Pizzademokrati i Gottsunda

Jag var nog egentligen inte inbjuden när samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala, SIU, bjöd in till öppet dialogmöte om demokrati och mänskliga rättigheter med anledning av bilbränder och oordning i området. Jag är ju varken invandrare eller gottsundabo, men texten i lokaltidningen var spännande och Gottsunda Kulturhus bjöd, på svenska och arabiska, in på facebook. Men även om jag kanske inte var inbjuden så var jag välkommen.

Det var fullt på Ken’s Pizzeria i Gottsunda centrum. De stora fönstren gjorde att det snabbt blev varmt. Konferencieren som representerade 43 föreningar, förklarade att det här inte var en debatt, utan att politikerna först skulle få presentera sig och prata lite. Timme två skulle fyllas av workshops och gratis pizza.

På plats fanns även pizzerians ägare (som påpekade att vi inte ska vänta oss att politikerna gör allt), en präst från Gottsundakyrkan, och en tennisklubb som arbetade i socioekonomiskt utsatta områden, men politikerna fick mest utrymme under den första timmen:

• Liberalernas kommunalråd, som skrivit en bok om sin väg från Beirut till Uppsala, tyckte att man skulle tala väl om Gottsunda och klargjorde att en politiker inte behöver vara en vit man. Han vill se ett högre valdeltagande i Gottsunda och tog upp problemet med att veta allt om vad som händer hemma på en gata i Libanon, men inget om Uppsala där man nu bor.
• Det miljöpartistiska kommunalrådet berättade om hur ofta han som barn varit på djuraffären i Gottsunda centrum. Han pratade om demokrati, delaktighet, och de stora planer som finns för Gottsunda.
• Vänsterpartisten kom från söder om söder och berättade att man inte eldade bilar när han var ung, man bara provåkte och bröt sönder dem. Han tyckte inte man ska lyssna på de som vill ha hårdare tag.
• Vår moderat var imponerad över att så många kom för att prata demokrati på en så fin grillkväll och uppmanade alla att bli medlemmar i ett parti, eftersom det goda samhället är något vi skapar tillsammans.
• Det socialdemokratiska kommunalrådet pratade om att jobb, bostad, och en meningsfull fritid är rättigheter, samt om behovet av moral och medmänsklighet.

Den centerpartistiska fritidspolitikern var väldigt kortfattad. Jag tror inte att varesig Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna var där.

En kvinna som “var politiker, men inte idag” fick mikrofonen och berättade att politikerna bara hycklar, aldrig är i Gottsunda utom vid valen, och att det måste satsas mer på Gottsunda. Jag förstod aldrig vilket parti hon vanligtvis representerade.

Medan pizzan började delas ut spred politikerna ut sig vid olika bord för att diskutera partiernas närvaro i Gottsunda, stenkastning, högre straff, och hur man kan skapa en bättre och tryggare Gottsunda. En dam som till vardags satt i arbetsmarknadsnämnden för socialdemokraterna, men som för dagen “inte var där som politiker”, satte sig genast bredvid moderatpolitikern.

Vid moderatbordet pratades det om bostadssegregation, arbetslöshet, och idrottens roll. Stenkastningen beskrevs som en lek lekt av uttråkade ungdomar, men även som en konsekvens av Israels ockupation av Västbanken. Alla var, inte oväntat, överens om att våldet i Gottsunda är oacceptabelt. Även om jag är i Gottsunda centrum nästan varje dag godtogs jag inte riktigt som helt lokal. Proffspolitikerna skrev ned folks idéer. Jag blev inbjuden till framtida möten med SIU.

Det var mycket folk på plats. Mötet var inriktat på informationsutbyte, men jag kan inte undgå att ändå känna mig lite rastlös - möten utan beslutade nästa steg gör det med mig.

Badbekymmer

Medan jag var ute i skogen och tältade med scouterna uppstod baddrama hemma i södra Uppsala. Egentligen är det hela ganska enkelt, mellan åtta och tio på söndagsförmiddagarna är det ”kvinnotid” på Gottsundabadet. Kvinnor och flickor är välkomna, män och pojkar är det inte. Dessutom passar man på att köra stortvätt av herrarnas omklädningsrum på söndagsmorgonen. (Som av en händelse är det här samma tid som, det nu stängda, klättercentret brukade ha tjejtider. Varför vill alla att tjejer ska sporta ensamma just på söndagsmorgnar?)

Tidigare fanns det tydligen någon form av “kvinnosimmarförening” som hyrde söndagsmorgnarna, men efter önskemål har de nu öppnats upp för (hälften av) allmänheten. Söndagsmorgonen på Gottsundabadet är nu den mest välbesökta morgonen av alla.

Eftersom killar inte kommer in fick en femårig kille inte följa med sin mamma och syster in i badet. Mamman blev arg, twitter blev jätteargt, och Expressen blev argast av dem alla.

(Expressen passar dessutom på att kalla Uppsala för “provinserna”. Så förolämpade har vi inte blivit sedan Strindberg, i Tjänstekvinnans son, kallade alla våra professorer för bönder.)

De som gillar könsseparerat badande brukar anföra att det är efterfrågat av religösa skäl, av kvinnor med kroppskomplex, eller bara som ett ett utryck för kvinnlig gemenskap och att det är skönt att bada utan gubbar. Dessutom är trygghetsläget på Gottsundabadet, särskilt för yngre flickor, problematiskt.

Det är viktigt att notera att tjänstemännen på Uppsalas badhus inte kommit på det här med “kvinnotider” själva. Även om ansvariga kommunalråd ställer sig frågande till att 5-åringar inte får följa med sin mamma in, så är att öka simkunnigheten bland “kvinnor som av sina män inte tillåts besöka badet” en del av uppdraget. Att tjänstemän beskriver de kommentarer de mottagit som “rasistiska” tyder antagligen på att tonläget i debatten utanför mainstreammedia varit ganska högt. (Reglerna verkar nu ha justerats så att småkillar nu kan följa med sina mammor in.)

De som argumenterar för integrerat badande menar att separation inte leder till ett jämställt samhälle, att kvinnlig fåfänga är ett svagt argument för “kommunal diskriminering”, och att kommunen inte ska alliera sig med “reaktionära patriarkat” som kallar kvinnor som beter sig för västerländskt för horor. Dessutom ser man sexualiseringen av simhallar, och särskilt av barn på simhallar, som onödig.

Vissa vill lyfta blicken och se “kvinnozoner på festivaler, könssegregerade badtider och fritidsgårdar bara för flickor” i ett större perspektiv där islamistiska idéer ställs mot det moderna västs normer. “Det är inte svårt att tänka sig att den kvinna som tackar nej till kvinnozonen skulle beskyllas för att ha sig själv att skylla om hon utsätts för övergrepp”, som Frida Nordlund skriver i Svenska Dagbladet. UNT tar det lite lugnare och skriver på ledarplats om “likvärdiga individer”.

Tanken att grupper ska vara jämlika men separerade, och att tjejerna då tilldelas två timmar på söndagsmorgnar för att simma eller åka skateboard, får mig alltid att tänka på “Separate but equal” - den praxis som gällde i de amerikanska sydstaterna från inbördeskrigen till mitten av 1900-talet. Förutsatt att de erbjudna tjänsterna var likvärdiga var det då ok att dela upp människor baserat på hudfärg. Naturligtvis var ingenting, inklusive simhallar, likvärdigt. Naturligtvis haltar jämförelsen.

Desegreringen av söderns simhallar var problematisk. (Fortfarande idag kan tydligen 58% av afroamerikanska barn i USA inte simma.) De integrerade poolerna fick färre besökare. En del stängdes och fylldes med jord, andra såldes till privata klubbar och fortsatte som helvita bad. Likheterna är begränsade, men kanske är vi på väg till samma slut från ett annat håll. Trygghetssituationen minskar antalet besök på svenska badhus, och Gottsundabadet förfaller.

(Det sägs ifs att nya skåp är på väg, och att min insändare är en viktig anledning till att så sker. Jag väntar dock med att öppna champagnen tills jag ser verkliga resultat. Men om det händer kan väl någon fråga Pelling, Burwick, Gardfjell, och Waldau hur det går med teaterbienalen.)

Jag tycker att man ska fråga sig vilket samhälle man vill att Sverige ska vara t.ex. 2050. Jag vill att det ska vara ett samhälle där män och kvinnor kan idrotta och ungås tillsammans på ett jämlikt och civiliserat sätt. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om män och kvinnor kan göra saker tillsammans utan drama. Jag tror inte att könssegregerade badtider är ett steg på vägen dit.

Nu kan någon hävda att min linje riskerar att leda till minskad simkunnighet och fler drunkningar. Att jag, genom underlåtenhet att handla, bryter mot Asimovs första lag för robotar och utsätter människor för fara. Men, jag är ingen robot, och om det här är en kultur- (eller program-) strid så dör folk redan i den.

Eller som Reagan sa redan för över 50 år sedan:

Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, "We don't know how lucky we are." And the Cuban stopped and said, "How lucky you are? I had someplace to escape to." And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there's no place to escape to. This is the last stand on earth.

Men vi måste också behålla ett rimligt perspektiv. Världen stannar inte på grund av två timmar “girls only” på Gottsundabadet. Trygghet och snygghet (som i hela skåp och dusch innan bad) under övriga 94 timmar är viktigare för både badet och Gottsunda.

Var redo!

Vi äro svenska scouter vi och
löftet som blev givet.
En vårdag brusande och fri
står på vår panna skrivet.
För Gud för kung och fosterland
vart än i livet ställer.
Var redo när det gäller
med hjärta håg och hand.

Var redo hör den stormens il
som genom världen skrider.
Håll spänd din sträng håll blank din pil
nu är det knoppnings tider.
Nu knyta vi vårt syskonband
i kärlek och i gamman.
Nu smida vi det samman
kring hela Sveriges land.

Jag har varit på scoutläger med Hogwartstema. Blonda barn i blå skjorta och halsduk har hissat och halat den svenska flaggan. Barn, ledare, och föräldrar, har (med häxhatten i vänster hand) stått stilla runt flaggstången och gjort scouthälsning.

För att vara tydlig: Med “föräldrar” menar jag en förälder: jag. Under förberedelserna insåg jag att jag var den ende vuxne utan scoutbakgrund, knivbevis, och repmärke #2 som skulle till lägret. Nåväl, jag brukar inte göra som alla andra. På det planeringsmöte som jag misstagit för ett informationsmöte riktat till föräldrar kändes inte som om det var läge att fråga vad ett lägerbål är, utan jag flöt mera liksom bara med. Det här var utanför min trygghetszon. När vi packade var min son mycket skeptisk till att jag skulle få bära kniv på lägret, men jag försökte hävda att tolv månader i armén ändå måste räknas för något. (Jag är rätt bra på att sitta eldvakt.)

Som förälder blev jag enligt Wasakårens lägerpolicy automatisk del av ledarteamet. Jag slapp alltså rollen som bärare och uppassare åt min son, vilket jag nog uppskattade mer än han.

Alla ledare i scouterna måste lämna ut ett registerutdrag ut belastningsregistret, samt gå utbildningen “Trygga Möten”. Trygga Möten visade sig vara en relativt progressiv och “hen-tung” webbutbildning om diskriminering, övergrepp, intervjutekniker, och anmälningar. Jag förvånades lite av att man i ett exempel rekommenderade uteslutning av en ledare trots att polisen lagt ned sin utredning, samt att tonen i utbildningen var så långt ifrån det käcka språket i scoutsången ovan. (Lyssna här på den i Hjalle och Heavys punkversion.)

Själva lägret innehöll regn mot tältduken, sånger, djurletande, lägerbyggande, hinderbanor, rymdstationsspaning, pilgiftsgrodor, brandbilar, magiska drycker, täljande av trollstavar, kubbspel, matlagning, sköldpaddor, diskning, getingar, solsken, besökande magiker, en sjungande hund, och vilda barn med pinnar.

Min bild är att scouterna är en extremt kompetent och inkluderande organisation. Jag är mycket imponerad, och överväger nästan att undersöka vad som krävs för att jag ska få skaffa mig en blå skjorta att fästa mina lägermärken på. (Ja, jag har mottagit två märken, gjort honnör, och svarat “Alltid redo!”.)

Pojk- och flickscouterna integrerades i Sverige under 60- och 70-talen. Nu, när stormens il åter hörs över världen står man, liksom fosterlandet, med en fot i “trygga möten” och en i scoutsångens Gud, kung, och fosterland. Liksom Sverige självt.







(Håll spänd din sträng håll blank din pil.)

“Nu får de fan ta och skärpa sig”

I lokaltidningen läser jag att Siruis tränare är “rasande”. Laget sparkar boll i superettan och vinner massor av matcher, men Uppsalaborna kommer inte och tittar. “Alla måste bidra” fortsätter den intervjuade tränaren, annars fungerar inte klubbens ekonomi.

Tyvärr glömde lokaltidningen att fråga Sirius vad de skulle kunna göra för att fler ska välja att köpa inträde till deras matcher.

“Det känns inte som Uppsala vill ha ett allsvenskt fotbollslag” sammanfattar Sirius representant. Tänk om han har rätt?

Kanske borde man vänta med att bygga en betongkoloss i stadsparken tills Siruis har åtminstone 4000 betalande åskådare på sina matcher?

Det kanske finns något annat som medborgarna hellre skulle vilja använda både parken och en halv miljard kronor till?