CJ, Toby, Margot och Saudi

Allt jag kan om politik har jag lärt mig från West Wing. Jag har gått genom korridorer, förbi rum där bilder av Reagan, Thatcher, GWB, och Berlinmurens fall hängde på väggarna, ivrigt diskuterandes mediehanteringen i den tredje säsongens 16:e avsnitt (lemonlyman.com).

På samma sätt, när jag funderar kring Wallströms uttalanden om Saudiarabien kommer jag direkt att tänka på CJ:

Ursprungligen trodde jag att Wallström hade haft för avsikt att använda ”medeltida” som beskrivning av spöstraff i sitt tal inför Arabförbundet den 9:e mars, men tydligen kommer citatet från en TT-invervju redan i januari.

Redan i West Wings pilotavsnitt, innan president Bartlet citerandes det första budet kliver in i serien, finns ett tydligt exempel på att ord ibland innehåller betydligt mer än vad som syns vid ytan. Jag har inte hittat något klipp på youtube, men texten ser ut så här:

MARY
That New York sense of humor was just a...

CALDWELL
Mary, there no need...

MARY
Reverend, please! They think they're so much smarter. They think it's
smart talk.
But nobody else does.

JOSH
I'm actually from Connecticut, but that's neither here nor there. The point
is, Mary...

TOBY
She meant Jewish. [A stunned silence. Everyone stares at Toby.] When she said
"New York sense of humor", she was talking about you and me.

Världen är full av kodord. Den europeiska medeltiden är den muslimska världens guldålder. När en europeisk politiker använder medeltida för att beskriva något dåligt som muslimska ledare borde lämna på historiens skräphög behöver det inte vara ett okomplicerat uttalande. (Spöstraff förekom förstås i Europa även under renässansen.)

Jag är ingen diplomat och gör inte anspråk på att förstå diplomati på något djupare sätt än någon annan här uppe på läktaren. Saudiarabien verkar dela få av våra värderingar samtidigt som de balanserar Irans stormaktsambitioner och just nu håller oljepriset lågt på ett sätt som är ofördelaktigt för Ryssland. Världen är stor, komplicerad, och potentiellt också både farlig och fientlig.

Jag tror att vi behöver en utrikespolitik som både är moralisk och skicklig.

När världar kolliderar (på UKK)

Efter att mest ha kört på känsla under mina först tre möten med nämnden har jag idag varit på kommunens utbildning för förtroendevalda. En lång dag av organisationsöversikter, säkerhetsgenomgångar, översiktsplaner, ekonomikatastrofer, och ersättningssammanfattningar avslutades entusiastiskt med en presentation från Destination Uppsala.

Besöksnäringen är viktig och Uppsala ska bli en destinationsstad. Därför har man gjort en cool reklamfilm om det som gör Uppsala unikt. (Eller, egentligen såg man en film om Amsterdam, och har nu låtit samma byrå göra en om Uppsala också.)

Jag tycker att de första 38 sekunderna är helt ok. Men den riktiga behållningen var när en tjej utan svårgissad partibeteckning (men med kånkenryggsäck) frågade om det inte var dumt att satsa på besöksnäring nu när allt flyg snart kommer att försvinna. På grund av växthuseffekten.

I den korta paus som uppstod efter frågan kunde man nästan höra kraschen från två kolliderande världsbilder. (Därefter klargjorde Destination Uppsala att framtidens flygplan kommer att vara miljövänliga.)

Även idrottsföreningar bör betala sina hyror

Det hela är ganska enkelt. Idrottsföreningar som inte betalar hyran för sina träningstider kommer att mista rätten att använda dem tills de har betalt. Tydligen har regelverket tidigare varit otydligt, och nu skulle det styras upp.

Under en lite tillspetsad rubrik citerade lokaltidningen så gott som ordagrant kommunens pressmeddelande.

När beslutet väl tagits följde UNT upp med en text om att unga kan drabbas. (Drabbade barn är som vi vet grunden för all god journalistik.) Jag kan inte undvika att notera att de exempel som texten innehåller knappast kan anses vara rena ungdoms- eller breddföreningar. Det är inte självklart för mig att det är barn- och ungdomsverksamheterna som misslyckats med att balansera inkomster och utgifter så att man halkat efter med hyrorna.

Egentligen är de nya reglerna ganska generösa. Vid likviditetsbrist kan förfallodatum skjutas upp i upp till tre månader. Avbetalningsplaner på upp till 12 månader erbjuds. Men, om en förening trots detta, efter påminnelser, låtit två fakturor (eller en på över 50kkr) gå till inkasso är det dags att betala eller lämna ifrån sig nycklarna.

Jag tycker att beslutet vi tog i nämnden är tydligt och lägger grund för rättvisa, förutsägbarhet, och likabehandling av idrottsföreningar.

Det ursprungliga förslaget till beslut innehöll dock en att-sats som jag tyckte var konstig:

"att uppdra till förvaltningen att att innan förändringarna träder i kraft, pröva regelverket i förhållande till kommunens varumärkesarbete där elitidrotten är en viktig beståndsdel."

Eftersom ingen kunde förklara eller ville försvara punkten gick de rödgröna gick med på att stryka den. Jag ser det som min första, mycket modesta, insats för en bättre kommun.

Från Finland kunde jag senare under veckan följa hur folkpartiet och miljöpartiet fortsatte diskussionen i media. Mest intressant är kanske att båda ser förbundens krav som ett problem.

Fp pratar gräs

På debattplats i dagens Upsala Nya Tidning ifrågasätter alliansvännerna från folkpartiet de rödgrönas planer på att spendera 400 miljoner på att ersätta en arena med plats för 8000 personer med en arena med plats för 8000 personer.

Behovet av bättre gräs vet jag inget om.

Förra säsongen hade Sirius fotboll ett publiksnitt på 1779 personer. Målsättningen är att dubbla det under de närmaste åren. Det verkar inte som om svartabörshajarna kommer att flockas kring studenternas på länge än.

Texten avslutas med stuns:

"Det är slöseri, då är det mer logiskt och kostnadseffektivt att rusta upp den nuvarande arenan. Eller låta bli helt!"

Jag tycker att 400 miljoner är väldigt mycket pengar, och blir nyfiken på alternativa användningsområden. Dessutom tycker jag det är roligt när nämnden syns i lokaltidningen.

Jane Jacobs och Uppsala

I slutet av oktober förra året satt jag på en balkong in mot vad som antagligen en gång var operaträdgården i Barcelona. Hotellet menade att vi hade blivit uppgraderade, och viss var lägenheten stor – men kanske mer anpassad till behoven hos en grupp sorglösa ryggsäcksturister. Det fanns gott om våningssängar, ett nyrenoverat badrum, och en sliten men vacker balkong in mot den lugna, lummiga trädgården.

Jag hade med mig Jane Jacobs The Death and Life of Great American Cities på resan. Sonen vilade sig och resten av familjen var ute och letade skor. Jag hoppade över förordet – en klassiker förtjänar att mötas med ett så fördomsfritt sinne som möjligt.

Boken är skön läsning. Jacobs gör upp med den rationellt planerade staden och skissar hur man skulle kunna bygga bättre städer baserat på vad som faktiskt fungerar istället för på skrivbordsutopier. Hon argumenterar för en tät stad med levande trottoarer, olika verksamheter sida vid sida, och byggnader av olika ålder.

Det är svårt att inte genast börja applicera Jacobs tankar på världen omkring sig. Jag tränar åter ju-jujutsu på samma dojo i Boländerna. På nittiotalet minns jag det som ett ganska dött industriområde. Nu finns det en hel del butiker, det har blivit svårare att hitta parkering, det är fullt av folk som rör sig, även sent på kvällarna. Det gamla blandas med det nya, och resultatet blir dynamiskt och levande.

När jag hämtar DHL-paket i Gottsunda möts jag av det motsatta. Likformiga höghus, öde parkeringar, och människor som skyndar genom mörka parker.

Då måste man minnas vad Jacobs själv skriver i sin inledning. Hennes städer är 50-talets New York (pop: 8m 1950), Philadelphia (pop: 2m), Baltimore (pop: 1m), och Chicago (pop: 3m).

"But I hope no reader will try to transfer my observations into guides as to what goes on in towns, or little cities, or in suburbs which still are suburbian. Town, suburbs and even little cities are totally different organisms from great cities. We are in enought trouble already from trying to understand big cities in terms of the behavior, and the imagined behavior, or towns. To try to understand towns in terms of big cities will only compound confusion."

Däremot tycker jag att vi i Uppsala bör ta till oss Jacobs metod. Observera vad som fungerar och fråga oss hur vi kan skapa mer av det.

Tillbaka i nämnden

Jag har varit på mitt andra möte med Idrotts- och fritidsnämnden. Det viktigaste som hände var nog att den nya majoriteten antog sin nya budget. Vi är ju som bekant i opposition och kan antagligen tycka vad vi vill utan att alltför mycket händer. Dessutom är jag inte säker på att en rödgrön budget för idrott och fritid är helt olik en alliansbudget. (Jag förstod det som att man tydligen inte hade hunnit ändra så mycket.)

Inledningen till sammanfattningen på budgetens framsida fick mig dock att höja lite på ögonbrynen:

Sammanfattning
Det ekonomiska läget för idrotts- och fritidsnämnden är på lite längre sikt bekymmersamt. Främst beroende på att de åtaganden den växande staden med landsbygd medför ökar snabbare än de ekonomiska ramarna.

”Bekymmersamt” är ett oroväckande ord. Särskilt i en budget. Jag kände mig tvungen att ställa en kontrollfråga, och mycket riktigt är det så att de medel som tillförts nämnden på sikt inte kommer att täcka kostnader för nya och upprustade anläggningar. Anläggningskostnaderna växer helt enkelt snabbare än staden just nu.

Även om de rödgröna helhjärtat ställde sig bakom alla nya och uppsnyggade anläggningar, så kan jag inte ens om jag skulle vilja kunna skylla dem för att ha uppfunnit och startat byggandet av dem under hösten. Men för allas bästa hade jag gärna sett en sammanställning av: (a) hur mycket större åtagandena är än de ekonomiska ramarna (Årets budget går 10m plus.) och (b) hur mycket högre skatt, inflyttade skattebetalande invånare, eller minskningar i befintlig idrottsverksamhet som skulle krävas för balans. Kanske med hjälp av en fin graf? Kanske jobbar man inte så i en nämnd.