Kant spelar innebandy

I söndags tog lokaltidningen upp det som fortfarande går under det ganska otympliga namnet IFU Arena. Kanske borde man inspireras av byggbolagen vars senaste höghus heter saker som ”Kungsträdgårdarna Ulrika Eleonora” och ”Kungsträdgårdarna Magnus Ladulås”. Fem innebandyhallar, inklusive en centercourt, och en friidrottsarena ska det i alla fall bli. Kanske kommer man på ett klatschigare namn vid senare tillfälle.

Arenan ägs av ett nybildat aktiebolag med det lämpliga namnet IFU Arena AB. Aktiebolaget ägs i sin tur av Uppsala Innebandyallians AB (som verkar vara en sammanslutning av innebandyföreningar i stan) och Upsala Friidrott.

Utan att veta så gissar jag att arenabolaget utvecklat hallförslaget i samarbete med NCC (som verkar vara väldigt bra på det här) och att man när finansieringen var klar ville gå från planering till genomförande snabbt och med samma partner, men eftersom hallen finansieras med skattepengar krävdes offentlig upphandling. Efter att man fått lite skäll i kammarrätten och upphandlingen tagits om verkar bygguppdraget hamnat hos NCC ändå.

Hallbygget finansieras genom att kommunen ger arenabolaget ett specialbidrag på 16 miljoner om året de närmaste 25 åren.

Finansieringsupplägget överklagades. Förvaltningsrätt och kammarrätt fastslog under 2011 och 2012 att gynnandet av en idrott eller idrottsförening genom speciellt stöd inte bryter mot kommunallagens likställighetsprincip. Däremot föll det ursprungliga upplägget med leasingbolag eftersom det skulle inneburit ett förbjudet stöd till enskild näringsidkare enligt ”Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt”.

Ett nytt upplägg, utan leasingbolag, verkar ha varit lagligt, men stötte på andra problem: bankerna kräver att kommunen går i borgen för arenabolaget på ett sätt som tydligen krävde bryter att kommunen bröt mot kommunens egna regler, vilket dock inte verkar ha varit något större problem.

Politiskt verkar det också varit lite fram och tillbaka. Alla partier är för arenan, men vänstern vill (inte helt oväntat) att kommunen ska äga den, SD passade på att rimma lite, MP gillade inte borgensåtagandet, och KD tyckte att man borde förhandlat hårdare med bankerna.

Mest intressant är kanske den kritik som framförts av folkpartisten Eva Edwardsson, som bland annat undervisar i upphandlingsrätt på universitetet. Som jag förstått det förutsåg hon upphandlingsproblem, menar att idrottshallar hör till den frivilliga delen av kommunens verksamhet, och ifrågasätter det lämpliga i att skattebetalarna tar över all risk för projektet. Hon föreslår omförhandlingsklausuler som skulle kunna ge skattebetalarna rätt till eventuella framtida vinster om något skulle förändras under de kommande 25 åren.

Edwardsson har även påpekat problemet att olika alternativ från olika företag eller organisationen inte jämförs och vägs mot varandra, utan att den aktör som först kommer med ett förslag till kommunen blir den ende som får presentera sin vision. (Därefter har politikerna i sämsta fall att ta ställning till om de är för eller mot innebandy.)

Min grundinställning är att kommunen ska vara försiktig med medborgarnas pengar och noggrann att inte favorisera någon. De beslut man tar borde vara förutsägbara (publicerade bidragsregler) och lika. De bidragsbeslut som tas borde kunna upphöjas till allmän regel för hur andra föreningar också kan få bidrag. Lite som en hobbyversion av Kants kategoriska imperativ för föreningsbidrag.

Ett annat sätt att ser på det hela är att bara godta att kommunen bestämt sig för att spendera ungefär 200 miljoner om året på idrott åt medborgarna. Idrotts- och fritidsnämndens uppgift blir då att fördela pengarna så effektivt som möjligt. 16 miljoner är 8% - för att bestämma mig för om det är rimligt eller inte måste jag först göra en djupdykning i vad de andra 92% används till, men det får bli en egen text.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på vad Uppsala Ponnyklubb tycker om det hela.

Tillhandahållandet av idrottsarenor för professionell elitidrott

I en ledare på dt.se (jag gissar att det står för ”Dalarnas Tidningar” eller liknande, men har inte kunnat bekräfta det på sajten) beskrivs hur en C+S-majoritet i Mora vinner valet 2002 och sätter den lokale hockeydirektören i idrottsnämnden. I praktiken verkar hockeyklubben, via skattesedeln, ha fått fri tillgång till medborgarnas pengar och inte tvekat att utnyttja det. Idrottsligt verkar det ha gått hyfsat ett par år, men ekonomiskt ser det ut att ha varit en katastrof. Som tur är (?) har klubben kunnat skicka notan till kommunen.

Hurtiga idrottsskribenter på Idrottens Affärer menar att de kan ”bevisa” att arenor egentligen går med vinst bara man räknar in alla intäkter. Forskare på området räknar dock på annat sätt.

Jag är tveksam till att tillhandahållandet av idrottsarenor för professionell elitidrott är en kärnverksamhet för kommunen.

Ideologiskt ser jag hellre sänkt skatt och att medborgarna frivilligt får stödja de lag de gillar. Rent praktiskt tänker jag fortsätta att titta på siffrorna, ställa frågor och inte förblindas av idrottsliga framgångar.

Ponnyer och ismaskiner

Uppsala Ponnyklubb har tydligen skrivit en skrivelse till kommunen. Jag har inte sett den, men innehållet verkar vara det samma som man upprepat de senaste fem åren. Som ägare av sin egen ridanläggning känner man sig missgynnad i jämförelse med de klubbar som kan hyra kommunens anläggningar.

Reglerna är tydliga. Om man äger sin egen anläggning kan man (om man uppfyller vissa grundläggande krav) från driftsbidrag motsvarande 30% av sina driftskostnader. Den som inte har någon egen lokal kan hyra av kommunen och betalar då inte marknads-, eller kostnadstäckande hyra, utan en ”markeringsavgift”.

Det här är enligt ponnyklubben att frångå allas lika värde och skapandet av likvärdiga villkor för alla. Klubbens förslag till lösning verkar vara att Idrotts- och Fritidsnämnden får utökad budget, hyr ridanläggningen av ponnyklubben till fullpris som sedan får hyra tillbaka den för markeringsavgift, vilket verkar uppskattas till en subvention mellan 90% och 95%. Ägandet skulle dock ligga kvar hos klubben som även skulle ha exklusiv rätt till de tider de anser sig behöva.

I korthet vill man göra samma sak som idag, men skicka notan till skattebetalarna. För att det inte ska verka orimligt jämför man sig med ishockey. Ishallar byggs oftast av kommuner, kostar (enligt insändaren) 1800 kr i timmen att driva, och hockeyklubbarna betalar en markeringsavgift på 80 kr i timmen för att utnyttja dem.

Den rödgröna majoriteten här i Uppsala är som bekant upptagen med att köpa ismaskiner till ishockeyklubbar. Även där vill klubben att kommunen ska hyra in tid till fullpris och hyra ut den billigt. Eventuellt bygger hela deras budget på att så sker. Vi får se vad som händer.

Jag ser inte att dagens regler är ett uppenbart akut hot mot alla människors lika värde.

Däremot tycker jag att det allmänna ska vara försiktigt med att lägga sig i vilka sporter medborgarna vill utöva och undvika att ge vissa sporter eller aktörer extra fördelaktiga villkor. Man bör istället eftersträva att få ut så mycket idrott per satsad skattekrona som möjligt. Om det är en timme på hästryggen eller på skridskor bör medborgarna själva få välja.

I en av mina favoritnoveller, Polo is my Life, skriver Hunter S Thompson:

"Polo is a sport for the filthy, aggressive rich, and a handful of of skilled professional horse athletes who roam the world and sell themselves to the highest bidder, often a different one each week and always for princely fees.

The people who pay these fees are called patrons, pronounced as in the Spanish: patrones. A patron hires his own players – or at least the other three – and he plays every minute of every chukker, no matter how useless he is. But make no mistake about it: Patrons are polo; they pay all the bills and buy all the horses and support the high-goal players in the extravagant style of the polo world, which is the only style they know.

Patrons are a strange breed with no common bond except hubris. There are fewer than 30 of them in the world at any given time, and they travel a feverish high-dollar circuit, one that stretches from Palm Springs and Santa Barbara in the west to Palm Beach and Greenwich in the East, and then from England to France and back across the Atlantic to the pampas of Argentina, the Mecca of high-goal polo all over the world and the birthplace of Belinda, the mythical four-eyed horse goddess of polo and everything it stands for."

Det är inte rimligt att försöka använda skattepengar för att göra hästpolo lika tillgängligt som fotboll.

Medborgarmonolog om Södra Staden

Slutrapporten för medborgardialogen om södra staden har kommit.

Mötena i de berörda områdena blev inte som man hade tänkt sig. Det kom fler människor än man tänk sig och det planerade formatet fungerade inte. Jag tror att det beror på att det planerade formatet var presentation från kommunen följt av att medborgarna skulle sitta ner i grupper och diskutera med varandra. Många hade nog väntat sig dialog och att bli behandlade som medborgare.

998 svar har kommit in på webbenkäten. Som alla som tittat på frågorna snabbt kan förutse är resultatet mestadels tvetydigt och svårtolkat. 992 kommentarer om vad de glömt att fråga har också kommit in.

I frågan om hushöjd vinner blandad höjd (55%) följt av låga hus (30%). Om det ska tolkas blandad höjd överallt (varannan högt och lågt) eller olika på olika platser är fortfarande ett mysterium. (Eventuellt vet inte frågeställaren själv.) Många som idag bor i området har också skrivit att de inte vill att det byggs alls – särskilt inte någon tät stad – man prioriterar småskalighet och närhet till naturen.

I frågan om framtidens resande vinner gå och cykla stort med 42% av rösterna. Antagligen eftersom frågeställningen innehöll löftet att man skulle vara framme inom fem minuter.

På frågan om varför man vill bo i det område som ska döpas om till ”södra staden” svarar 57% närhet till naturen, 14% har ett eget alternativ, och 11% svarar ”rik fritid”.

Rapporten innehåller ingen slutsats. Min kritik mot enkätfrågorna är väldokumenterad, men om jag ändå ska dra någon slutsats är det att exploatering (och särskilt höghusbyggande) i ”södra staden” har svagt stöd hos medborgarna. Den stora frågan är vad man tänker göra med den informationen?

I ”Fördjupad översiktsplan för södra staden – samrådshandling” finns dock medborgardialogen sammanfattad på en sida. Här väljer dock kommunen att lyfta fram dialogen med ”tysta grupper”, men skriver också:

”Resultaten från dialogen visar att medborgarna vill ha en stad med blandad höjd som är anpassad till de olika områdenas förutsättningar. I svaren framkom att gång och cykel ses som det vanligaste transportsättet, med det behöver kompletteras med bil och kollektivtrafik.”

En mer intressant analys hittar man i kapitel 4 i stycket om ”kulturella och sociala konsekvenser”:

Potential till positiva konsekvenser, främst för de som flyttar till området. Risk för negativa konsekvenser p.g.a. att rekreationsområden bebyggs.

Jag känner att jag nog hellre tackar nej till ”södra staden” och behåller årummet, Ultuna, Ulleråker, och Sunnersta istället.