Uber <3

En dag hände det. En av människorna vid en av busshållplatserna höll ut tummen och jag plockade upp en passagerare. Vi skulle åt samma håll.

Min bil är en underutnyttjad resurs på många sätt. Ett av dem är att jag ofta åker ensam.

I början av juli, på väg till en biograf i San Francisco provade jag, bland trådbussar och elbilar, Uber. Beställning, betalning, prisuppskattning, väntetid, och utvärdering - allt är inkluderat i lösningen. Ricardo och hans bil höll minst samma klass som den “chauffeur service” jag använde i Surrey veckan innan, men betydligt smidigare. Han visade hur användargränssnittet såg ut från hans sida också.

Utvikning 1: På bion satt vi vid bord och kunde beställa in allt från popcorn och läsk till revbensspjäll och IPA. Om det är staten, biografsmonopolet, eller brist på fantasi som hindrar liknande lösningar här hemma i Sverige vet jag inte.

Kanske är uber ett steg på vägen mot både “enkla jobb” och en framtida “individualiserad kollektivtrafik” som varesig är baserad på bussar eller spårvagnar. Kanske kommer självkörande bilar att ta över även de här enkla jobben.

Men förändring är jobbigt. Uber förbjuds på många platser. Svenska taxiförbundet är inte glada. Lite roliga var de dock när de startade uberparodisajten ShareFix. (Som de idag tar ansvar för i en popup spoiler.)

Utvikning 2: Mycket småjobb som jag gör hemma är jag faktiskt inte särskilt bra på. (Jag minns också den gången jag stod och målade väggarna på ett dagis tillsammans med två kirurger.) Om arbetsmarknaden är på väg från stora fabriker till små tjänster kanske det blir viktigt att man enkelt kan köpa och sälja tjänster. Uberliknande lösningar kan förenkla och minska overheadkostnader för att kanske t.ex. köpa gräsklippning eller målning. (Den stora “overheaden” är förstås skatten på arbete som gör att jag måste tjäna 700 kronor för att kunna ge hantverkaren en hundring i handen.)

Svenska taxiförbundet är inte alls lika skojiga i svenskan. Kritiken mot uber går ut på att chaufförerna inte är fast anställda som på en fabrik och att företaget inte betalar skatt på samma sätt som en fabrik. Den digitalisering, som förvisso i textens första mening, skulle kunna leda till en ljus ekonomisk framtid leder egentligen bara till skattesmitning och skattefusk - om inte 1900-talets taxiregler uppfylls till punkt och pricka.

Intressant att notera är att den reglerade taxibranschen till stor del själv verkar leva på bidrag. Den “ingång till jobb” som taxiförbundet beskriver sig som är väldigt beroende av lönebidrag och nystartsbidrag. Efter sex månader, när bidraget tar tar slut, byts föraren ut och nya bidrag rullar in. (Transport kommer här med relevant kritik. Hur blev arbetslinjen en bidragslinje?)

Utvikning 3: I “The Drop In”, det tolfte avsnittet av West Wings andra säsong, nämner president Bartlet att Sverige har 100 procents läskunnighet, och frågar sig hur det gått till. Det är inte i det Sverige dagens utmaningar ska lösas. När mer än hälften av de arbetslösa är utlandsfödda kommer de vanliga svenska lösningarna, som oftast verkade gå ut på att lägga till ytterligare en välvillig förkortning till Tage Danielssons “livet är kort” (obligatorisk förskola någon?), inte att fungera. Kanske måste vi godta att framtidens arbetsmarknad inte ser ut som gårdagens.

Jag tror att vi gör bäst i att omfamna digitaliseringen. Ett “tut-avdrag” riktat mot en uberifierad taxibransch är kanske svårsålt, och bättre vore om vi kunde minska skatten på alla tjänster. Dessutom avskaffades skråväsendet redan 1846.

Det finns en tjänst som någon vill köpa och någon annan vill sälja. Tjänsten har potential att öka sysselsättningen och spara på miljön, men regler och skatter står i vägen. Nuläget sammanfattas bäst av Ronald Reagan:

"Government's view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it."

Gottsunda brinner

Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.

Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.

Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)

Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.

Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.

Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.

Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?

Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.

Kärnvapenparaply

I fredags besökte vi en “missile site” strax norr om San Francisco. Under kalla kriget stod NIM-14 Nike Hercules missiler där redo att, som ett sista försvar mot de sovjetiska bombarna, skjuta upp en W31 kärnladdning och rensa hela himlen.

Likadana missiler fanns även i Västtyskland och Norge. De kunde utrustas med konventionell sprängladdning samt 2, 20, eller 40 kilotons kärnladdning. De kunde även användas mot markmål.

Efter en lite trevande inledning frågade veteranen som guidades oss om vi kände oss säkrare med kärnvapen. Han reflekterade över säkerhet och frihet; om att kunna cykla till skolan; om att allt krångel idag gör att det tar lika lång tid att flyga som att köra från SF till LA; och om att dagens fiender inte är lika lätta att känna igen som gårdagens, samt nämnde händelserna i Dallas. (Alla flaggor i parken var på halv stång.)

Det visade sig att vår guide faktiskt hade undervisat en termin i Linköping.

Nere i bunkern stod raketerna sida vid sida. Barnen fick hjälpa till att knuffa dem på plats, köra varningssirenen, öppna luckorna, och starta hissen för att föra upp raketen till ytan. Efter guidningen var klar fick de hjälpa till att fälla ned och ställa tillbaka raketen igen.

I funderingarna kring Sverige och Nato kan man, likt socialdemokratiska aftonbladet, välja att se de baltiska ländernas fria val att gå med i Nato som en inringning av Ryssland och därefter visa förståelse för Rysslands annektering av Krim. Man kan oroas över att liknande ryska annekteringar i Baltikum med ett natomedlemskap skulle kunna dra in vår nedrustade försvarsmakt i en hopplös strid mot en övermäktig fiende. Man kan fråga sig om vi verkligen vill vara allierade med Erdogans Turkiet, eller reflektera över det misslyckade försöket att befria och demokratisera Irak.

Jag lutar åt att vi hör hemma med de västerländska demokratierna.