Boktips (Hoppfullt om migration)

En vän i rädda världen-branschen lånade tidigare i somras ut Doug Saunders Arrival City till mig. Inte utan överraskning insåg jag att det är en av de mest insiktsgivande och hoppfulla böcker jag läst på länge.

Saunders tes är att:

• Migrationen från landsbygd till stad är en gigantisk och ostoppbar förändring. Bara riktigt hårdhänta diktaturer som Kina och Kambodja har kunnat bromsa den. Varje stad eller by är antingen en plats man flyttar till eller en man flyttar från.
• Kopplingen mellan platsen man flyttat till (the arrival city) och byn man flyttade från är viktig. Både pengar och kunskap skickas tillbaka. För nya migranter är nätverket av tidigare grannar och släktingar en chans att etablera sig. Här lär man sig hur migrationsregler hanteras och hittar jobb.
• De som flyttar från svält och hopplöshet är beredda att arbeta mycket hårt för att skapa ett bättre liv för sig och sina barn. Målet är, enligt Sauders, (alltid) att bli medelklass. För att det ska fungera måste det gå lätt att starta småföretag och butiker, det måste gå att hitta enkla jobb.

En professionell recension finns t.ex. hos New York Times.

Det är svårt att inte genast börja applicera Saunders teorier på världen runt oss. Hur det antagligen är relativt ok att bosätta sig bland landsmän i t.ex. Gottsunda, och att många flyttar vidare efter ett par år. Hur mycket svårare det måste vara om man blir placerad i avfolkningsbygd där man inte känner någon.

Saunders skriver också om migranternas barn. Hur kopplingen till byn blir svagare och hur avsaknad av hopp leder till problem om vägen till medelklassen är stängd. (Saunders menar att alla vill bli självägande medelklass.)

Efter att ha läst boken tycker jag att Sveriges modell för arbetsinvandring känns rätt. Vi vill vara en plats man flyttar till.

Morgondopp

Jag trotsade värmen och följde gula stigen ned till lyssnaängen. Det var en del folk vid badet, men ingen trängsel. Ryskorna på bryggan tyckte vattnet var kallt, men jag tycker det var lagom. Hem sprang jag vägen förbi Alnäs sommarläger.

Eftersom man för ett par år sedan valde att bygga höghus i Trastparken och då inte byggde något dagis ska man nu tydligen slå upp dagisbaracker nere vid Lyssnaängen. En förutsägbar brist leder till att ännu lite rekreationsområde försvinner.

Jag gillar vandringsleder och badplatser. Kanske borde den stängda campingen kunna bli till en trevlig plats för morgon- och kvällsdopp?

(Bilden är från när dotterns fotbollslag tog ett dopp efter en hemmamatch i slutet av maj. Det är fint där nere vid vattnet.)

Tredje sommarens förfall

Medan oändliga rader skokartonger ska slås upp på fälten norr om Sunnersta sker ett långsamt förfall i söder ner mot vattnet.

Jag springer ofta nere längs vattnet och kommer förbi campingen. Det är vackert där nere. När Sveriges Radio besökte campingen för ett par år sedan var besökarna entusiastiska:

"Jag älskar det här stället. Det är vårt lilla paradis."

Men det är över nu. Campingen står övergiven och nedklottrad. Bommen är låst.

För två år sedan vann kommunens själv, via sitt Jobbcenter, upphandlingen av driften. Jobbcenter beskriver själva sin affärsidé så här:

Det kommunala öppna alternativet med individen i centrum. Inget vinstintresse, bara ett genuint intresse för människor!

Det liknar när Friluftsfrämjandet samma år fick flytta ur Sunnerstastugan borta vid skidbackarna. Privata och ideella aktörer kan inte tävla när en annan del av kommunen, uppbackade med en egen påse skattepengar, bjuder under (”utan vinstintresse”). Jag kan inte undvika känslan av att någon leker marknadsekonomi.

Jobbcenter drev i alla fall campingen en halv säsong 2012 innan de tvingades stänga "i förtid på grund av problem med omkringresande asfaltläggare".

Året efter öppnade man inte alls. Asfaltsläggarna dök dock upp och öppnade själva.

I år beslutade kommunen, utan avvikande åsikter från oppositionen, att stänga campingen för gott. Byggnaderna är i för dåligt skick och inte i linje med detaljplanen. Dessutom är campingen för liten för att fungera ekonomiskt. Det verkar som om relativt ordentliga subventioner behövts.

Uppsala Kommun äger 100 procent av Uppsala Stadshus AB som är moderbolag i Uppsala Stadshuskoncernen där Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter AB, som äger campingen, ingår. Idrotts- och fritidsnämnden hyr sedan campingen av Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter AB. Om jag tolkar UNT rätt, så uppkommer subventionen därefter när nämnden vidareuthyr till lägre kostnad till den som sköter driften.

Vidareuthyrningen verkar ske efter upphandling. Hyran som nämnden betalar sätts ”enligt det system för internuthyrning som beslutats av Uppsala kommun”, som det står i Uppsala kommuns Sport- och rekreationsfastigheter ABs årsredovisning. Vad det innebär har jag ännu inte lyckats klura ut.

Kanske är man för upptagen med att planera nya jättearenor i centrum för att ha tid med små campingar ute i Sunnersta? Det är i alla fall tredje sommaren sedan kommunen klev in, och det är tredje sommaren som ingenting fungerar.

Jag tycker att det här tyder på en brist på visioner och fungerade lokal demokrati. De små sakernas politik, det som gör att det är bra att bo på och komma till en plats som Sunnersta verkar ha tappats bort. Under tiden förfaller platsen långsamt, vilket inte kan leda till något gott.

Om min kandidatur till kommunen ska handla om något, så är det de här lokala, små sakerna.

Jag kan göra en jättelång lista på saker som är bättre än en stängd och förfallen camping. (Förtätning är ingen av dem.)

Att välja Uppsalas framtid

Det går bra för Uppsala. Här finns två toppuniversitet, ett toppsjukhus och Sveriges lägsta arbetslöshet. Här finns jobb och utbildning. Många vill flytta hit.

Det gäller även Uppsalas södra delar. Få tomma tomter finns lägre kvar i Sunnersta. Gottsunda förnyas, och nya Ulleråker planeras att bli knappt dubbelt så stort som Gottsunda och byggas på drygt halva tiden.

Nya vägar, broar, och höghusområden planeras med snabba penndrag på kartan.

Man vill t.ex. fylla fälten längs Dag Hammarskjölds väg med likformiga höghus omringandes tätt placerade radhus. Att man försöker kalla det här för trädgårdsstad känns mest om ett uppdrag för reklamombudsmannen.

Eller som handelskammaren i Uppsala län skriver i sitt yttrande:

Det övergripande intrycket är också att området riskerar att inte bli särskilt attraktivt. Flerbostadshus ställs i en lång rad som bullerskärmar längs riksintresset Dag Hammarskjölds väg. Gårdarna fylls sedan ut med låga hus. Det förefaller saknas en bärande stadsbyggnadsidé för planområdet.

Det verkar mest som om man lagt sig platt för byggbolagen och låter dem bygga standardlådor så tätt som möjligt på det sätt som ger bäst avkastning i excelarket. Det är onödigt eftersom det här är mycket attraktiv mark. Kommunen kan antagligen ställa nästan vilka krav som helst.

Att en övergripande plan saknas innebär även att grundläggande service som vägar (blev det någon bro eller ska vi förbereda oss på trafikkaos?), skolor (Sunnerstaskolan är full, Gottsundaskolorna kaos), och dagis (fullt) inte planerats.

När man nu vill bygga bort grönområden mellan Sunnersta och Gottsunda tycker jag att man måste välja vilken framtid man vill se mer av i Uppsala. Är det miljonprogrammen i Gottsunda som är förebilden, eller vill man se mer av den fungerande och attraktiva, men lätt kaotiska, Sunnerstabebyggelsen?

Politik är att välja.

Organiserade vandaler

Det ringde på dörren hos min granne docenten. En grupp påstridiga, engelsktalande herrar tyckte verkligen att han måste byta ut åldrande syllar mot en ordentlig mur. Nej var inte ett accepterat svar, och eftersom docenten var mitt i matlagningen ville han inte komma ut och prata.

Lite senare var de tillbaka. Nu även med en ”chef”. De visade hur hjälpsamt de redan hade börjat riva den gamla terrasseringen och ville nu diskutera klart materialval och pris för den nya muren.

Jag hjälpte docenten, som är närmare 80 år gammal, att lägga tillbaka syllarna så gott det gick. Det hela är naturligtvis polisanmält.

Hur jag än försöker kan jag inte se två sidor av det här. Jag ser bara en ett samhälle byggt och befolkat av goda medborgare på ena sidan, och de som vill luras, parasitera, och bedra på den andra.

Bussar och stenkastning

I slutet av april kastades det sten på bussarna i Gottsunda. Det var inte första gången, och tyvärr antagligen inte sista heller.

En grupp från partiet tänkte gå dit och prata med folk. Eftersom jag bor i närheten lånade jag en M-jacka och hängde på.

Det var spännande. En del vi pratade med var bara trötta och lätt irriterade över att det blivit svårare att komma hem från jobbet. Någon enstaka kunde inte svenska bra nog för att inse att de stod vid en hållplats dit ingen buss skulle komma.

Egentligen är det lite underligt: bussen stannar och två väktare förklarar att det är för farligt att fortsätta – därför får passagerarna fortsätta ensamma, till fots i mörkret.

Det vanligaste, nästan allenarådande åsikten var att man ville se fler poliser på plats. Varför var de inte där? Var polisen fegisar?

Ingen pratade om fler fritidsgårdar, lägre busspriser, eller ökade klyftor. Polisen var lösningen man ville se mer av, men de var lika borta som bussarna.

På kort sikt ser jag också hellre att samhället svarar med fler poliser än med inställda bussar. Medborgarna i Gottsunda har rätt till samma trygghet som alla andra.

När jag ser mig omkring vid platsen för stenkastningen ser jag mest tomma lokaler och byggstängsel. Jag tänker på Broken Windows Theory och de nya bostadsrätterna som ska byggas i området nog kommer att hjälpa till på längre sikt.