdelare vid vallokalen. Länge tillsammans med en miljöpartist, men också ensam ett tag. Jag drack kaffe med en valförrättare som vuxit upp i Sovjetunionen. Det var trevligt att stå i sitt eget område.

Vänsterpartiet fick till slut ut sina valsedlar, men jag vet inte om han som skulle ha kört ut dem på morgonen någonsin återfanns. En trevlig V-funktionär från centralt håll kom förbi, hejade, och skakade på huvudet.

Absurt nog hade även Svenskarnas Parti fått ut valsedlar. Enligt valresultatet på webben finns det tydligen en hailande galning i distrikt 275. (Alternativt någon som behöver nya läsglasögon.)

Jag tog bussen in till valvakan. Det var ganska mycket folk på plats. Kaos utbröt under Fredriks tal. Folk grät. Den tjocka damen hade sjungit. Det var dags att dricka ur och gå hem.

Innan hade jag tänkt på Churchill (”We shall fight them on the beaches...”) och Starbuck (”The same thing we always do. Fight 'em until we can't.”) Men utan Fredrik mer på Evita (”Where do we go from here...”), Whitman (”O Captain! My Captain!”), och introt till The Last Airbender (”But when the world needed him most, he vanished.”)

Taxichauffören berättade att sossarna hade stängt sin valvaka tidigare än vi. Och att hon inte hade röstat.

Måndagstankar

Med valresultatet färdigt slås jag av en sak som tidigare bara var en av många observationer från valstugorna.

Kanske ser jag ofarlig ut. Som någon man kanske kunde känna från förr, från föräldramötet, eller knattefotbollen? Flera människor har i alla fall kommit fram till mig, sänkt rösten och sagt:

”Du vet, jag är inte rasist men, ...”

Kanske är det så, att om man inte har några vänstervänner på facebook, eller kan kanske inte ens är med på facebook, så inser man inte har man just identifierat sig som ”vit kränkt man” (oavsett kön). Med den öppningen ber man helt enkelt om en pungspark.

Kanske har man aldrig ens hört om begreppet ”vit kränkt man”.

”Prova mig” brukar jag svara. Oro brukar jag få lyssna på.

Stockholm halvmaraton

Efter att Sveriges Radio, denna gigant inom balanserade beskrivningar, i sitt rekviem över Reinfeldtepoken och dess berättelser, klargjort att alliansens kärnväljare är den strävsamma medelklassen i tights och pulsklocka, var det nu idag dags för Stockholm halvmaraton.

På kampanjhögkvarteret inne vid Vaksala torg väckte det här med tights viss undran. Men, jag tror att MUFarna förstod mig.

Det är tredje året jag springer loppet, så även om jag fortfarande känner mig som en besökare, så börjar jag hitta mellan klädinlämning och startfållor. Folk som värmer upp inför att springa drygt två mil är en annan sort.

Farthållare, med vimplar och ballonger som visar vilken tid de kommer att springa loppet på, kan man hitta här och där. På vimplarna står allt från absurda sluttider som 1:20 till betydligt rimligare 2:10. Eftersom jag, oavsett träning, kommit in på 2:10 både 2012 och 2013 bestämde jag mig för att hålla ett öga på 2:10-vimpeln.

Årets träning lämnar en del att önska. Jag har sprungit kortintervaller (så vaderna nästan krampade) och tränat pulspass på dojon. Till min förvåning har milen gått hyfsat (det innebär 5:30-tempo för mig) och jag har känt mig stark efter 10 km. Tyvärr har jag nog inte sprungit över 12 km på hela säsongen.

Det var mycket folk och farthållarna satte av i god fart. Jag fick sicksacka (Wow, det stavas inte med Z på svenska!) mig fram för att hänga på dem. Den är en tunnel i början av loppet så GPSen i klockan tappar bort sig, men när kilometertiderna började komma in insåg jag att vi sprang i drygt 5:30-tempo. Kanske vill de ta ikapp tiden som förlorades i starten? (Det tog två minuter från startskottet tills jag och farthållarna kunde passera startlinjen, men man har chip på skorna, så det gör inte så mycket.) En del av löparna kring mig, som också verkade hänga på farthållarna, flåsade betänkligt i backen på Dalagatan efter fyra kilometer.

Plötsligt försvann farthållarna. Jag fortsatte i samma tempo. Efter första milen blev det tyngre. Att trycka ifrån på Söder Mälarstrand som jag hade tänkt fungerade inte, kanske hade jag tränat för lite, kanske hade jag gjort av med för mycket kraft under första halvan.

Jag förbättrade till min förvåning mitt personbästa med över fem minuter, och även om jag kring kilometer 18 lovade mig själv att aldrig göra något så här dumt igen, så är jag lite sugen på att försöka igen nästa år.

Vid målgång bjöds det på medalj, kaffe, och kanelbulle.

Åriket som Central Park

På vägen till valstugan har jag plockat upp kaffe i termos på Hugo's på Svartbäcksgatan. Jag har druckit kaffe där då och då sedan dot com-tiden.

Gatan utanför har numera mindre trafik och fler bord. På vägen tillbaka hade Olle, som äger stället och nu åter är tillbaka och driver det, tid att komma ut och dricka en kopp med mig. Det märks att han brinner för Uppsala och hur staden ska utvecklas.

Jag berättade om min vision om Årike Fyris som det framtida Uppsalas Central Park. (Eller Golden Gate Park, eller Djurgården, ni förstår.) När staden är flerdubbelt större om 100 år kommer det inte bara att finnas tät, effektiv stad utan även underbara grönområden för avkoppling och fritid. Dessutom kommer Fyrisåns vatten att vara så rent att man utan tvekan vill bada i det.

Likt min vän docenten gillar Olle tanken på linbana till och över Åriket. De är nog mer visionära än jag. Eller så är jag bara höjdrädd. De stora dragen i vår diskussion var spännande, men det är nog en stund kvar tills vi är helt överens.

Innan jag gick köpte jag en essäsamling om tillväxt. Kombinationen bok och kaffe är trevlig, och 24 av 24 skribenter kan (väl?) inte vara helt galna.

Intresseanmälan enligt utbytesstudentmetoden

Det ramlade in en blankett för ”Intresseanmälan för uppdrag inom kommunal representation i Uppsala kommun 2014-2018 för Moderaterna”. Eventuellt borde jag förstå själv om det här är något som angår någon som står på plats 54 på kommunlistan.

Man kan i alla fall anmäla intresse för någon av 18 nämnder, 12 bolagsstyrelser, eller som nämndeman i tingsrätten. Övriga ledtrådar saknas. Undrar om det är sånt här man lär sig genom att vara med i MUF?

Ok. Jag väljer "utbytesstudentmetoden" - jag ser glad ut, gör mitt bästa, och svarar något som jag tycker verkar rimligt. ”Plan- och bygg” samt ”Idrott- och fritid” låter spännande. Jag antar att det värsta som kan hända är att någon skakar bedrövat på huvudet och raderar mejlet.

Medelålders medelklass (i regn)

Jag börjar så sakteliga förstå vad som, på mitt kandidatsamtal, menades med att jag har ”helt rätt ålder”. Partiet har, om man ska överdriva lite, gott om studenter och pensionärer. De bemannar valstugor, knackar dörrar, packar kuvert, och delar ut information. Folk i min ålder saknas nästan helt. (Om man inte räknar de som har politik som yrke.)

Sådana som jag är fast i både arbetslinjen och fritidslinjen. Nu när det är tänkt att vara valspurt är jag uppbokad med heldagskonferens på jobbet under fredagen, Stockholm halvmaraton på lördagen, och barnfotboll på själva valdagen.

Ett gäng utkommenderade fackliga funktionärer vore nog mer effektivt.

Sveriges Radios OBS beskrev oss idag, i sitt bokslut över kulturen under Reinfeldtepoken, lagom nedlåtande, som:

”... den strävsamma medelklassen, som inte definieras utifrån sina bibliotek utan från sina resultat på milen. Alltså, medelklassen i tights och pulsklockor.”

För ett par veckor sedan stod jag för tredje året i rad som parkeringshjälpreda nere vid Graneberg medan dottern spelade SAIF-cup. Medan jag i regnet intalade mig själv att det inte finns något dåligt väder, utan bara dålig attityd, missade jag ett par matcher. Men jag fick även chansen att prata med spännande människor i bilar. Uppgiften är enkel, den vanliga parkeringen är stängd och det är många barn som rör sig i området, det finns en annan parkering en bit bort, jag ska rekommendera folk att parkera där. Man möter t.ex.:

• De som undrar om skylten som visar att parkeringen ligger längre bort betyder att parkeringen ligger längre bort. Jag misstänker att jag själv skulle kunna hamna i den här kategorin. Man vet ju aldrig.
• De som har ett väldigt viktigt ärende. Med bil. En gång funderade jag på om ärendena faktiskt blev viktigare ju dyrare bilen såg ut.
• De som bara stirrar rakt fram och kör förbi.
• De som parkerar knasigt. Ofta blir de glada när de får tips om hur man undviker böter. Men, jag har aldrig sett några parkeringsvakter på plats, så mest är de nog de boende som skulle bli störda.

Laget är väldigt spännande att följa. De vann inte en match sin första säsong. Jag tror nog inte att de ens gjorde ett enda mål den säsongen. Däremot håller de nästan alltid gott humör. Nya spelare rekryteras fortfarande in. Attityden och stöttandet av varandra är nästan magiskt.

Efter att bara ha förlorat med 2-0 i finalen firade de sin pokal betydligt mer än vinnarna (som antagligen redan hade ett tiotal hemma).

Vi föräldrar försöker heja lagom mycket. Bäst fungerar det här föräldrar från båda lagen står lagom blandade. Men visst märks det ibland att olika lag använder samma språk på olika sätt. Jag antar att det skulle gå att forska på. Kanske har det redan gjorts.

Den medelålders medelklassen borde kanske engagera sig mer i politiken. Det finns många bra saker runt oss som förtjänar att bevaras och vidareutvecklas. Ungdomsfotboll, spår i skogen, laddstationer för pulsklockor, och så.

North of the Heartland

Strax norr om de tidigare sommarstugeområdenas kaotiska charm ligger helt andra valdistrikt. Lukten av mogna äpplen ersätts dåliga dagar av röken från bilbränder. Där det nya arbetarpartiet nyss var uppe och nosade på 50% gör det gamla nu samma sak lite längre norröver.

Massiva satsningar görs i Gottsunda. Det upprustade centrumet är snyggt och känns oftast tryggt. Bostadsrätter ska byggas bland hyresskraporna från miljonprogramsåren. Kanske kommer det på sikt att sluta vara en plats som alltför många flyttar från så snart de kan.

Jag åkte till Gottsunda för att köpa fil, färsk koriander, och ingefära. Direkt innanför dörren mötte jag en (pop up) utställning som jag velat se. Elva konstnärer gestaltar hur Gränby, där jag en gång gick i högstadiet, förändras när miljonprogrammet renoveras. Temat är ”renovräkning” och hyreshöjningar.

En videokonstnär hade gjort film tillsammans med entusiastiska ungdomar. Fotografier visade hur stängsel och tillträde förbjudet-skyltar förvandlade bostäder till byggarbetsplatser. Ett fint originalkök, antagligen tänkt att visa att allt kanske inte hade behövt bytas ut, var också del av utställningen.

Kanske hade utställningen varit ännu mer intressant om den visat på fler perspektiv. Kanske skulle jag ha sett fler perspektiv om jag stannat längre. Pop up utställningen är kvar i två dagar till.

Optimism och framtidstro saknas inte i Gottsunda Centrum. Man vill bli det nya Almedalen och bjuder därför in till debatter, och erbjuder plats för inomhusvalstugor under sista veckan innan valet.

En politiker per parti hade fått presentera sig innan jag kom. Gunnar Hedberg beskrev publikens gensvar som att vi kanske inte riktigt har hemmaplan här. Pavel Gamov från SD var där med sin poliseskort.

Jag småpratade lite med en av killarna i gul väst som jobbade som någon sorts värd för evenemanget. Han ville gärna ställa mig till svars för vad ungdomarna mellan 16 och 22 år ska göra på kvällarna när det inte finns någon ungdomsgård för dem. Jag försökte säga att en 22-åring borde kunna sysselsätta sig själv, men det togs inte emot särskilt bra. Vad som behövdes var tydligen en kommunal inrättning där man kan spela tv-spel och ”chilla”.

(Jag kanske borde skriva en lista? 1: Läs en bok. 2: Skriv en dikt 3: ... )

Tiggarna (I lift my lamp beside the golden door?)

Vårt land är rikt och öppet. Hit kommer de fattiga, de trötta, och de som saknar hopp för att finna det igen. Om vi var mer dramatiskt lagda skulle vi kanske vi kanske låta mer som Emma Lazarus.

Många jag pratar med beskriver de Romska tiggare, som verkar sitta utanför nästan varje affär i hela Sverige, som den största förändring de upplevt. ”I det Sverige jag växte upp i fanns det inga tiggare” är inte en ovanlig problembeskrivning. Jag är nog inte den ende som fått höra någon lova att ”om du får bort tiggarna så röstar jag på dig”.

Tidigt i våras råkade jag börja samtala med Iovana som satt utanför Gottsunda centrum där jag normalt handlar. Konversationen gick så där. Vi hade inte något gemensamt språk. Hon berättade att hon var gravid. Eventuellt på italienska som jag inte kan. Hon skrattade åt att jag frågade om hon var från Italien. (”No, no, Romania.”)

Jag vet naturligtvis inte om hon verkligen heter Iovana, eller om hon faktiskt var gravid.

När jag träffade henne igen några veckor senare berättade hon att hon hade varit hemma i Rumänien och fött barnet. Någon gång under den tidiga sommaren sammanfattade hon uppståndelsen på parkeringen utanför affären med att några hade druckit för mycket och börjat bråka. (Hon himlade med ögonen på det relativt internationella sätt som brukar betyda ”idioter”.) En dag var hon borta. Ersatt av en ändre dam som ropar ”pleeeeese moneeeeeey” till alla som kommer inom fem meter.

I grunden är det hela enkelt. Tiggarna är europeiska medborgare med samma rättigheter som alla andra. Om det är tillåtet för svenskar att tigga så är det det även för rumäner. Förbud är i bästa fall tramsigt – förbjud tiggeri och de plockar upp en trumma och blir gatumusikanter. I sämsta alla tror någon att fattigdom kan lösas med förbud mot tiggeri.

Jag tror att vi måste börja med att inse att ingen vill ha tiggare utanför affärerna. Tiggarna vill inte sitta där. Vi som handlar vill inte ha dem där.

Det här är vad jag tror på:

• Om du vill ge pengar till tiggare är upp till dig. Det hjälper antagligen på kort sikt. Jag vet att många hellre ger frukt, läsk, eller mat. Jag antar att det inte skadar heller.
• Tipsa genast polisen (på 11414) om du ser tecken på människohandel. Alla har rätt till lagens skydd. (Och om du möter någon som är säker på att de sett bevis på människohandel, fråga dem om de tipsade polisen.)
• Organisationer som Uppsala Stadsmission hjälper EU-migranter med tak över huvudet och enkla mål mat. De tar emot gåvor. Naturligtvis är det här också kortsiktigt och löser bara akuta problem.
• Korskyrkan i Uppsala försöker ”starta en butik i samarbete med familjens hemby”. Inte enkelt, men mer långsiktigt.
• Jönköpinings frikyrkor samarbetar för att försöka åstadkomma riktig förändring på plats i Rumänien. Här slår man direkt i klassiska problem som att byborna inte äger marken de bor på. (Känns som problem 1A inom allt hjälparbete – det måste finns åtminstone 10 personer med sin doktorsexamen baserad på en uppsats om fattigdom och landägande.)
• Svenska kyrkan arbetar med Franciskanerorden på plats i Rumänien. En kyrka, en skola, en förskola, en enkel vårdcentral, osv. Långsiktigt och uthålligt.
• EU har ett enormt ansvar att sätta press på Rumänien. Beskriv ett (seriöst) förslag till sanktioner och jag lovar att lyssna.

Romerna är EU-medborgare och välkomna hit. Men, dagens situation är inte hur jag vill att det ska se ut i morgon. Jag hoppas att Iovanas dotter eller son vill komma hit om 20 år, men då för att läsa på universitetet.

Vodkamannen och väsdamen

Mannen med den dramatiska hälsningsfrasen (”Ni har förstört mitt liv”, se tidigare post) stannade kvar och pratade. Då brukar dramat kunna avvecklas. Jag har jobbat i telefonsupport, så dramatiska öppningsfraser är inte helt nytt för mig. ”Det var tråkigt att höra” brukar fungera hyfsat. Folk förtjänar att tas på allvar.

På jobbet har diskussioner ibland börjat med klargöranden som att ”Ni ska veta att alla här hatar er”. Det är väl egentligen ingen drömstart, men man blir ju lite nyfiken på varför. Till slut brukar det bli en affär.

För ett par dagar sedan var vi ute och lagade valaffischer. En vän påpekade på facebook att ingen nog röstar på ett parti för att de sett en bra valaffisch. Jag håller med. Det känns som om mycket av kampanjerna i första hand är reklam för valet och demokratin i allmänhet - förhoppningsvis ökar de intresset och valdeltagandet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig. Där stod en välklädd dam i 50-årsålden. ”Fy Fan! Utförsäkra cancersjuka!” väste hon. Så gav hon mig fingret. Hon höll det lyft medan hon gick längs cykelvägen. Kanske har hon inte tagit ned det ännu.

Kanske kunde det ha blivit en intressant diskussion. Men jag blev väldigt förvånad, och hon verkade väldigt fylld av hat. Jag gick inte efter henne.

Ännu mer bekymrad blir jag när jag (återigen på facebook) ser vänner till vänner förklara att de anser sig ha rätt att rätt att använda våld mot allianspolitiker eftersom t.ex. ändrade regler kring sjukskrivningar och socialbidrag också är våld.

Nu är jag kanske så där naiv igen, men jag tror faktiskt att dialog, ömsesidig respekt, och fria val är vägen framåt.

Nytt val. Samma stuga.

Liksom vid EU-valet fick jag en morgontid (10-12) på lördagen. Precis som vid EU-valet lever vi som vi lär. Jobblinjen gäller och moderaternas stuga öppnar först. Det var vi och polisen på plats.

Det var bra att vi var där i tid eftersom någon frihetsälskande människa hade festat väl hårt under fredagsnatten och tyvärr kräkts utanför vår dörr. Jag blev nyfiken på att gå in till Max och försöka låna städsaker, de verkar ju gilla vår politik, men vi hade egen utrustning runt hörnet.

Bland besökarna fanns:

• Väljare på jakt efter valsedlar.
• Lärare som vill ha material till sina elever.
• Samma pratglada dam som kom förbi vid EU-valet.
• Mannen som öppnade med att säga ”Ni har förstört mitt liv”. Han var 58 år gammal, hade jobbat som svetsare i 35 år, och var nu arbetslös. Han ville ha ett jobb, inte bidrag. Det bra var att han stod kvar. Vi kunde prata om att alla behövs, om att det faktiskt är brist på erfarna svetsare, och om hur man fiskar harr. Han kom från Bollnäs och var erbjuden ett jobb uppe i Jämtland. I en kasse hade han en full och en halvfull kvarting vodka. Jag blev erbjuden en sup när han själv tog sig en.
• Ett gråhårigt par som ville diskutera makroekonomi. Deras huvudteori var att ökat utbud av arbetskraft borde pressa ned lönerna. Efter att ha berättat att ”ja, jag vet vad median är” (och dragit delar av mitt CV) började de tala med mig istället för att förklara för mig. Jag försvarade den svenska modellen och påpekade att reallönerna har ökar för alla grupper samtidigt som fattigdomen halverats sedan 2006. Det var en bitvis intressant diskussion, men jag förstod aldrig riktigt vart vi var på väg.

En hel del vänner kom förbi också. Egentligen tror jag att en grupp glada människor som öppet och respektfullt diskuterar spännande saker skulle kunna vara det bästa sättet att marknadsföra partiet, valet, och demokratin. Men då måste vi ha kaffe att bjuda på.

Vid tolv gick jag ett varv runt stugorna i mina blå partijacka. SD hälsade glatt, piraterna hade fortfarande inte öppnat, och vänstern gav mig onda ögat.

Dörrknackning med App

I söndags eftermiddag, efter att jag hade varit i Morgongåva och tittat på SAIF F03, följde jag med Arne Sandemo och Marta Obminska ut och knackade dörr i Sunnersta.

Knackningen var väldigt odramatiskt. Många var inte hemma, ingen var direkt intresserad av att ställa frågor eller diskutera något ens med en riksdagsledamot. Bemötandet varierade från (mycket) positivt till artigt. Marta tog chansen att vänligt rätta min svenska samtidigt som hon med ett leende påminde mig om att hon är invandrare.

Kanske borde jag ha tagit mer plats och tagit upp någon lokal fråga som bron genom Årike Fyris eller campingens förfall? Jag höll mig i bakgrunden. Mina första 600 flyers är slut, så jag hade inget material att lämna över ändå.

Som media noterat har Moderaterna, liksom socialdemokraterna, en dörrknackningsapp. Lite som en stegräknare, man får en poäng per samtal, och platser för samtalet registreras (ungefär) med hjälp av telefonens lokaliseringstjänst.

Eftersom jag arbetar i informationsbranschen är det lätt att fundera på vilken typ av data som skulle kunna vara ”bra att ha”, vilken typ av analyser man skulle kunna göra, och vilka initiativ ett parti skulle kunna köra baserat på de analyserna. Men, tänker jag sen, den typen av data kanske bäst stannar oinsamlade.

Enligt Sveriges Radio samlar socialdemokraterna även in vilka frågor väljarna tycker är intressanta. Jag förstår intresset, men ser också risken. Löpsedeln ”Här bor de som ifrågasätter tiggarna och invandrarna” ligger nog inom felmarginalen, och planen verkar enligt SR inte helt solklar:

"Vad Socialdemokraterna ska använda alla uppgifter till är i nuläget något oklart."

Moderatappen innehåller även ett uppslagsverk om vad partiet tycker i ett hundratal olika frågor. Exakt i vilket läge uppslagsverket kan och bör användas är jag lite osäker på. Dessutom är texten lite så där ”reklampositiv”. Kanske hade en uppslagsfunktion med ”100 välgrundade fakta du kan ha nytta av i fältet” varit till större nytta.

Om man t.ex. slår upp ”Anhöriginvandring” lär man sig att partiet är för, att anhöriga är en stor del av den totala migrationen till Sverige, och att ett försörjningskrav (som partiet tycker är positivt) infördes 2010.

Om man nu skulle använda den här informationen i någon form av diskussion eller debatt riskerar man att se lite korkad ut om man inte även vet att försörjningskravet tydligen gäller färre än 1% av anhöriginvandrarna. Och då debatterar vi fortfarande inom partiet.

Politikerutfrågning om världens fattiga

Jag var förbi och lyssnade på Diakonias politikerutfrågning i Missionskyrkan i onsdags. Jag har aldrig varit på en politikerutfrågning förr, så jag visste inte vad som var att vänta.

På plats satt politikerna uppradade längs ett bord framför ett femtiotal åskådare. Jag gissar att åtminstone hälften kom från ett politiskt parti.

Det hela började, efter introduktioner, med att moderatorn från Diakonia berättade att antalet fattiga i världen under de senaste 20 åren minskat med 2 miljarder tack vara u-landsbiståndet från de rika länderna. Jag började akut sakna Johan Norberg och mumlade för mig själv lite om frihandel, marknadsekonomi, demokrati, och så.

Formatet var enkelt. Diakonias moderator hade förberett frågor (som kanske kunde vara väl ledande, och kanske lät som om de var hämtade ur en broschyr från Broderskapsrörelsen) och lät sedan politikerna i tur och ordning svara på dem.

Eftersom ingen Sverigedemokrat fanns på plats tycker alla partier ganska lika om bistånd. Debatten fick handla om de små saker man kunde hitta. Siffror flög genom luften. 1%-målets uppfyllande på 70-talet diskuterades. Vänsterpartiet och miljöpartiet försökte provocera lite, men ingen plockade upp handsken. Det blev inte jättespännande.

Den konstigaste delen var när vi fick se en inspelning av någon som spelade ett retrospel om en man i slips som gömmer sig i en buske och sedan hoppar runt och samlar ihop pengar som hänger i luften. När man spelat färdigt ska man skriva på Diakonias upprop mot skatteflykt.

(Nej, ingen politiker var för skatteflykt.)

Till spelet kopplades också ett litet rollspel. En man från Diakonia lovade en annan man från Diakonia 15% av intäkterna om han fick gräva upp guld för 100 miljoner i dennes trädgård. Men när guldet var uppe blev utbetalningen bara en krona eftersom kostnaderna för arbete och immateriella rättigheter varit så stora. Jag blev tvungen att dra slutsatsen att Diakonia nog menar väl, men inte verkar ha en aning om vad de pratar om.

Generellt är jag tyvärr förvånad över den låga nivån. Tre frågor jag gärna hade ställt är:

1. Alla här verkar vara överens om att det är viktigt att mäta hur mycket pengar, som del av BPI, som Sverige spenderar på bistånd. Däremot verkar många av er vara mot att man mäter resultatet av insatserna. I privat verksamhet, som jag kommer ifrån, brukar vi ofta säga ”what gets measured gets done”. Hur resonerar du?
2. Baserat på det lilla rollspelet vi såg efter dataspelandet verkar det (i en välvillig tolkning) som att Diakonia är skeptiska till att kostnader för patent och andra immateriella rättigheter kan minska vinsten (och därmed företagsskatten) i länder i tredje världen. Hur ser du på forskare, uppfinnare, och utvecklares rätt att få betalt för sitt arbete?
3. I inledningen hörde vi hur hur miljarder människor lämnat fattigdom och fått bättre liv under de senaste 20 åren. Vad beror det på, och hur ska vi säkerställa att det fortsätter?

Dessutom hade jag avinstallerat dataspelet och givit moderatorn en bok att läsa.

Kandidat

När man är kandidat ska man ha en flyer. Även om man står på vad jag kallar ”riskfri plats” (typ #54) kan man ha en flyer. Det är frivilligt – alla har inte en flyer. En flyer består av en bild, en kort text, och ett käckt citat. Det är för sent att vara blyg nu. Jag har en flyer.

Själva produktionen har inte varit helt okomplicerad. Det professionellt tagna porträttet ratades efter att min kära hustru beskrivit det bland annat med orden "medelålders" och "överviktig".

Med hjälp av min, inom området selfies, mycket kompetenta tweendotter togs en ny omgång bilder. Trots svagt ljus, envis blixt, och förunderliga slutartider fick vi till en bild som kanske inte var direkt tekniskt perfekt, men där jag (om jag får säga det själv) ser relativt sympatisk ut.

”Looking good man” var det snabba instagramomdömmet från andra sidan jorden.

Vissa redaktörer, som kanske sitter fast i patriarkala förklaringssystem, tyckte dock mest att det hela liknande Miss Universe. (Vissa redaktörer bör nog hoppas att den blå sidan vinner valet. Annars kanske någon skulle kunna bli en av de första att hämtas upp av omärkta lastbilar för transport till Gudruns omskolningsläger.)

Eller så syftade redaktören på min text. Jag är ju en positiv person som föredrar att prata om saker som jag är för. Det kanske kan få (cyniska?) människor att tycka att jag låter som en Miss Universekandidat. Jag tycker att fler borde prova att vara för bra saker och mot dåliga. Det tar en längre än man tror. (Jag lovar att vara mot något i kommande texter.)

Vi har i alla fall ute och delade ut flyers. Det var jag, min riksdagsledamot Ulrika, hennes politiske sekreterare Gustav, och Maria som inte är politiker längre. Min snåla tilldelning om 200 flyers gick snabbt åt bland villorna. Sunnersta är ju som bekant större än Tierp.

Dagens fråga var om en strokedrabbad mor långt över 90 bör hjälpas att rösta blankt för att hålla tillbaka SD. Jag bad att få återkomma. (Nej, det gör ingen skillnad.)

En vision för Uppsala

Som kandidat ska man ha en vision för framtidens Uppsala. Ok, här kommer en:

"Det ska vara omöjligt att göra en topp 100-lista för världens bästa universitet utan att ha med Uppsala."

Så, då var det klart.

Knackutbildning

Ett av resultaten av kandidatutbildningen var att jag kallades till knackutbildning. Återigen är jag osäker på om jag blev inbjuden eller kallad, men vid fyra på söndagseftermiddagen var jag i alla fall tillbaka på kampanjhögkvarteret.

Vi var en ganska liten grupp som hade valt att bli utbildade på en söndag. Lärarsatsningen var desto mer imponerande, både Nina Lagh och Gunnar Hedberg fanns på plats.

Dörrknacking har tydligen inte varit så här populärt sedan Tage Elanders tid. Nu ska dörrarna knackas, och det ska vara rätt dörrar. Moderater ska gå och rösta, och vi ska behålla ”våra” sossar från förra valet.

Efter den korta inledningen, bytte utbildningen format. I konversationsform gav Nina och Gunnar sin bild av två frågor som många väljare vill prata om: vården och tiggarna.

Lagh berättade om att personalnöjdheten på Akademiska Sjukhuset har förbättrats sedan 2006, och hur man arbetar med att sjuksköterskor ska kunna lämna över enklare uppgifter (som hantering av mat och tvätt) till mindre kvalificerad personal. Höjningen av landstingsskatten gick däremot till kollektivtrafiken.

Hedberg, som också sitter i Uppsala Stadsmissions styrelse, berättade om hur stödet till hemlösa utvecklats sedan de romska tiggarna från Rumänien dök upp. Eftersom romerna ofta har barn med sig, och stadsmissionens traditionella klientel mest består missbrukare och psykiskt sjuka, har man gjort sitt bästa för att separera grupperna. Han ger inte själv pengar till tiggarna utanför våra affärer, men gärna mat eller liknade.

Här berättade flera av deltagarna att de sett yngre gym-killar i en svart BMW stanna och samla ihop tiggarnas pengar vid dagens slut. Hedberg uppmanade dem att genast tipsa polisen vid första tecken på människohandel.

Slutligen är mitt initiativ, att som medelålders gå med i och engagera mig i ett politiskt parti samt dokumentera min upplevelse, så unikt att "någon forskare i statsvetenskap borde studera mig".

Demokratiäventyr: Valupptakt

I lördags var det Moderat valupptakt på Flustret. Den milda paradoxen av ett parti av individualister som försöker samordna sig var åter aktuell. (Sammantaget var det hela trevligt.)

Det var som vanligt fint väder i Uppsala. Jag parkerade i Industristaden och gick en kort promenad genom stadsparken, förbi dess solbadare och möhippor, innan jag bortom partiets ansiktsmålning och ponnyridning fick mig en kopp kaffe. Jag börjar känna igen, och bli igenkänd av, en del människor nu.

Det blev dags för att lyssna på Fredrik och Fredrik. Vi gick bort till storbilden. Det fanns stora öl och rosévin. Likheten med en kickoff på jobbet blev tydligt.

Statsministern började strålande. Jag kände en fläkt av Tegnér och tyckte mig se en skymt av världens kanske bästa omvalskampanj.

Tyvärr planade det ut lite. Jag blev lite fundersam över varför Fredrik vill göra det svårare att överklaga konstiga byggplaner – att stå på statens eller det stora byggbolagets sida mot en enskild individ kändes inte självklart som en Moderat ståndpunkt. Medias stora bomb, att dagens flyktingmottagning kommer att kosta en del, passerade utan att jag noterade det. Efter statsministern talade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt med entusiasm.

Därefter följde premiär för valfilm och vallåt. Vi erbjöds att dansa synkroniserat till vallåten.

Joining the dark side (Skrivövning, ironi, och trams)

Till min glädje har jag sedan jag gick med i partiet fått chansen att hjälpa till en del med format och utkast till både texter och tal. Ibland kommer dock innehållet i vägen för formen, så jag provade att skriva för en fiktiv vänsterkandidat på temat frihet, trygghet, och arbete. Syftet var naturligtvis bara att utforska och visa ett sätt att strukturera budskapet.

Året är 2022. Blir ni övertygade? ;-)

*** START ***

I riksdagen har jag, sedan jag först fick ert förtroende 2014, i huvudsak arbetat för med tre teman för mitt engagemang. De är:

1. Frihet. Den som är rädd är inte fri. Idag har alla rätt till bostad, arbete, skola och vård. Jag är särskilt nöjd med hur vi genom nya skatter på osolidariskt boende i villor och bostadsrätter under perioden 2018 till 2022 kunnat bygga 200.000 nya hyresrätter per år. Alla gemensamt ägda och administrerade.
2. Trygghet är en fråga i det stora och det lilla. Omorganisationen av polisen till folkpolis gör att de idag är välkomna i de förorter där de tidigare bara visade sig i kravallutrustning. Att säga upp någon bara för att en kapitalist vill göra mer vinst är inte längre tillåtet, och efter att rasistiska partier förbjöds i lag 2020 går alla nu säkra på våra gator.
3. Arbete och trygga förhållanden på arbetsmarknaden. I Sverige och i världen har jag motverkat nyliberalism och kapitalism. Stärkta fackföreningar har givit högre löner och säkrare anställningar. Efter att vi gjorde skolor och sjukhus gemensamma igen efter valet 2014 har arbetslösheten minskat, kvalitén ökat, och glädjen i att arbeta för allas bästa kommit tillbaka.

Mina personliga bidrag till detta har varit:

• Motion XXX om förbud mot rasistiska partier.
• Motion XXX om förbud för medlemmar i rasistiska partier att arbeta i den gemensamma sektorn.
• Motion XXX om omvandlingen av närpolisen till folkpolis.
• Motion XXX om förbud mot att säga upp medarbetare för att öka vinsten.

Med ert förtroende nu i valet, vill jag arbeta för:

1. Vidareutveckling av förbudet mot rasistiska partier att gälla alla osolidariska partier.
2. En mer aktiv utrikespolitik där vi samarbetar närmare med våra naturliga allierade som Venezuela och Hamas.
3. Höjda skatter på bostadsrättsföreningar i syfte att ombilda dem till hyresrätter och återföra dem till det gemensamma.
4. Ett närmare samarbete mellan folkliga organisationer och folkpolisen, med särskilt fokus på att säkerställa att musiker eller lärare inte sprider pedofila, rasistiska, eller osolidariska budskap.

*** SLUT ***

På kandidatsamtal

Strax innan vi åkte upp till de Jämtländska skogarna, sjöarna, och bergen (där mobiltelefoner inte fungerar, bäckarnas vatten kan drickas, och man får döda sin egen lunch) var jag inbjuden på kandidatsamtal i det fortfarande (nästan) helt anonyma kampanjhögkvarteret.

(Egentligen vet jag inte om jag blev inbjuden eller kallad, jag fick helt enkelt ett mejl och svängde förbi. Det har varit trevligt på kampanjhögkvarteret när jag varit där, så det kändes inte som någon belastning, och jag vet från tidigare i år att även den som suttit i riksdagen i snart 20 år också måste gå på de obligatoriska utbildningarna.)

I dörren mötte jag partiombudsmannen som fått de ”fördomsfria chokladbollarna” från Älvkarleby i knät. Hon var på bra humör, verkade ha kommit framåt i sakfrågan, och förklarade att bakverken tydligen inte innehöll tillräckligt med choklad för att få kallas chokladbollar. Jag nämnde andra saker som de inte heller bestod av.

Innan vi satte oss ned märkte jag att man hade ändrat min bostadsort från Sunnersta till Uppsala på valsedlarna. Någon hade tydligen tyckt att det var bäst så. Jag blev aldrig tillfrågad och det kändes lite sent att påpeka att Sunnersta är stort som Leksand. (Och större än både Tierp och Östhammar.)

Själva kandidatsamtalet var både spännande och trevligt. En checklista gicks igenom:

• Jag hade inga konstiga konkurser, skandaler, eller skilsmässor i bagaget.
• Jag vågar både stå i valstuga och knacka dörr.
• Jag har inget emot att knacka dörr i mitt eget område. Den här frågan överraskade mig lite eftersom tanken att någon vill kandidera men inte vill berätta det för sina grannar känns lite konstig. En av mina grundtankar är ju att medelklassen i partiets starkaste distrikt (mitt) behöver representeras bättre. (Eller det var åtminstone min tanke innan min bostadsort ändrades...)
• Jag fick ingående frågor om vilka epostlistor jag har tillgång till. Det här känner jag mig ganska villrådig och lite skeptisk till. Även om jag förstår poängen med att (eventuellt ytligt) bekanta bör känna till att jag står på en lista, vet jag inte hur gärna de vill bli mejlade om det. I övrigt berördes nya och sociala media sparsamt, men epost verkar hett.
• Man hade läst min blogg utan att ha några kommentarer. (Jag hoppas att det inte ändras efter den här posten.)
• Visst kan jag hjälpa till att lägga lite papper i kuvert. (Nej, jag fick inget beting.)
• Som heltidsarbetande, med barn, och som reser en hel del i jobbet, är jag inte så tillgänglig dagtid. Man skulle försöka ordna kvälls eller helgtider i valstugan. (Jag antar att intresset för att stå i stuga är större nu när folk själva kandiderar än inför EU-valet.)
• Jag kan dela ut valsedlar på valdagen. (Kom igen – jag har ju övat!)
• Antalet personröster som jag skulle kunna få uppskattades. Riktigt varför jag uppskattades kunna få upp till fem gånger så många personkryss som en genomsnittlig kandidat i slutet av kommunlistan förstod jag inte helt, men jag hoppas att det inte har alltför mycket med de där epostadresserna att göra.
• Slutligen har jag tydligen helt rätt ålder. Samma grupp miljöpartister inte gillar verkar moderaterna alltså ha för få av. Ok. Det var dags för nästa kandidats kandidatsamtal.

En nästan helt orelaterad iakttagelse från tidigare resor under semestern är att de verkar finnas ”Modiga Moderater™” i Varberg.

Nytt demokratiäventyr: Manifestation mot ISIS

I lördags frågade min vän och riksdagsledamot Ulrika Karlsson om jag ville ”haka på” när hon skulle tala på en manifestation med anledning av situationen i norra Irak.

Naturligtvis ville jag det.

På plats vajade många flaggor. Naturligtvis den vanliga kurdiska, men även PKK-flaggor i två varianter, samt en lila med ett kors på som tydligen symboliserade Kurdistans kristna. En vänlig kvinna från den kurdiska delen av Iran hjälpte mig att avkoda flaggorna. PKK verkade inte vara så populära.

Min gissning är att det kanske var 200 personer på plats. Vi var nog ungefär tio som inte förstod kurdiska, och de i slöja var högst hälften så många som vi.

Ulrika hade feber, men fick fram tre viktiga poänger:

• Det som pågår är etnisk rensning och kan vara (på väg att bli) ett folkmord
• Ulrika har själv varit på plats i Kurdistan
• Sverige och moderaterna stödjer USAs bombningar av ISIS

Flera talare följde. Vänsterpartiet skylde allt på USA. Centern pratade om Gaza. En palestinsk organisation uttryckte solidaritet. Slutligen uppstod ett tumult när en talare tydligen ifrågasatte Peshmergas mod. Efter burop och en kort polisinsats återgick det mesta till ordningen och efter lite pampig högtalarmusik avslutades det hela.

Min slutsats är att jag borde läsa åtminstone en bok om Kurdistans historia. Alla förslag mottages tacksamt.

Boktips (Hoppfullt om migration)

En vän i rädda världen-branschen lånade tidigare i somras ut Doug Saunders Arrival City till mig. Inte utan överraskning insåg jag att det är en av de mest insiktsgivande och hoppfulla böcker jag läst på länge.

Saunders tes är att:

• Migrationen från landsbygd till stad är en gigantisk och ostoppbar förändring. Bara riktigt hårdhänta diktaturer som Kina och Kambodja har kunnat bromsa den. Varje stad eller by är antingen en plats man flyttar till eller en man flyttar från.
• Kopplingen mellan platsen man flyttat till (the arrival city) och byn man flyttade från är viktig. Både pengar och kunskap skickas tillbaka. För nya migranter är nätverket av tidigare grannar och släktingar en chans att etablera sig. Här lär man sig hur migrationsregler hanteras och hittar jobb.
• De som flyttar från svält och hopplöshet är beredda att arbeta mycket hårt för att skapa ett bättre liv för sig och sina barn. Målet är, enligt Sauders, (alltid) att bli medelklass. För att det ska fungera måste det gå lätt att starta småföretag och butiker, det måste gå att hitta enkla jobb.

En professionell recension finns t.ex. hos New York Times.

Det är svårt att inte genast börja applicera Saunders teorier på världen runt oss. Hur det antagligen är relativt ok att bosätta sig bland landsmän i t.ex. Gottsunda, och att många flyttar vidare efter ett par år. Hur mycket svårare det måste vara om man blir placerad i avfolkningsbygd där man inte känner någon.

Saunders skriver också om migranternas barn. Hur kopplingen till byn blir svagare och hur avsaknad av hopp leder till problem om vägen till medelklassen är stängd. (Saunders menar att alla vill bli självägande medelklass.)

Efter att ha läst boken tycker jag att Sveriges modell för arbetsinvandring känns rätt. Vi vill vara en plats man flyttar till.