Hopp och Förtvivlan

Decembersammanträdet inleddes med information om mutor och jäv från stadsjuristen. I korthet ska man låta bli att ta emot saker som gör en glad. Jag antar att det gör liven enklare för en grinig person som mig. Dessutom fick vi lära oss att man (eventuellt) inte bör dela i beslut som berör någon som man är vän med på Facebook.

Därefter fick vi en inspirerande presentation av planerna för Södra Åstråket. Stadsutvecklingsansvarig landskapsarkitekt visade skisser för västra sidan av Fyrisån från Islandsfallet till vindbron. Det såg grönt, spännande, och inbjudande ut - långt ifrån de vanliga planerna för Uppsala där bara täthet och markexploateringsgrad beaktas.

Bandyfinalen kommer tillbaka till Uppsala. För 3,6 miljoner per år har kommunen köpt finalen till Uppsala. OD ska sjunga nationalsången. Det här är så nära en svensk Super Bowl man kan komma. Kan man hoppas på en överflygning från flygvapnet?

Min fråga från förra sammanträdet om trygghetsläget i och kring Gottsundas sporthallar besvarades. Dock hade “trygghet” bytts mot “trivsel”, vilket jag inte kunde undvika att genast kommentera. Beskrivningen av nuläget var dock korrekt: ungdomsgäng tar sig in i lokalerna, skadegörelsen är omfattande, en person knackar på varefter “en flock” av ungdomar tränger sig in genom den öppna dörren, ledare hotas, det kastas sten på idrottare, det spottas på ordningsvakter, och föreningar har sagt upp bokade tider i hallen eftersom “de i huvudsak organiserar idrott för unga flickor”. Majoritetens motdrag är att ordningsvakter hjälper till vid sista träningens avslutande samt att man överväger övervakningskameror. (Tidigare i år verkar man ha övervägt en tiomiljonerkronorssatsning, men de pengarna verkar inte finnas längre.)

Brantningskolan ska få nya idrottslokaler. Tyvärr har de rödgröna redan sålt av delar av marken till en fastighetsutvecklare, så det som idrotten i Uppsala efterfrågar - fullstora idrottshallar med plats för publik och kanslier/förråd, får inte plats. Istället är förslaget att bygga en mindre hall. Vi i alliansen menar att möjligheterna till idrott måste ses som en viktig del av stadsplaneringen och inte bara tilldelas de ytor som “blir över”. Därför reserverade vi oss mot beslutet.

Min fråga om hur prioriteringen av nya konstgräsplaner går till hade tappats bort. Svar kommer senare.

Jag tycker att stadsutvecklingen i Uppsala ska ge betydligt större plats till stadens landskapsarkitekt och att parker och idrottsplatser ska ges prioritet i stadsutvecklingen. Dessutom förtjänar situationen i Gottsunda betydligt mer än en uppgiven övervakningskamera till.

Träff med Gottsundas stora områdesgrupp

Efter många Overundor blev jag i veckan inbjuden till “stora områdesgrupen”. Organisatörer är SSP-samordnare (skola, socialtjänst, polis) och temat var en allmän lägesgenomgång samt kulturförvaltningens översyn av barn och ungas fria tid i Gottsunda. Kommunala tjänstemän och frivilligorganisationer verksamma i Gottsunda är inbjudna.

Vi träffades i Gottsundakyrkan. Det är en ganska stor grupp, uppåt 30 personer, övervägande kvinnor, och avslappnad men ändå relativt enhetlig klädkod.

Mycket av mötet var just lägesgenomgång:

• Jämfört med andra delar av Uppsala finns det många ungdomar i Gottsunda. Vidare utmärker sig Gottsunda genom att få barn är med i någon idrottsförening, och att flickor inte tar del i verksamheter. Det finns också en skillnad mellan de familjer som lever på försörjningsstöd, som inte bryr sig om kostnader och arbetande familjer som ofta väljer att prioritera pojkarnas fotboll. Förutom kostnader togs tryggheten upp som en utmaning, föräldrar är helt enkelt rädda för de andra barnen.
• Många projekt (Sportis, tjejsportis, shoutout, orden från orten, etc) gicks igenom. Man noterade att det saknas fritidsklubb för barnen i Sunnersta. Någon annan hade i en tjejgrupp diskuterat hur man gör för att inte bli med barn och fått både abort och att man stannar hemma tills man blir gift som svar. Det påpekades också att det krävs mycket personal för att hålla drogförsäljningen utanför verksamheten. Någon ville ordna en internationell kvinnofest.
• Stora grupper ungdomar drar runt i centrum. När skolan slutar för dagen blir det “happy hour” i centrum. Ibland uppstår stök för att någon har köpt en pommes frites-talrik och 20 andra försöker stjäla ett pommes var, men det är också mycket stora problem med drogförsäljning. Den extra vakt man lagt till har dock lugnat ned situationen lite.

Nya initiativ som Gottsundamammorna och de Palestinska familjer som vill börja nattvandra sågs med försiktig optimism.

På lördagskvällen, efter att jag åkt hem till middagsgästerna, ordnade Bet756 en fotbollsmatch mellan Gottsunda och Farsta i Gottsunda sporthall. Tydligen var “alla” där och det ska ha varit en fantastisk fotbollsmatch.

Lite dyster blev jag av att man inte samstämmigt tycks kunna ställa sig bakom polisens mer offensiva närvaro i Gottsunda, utan oroade sig över knuffar och att ortens unga män inte bemöts med respekt.

Carnegie som äger husen kring Bandstolsvägen satsar på ökad belysning, fler övervakningskameror, och sätter in personal med erfarenhet från Stockholmsförorter. Det urbrunna parkeringsgaraget ska saneras och återställas med förhöjd säkerhet.

Min bild är att det görs många bra insatser i Gottsunda, men att det kommer att krävas genomgripande förändringar för att nå till det trygga samhälle vi vill ha. Förutom nya lagar skulle jag skulle vilja börja med stadsplaneringen.

The virtue of a proportional response

Folk blir skjutna, det kastas sten på bussarna, bilar och sporthallar brinner. Allt detta i Gottsunda, drygt två kilometer hemifrån, där jag handlar mat och där mina barns vänner bor.

I tidigt i West Wings första säsong blir ett amerikanskt transportplan nedskjutet av syrierna. Ombord fanns presidentens personliga läkare och 57 andra amerikaner. President Bartlets ilska är inte att ta miste på:

"I’m gonna blow them of the face of the earth with the power of God’s own thunder."

När Joint Chiefs of Staff föreslår proportionerliga motåtgärder, i form av bombningar av tre militära mål samt syriska militära underrättelsetjänstens högkvarter, är president Bartlet inte nöjd. Han ställer sig frågan vilken nytta ett proportionerligt svar gör och ger militärerna i uppdrag att designa ett oproportionerligt svar som inte liknar att dra in någons veckopeng.

Jag tänker på president Bartlets önskan om oproportionalitet när jag läser att 20 moderata riksdagsledamöter vill sätta in militär för att upprätthålla ordning och säkerhet i de delar av landet där svensk lag, enligt motionen, inte längre gäller.

Jag tänker också på scenen i Generation Kill när soldaterna i amerikanska marinkårens 1:a spaningsbataljon 2003 fick i uppgift att upprätta och bemanna vägspärrar i Irak. Förutom den överlägsna utrustningen ser det inte direkt annorlunda ut jämfört med hur armén för 25 år sedan fick lärde mig mig att sköta en vägspärr.

Jag kan naturligtvis också bli arg och fantisera om fallskärmsjägare på hustaken. Jag antar att en vanlig förortsligist kvalar in sig som kombatant när han har tänt sin molotov cocktail och springer mot den fullsatta stadsbussen? (Status för fjortonåringen som samtidigt belyser polishelikoptern med laser lämnas som hemuppgift.) Men, jag tror inte att arga beslut är vad Gottsunda behöver.

I den riktiga verkligheten ser det ut som om polisens offensiv mot gängen, och framför allt deras ekonomi, ger utdelning. Pengar och droger plockas bort, kvar står kriminelle Kalle med en skuld som måste regleras (och Lapidus-nivå på ångesten). Som protest, hämnd och distraktion skickas småkillar ut att bränna bilar och stena bussar. En del ungdomar tycker också att de blir bemötta “på fel sätt”, men resultatet verkar bli att gängen försvagas.

Jag tror att mindre dramatiska insatser också kan göra stor skillnad. Eftersom parkeringsvakter inte kan arbeta i området, tar polisen tydligen ibland sig tid att städa upp. Resultatet filmas och publiceras till klassisk musik.

P-botsinsatsen verkar ha gett resultat. Inga felparkerade bilar morgonen efter. Effekten uppnådd för tillfället i särskilt utsatt område. pic.twitter.com/4DNo8NRDvl

— Polisen Uppsala (@polisenuppsala) July 6, 2017

Polisen vill ha lagar kring organiserade kriminella gäng likt de som finns i USA (och som bland annat använts mot FIFA). Det tror jag vore bra.

För knappt 10 år sedan hade jag förmånen att besöka NRAs huvudkontor i Fairfax, Virginia. En sak som organisationens talare var stolt över var Project Exile som innebar att den dömd brottsling som efter frigivning påträffades beväpnad automatsikt dömdes till minst fem års fängelse utan möjlighet till borgen eller villkorlig frigivning.

Jag tycker att en svensk RICO Act och ett svenskt Project Excile vore ett proportionellt svar på den organiserade brottslighetens härjningar.

Ett Norrköping av skokartonger?

Eftersom jag är ordförande i en av Uppsalas moderatföreningar (den södra) är jag även inbjuden till partiets kommunfullmäktigegruppsmöten. Huvudverksamheten på mötena är, kanske inte helt oväntat, att gå igenom ärenden till nästa kommunfullmäktigemöte. Men ibland ger en inbjuden talare en presentation. Den här veckan berättade kommunens förhandlare från överläggningarna med regeringen om fyrspår om det avtal de håller på att förhandla fram.

I korthet går avtalet ut på att regeringen kan tänka sig att ge uppdrag om fyrspår till Uppsala, men bara om Uppsala lovar att dubbla sin redan sverigehögsta byggtakt. Målet nu ska vara 52.000 nya bostäder (ett nytt Norrköping) i södra Uppsala före 2050. Bidrag till transportinfrastruktur kan ges, men bara om Uppsala bygger spårvagn mellan Gottsunda och Bergsbrunna.

Den förhandlade tjänstemannen var märkbart nöjd med planen, och menade att allt som nu krävdes var lite mod från politikerna.

Frågestunden var kort och jag hade redan under presentationen skrivit ett par ark fulla, så jag summerade ihop mig i tre punkter:

• Namngivningen? Uppsala har en lång och rik historia. Man vill dra spår tvärs över Fyrisvall, känt från runstenar och isländska sagor, men området ska nu kallas “Södra staden” och spåret från centrum kallas “Kunskapsspåret” - namn som lika gärna kunde höra hemma i Linköping eller Katrineholm. Namngivningsnämnden bör genast aktiveras!
• Ekonomin? Beräkningarna såg ut att vara baserade på dagens bostadspriser och dagens ränteläge. Kommunens ekonomi i det hela baseras på värdeåterföring, dvs att kommunen kan ta betalt för att tillåta bygge av täta höghusrader av byggherren. Min fråga om hur planen skulle fungera på en bostadsmarknad som mer liknar 90-talets besvarade förhandlaren med att “Sveriges befolkning har växt sedan Jesus gick runt i shorts”, vilket jag varesig uppfattade som sant eller relevant.
• Visionen? Få medborgare i medborgardialogerna beskriver nya höghusförorter som sitt första mål. Uppsalas identitet är studentstaden “där själva kajorna tala latin” och centralplanerat byggande gav oss Gottsunda. Förhandlaren svarade att Gottsunda var länge sedan och att man aldrig skulle bygga så många hyresrätter på samma plats igen. Dessutom låg ett nytt Norrköping i linje med 2016 års översiktsplan.

Jag kan inte undgå att bli lätt bedrövad, inte minst av visionslösheten. Det första Norrköping har byggts över 700 år, det andra ska byggas som en förort baserad på maximal kommunal byggskatt (“värdeåterföring”) över 30.

Det är för mycket kvantitativt tänkande och alltför lite fokus på kvalité i Uppsala nuvarande framtidsplaner. Om någon vill bygga ett Norrköping så vill jag höra om promenaderna inte om exploateringsgraden. Om nuvarande översiktsplan tillåter att 10.000-tals bostäder läggs till utan annan analys än rent kvantitativ så behöver den minst förtydligas och i värsta fall göras om från början.

Till det goda livets försvar

Efter "framgångarna" med det kommunaliserade kaféet i Sunnerstastugan och den först kommunövertagna och därefter nedlagda campingen i kohagen nere vid Eklon, har kommunen nyligen beslutat sig för att även ta över restaurangen på Skarholmen.

Jag har blivit lugnad att den kommunala ägandet av resturang och omgivning bara är tillfälligt. Det hela ska vara i linje med översiktsplan från 2016 och pågående planprogram.

Tyvärr är jag inte så förtjust i de planer jag har sett. Båtklubbarna är oroliga för exploatering och kommersialisering. Det jag kan hitta i den interaktiva versionen av översiktsplanen innebär “stadsbygd” längs, den idag ganska lummiga och tillgängliga, strandlinjen.

Det socialdemokratiska kommunalrådet har beskrivit en vision med hyreshus i Sunnersta och båtklubbarnas 100-åriga verksamhet nedprioriteras.

För ungefär ett år sedan skrev lokaltidningen, under rubriken “Sunnersta ett typiskt villasamhälle”, en utmärkt text om Uppsalas södra del. Ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

"Villasamhälle är epitetet som Sunnersta haft ända sedan utbyggnaden tog fart på 1960-talet. Redan då bestämde sig politikerna för att det skulle förbli så, något som även kom att förklara varför man aldrig satsade på att bygga högstadieskola, bibliotek, affärer, bank och annan samhällsservice. I stället skulle Sunnersta bli ett centrum för friluftsliv, med skidbackar, småbåtshamn och bad. Något som även kommit resten av Uppsala till del. Sommartid är det full rulle vid småbåtshamnen och Lyssnaängsbadet. Och vintertid är Sunnerstagropen en given plats för vintersportarna."

Eftertanke, sammanhang och respekt för det som idag fungerar och uppskattas kan bli en fungerande och uppskattad, konservativ linje i bygg- och planfrågorna. Kanske är det inte lika spännande som att producera fyrfärgsbroschyrer tillsammans med exploateringsentreprenörer, men vägen till en bättre framtid behöver kanske inte alltid vara så spexig.

Jag tycker Sunnersta ska fortsätta att vara ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

Dialog- och informationsmöte om Dalkurds flytt till Uppsala

Efter tryck från allmänheten bjöd kommunen, på novembers sista eftermiddag, in till informationsmöte om borlängefotbollslaget Dalkurds flytt av sitt allsvenska A-lag till Uppsala. Man var extra noga med att det var ett informationsmöte (inte ett dialogmöte). Eftersom inget politiskt beslut har fattats, finns det inget beslut att diskutera i en dialog.

Det här ligger helt i linje med den strategi som Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande följt. Genom att behandla flytten av ett allsvenskt lag som vilken förfrågan om planhyra som helst, var det hela aldrig tänkt att hanteras av andra än opolitiska tjänstemän. En icke-fråga för politiken.

Efter mötet beskriver lokaltidningen träffen som “öppet mål för kritikerna” och “som att gå runt i lustiga huset”.

Inbjudan hade skickats ut en vecka i förväg och det fanns bara 60 platser. Två ordningsvakter skötte entrén, och alla skulle prickas av mot lista. Båda ordningsvakterna brukar även jobba i Gottsunda centrum, så vi hälsade glatt. Tyvärr kände jag betydligt färre av alla idrottsrepresentanter på plats. (Min partikollega kompenserade för det genom att känna alla.)

Lite oväntat har Liberalerna/Folkpartiet valt att backa upp Miljöpartiet i den här frågan, så förutom tjänstemännen stod ett miljöpartistiskt och liberalpartistiskt kommunalråd framme vid mikrofonen. Socialdemokraterna satt, liksom vi moderater, i publiken och vänsterpartiet var inte där.

Alla verkade överens om att kommunikationen kring frågan kunde hanterats bättre, men vi fick också höra att “det som har hänt har hänt” och att “man alltid kan önska sig att ha haft en backspegel framför oss redan innan”. Publiken hängde på med lätt ledande frågor som “När började du först ångra ditt dåliga beslut?”.

Det allmänna bokningsläget och den genomsnittliga bygglovshandläggningstiden (2,9 veckor) avhandlades.

Själva sakfrågan, att borlängelaget Dalkurd (som var på plats) efter ett års (oenighet om tiden finns) brevväxling med Uppsala kommun, på sitt årsmöte beslutat att ändra hemvist för sitt A-lag från Borlänge till Uppsala diskuterades nästan inte. Att de ansökt om att få hyra Österängens IP 90 minuter om dagen på vardagar verkade inte heller det leda till stort drama.

En talare, som jag tror var från Bälinge IF, menade att elitlag som kopplar loss sig från breddverksamheten och flyttar till den stad som ger dem bäst erbjudande bryter mot den svenska tradition där elit bygger på bredd. En representant från fotbollsförbundet berättade att de redan imorgon (dagen efter kommunens informationsmöte) hade för avsikt att ta ett beslut om att förbjuda den här typen av stadsbyten.

Dalkurd själva påpekade att ingen annan än deras medlemmar bestämmer vad de beslutar på sina årsmöten, och att fotbollsförbundet inte alls förberedde ett förbud, bara en regel som sa att flyttande lag skickas ned till lägsta divisionen (div 8?). Dessutom tänker man starta en barn och ungdomsverksamhet inriktad särskilt mot underprivilegierade områden.

Sirius och andra lag har inte hållits informerade eller tillfrågats. Som Liberalernas kommunalråd sa: “När Ica vill etablera sig i Uppsala brukar vi inte fråga Konsum om det är okej”.

Jag tycker, efter att tidigare kommit ut som fotbollsromantiker, att det är lite underligt att (plötsligt) behandla elitfotbollen som vilken företagsetablering som helst. Dessutom skulle jag nog ha rekommenderat Dalkurd att komma överens med fotbollsförbundet innan de började boka planer. Men frågan har ju, som sagt, aldrig varit uppe i nämnden.

Hopp

I första kapitlet av Land för hoppfulla, moderaternas manifest för ett nytt sekel från 1997, ställer diktarfilosofen Lars Gustafsson sig frågan “Hur blev det så här?”.

På 50-talet var det inte märkvärdigt att en man med ett vanligt jobb kunde hålla sig med bil, bostadsrätt och sommarstuga medan han försörjde fru och familj. Gustafsson beskriver perioden som “så angenäm, så oskuldsfull, så gynnsam för normala människor i normala aktiviteter and det aldrig tidigare funnits något liknande och att den heller aldrig har överträffats”. Barnen umgicks fritt över klassgränserna och en son till en invandrad fabriksarbetare från Italien tog studentexamen tillsammans med sina nya klasskamrater.

Nu (1997) har Bergslagens sågverk och industrier tystnat. I Brattheden, Ramnäs och Norberg kan man höra storlom och trana hela somrarna och de flesta människor befinner sig “i åtgärder”.

Jag fann en oväntad likhet i en annan bok på mitt skrivbord. I den 31-årige J. D. Vances självbiografi Hillbilly Elegy från 2016 beskrivs hur tidigare generationer flyttat i fabrikerna i Ohio där det fanns bra jobb som man kunde försörja en familj på. Idag kallas området rostbältet.

Kanske finns det en likhet. En berättelse om en värld som dragit vidare, och ett gammalt samhällskontrakt som inte längre gäller. (Identitetspolitiska eliter beskriver båda människorna i Ohio och Bergslagen som privilegierade men särskrivande.)

Jag är rädd att den svenska drömmen mår lika dåligt som den amerikanska. När vägen till ett vanligt medelklassliv med villa, Volvo och vovve trängs av skenande marginalskatter och rusade bostadspriser är jag inte förvånad om folk söker sig till det-var-bättre-förr-politik.

Tiden 2006 till 2010 var en tid av hopp. Vårt jobb inför 2018 måste bli att erbjuda ett nytt hopp. (Jag bläddrar vidare i det 20 år gamla manifestet för ett redan väl påbörjat sekel.)

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.

Sirius, Dalkurd, och Nya Studenternas

Jag är romantiker när det gäller fotbollslag. Jag gillar att Sirius och studenternas är över 100 år gamla och att man spelar i stadsparken nedanför slottet. Jag tycker det är känns “rätt” när ett elitlag är byggt på egna talanger och när elit och breddverksamhet hänger ihop. Ett lag i högsta divisionen får också gärna samla stadens medborgare över klassgränser och bakgrunder.

Om de sakerna saknas blir ett fotbollslag mer som vilken eventverksamhet som helst.

Spadtag för Nya studenternas

Själva ceremonin var ganska ospännande. Två kommunalråd och en kommunal VD sa ett par ord från en scen, ett gäng höjdare sparkade iväg några bollar (det blev inget grävande), och därefter gick vi alla in och drack lite cider och åt några caterade snittar.

Läget just nu är att kommunen håller på att bygga en arena. Båda stadens elitlag signalerar att hyran blir för hög och att de utrymmen som byggs inte är i linje med vad de behöver eller vill ha. Borlängelaget Dalkurd är kanske intresserade av att flytta sin bolagiserade elitverksamhet till arenan om de får samma villkor som andra lag, men vilka behov de har eller hur mycket de kan tänka sig att betala är inte klargjort.

Man kan tycka vad man vill om det, men i praktiken bygger kommunen nu, för ett icke oansenligt antal hundra miljoner, en ny fotbollsarena till Sirius. Om Sirius, likt på 80-talet, legat i division 3 och 4 så hade man nog kunnat nöja sig med en enklare renovering, men nu måste den hålla den nivå som pamparna i fotbollsförbundet bestämt (inklusive 950 VIP-stolar, 400 kvadratmeter VIP-lounge, etc).

I lokaltidningen läser jag att “Fokus från Uppsala kommuns sida är nu att inleda en relation med Sirius i första hand och sedan när vi har landat i en dialog och vet vilka behov de har så får vi ta ställning till hur vi hanterar resterande yta.”

Jag kan inte undgå att tänka att det skulle kunna ha varit en bättre idé att prata igenom behov och hyresnivåer med Sirius innan man drog igång byggandet. Det har ju ändå gått två år sedan byggplanerna presenterades för pressen.

Politik

Ungefär en vecka innan de riktiga nämndsammanträdena hålls ett arbetsmöte där den mest seriora ledamoten från varje parti (representerat i nämnden) bjuds in. Efter arbetsmötet träffas vi alla ledamöter och ersättare från alliansen och går igenom vad som sades och vad vi bör förbereda inför nämndens sammanträde. Ibland är det helt meningslöst och ibland är det ganska intressant.

Eftersom bollhallarna i Gottsunda brändes ned på nyårsdagen har nämnden inte kunnat hyra dem under 2017. Det hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men arbetsmötet togs tydligen (jag var ju inte där) upp att 2,2 miljoner som budgeterats för idrottsinfrastruktur i Gottsunda nu hade sparats.

Jag är för offentliga besparingar, men skeptisk till om mordbrand är rätt sätt att identifiera besparingsmöjligheterna. Att samtidigt som Gottsunda uppgraderats till “särskilt utsatt område” och meningsfull sysselsättning och positiva förebilder antagligen behövs mer än någonsin, välja att inte använda de medel som sats av i budgeten för idrottsinfrastruktur i Gottsunda verkar ogenomtänkt.

Det här hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men bättre sent än aldrig tänkte vi i alliansgruppen. Jag skrev ihop ett förslag om att använda åtminstone en del pengarna till en satsning på vinteridrott (konståkning, bandy, längdskidor, etc i samarbete med föreningar och utrustningsutlånare) i området.

Även om vi använde alliansens brevpapper till förslaget så kändes det inte så partipolitiskt. Vänsterpartiet nickade gillande. En vision av en bred blocköverskridande överenskommelse med alliansen och vänsterpartiet flimrade förbi. Fritidspolitiker från de andra majoritetspartierna lyssnade intresserat, men möttes av en tydlig huvudskakning från yrkespolitikerna.

Men tydligen fick kommunallagens 4 kap. 17 § (“Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”) inte användas på det sättet. Genom någon form av “elevrådsmagi” blev vårt ärende ett tillkännagivande istället. Tillkännagivanden kan man tydligen inte rösta om, så det blev inget uppdrag till tjänstemännen att undersöka möjligheterna till en vintersportssatsning i Gottsunda.

Vi hade ändå inte kunnat vinna någon omröstning. (Om jag nu inte fått med vänstern.) Om de rödgröna vill driva dålig politik så kan vi inte stoppa dem. Eller kanske kommer vårt förslag att dyka upp igen på nästa nämndsammanträde, men nu med s-logga och extraparagrafer om samverkan med hyresgästföreningen och unga örnar. Då har vi förlorat en månad och jag kommer (även om det inte spelar någon roll) antagligen att vara för.

Tiggerilinje

Det är inte alltid så lätt att vara med i ett parti. 2014 hörde jag partifunktionärer skälla ut medborgare som ville att vi skulle “göra något åt tiggarna”. Detta något var eventuellt att Rumänien inte skulle få vara med i schlagerfestivalen och svaret blev att “man kan inte förbjuda fattigdom”. Nu föreslår partiets, för tillfället ledarlösa, centralkommitté ett “Nationellt förbud mot tiggeri”.

Men, jag antar att det är så här ett parti måste fungera. Ibland måste man ompröva tidigare linjer, ibland för att verkligheten förändrats, ibland för att den provade linjen inte givit avsett resultat. Pragmatiskt arbete som styr undan från ideologiska dikeskörningar.

I Uppsala finns idag ungefär 100 tiggare, en halvering mot för något år sedan. De är, enligt lokaltidningen, så gott som uteslutande romer från Rumänien. Liksom i resten av landet har trycket från samhället ökat, obesiktigade husvagnar tas i beslag, parkeringsböter delas ut, och istället för avhysningar (då kronofogden efter lång tid dyker upp med tolk och socialtjänst i släptåg) använder sig polisen idag av avvisning enligt polislagens 13:e paragraf. Inga tolkar, inga soctanter, bara dags att packa ihop och följa lagen. Även miljöpartistiska kommunalborgarråd verkar tycka att det här är bra.

MUF vore inte MUF om de inte hade en egen åsikt. Det tycker inte att man kan förbjuda folk från att be om hjälp, men att markägare och näringsidkare kan få göra det. (Kanske kommer den osynliga handen då se till att affärer i områden där folk vill ge en peng till en tiggare innan de handlar behålla sina tiggare, medan andra avvecklar publiken vid sin uteservering?) MUF vill också ställa högre krav på Rumänien och Bulgarien att ta ansvar för sina medborgare.

EU-kommisionens ordförande har i dagarna tydligen hållit något som för EU-medborgarna borde motsvara den amerikanska presidentens state of the union. Kommisionsordföranden plan är tydligen att alla ska gå med i en bankunion och Bulgarien och Rumänien ska in i Schengen. Nederländernas premiärminister beskrev talet som “vilseledande” och rekommenderade kommissionsordföranden att uppsöka läkare med sina visioner.

Risken att EU skulle hantera tiggeriproblematiken i Uppsala kan nog ses som begränsad. Vi är ensamma i det här. Det finns ingen hjälp att få. Det är långt härifrån till Bryssel.

Kanske skulle Sverige kunna lägga veto mot att släppa in Rumänien och Bulgarien i Schengen, men det verkar inte vara så EU-politik fungerar.

Jag tycker, till skillnad från den vänsterpartistiske ordföranden i socialnämnden i Uppsala, att målsättningen ska vara att tiggeriet i Uppsala upphör. Rumäniens ansvar för sina medborgare är totalt och vi bör använda EU för att sätta press på dem, men i väntan på ett mirakel som kanske aldrig kommer måste vi hantera våra egna problem.

Om det är det kriminalpolitiska programmets eller MUFs modell som är mest effektiv kan diskuteras, men målet bör ligga klart. Vanligt upprätthållande av lagar och regler är en bra början. Ett ytterligare steg i rätt riktning kan, som föreståndaren för kommunens natthärbärge föreslår, vara att minska antalet platser på härbärget så att de slutar att vara “ett vandrarhem för gruppen”. Hela systemet måste dra i samma riktning.

Eventuellt behövs inga nya lagar.

Nämndsammanträde om våld och fester

Förra helgen var det traditionell SAIF-cup med 5- och 7-mannafotboll på planerna ned mot vattnet i Graneberg. Eftersom fotbollsförbundet har förbjudit korandet av segrare i all tävlingsverksamhet för barn under 13 år, är det egentligen inte en cup längre. Inget slutspel hålls efter serierna och inga pokaler höjs, likt för tre år sedan, mot himmelen vid dagens slut.

Tävlingsförbudet hindrade dock inte tränare från att högljutt klaga på 14-åriga förstagångsdomare och sedan vägra ta i hand efter matchen. “Då fick jag visa hur man beter sig som en vuxen”, sammanfattade 14-åringen.

I vuxenfotbollens lägre divisioner har flera fall av våld och hot mot domare uppmärksammats. Som lokaltidningen noterat, kom det upp som en informationspunkt på onsdagens sammanträde i Idrotts- och Fritidsnämnden.

Jag är inte säker på att det är en trend vi ser. Incidenterna är ganska olika - i ett fall verkar en spelare ha flippat, slängt sig på marken och skrikit likt en arg 3-åring och därefter flugit på domaren och blivit nedbrottad av sina lagkamrater; i ett annat fall verkar laget mest varit ett kompisgäng med “alternativ livsstil” och måttlig förankring både i sin klubb och samhället i stort; och i det tredje fallet verkar ett lag som snabbt tagit in många nya spelare utan vana av svensk idrottskultur betett sig illa, men haft en tränare på plats som hanterat situationen.

Lite överraskande var att en socialdemokratisk ledamot opponerade sig mot tanken på att det skulle finnas något sådant som en “svensk” idrottskultur. Tanken på en svensk exceptionalism har kanske lämnat rörelsen.

Idrottsrörelsen verkar dock ha läget under kontroll och kommunen ger adekvat stöd. Precis som kommunalrådet säger till UNT tror jag att hela nämnden är “till freds” med hur tjänstemännen agerat.

På sammanträdet föreslogs också att 150.000 kronor skulle satsas på deltagande i Idrottsgalan. (En fest med prisutdelning där biljetterna åtminstone tidigare år kostat 1295 kr + moms.) Eftersom budget, målgruppsbeskriving, och avtal saknades yrkade jag på återremiss. Det finns säkert en hel del idrottsföreningar som skulle kunna ha nytta av 100.000 kronor i sin verksamhet och man kan nog ordna en alldeles utmärkt utdelningsceremoni för kommunens två idrottsstipendier á 40.000 kr för 50.000 kr. Jag blev nedröstad och reserverade mig ensam.

Riktiga data istället för Alternative Facts & Fake News

För nästan två veckor sedan, på söndagsmorgonen, rånades bensinmacken vid Gottsunda där jag ibland tankar, tvättar, och lagar min bil. Flera gärningsmän med pistol ska ha övermannat och bakbundit personalen. På sociala media rullar de förutsägbara ironierna kring att “Sverige aldrig varit tryggare” in.

Ett nytt problem som vänner och bekanta pratar om är att man inte längre kan vara säker på vad som är sant. Det är inget högljutt hojtande om konsekvensneutralitet, aktivistiska journalister eller medias demokratiska ansvar, utan bara en försiktig osäkerhet om vad som faktiskt gäller.

Kanske är det som Bodström skrev redan för två år sedan och flera delat de senaste dagarna - våldet ökar inte och de enda som vinner på att debattera den frågan är SD. Men varför blir då listan på “särskilt utsatta områden” allt längre och inkluderar sedan början av sommaren även Gottsunda? Varför skriver polisen då i sin officiella kommunikation om “en helt ny gatubild” och “ökad brottslighet”?

Som fritidspolitiker har jag naturligtvis inte tillgång till mer data än det jag får via media. När jag frågar våra vanligtvis välinformerade tjänstemän berättare de att de inte heller vet. Den typen av data verkar inte finnas tillgängligt. Det gör det svårt att prioritera problem och bemöta oro.

Healdsburg i Sonoma, som är mest känt för sina vinproducenter, har ungefär lika stor befolkning som Gottsunda. På webben kan jag t.ex. att en minderårig påträffades med alkohol på Reed Ct i Headsburg strax efter midnatt måndagen den 17:e juni. Incidenterna är utplacerade på kartan och prydligt klassificerade som “violent”, “property”, eller “quality of life”.

Om jag fick motionera i kommunfullmäktige skulle jag föreslå att en liknande lösning sattes upp för Uppsala så snart som möjligt. (Om det nu är något som man kan motionera i fullmäktige om…) Det skulle ge medborgare och politiker (samt kanske även tjänstemän, poliser, och journalister) en gemensam informationsgrund att diskutera från.

I bästa fall kan vi motverka “fake news”, ryktesspridning, och alarmism med riktiga data; få bättre beslutsunderlag; och få en bättre kommunikation med medborgarna.

Jag tror att transparens är bra. Morgontidningarnas monopol på informationsspridning kommer inte tillbaka.

Kommunal informationsfilm om Gottsunda

Kommunen har givit en kommunikationsbyrå i uppdrag att göra en dokumentärserie om Gottsunda. (Antagligen var ingen av kommunens 75 egna kommunikatörer tillgängliga.) Filmen finns på youtube och statstelevisionen har givit sin välsignelse genom att lägga ut en trailer.

Jag stötte på inspelningsteamet på nattfotbollen i Gottsunda i april. Kommunens mål är att skapa dialog, stärka Gottsundas identitet, motverka främlingfientlighet och rasism, samt att skapa ett tidsdokument. Under de senaste dagarna har flera personer velat prata om filmen med mig, så nu har jag tittat på den. Jag är osäker på om det var värt besväret eftersom mitt goda nationaldagshumör inte längre är intakt.

Det identitetsskapande tidsdokumentet börjar med fågelperspektiv för att zooma in på en dam med rollator som tycker det är fint i skogen, barn som med olika nivåer av brytning berättar hur bra allt är, och tweens i slöja som dansar ringdans.

Utanför den (åtminstone på bilderna) helt tjejfria ungdomsgården står ett gäng som blivit för gamla för att få komma in och hänger. Medan hans entourage gör gängtecken (ja, Gottsunda ligger väster om ån så “west side" kanske funkar) förklarar ledaren att det inte finns något att göra för den som är över 18 år, och att inget kommer ändras utan de alla kommer att stå kvar ute på gatan om ett par år.

Klipp till en annan kille som förklarar att “dom” borde satsa mer på ungdomarna så att de inte behöver stå ute på gatan och skjuta varandra och sälja hasch. Hans kompis tycker att media svartmålar Gottsunda så att folk tror att “det är kriminaliteten här” trots att man är en enda stor familj där man ser upp till sina arbetslösa farsor och därför “gör svarta pengar”.

En tjej som inte visar ansiktet berättar att det är lite tufft att vara tjej i Gottsunda. En yngre flicka berättar att hon inte går själv till skolan eftersom “det händer så mycket otäcka saker”.

Ett gäng killar från ungdomsgården får åka till Italien och se på fotboll eftersom de delat ut reklam och börjat göra sina läxor.

Det finns ljusglimtar också. En kille som kom hit som 14-åring pratar om vikten av att plugga hårt och att ge tillbaka till samhället. Ledaren på nattfotbollen pratar om att arbeta proaktivt och hjälpa ungdomar att integreras i samhället även när deras föräldrar inte är intresserade.

Jag upplever att den här offentligtfinansierade och statssanktionerade bilden av Gottsunda snarast riskerar förstärka fördomar om Gottsunda. (Youtube föreslår “Laserturken gör comeback!” som nästa klipp.) Men det finns gott om pengar kvar i den kommunala skattkistan - nästa avsnitt kommer i november.

Inte för pengarna

Som extranummer sjöng Dave Gahan David Bowies Heroes och det var magiskt. Tidigare hade Martin Gore sjungit A Question of Lust och Somebody. Att Friends Arena går back med 200 miljoner per år kändes helt irrelevant.

Drygt 12 timmar senare var det återigen dags för vårt moderatkafé i Gottsunda centrum. Två personer i hyresgästföreningens västar tittade in och hörde sig för. Naturligtvis var även representanter för Rörelsen välkomna. En av dem påpekade att de var helt opolitiska medan den andre bekräftade. De tackade nej till kaffe. Kanske behövde de prata ihop sig med varandra?

Den här gången hade vi tillsammans med västra moderatföreningen bjudit in en talare. Doktor Emelie Värja berättade om sin forskning kring kommunal ekonomi och tillväxt. Hon började med att berätta om hur det offentliga under det senaste halva århundradet blivit en allt större del av den svenska ekonomin, om det offentligas mål att stabilisera, fördela och hantera marknadsmisslyckanden, om Lafferkurvan, och om det kommunala utjämningssystemet och dess effekter.

Jag stötte på hennes forskning för två år sedan när jag letade efter data till en investeringsmodell för arenor för elitidrott. När vi nu bygger ett fotbollstempel till vårt nya allsvenska herrlag - hur mycket extra skattepengar kan vi då vänta oss att få in?

Värjas modell är på ytan enkel. En kommuns skattekraft är proportionell mot befolkningsstorleken gånger genomsnittsinkomsten. Efter att ha justerat för politik, utbildningsnivå och mer undersöker hon om närvaron av ett fotbolls- eller ishockeylag i högsta divisionen ökar en kommuns skattekraft.

“Nej” svarade hon och inväntade med ett nöjt leende, alla invändningar. (Hon hade en förberedd slide med de tio vanligaste.)

• Nej, extra ölförsäljning till utomsocknes besökare ger inget utslag. Det skulle i så fall öka genomsnittsinkomsten.
• Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna på ett sätt som får dem att röra sig mer och ger bättre hälsa. Det skulle i så fall öka medelinkomsten via färre sjukskrivningar.
• Nej, ungdomar (och andra) blir inte inspirerade av elitidrottarna så att de begår färre brott. Det skulle i så fall öka (den vita) medelinkomsten. (Och på befolkningstillväxten, brottslighet är tydligen en av de saker som starkt minskar folks vilja att flytta till en plats.)
• Nej, det sätter inte Uppsala på kartan så att fler vill flytta hit - det skulle i så fall synas på befolkningstillväxten.
• etc, etc

Värjas forskning visar att elitidrott inte ger en kommun tillväxt. Däremot verkar utbyggd barn- och äldreomsorg göra det. (Kanske för att folk får ro att arbeta när de vet att deras familjer har det bra.)

Jag tror inte att man ska söka idrottens (eller kulturens) värde i hur stora extra skatteintäkter de skapar. Den har ett värde i sig själv.

Idrott och våld hos Timbro

Förr eller senare var jag väl tvungen att gå på någon av Timbros boklanseringar. Så när Isobel Hadley-Kamptzs bok “Om Sport och våld” skulle presenteras tog jag mig till Scalateatern. I inträdet ingick bok och drinkbiljetter. Liberaler, idrott, våld och alkohol liksom - vad skulle kunna gå fel?

Publiken var ung och slipsfri. Jag var nog den ende i tweed, men en del hade toppluva på sig inomhus vilket antagligen också värmde. Några män, aningen äldre än jag, hade halsduk på sig i baren.

Hadley-Kamptz inleder med att hon “eventuellt inte är att lita på” - hon har “stått ett halvt liv på ståplatsläkare”. Det gör boken mer intressant. Perspektiven “det är bara en lek” och “det måste gå att titta på sport och fortfarande bete sig vuxet och artigt” är för enkla för att skapa en intressant bok.

Exemplen i boken är många. Folk verkar helt enkelt ha ett behov av att delas upp i ett tydligt vi och dem, och i bästa fall hobbyhata lite på ett symboliskt plan.

I bokens mest pretentiösa del jämför Hadley-Kamptz Aristoteles resonemang om att publikens inlevelse i ett drama kan leda till rening och emotionell balans. Det här jämförs med Platon som menar att alla känslor fördunklar och alla utlevelse är av ondo, och med Brecht och vill att dramat ska tvinga publiken till handling.

Viktor Barth-Kron, som var del av panelen, fick till kvällens bästa one-liner när han påpekade att det kanske är bättre att huliganerna engagerar sig i fotboll än i politik.

Personligen har jag svårt för åskådaridrottens kollektivism. Spelare på planen (och deras tränare) har, som Hadley-Kamptz påpekar, sällan någon djupare relation till klubbarna de arbetar för. “Vi” är man alltså bara med andra supportrar. Jag har också svårt att känna hur “vi” har åstadkommit något bra när ett svenskt landslag sportat extra duktigt.

Immun är jag däremot naturligtvis inte. För ett drygt decennium sedan, i Melbourne, blev jag medbjuden på derby i australiensisk fotboll. Försedd med öl, köttpaj och St Kilda-halsduk såg jag tillsammans med 46000 andra hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong. På raden bakom mig skrek en dam i 60-årsåldern och hennes mamma “Kill ‘em!” med stor inlevelse. Att jag kom från andra sidan jorden verkade ingen bry sig om - jag hade ju rätt halsduk och sjöng med i sångerna.

I Uppsala verkar inte heller övergången från symboliskt till verkligt våld inte vara någon större fara. Vid Sirius hemmapremiär mot IFK Göteborg behövde bara två personer hanteras.

En halv tyst minut i Gottsunda

Overundorna fortsätter oförtrutet. I lördags tittade jag in på nattfotbollen i sporthallen i Gottsunda centrum. Ett 50-tal småkillar stod uppställda på (efter omständigheterna rimligt ordnade) led, fick Siriuströjor och delades in i lag.

En ledare i träningsoverall sa ett par ord om fredagens händelse, bedömde situationen, och deklarerade med tidtagarur i hand en halv tyst minut. En mamma med slöja och barnvagn lämnade av ytterligare en 10-åring, som snabbt fick en tröja och ett lag. Därefter började matcherna.

Spelet var tekniskt och överraskande juste. Det blir hårdare mot slutet förklarade en 28-årig ledare som själv vuxit upp i området. (Tydligen fanns biobiljetter i potten för det vinnande laget.) Han såg det som att han under de senaste åren försökt rädda ett tusental ungdomar och kanske lyckats med 950 av dem. Föräldrarna vill inte integreras, de vill bara sitta hemma och få socialbidrag, förklarade han.

Vi var helt enkelt ganska långt borta från överengagerade föräldrar och tävlingsförbud. Det var faktiskt inga föräldrar alls på plats.

Vid busshållplatsen passerade jag en eventuellt påverkad man som med stirrig blick pratade rakt ut i luften.

Vid treklangen ringde ett larm ihärdigt. Ett gäng småtjejer berättade att det hade börjat ringa när någons mamma skulle byta blöja på lillasyster. Det vuxna var kvar inne och det verkade inte brinna. De undrade om jag hade barn, om terroristen i Stockholm var fångad, vad häktad betyder, och om domare är dumma. De varnade också att både min spis och min rumpa skulle börja brinna om jag åkte hem och lagade mat.

En polisbil lämnade parkeringen samtidigt som jag. De hann till rondellen innan blåljusen gick igång. Jag åkte hem till Sunnersta.

Beslut om könssegregation på Gottsundabadet?

2007, när det förra beslutet togs var man ganska tydliga:

“Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor.”

Nu, när ett nytt uppdragsavtal för Gottsundabadet ska skrivas, har myndighetssvenskan uppdaterats:

“Bolaget ska i egen regi, och/eller i samverkan med föreningar, regelbundet 
genomföra arrangemang då badet håller öppet endast för grupper med särskilda behov.” 


Det verkar dock betyda exakt samma sak. Nämnden kräver att kommunens bolag ska ordna könssegregerat bad.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att könssegregation är vägen till ett bättre Sverige. Jag tror snarare att det är vägen mot parallellsamhällen.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) kom i december 2016 med ett uttalande om “könsseparerade öppettider i sim- och idrottshallar”. Slutsatsen blev att avsteg från likabehandling av män och kvinnor bedöms vara förenliga med diskrimineringslagen om syftet är att öka simkunnigheten hos “kvinnor som av kulturella och/eller religiösa skäl inte vill bada tillsammans med män”.

Vi måste dock minnas att DO bara undersöker om diskrimineringslagen brutits eller inte. DO väger inte den potentiellt ökande simkunnigheten hos de kvinnor som “inte vill bada tillsammans med män” mot de eventuella problem som parallellsamhällen skapar. Att en nioåring i Uppsala misshandlas för att hon inte vill bära slöja och att en mamma i Lund tycker att problemet med hennes sons våldtäkt av en 14-åring är att det skedde utanför äktenskapet, ser jag som tecken på att problemet med parallellsamhällen är verkligt.

En bekant med bakgrund från mellanöstern kallade mig naiv. Tror du att de nöjer sig när de fått igenom kvinnotider på badet? Du tror inte biblioteket är nästa, och därefter mataffärerna?

Ibland är det som Hoola Bandoola sjöng: “Man måste välja sida, och man måste ta parti”. Jag tar parti för de som kommit till väst för att leva som fria individer. Liksom Nike väljer jag sida med Inès Boubakri och Arifa Bseiso.

Kravet på könssegregerat bad bör tas bort ut det politiska uppdraget till Gottsundabadet. Kanske bör vi till och med föreslå en alternativ att-sats på trendig, PK, myndighetssvenska:

“Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga.”

Tiggeriet och den misslyckade staten

Det har gått åtminstone två och ett halvt år sedan jag först träffade Iovana. Även om tiggarna tydligen har blivit färre så sitter hon fortfarande utanför ICA i Gottsunda centrum. Under hösten har hon bett mig att köpa kyckling till hennes kycklingsoppa ett par gånger.

När hon åkte hem över jul tog hennes syster över pallen vid soptunnan. Men något verkar ha gått fel, en natt i mellandagarna forslade polisen tydligen bort den husvagn där de brukar sova. Kyrkan låter henne laga mat i deras kök, men det är kallt att sova i bilen.

I slutet av sommaren var hennes barn “med på jobbet” ibland. De är fortfarande så små att de inte förstår sammanhanget, utan leker glatt utanför affären. Jag antar att det kan leda till problem med typ barnavårdsnämnden. Hopplösheten var bedövande.

Men mot sommarens slut var de äldre barnen borta. Iovana pekade på familjefotot berättade att de var hemma i Rumänien och gick i skolan. Själv gick hon bara tre år i skolan. Plötsligt var allt helt rimligt. Hon sitter där utanför ICA för att hennes barn ska kunna gå i skolan.

Det där att ordna skolgång åt fattiga medmänniskors barn är sånt där som man skulle kunna ha en stat eller en europeisk union till. Med en marginalskatt på drygt 60% och en EU-budget på knappt 150 miljarder euro så kanske grundskola för europeiska unionens medborgare skulle kunna tänkas vara inom räckhåll?

Det svenska stödet till icke-medborgare är tydligen helt upptaget med att ordna boende till unga män från Afghanistan á 1900+ kronor per dygn. Mer stat eller överstat är helt uppenbarligen inte en lösning.

Att göra gott med andra människors pengar fungerade inte den här gången heller. Som Milton Friedman sammanfattade:

"There are four ways in which you can spend money.  You can spend your own money on yourself.  When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money.  Then you can spend your own money on somebody else.  For example, I buy a birthday present for someone.  Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost.  Then, I can spend somebody else’s money on myself.  And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch!  Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else.  And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get.  And that’s government."

Jag är helt övertygad om att människor kan göra en bättre allokering av sina pengar genom donationer till välgörenhet än vad staten gör just nu. Det är dags att sänka skatten och införa avdragsrätt för donationer till välgörenhet.

En mindre och mer fokuserad stat vore önskvärt.

Politik för elitidrotten och dess VIP-utrymmen

I idrotts- och fritidsnämndens verksamhetsberättelse för 2016 framgår att “Nämnden har ett uppdrag att formulera sin uppfattning om elitidrott, stöd till den och förhållning till de krav som elitidrott skapar på arenor” samt att uppdraget inte har genomförts.

Min spontana åsikt är att kommersiell elitidrott, likt många andra verksamheter, ska behandlas välvilligt men inte subventioneras med skattepengar.

Det numera allsvenska fotbollslaget Sirius var inbjuda att tala, så på samma möte fick vi av en händelse även en introduktion till elitidrottens förväntningar. Deras hemmaarena, Studenternas IP, kommer nu att rustas upp för för en knapp halvmiljard. Till en början, under ombyggnaden, kommer hyran för kommersiellt matchspelande att höjas från 7kkr per match till 35kkr per match. Det anser Sirius sig inte ha råd med.

Baserat på en investering på knappt 500 miljoner, en uppskattad avskrivningstid på 50 år, och två matcher per månad kom jag fram till en uppskattad matchhyra kring 500kkr. Sirius ville istället prata om hur mycket kommunen kan öka sina direkta bidrag till klubben med. Många andra kommuner sponsrar tydligen sina fotbollslag med miljonbelopp via kommunala bolag.

Man vill inte heller betala hyra för 400 kvadratmeter VIP-utrymme eftersom det inte är något som Sirius bett om, utan ett krav för allsvenskt spel från Svenska Fotbollsförbundet.

Jag tycker det är lite underligt att se fotbollsförbundet som en oberoende kravställare. Om allsvenska lags intäkter från biljetter, prylar och sponsring inte räcker för att hyra ett VIP-utrymme kan det knappast bli skattebetalarnas uppgift att betala för drinkarna. (Jag har ingen aning om vad man gör i ett allsvenskt VIP-utrymme, men gissar att det är som en flygplatslounge med fotboll.) Rimligare vore om fotbollsförbundet sänkte kraven till vad lagen, deras fans, och deras sponsorer har råd med.

Argument som att allsvensk fotboll sätter Uppsala på kartan och skapar jobb inom besöksnäringen kom naturligtvis upp. Jag tänkte kort på doktor Värjas forskning - elitidrott ger inga extrainkomster till kommunerna.

När det kommer till formulerandet av en ny elitidrottspolitik är jag mycket skeptisk till att våldsmonopolets skatteindrivande bör användas för att pampar i VIP-utrymmen ska få titta på när vuxna män med löner högre än våra riksdagsledamöter sparkar boll.

Jag lutar åt att aktörer som ägnar sig åt kommersiell elitidrott bör se till att sätta sina biljett- och reklampriser så att verksamheten går runt, eller sänka sin ambitionsnivå. (Åtminstone gällande VIP-utrymmen.) Det vore spännande att lära sig mer om hur elitidrottslags ekonomi fungerar, men jag är rädd att få lag gärna delar detaljerad information.

Mål, prestation och resultat i idrottspolitiken

På idrotts- och fritidsnämndens möte godkände majoriteten 2016 års bokslut och verksamhetsberättelse för vidare transport till kommunstyrelsen. Alliansen reserverade sig (tydligen enligt praxis) eftersom man själva har en mycket bättre budget som skulle ha givit ett mycket bättre bokslut.

Det hela var nog mest tänkt som en formalitet, men på verksamhetsberättelsens nionde sida hittade jag ett stycke som jag hade svårt att släppa igenom utan att åtminstone fråga.

Att de rödgröna har satt upp ett mål som “Skillnader i levnadsvillkor för kommunens invånare jämnas ut” kan man naturligtvis ha åsikter om. (Om lika är viktigare än bra, osv.) Men det som överraskade mig var bedömningen att “Målet bedöms i hög grad vara uppfyllt”.

Jag kände mig tvungen att fråga om det här innebär att alla problem med “ökande klyftor” och ett land som “glider isär” nu är lösta. Jag kompletterade lite med min bild av nedbrända bollhallar, skadegörelse, och otrygghet. Hur föräldrar beskriver det som “inte lämpligt” att skicka barn på cykel till träningar i våra kvarvarande hallar i Gottsunda. (Varesig för barnen eller cyklarna.)

Vänsterpartiet började bläddra bland sina papper och nämndens ordförande bad tjänstemännen om hjälp.

Tanken bakom “i hög grad uppfyllt” var tydligen att förvaltningen i hög grad genomfört de aktiviteter man planerat. Man har skapat planeringsunderlag, utfört analyser, och samverkat med andra förvaltningar och myndigheter.

Relationen mellan prestation (man har gjort det man ska) och resultat (nedbrunna bollhallar) är inte ovanligt att förhålla sig till inom idrotten. (Vi spelade bra, men förlorade ändå.) Jag menar att förvaltningens arbete mycket väl kan bedömas på prestation (har uppdraget från politikerna genomförts?) men att politikens måluppfyllnad bör bedömas på resultat.

2018 får de rödgröna gärna gå till val på en målsättning om mer samverkan mellan förvaltningar och myndigheter. Jag vill ha trygga idrottsplatser - det ska vara ok att cykla till träningen.

Arkitekturpolicy: Trångt och mörkt mellan husen

Efter drygt fyra års arbete antog kommunfullmäktige nyligen en arkitekturpolicy för Uppsala. Policyn detaljreglerar inte, men är tvingade och ska “användas vid samtliga stadsbyggnadsprojekt” och “av samtliga berörda aktörer”. Den är tänkt att vara “en plattform för den arkitektoniskt kvalitativa stadsutvecklingen i Uppsala” och ska både “ifrågasätta gängse uppfattningar” och “motverka slentrianmässiga lösningar”.

Med lite tur kan det här innebära att nuvarande praxis, att allt ska vara tätt placerade lådor, omvärderas. Lokaltidningen har pratat om en framtid med mer “kaxig arkitektur”, men samtidigt planeras Eriksberg förtätas med “så mycket bostäder så att man inte kommer att kunna andas" samtidigt som man “håller man på att samla ihop till en rejäl trafikinfarkt”. Tyvärr innebär policyn nog snarast att den förtätning som väntar Eriksberg upphöjs till policy - men att vart tredje höghus får en tokrolig fasad.

En tryckt bok, av klass nog att kunna användas i representationssammanhang, är på gång. Kanske kommer den att överraska?

Arkitekturpolicyn har en del hoppfullt innehåll. Kardinalbyggnader som “Domkyrkan, Slottet, Carolina Rediviva och Universitetshuset” ska utgöra basen för Uppsalas stadsbild och identitet. Å-rummet, åsen, och slättlandet är viktiga för stadens karaktär. Självklarheter (?) som att långa kvarter med slutna bottenvåningar inte är att föredra framhålls.

Annat är mindre hoppfullt: Nyspråk där avvecklandet av grönområden för förtätning “inte ses som en motsättning utan som en möjlighet och utmaning” finns med liksom lite önskedrömmande om sommargågator och stadsodling. Eller “trångt och mörkt mellan husen” som miljöpartiet tidigare beskrivit sin vision.

Med respekt för att fyra och ett halvt års arbete tydligen lagts ned på den här policyn, skulle jag ändå föredra att arkivera den. Istället för likriktning skulle jag gärna se olika visioner för olika stadsdelar och på så sätt ge utrymmer för verklig variation och en kommun med plats för olika drömmar, behov, och livsstilar. Kanske kunde (en tydligare version av) Centerpartiets motion om demokratiskt valda områdeskommittéer vara en motkraft mot centralplaneringen? (Ska vi verkligen behöva bygga om demokratin för att få ordning på stadsplaneringen?)

Slutligen, eftersom alla undrar vad jag tycker om “samarbete” med Sverigedemokraterna: SD hade ett par egna tilläggsyrkanden, som t.ex att “diktaturbejakande monument inte tillåts i de offentliga rummen”. Jag blir genast lite orolig att de vill ta ner den obelisk som 1832 restes i Odinslund till Gustav II Adolfs minne. Det vill jag inte samarbeta kring.

Men SD får rösta på mitt förslag om de vill.

Tryggare sporthallar

Egentligen skulle jag bara kolla om kommunen fått igång sitt kafé ännu - jag ville komma igång med våra moderatkaféer så snart som möjligt, men när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna gå ett varv runt sporthallen också. Som vanligt stötte jag på en förvirrad handbollstränare med lag som letade efter hallen. (Ingången finns på baksidan bredvid lastkajen.)

Utanför sporthallen stötte jag på två småkillar som viftade och sköt omkring sig med en airsoftpistol. Spontant sa jag till dem att inte sikta på folk och särskilt inte på mig. Missnöjt klagande drog de iväg. Det var bra, för jag hade ingen plan för vad jag skulle gjort om de istället kallat mig för skitgubbe och skjutit över huvudet på mig. (11414 bekräftade att man inte få ta airsoftvapen från barn bara för att de siktar på en. Det är stöld. Man ska ringa polisen.)

Förra söndagens lokaltidning innehöll en insändare där en anonym polisman framför förslag på hur Gottsunda 2025 ska bli en trygg plats med stor framtidstro. Förslagen känns lite “allt åt alla” men innehåller en ny polisstation, nolltolerans, en skola med Sveriges bästa lärare, att alla ska lära sig Svenska, krav att folk måste visa att de bor här för att få bidrag, föräldramöten, och ett kampsportscenter. (Varför kriminella ungdomar så ofta antas sluta med brott om de får lära sig slåss ordentligt är lite av ett mysterium för mig. Filmklubb med gratis läsk och chips?) Riktigt innovativt är finansieringsförslaget: alla Uppsalabor uppmanas satsa 1500 kr var per år fram till 2025.

Jag tycker det där med nolltolerans och fler poliser lät bra.

Till senaste kommunfullmäktigemötet den 30:e januari ställde det kristdemokratiska kommunalrådet Segerstam en interpellation om kommunala ordningsvakter för att motverka ökningen av rån, sexualbrott, stenkastning, och bilbränder. Miljöpartiets kommunalråd Burwick svarar att kommunen i första hand arbetar förebyggande och att man just nu testar en metod med områdesvärdar. “Syftet är att öka tryggheten och minska risken för social oro genom att hålla området rent och snyggt.”

Bollhallen i Gottsunda vekar, likt tennishallen före den, brunnit så att den måste rivas. Om en ny hall ska byggas upp på samma plats skulle jag gärna se en (seriös) plan för ökad trygghet. Tills polisen kommit i ordning kan kanske fler kommunala ordningsvakter kan bra. Många idrottsföreningar framför också önskemål om egna lokaler som de själva sköter om, det skulle jag också gärna höra mer om.

Fyra filer mot framtiden

Det är 13 minuter med buss från Sunnersta till Svandammen. Sträckan är egentligen mindre intressant, avståndet bör mätas i tid.

Köerna på fälten in mot stan blir tyvärr allt värre. I rusningstid når köerna numera hela vägen från lantbruksuniversitetet till kungsängsleden. Det här är innan det hysteriska byggandet i södra staden egentligen kommit igång.

De som arbetar med att analysera dåligt fungerande trafik pratar om direkta och indirekta kostnader. De direkta kostnaderna kommer från förlorad tid, slösat bränsle, och sämre miljö. De indirekta kostnaderna kommer av att det blir dyrare och tar längre tid att leverera produkter eller delta i möten.

Båda typerna av direkta och indirekta trafikkostnader riskerar inom kort att vara ett större problem för Uppsala. Länge köer kommer att få stadsledarna att glida isär. Fler bussar och bilar står stilla, och medborgarna tvingas tacka nej till jobb, skolor, och fritidsaktiviteter eftersom det helt enkelt är för svårt att ta sig runt. De här måste hanteras, både på kort och lång sikt.

Men framtiden är även full av möjligheter. Uppsala kan välja att ligga i framkant. Bussfickor och fyra filer på Dag Hammarskjölds väg skulle på kort sikt kunna frigöra en fil för bussar, elbilar, och eventuellt även för de som är tre eller fler i bilen. På längre sikt kommer det att hjälpa till när bilarna blir alltmer självkörande.

Man borde kunna pressa avståndet från Sunnersta till stationen till 10 minuter. (Och ja, de som vill ska naturligtvis få cykla också.) Dessutom är det bara 19 minuter till Skyttorp.