Djupt vatten

Ok. Enligt ett nyss ankommet brev från kommunledningskontoret är jag nu är officiellt förtroendevald i Idrotts- och fritidsnämnden i Uppsala kommun. Utbytesstudentmetoden har fungerat.

Tack alla ni som rösta på mig, trott på mig, och lajkat mina posts på Facebook. (Vi bryter där, det är ingen Oscar. Men jag lovar att försöka göra ett bra jobb.)

Jag fick som sagt ett brev. Till min förvåning ser jag att det konstituerande mötet hålls klockan 13:00 på en onsdag. Tanken att en fritidspolitiker är någon som ägnar sig år politik på fritiden känns plötsligt långsökt. Det är även nu som min hustru himlar med ögonen så där som hon gör när hon undrar om jag började skolka från samhällskunskapen redan på lågstadiet.

Ok. Jag ska kolla min kalender. Tydligen ska jag även får betalt för att jag inte är på jobbet. (Enligt något som heter ”ERS 15/ERS-H 15” och inte är del av det amerikanska missilförsvaret.)

Dessutom ska jag få (låna) en iPad. Jag vet inte om det kommer anses artigt att lämna tillbaka den och säga att vi ska sänka skatten eller satsa på skolan istället.

Buckle up Dorothy. (Det blir pepparkakor till fikat.)

One Nation under God

När jag en söndagsmorgon hämtade sonen från en hajk kom jag lagom till halningen av flaggan. Scouterna gjorde honnör och flaggan veks ihop. Jag kunde inte undgå känslan av journalfilm och 50-tal.

I nummer 4/2014 av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind om den minskande rasismen i (bland annat) Sverige. Hon varnar för att sätta likhetstecken mellan nationalism och rasism, och låter nationalism vara åsikten ”att man har vissa skyldigheter gentemot sina landsmän som man inte har gentemot hela mänskligheten”.

Jag tycker det är en väldigt användbar och rimlig definition. I praktiken lever vi (då) i ett nationalistiskt samhälle. Basen är ömsesidigt ansvar, och vi betalar t.ex. skatt och alla landsmän får tillgång till de offentliga tjänsterna. Dessutom, eftersom vi är en väl fungerande nation, hjälper vi även de som inte är medborgare.

Mer problematiskt blir det då när Söder och Åhrén vill skilja på nationen och medborgarskapet, men allt behöver inte vara enkelt. Jag känner en hel del av de där 8-åriga scouterna som gjorde honnör för flaggan, och jag är inte säker på att Söder skulle klassa alla av dem som Svenska.

Det gamla Sverige

Jag läser Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord. Statarsverige ligger bara två generationer bort. De finns en bild på min farfar där han sitter med sina syskon på trappan utanför huset. De var 9 barn i statarstugan.

Lo-Johansson berättar om fattigdom och hopplöshet i ett samhälle som stannat. Om årstidernas växlingar, eländiga bostäder, och statarnas lojalitet till godset. Om flickorna som faller för skitstövlar och agitatorernas misslyckade försök att organisera lantarbetarna.

Boken är i viss mål kamplitteratur och anses innehålla poetiska överdrifter, men kampen var på riktigt. I Södra Möre i Kalmar län vräktes statare som organiserat sig, och på Fånö gård i Uppland sköt ägarinnan, fröken Anna Grill Tham, pistol över huvudet på strejkande arbetare som närmade sig.

Den socialdemokratiska partisekreteraren Gustav Möller tog initiativ till att även (stum-)film användes i propagandakampen.

Min farmor, som är född 1926, fick inte läsa Lo-Johansson. Bibliotekarien, som även var syslöjdslärarinna och gift med överlärare Aulin, släppte däremot igenom Gårdarna runt sjön där följande klargörs redan på första bokens första sida:

"Herrgårdarna hade gått i arv från far till son, stannat inom samma släkter, sett den ena generationen växa upp efter den andra, allteftersom århundrade lades till århundrade. Deras ägare hade alltid varit stolta och modiga män, som älskade sitt land och vördade sin konung. När ofred rådde, när landet var i krig hade deras platser aldrig stått tomma i leden. Med svärdet hade de värjt sitt land och skapat historia. I fredliga tider hade de brutit mark, odlat jord och uppfostrat det unga släktet, som i tidens fullbordan skulle hävda sin plats bland rikets män, ta upp fädernas mantel och kämpa för nya mål, nya tankar, och nya segrar."

(Farmor läste serien, men berättar också att hon och hennes vänner lyckades smyga till sig böcker av både Lo-Johansson och Moa Martinsson.)

I Husmoderns julnummer 1974 berättar författarinnan Birgit Th Sparre om julfirandet på gården Sjörred där hon själv växte upp. På julaftons eftermiddag var det tradition att barnen gick ut med julkorgar till de anställda. I korgarna, som delades ut såväl till rättarfar som till statarna, fanns strumpor, underkläder, nattskjortor, julkorv, kaffe, och äpplen. Även om Alexandertårta och tusenbladstårta var ett måste under julförberedelserna så bytte den grevliga familjen själva i första hand hemmagjorda julklappar.

Relativt sett var godsens ägare naturligtvis stormrika. Om statarna var relativt fattiga eller inte, dvs hade inkomster under 60% av medianinkomsten (med staten översatt till pengar) har jag inte lyckats klura ut. Det verkar som om den liberale riksdagsmannen Sven Palme räknat på saken, och även siffrorna verkar ha diskuterats intensivt under 1900-talets första årtionde, verkar statarna åtminstone inte haft det tydligt sämre materiellt än stadsbefolkningen, snarare tvärt om.

Att absolut fattigdom rådde kan nog ingen tvivla på. Tjänstehjonstadgan, som i och för sig avskaffades 1926, tänker jag inte gå in på.

Jag må kanske upplevas som konservativ i vissa frågor, men jag tror inte att det var bättre förr, antagligen inte för någon.

#kulturtidskrifter

Det är alltid spännande att se människor med makt och fri tillgång till media agera. Att det statliga stödet till en grupp kulturtidskrifter föreslås minska fyller gamla, nya, och sociala media. Jämfört med fler analyser av vad Björn Söder säger eller tycker är det både intressant och underhållande. P1 bjöd på budgetkritik i Shakespeareformat.

Jag tittar på listan över de tidskrifter som fick bidrag förra året. Att inga tidskrifter jag läser finns på listan förvånar mig inte (ja, det är nu du kallar mig obildad o.s.v.), men att jag känner igen så få namn överraskar.

Fyra namn känner jag igen, men jag blir åtminstone lätt förvånad över att hitta dem i det här sammanhanget.

Expo känner jag i första hand igen som privatspanare (att kalla dem för en privat underrättelseorganisation känns så mycket IB att jag helst undviker det) som specialiserat sig på att kartlägga och exponera rasister och deras organisationer. Jag hade spontant inte klassat den som en kulturtidskrift.

Ordfront läste jag ibland förr, och visst händer det att jag följer någon länk från twitter eller facebook, men jag har nog mer sett den som en kamptidskrift för en ganska arg vänster, än som en kulturtidskrift. Bang och Galaga hamnar i samma fack, vänsterkamp med mer eller mindre inslag av feminism.

Så tittar jag in på twitter och ser någon jättespännande hända. Kulturtidskrifterna ger sig ut för att få nya prenumeranter och nya läsare och pengar strömmar in. Galagos Johannes Klenells bruk av invektiv kan man naturligtvis ha åsikter om, men hans grundtanke är väldigt sund – han vill stå fri från politiska bindningar och vill vara lojal mot sin tidskrift och sina läsare endast.

Prenumeranterna strömmar in till Bang också.

Förhoppningsvis kommer framtiden innehålla friare och mer lästa kulturtidskrifter. Kulturen och kanonerna slipper ha samma herrar.

Fyra och ett halvt kilo pepparkakor

Det kom ett mejl. Som ”du tidigare fått information om” hade fotbollsspelande barn fått i uppgift att sälja två burkar pepparkakor á 150 kronor. ”Vänligen medtag 300 kronor i jämna pengar.”

En snabb marknadsundersökning (med hjälp av ICAs webb) ger att 300 kronor motsvarar drygt 4,5 kg, eller 15 paket, pepparkakor per barn.

Lite efterforskningar visade att föreningen både 2012 och 1013 gick ett par hundra tusen back per år. Stora summor förs över från ungdomsverksamheten till vuxenlagen, som dras med ännu större underskott. Tydligen räcker det ändå inte, utan nu har man beslutat att ge barnen beting att sälja kakor.

Jag väljer gärna mina kakor själv och betalar hellre de 57 kronor som varje burk har i marginal för föreningen direkt med medlemsavgiften. Allra helst ser jag att föreningen ser till att vuxenverksamheten täcker sin egna kostnader – då vore problemet borta, och det potentiellt olagliga tramset med säljbeting till barn överspelat.

I skolan säljer klassen också kakor för att finansiera sin klassresa, men då utan beting. Jag noterar att man verkar snitta över 300 kronor per barn.

För att förstå mer om det perspektiv som Riksidrottsförbundets jurist Christer Pallin företräder läser jag krönikor i Idrottens Affärer. Det är intressant. Jag snubblar in i en konflikt jag, som under de senaste 20 åren mest ägnat mig åt löpning och ju-jutsu, inte visste fanns. Barn och deras förändrar beskrivs som ”trolösa” och pengar bör styras till de aktiva som ”finns på riktigt” (tre-fem pass/vecka året runt).

Mer nyanserat kan man notera att idrottsledares drömmar om cupvinster, en ny Zlatan, och OS inte alltid matchar vad samhället, folkvalda, eller föräldrar är ute efter.

Så kom ett nytt mejl. Pepparkaksförsäljningen var inställd på grund av leveransproblem.

Plötsligt aktuell analys

Jag började morgonen med röd penna och 52 sidor eftervalsanalys. Det kändes nästan en akademisk övning. Då hade jag fortfarande tre år och 10 månader på mig.

Politiska partier är inte som företag. Det som kunde ha liknat ett burning platform memo, är en lugn text om styrkor och utvecklingsområden. Men när man publicerar texter som ”motståndarnas” strateger och skribenter genast får tillgång till är det nog så långt man kan gå.

Tio snabba puckar:

• Partiet är helt maniskt vad gäller ekonomiskt ansvarstagande och regeringsduglighet. Jag antar att det är bra.
• Reformagendan har allt mer ersatts med en ansvarsagenda. Nyfikenheten och förtroendet för partiet har avtagit. Partiet är inte i opposition mot samhällsproblemen. (Man har helt enkelt blivit Göran Persson?)
• Väljarna såg jobbfrågan som endast den sjunde viktigaste frågan i valet. Det är tydligen den lägsta nivån sedan 2002. Partiet fortsatte dock med #jobbvalet som tema.
• Välfärden och integrationen sågs som viktiga områden som fick stort utrymme i debatten. Här saknade partiet delvis relevanta svar.
• Debattläget, särskilt i media, har tydligen gjort det mycket svårt att föra fram integrationspolitiska förslag. Tydligen är kriget mellan den opinion som vill ha minska invandring och den opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet så vild att även ett regeringsparti drar sig för att uttala sig. Kanske ser enskilda politiker risk att bli indragna i en fråga de inte är så intresserade av, men som kan skada deras karriärer. Det skulle naturligtvis vara mindre bra, när väljarna samtidigt ger frågan allt högre prioritet. Rapporten fastslår att partiet inför nästa val måste utveckla sin migrations- och integrationspolitik.
• Många väljarsamtal genomfördes, men kvalitet och dialog ifrågasätts.
• Man hade tydligen organisationsproblem.
• Reinfeldt, Bildt, och Borg konstateras vara mycket populära, men strukturen och mandatet för talespersoner bör ses över. ”Vikten av att ha frimodiga företrädare på alla nivåer är viktig för politikutvecklingen.” (Frimodiga företrädare FTW!)
• Kritisk media. (Ja, kanske, men det är lite som att skylla på domaren i fotboll.)
• Moderaternas ståndpunkter kunde inte tydligt länkas till en större berättelse eller en vision för Sverige.

Jag ser den sista punkten som den viktigaste. Låt oss ge den strävsamma medelklassen en stor kram.

Under eftermiddagen exploderade twitter. I mars ska åtta år av ordning och utveckling ställas mot två månader av kaos och trams. Bring it on!

På kvällens löprunda mötte jag pansarfordon på larvfötter på väg genom Sunnersta in mot Uppsala centrum. Det är skönt att bo en i stabil demokrati.