Tryggt, rättvist, korrekt, vackert, välutbildat och rikt - min vision för Uppsala

Min vision för Uppsala om 10, 25, 50 och 100 år är inte direkt någon hemlighet. Jag har skrivit om den under rubriker som “En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan”, “Sunnerstafrågor”, “Till det goda livets försvar”, “Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden”, “Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden”, “Think, McFly. Think!”, “Marknadsföra Uppsala”, (Nordkoreainspirerad) “Medborgardialog” och “Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen”.

Den som inte orkar läsa igenom drygt fem års bloggande kan se mitt förslag till reklamfilm för Uppsala. (Och för den som vill läsa mer finns det mer.)

Jag tycker min vision är tydlig, men politik görs i vardagen.

Som föreningsordförande har jag, till skillnad från vanliga medlemmar, tillträde till och yttranderätt på kommunfullmäktigegruppens möten. (Mer om det någon annan gång.) Nyligen spenderade vi större delen av en lördag med att gå igenom nuläget i den Uppsaliensiska kommunalpolitiken. Tanken var att diskutera vägen fram till valvinsten 2022, men i fjärran hördes tre tuppars ödesmättade galande.

Det går inte bra för Uppsala.

Uppsala är otryggt. Mest påtagligt är skjutningarna. (Ja, polisen använder tydligen det ordet, så då gör vi det också.) Region Mitt sticker ut med många skjutningar och Uppsala sticker ut i regionen. Men även när det inte skjuts är trygghetsläget problematiskt med gäng av nyanlända män som säljer droger, stjäl saker, och antastar tjejer. Problemet med kriminella barn har blivit påtagligt. Eftersom de inte är straffmyndiga lämnas de över till socialtjänsten som på grund av bristande resurser inte gör något annat än att skjutsa hem dem. Orosanmälningarna läggs på hög. Trots att staden är mindre än Malmö har man lika många orosanmälningar i Uppsala. Våld mot barn och våld i hemmet är de rubriker som ökar snabbast.

Uppsalas ekonomin är i fritt fall. Flyktingmottagandet har gjort att kostnaderna för försörjningsstöd skenar mot en halv miljard om året. Fuskandet och det systematiska utnyttjandet av välfärdssystemen beskrivs öka “lavinartat” och grundläggande kontroller, som att man måste visa upp ett hyreskontrakt för att få bostadsbidrag, saknas. Kommunen köpen in bostadsrätter för att “hyra ut” till alla som behöver.

Medel- och arbetarklassen, som förutom trygghet och välskött ekonomi, gärna ser att kommunen erbjuder riktigt bra skolor och lokaler för idrott och kultur klagar alltmer högljutt.

Likt i Völvans spådom ställs nu broder mot broder. Någon föreslår att satsningar på elitidrottens arenor bör avbrytas för att rädda spädbarnssatsningar i utsatta områden, men får till svar att de skenande bidragskostnaderna ändå skulle finnas kvar året efter.

Samtidigt är det ingen hemlighet att min vision för framtidens Uppsala inte dominerar i politiken.

De senaste årtiondets stora kommunala projekt, som stötts och drivits av röda så väl som blå och gröna, det massiva höghusbyggandet blir nu allt mer förvirrat. Bostadsrättsmarknaden har tappat fart och den mest spännande köparen är nu kommunen som köper bostadsrätter för att göra till “sociala bostäder” vilket inte gör kvarvarande lägenheter mer attraktiva. De utlovade fyrspåret till Stockholm är bara finansierat till en tredjedel och har fastnat hos trafikverket. “Projekt spårväg”, som ska lösa den oundvikliga trafikinfarkten, står still - en första ansökan har fått nej. I det här läget har centerpartiets uteslutne kommunalråd startat ett nytt parti som (nästan heter “Demokraterna” och) vill “diskutera förbjudna ämnen”.

Det var inget glatt möte. Få saker rör sig i rätt riktning. Utrymmet för att arbeta för min vision för framtidens Uppsala verkar, minst sagt, begränsat.

Kanske borde man lämna lärdomsstaden och flytta till en mer välskött kommun?

Nej, än är det för tidigt att ge upp! (Är det Heimdals horn vi hör i fjärran? Kungssångens tredje vers?)

Uppsala behöver rycka upp sig. Förändringar krävs i politiken på kort och lång sikt.

För att på kort sikt få ordning på trygghet och ekonomi skulle jag, som inledning, vilja ha en seriös diskussion hur man snabbt (inom 90 dagar?) kan införa:

• Kompromisslös hårdhet mot buset. Som jag tidigare skrivit (och polisen efterfrågat) behövs lagstiftning mot organiserad brottslighet lik den amerikanska RICO act. Upprepad, systematisk brottslighet ska leda till mycket långa fängelsestraff. I den nuvarande, speciella situationen behövs nog särskild hårdhet mot utländskt bus. För icke-medborgare är rätten att vistas i Sverige ett privilegium som snabbt bör dras in vid brottslighet. Redan t.ex. brott mot knivlagen bör leda till ovillkorlig och omedelbar utvisning. Medborgarnas rätt till trygghet väger tyngre än våldsbrottslingars oro för att skickas hem.
• Ordning och reda i bidragsutdelningen. Det här kan låta självklart, men är det tydligen inte. Den som vill ha bidrag måste ha alla papper och identiteter i ordning. Den som vill ha bidrag måste också ge samtycke till register- och bankkontroll så att uppgifter kan kontrolleras. För tjänstemän som delar ut bidrag utan kontroll bör tydligt ansvar införas.
• Bidragstak. Förslaget finns redan på riksnivå. Den som lever på bidrag kan aldrig få mer i plånboken en den som arbetar.

En del av det här behöver vi hjälp från våra vänner i riksdagen med, men det hoppas jag inte ska vara något problem. Mer problematiskt är att en nyanländ mamma med ett gäng barn enlig socialnämnden kan komma i upp 50.000 kr netto i månaden i samlade bidrag. En undersköterska får ut drygt 15.000 kr efter skatt.

Redan bidragstaket kommer alltså att bli brutalt att införa. Vi på mötet tittar på varandra. Är vi de som ska genomdriva det här? Men, man får inte välja sin samtid. Och samtiden behöver vuxna beslutsfattare.

Det är allvar nu. Som Alice säger.

Men allt detta är ju ändå bara på kort sikt. Saker som måste ordnas så att vi kan börja ta oss i rätt riktning igen.

På längre sikt (12 månader?) behövs en omsvängning inom åtminstone bygg- och planpolitik, rimligen bör man backa åtminstone fem år och göra om de scenarier, strukturbilder och översiktsplaner vars resultat i form av hopplösa skokartonger på en åker som vi nu börjar se.

Dessutom måste Uppsalas skolor bli landets bästa på att ge barnen förutsättningar för bra arbeten och goda universitetsstudier - vi ska inte mäta hur många som klarar “grundläggande behörighet” eller fastna i diskussioner om “socioekonomiska faktorer”. Vi vet att vi gör rätt när barnfamiljer som kunde valt en Stockholmsförort väljer att bosätta sig i Uppsala för att skolorna är så bra här.

Slutligen måste kommunens ekonomi ses över. Nu när man förhoppningsvis återgått god redovisningsed är det dags att börja betala av på skulderna för att komma tillbaka till det tidiga 00-talets nivå.

Uppsala måste bli tryggt, rättvist, och korrekt. Därefter vackert, välutbildat och rikt.

Filipstad och samtiden

Man väljer inte sin samtid. Jag gick med i partiet under Reinfeldtåren. Sverige hade världens mest kompetente finansminister, skatterna sänktes och friheten ökade. Numera känns det som om all politik bara handlar om migration och brottslighet. Man får som sagt inte välja sin samtid.

De senaste dagarna har flera personer uppmanat mig att se en dokumentär från Filipstad. Den handlar, inte helt oväntat, om migration.

Mer oväntat är att den är gjord och publicerad av statsmedia. I medieklimat som annars präglas av fake news och påverkansoperationer bör man kunna vara ganska säker på att regimmedia inte överdriver några av migrationens utmaningar. Det här skulle kunna vara en rimlig grund för beslutsfattande.

Inledningen är den vanliga officiella. 2015 skedde “den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget”. (Under andra världskriget anfölls våra grannländer Norge, Danmark och Finland, baltstaterna utraderas och 70 till 85 miljoner människor dog. I Syrienkonflikten har ungefär en halv miljon människor dött, men låt gå - låt oss anta att händelserna är jämförbara.)

Eftersom gränserna genom Europa är öppna kommer det under en tid tio tusen asylsökande i veckan till Sverige. Riksdagen sätter de kommunala självstyret ur spel (tidigare var man tvungen att förhandla med kommunerna om asylmottagandet) vilket beskrivs som att alla kommuner solidariskt ställer upp.

Nu har en liten kommun som Filipstad fått problem. Jag blir överraskad av att kommunala tjänstemän och statsmedia använder ord som “folkutbyte”, ett välfärdssamhälle som “faller isär” och oanställbara “utrikesfödda analfabeter”. På grund av invandringen har man nu sveriges högsta bidragsberoende, skenande arbetslöshet (80% för de som, likt de tidigare asylsökande, kommer från länder utanför europa) och stor barnfattigdom. Ekonomin ligger i ruiner och kommunala tjänstemän ser en risk för “konflikt och konfrontationer mellan grupper” nu när man måste spara på t.ex. Skolan för att ha råd med de ökade bidragen.

Situationen förvärras vidare av att bidragstagare inte vill pendla 20 minuter med buss för att ta ett jobb utan föredrar att leva på bidrag. (Barnperspektivet hindrar tydligen kommunen att minska bidragen till den som inte vill jobba.)

Här måste jag stanna upp lite och minnas källan. Det är rimligt att anta att den här bilden inte är präglas av överdrifter, rasism, eller förvridna fakta från Ryssland. Och, som man säger i programmet, “problemen är inte övergående”.

Filipstads motdrag är att skicka ut en tjänsteman på “uppvigliglingsturne”. Lösningen kan sammanfattas som bidrag, bidrag och mer bidrag. Man vill inte köra sina skolor i botten utan menar att “de som tog hit dem ska försörja dem” och kräver nya bidrag från staten.

Jag tycker inte det är rimligt att Filipstad tydligen hellre ber om mer bidrag än att se till att bidragstagare söker arbete. Andra kommuner verkar, trots bosättningslagen, kunna vara ganska tydliga med att det efter två års försörjning är dags att börja klara sig själva. Det krävs ansvarstagande från både kommun och nyanlända.

En lärdom är att kommunpolitiker måste ta ansvar och minnas väljarna som man är ansvarig mot även när rikspolitiker ber om hjälp. Varesig det gäller flyktingmottagning eller höghusbyggande. Det duger inte att komma springande efter mer pengar ett par år efter att avtalet är påskrivet.

Eller som Thatcher hade sagt: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.”

Motion 262 om stärkt ”Fair Use” i Sverige

Moderaterna i Östergötland har inte skrivit en motion om ”Fair Use” men väl, i strid med sin egen förbundsstyrelse, beslutat att ”översända motionen som sin egen till partistämma 2015”.

Privatkopieringsersättning betalas för saker som man kan kopiera copyrightskyddade saker till, som t.ex. tomma CD-skivor, hårddiskar, och mp3-spelare. Motion 262 går i korthet ut på att företag som förhindrar privatkopiering med hjälp av kopieringsskydd inte ska få tal del av privatkopieringsersättningen. Det låter egentligen ganska rimligt - om man först får betalt för att folk ska kunna göra kopior kan man inte sedan de betalat göra allt i sin makt för att hindra dem.

Partistyrelse föreslår att motionen ska anses besvarad eftersom EU tittar på saken.

Jag undrar hur relevant privatkopieringsersättning egentligen är nu när alla använder Netflix och Spotify. 80 kr per hårddisk?

Den anglosaxiska världen har funderat över ”fair use” i över tre århundraden. Copyright begränsas där till att inte gälla kritik, kommentarer, nyheter, undervisning, forskning, osv. Om ”fair use” gäller beror på syften med kopieringen, det kopierade verkets natur, hur mycket som kopieras, samt påverkan på det kopierade verkets värde.

Om man vill stärka ”fair use” i Sverige så tycker jag att man inte ska snöa in på kassettavgiften. Mer intressant tycker jag att det skulle vara att stärka citat- och återgivningsrätt för kritik av bilder i digital form. (Men det kanske redan är gjort?)

Statuera exempel med ideella föreningar?

I juni valde idrotts- och fritidsnämnden att ompröva ett beslut att inte dela ut budgeterade driftsbidrag till Lurbo ridklubb. Ansökan hade inte skötts enligt reglerna, men nämnden valde att göra ett undantag. ”Reglerna är till för människorna (inte tvärt om)” resonerades det då och jag skrev att ”Jag tror vi gjorde rätt. Andra föreningar är också välkomna att be oss överpröva borttappade bidrag.”

Det är därför inte utan förvåning som jag noterar att min nämnd i nästa vecka vill säga nej till två andra föreningar i samma sits. Efter att förra veckan detaljstyrt elitlagens träningstider är det nu tydligen dags för den rödgröna majoriteten att statuera exempel med ideella föreningar.

Liksom i Lurbofallet handlar det om driftstöd, vilket som jag förstått det innebär att pengarna fanns i nämndens budget och nu ligger stilla på ett av kommunens konton.

De två omprövningarna gäller:

1. Uppsala Atletklubb är en brottarklubb som grundades 1919. Sedan ungefär ett decennium tränar de i egna lokaler i det gamla tegelbruket i Bergsbrunna. De verkar ha en levande barn- och ungdomsverksamhet, men inte vara några vidare bidragsentreprenörer. (T.ex. ser de ut att själva satt in en luftvärmepump utan att söka investeringsbidrag för energibesparingar förra året.)
   
   Förra året orkade hon som skötte om all administration inte längre, utan ”lämnade in en kasse kvitton och gick hem”. En grupp utan tidigare föreningserfarenhet tog över, och med stöd från kommunen och sitt förbund kände man sig på rätt väg. Tyvärr verkar något ha gått fel när man fyllde i kommunens webbformulär för driftsbidrag.


2. Sedan planerna sent 80-tal gjordes i ordning nere vid Graneberg har Sunnersta AIF haft området som bas för sin barn- och ungdomsfotboll. Marken arrenderas från kommunen och sköts av föreningen. En del drift och underhåll sker med ideella krafter och en del tjänster köps av kommunen som även, likt till alla andra föreningar, ger driftsbidrag på upp till 30% av driftskostnaden för föregående år. Det har varit ett bra samarbete som givit en blomstrande förening av den typ som (inte utan konstigheter) håller ihop ett samhälle.
   
   I samband med en föräldraledighet verkar rätt webbformulär inte ha skickats in i rätt tid, så nu, efter 25 års samarbete, blir det i år inget driftsbidrag till planerna.

Naturligtvis har tjänstemännen gjort rätt. De följer reglerna och låter nämnden, som beslutat om reglerna, ta hand om omprövningsansökningar. Det oväntade är att de rödgröna tydligen bestämt sig för att bli petimätrar och regelryttare. Nu finns (plötsligt) ingen förståelse för att saker ibland kan bli fel i föreningar som i första hand bygger på ideellt arbete.

Visst kan man argumentera att det finns regler och de är till för att följas. Har man inte sökt pengar vid sista ansökningsdag får man inget bidrag. Reglerna är tydliga och lika för alla. Sammanhanget spelar ingen roll. Alla måste behandlas lika. Absolut. Kommunallagen och så. Det här vore kanske en rimlig ståndpunkt om vi i nämnden inte gjort ett avsteg från reglerna så sent som i juni.

Den enda egentliga skillnad jag kan se mellan Lurbo ridklubb och de här två föreningarna är att ridklubbens omprövningsansökan var betydligt artigare. ”Vi ber ödmjukast om en ny chans...” skrev ridklubben medan föreningarna bakom de nya ansökningarna i det närmaste insisterar på att de sökt i rätt tid och något måste vara fel i kommunens datasystem.

Det här är inte rätt tillfälle att statuera exempel. Om majoriteten inte ändrar sig hoppas jag åtminstone på att få med allianspartierna på en reservation.

Regler, undantag, och likabehandlig

Kallelsen till nämndens oktobermöte är inte ute ännu, så jag vet inte mer än vad som står i lokaltidningen. (Det är inte alltid nämnden informeras efter pressträffen, men det händer som bekant då och då.)

Det verkar i alla fall som om fotbollsklubben här hemma i Sunnersta, där min dotter spelar och jag brukar försöka hjälpa till, riskerar att inte få alla bidrag som de räknat med. Föreningen menar att ”det måste ha blivit något fel i kommunens ansökningsprogram på nätet”.

Jag vet ingen om hur pålitligt kommunens bidragsansökningsprogram är. Däremot funderade jag lite kring konsekvenserna redan när vi i juni gjorde ett undantag för en ridklubb som misslyckats med ansökningar, och uppmanade nog nästan andra föreningar att be oss ompröva borttappade bidrag.

Läget är enkelt: Vi har regler. Som vi gjort undantag från. Kommunallagen kräver att alla behandlas lika. Har vi fortfarande regler?

Ponnyer och ismaskiner

Uppsala Ponnyklubb har tydligen skrivit en skrivelse till kommunen. Jag har inte sett den, men innehållet verkar vara det samma som man upprepat de senaste fem åren. Som ägare av sin egen ridanläggning känner man sig missgynnad i jämförelse med de klubbar som kan hyra kommunens anläggningar.

Reglerna är tydliga. Om man äger sin egen anläggning kan man (om man uppfyller vissa grundläggande krav) från driftsbidrag motsvarande 30% av sina driftskostnader. Den som inte har någon egen lokal kan hyra av kommunen och betalar då inte marknads-, eller kostnadstäckande hyra, utan en ”markeringsavgift”.

Det här är enligt ponnyklubben att frångå allas lika värde och skapandet av likvärdiga villkor för alla. Klubbens förslag till lösning verkar vara att Idrotts- och Fritidsnämnden får utökad budget, hyr ridanläggningen av ponnyklubben till fullpris som sedan får hyra tillbaka den för markeringsavgift, vilket verkar uppskattas till en subvention mellan 90% och 95%. Ägandet skulle dock ligga kvar hos klubben som även skulle ha exklusiv rätt till de tider de anser sig behöva.

I korthet vill man göra samma sak som idag, men skicka notan till skattebetalarna. För att det inte ska verka orimligt jämför man sig med ishockey. Ishallar byggs oftast av kommuner, kostar (enligt insändaren) 1800 kr i timmen att driva, och hockeyklubbarna betalar en markeringsavgift på 80 kr i timmen för att utnyttja dem.

Den rödgröna majoriteten här i Uppsala är som bekant upptagen med att köpa ismaskiner till ishockeyklubbar. Även där vill klubben att kommunen ska hyra in tid till fullpris och hyra ut den billigt. Eventuellt bygger hela deras budget på att så sker. Vi får se vad som händer.

Jag ser inte att dagens regler är ett uppenbart akut hot mot alla människors lika värde.

Däremot tycker jag att det allmänna ska vara försiktigt med att lägga sig i vilka sporter medborgarna vill utöva och undvika att ge vissa sporter eller aktörer extra fördelaktiga villkor. Man bör istället eftersträva att få ut så mycket idrott per satsad skattekrona som möjligt. Om det är en timme på hästryggen eller på skridskor bör medborgarna själva få välja.

I en av mina favoritnoveller, Polo is my Life, skriver Hunter S Thompson:

"Polo is a sport for the filthy, aggressive rich, and a handful of of skilled professional horse athletes who roam the world and sell themselves to the highest bidder, often a different one each week and always for princely fees.

The people who pay these fees are called patrons, pronounced as in the Spanish: patrones. A patron hires his own players – or at least the other three – and he plays every minute of every chukker, no matter how useless he is. But make no mistake about it: Patrons are polo; they pay all the bills and buy all the horses and support the high-goal players in the extravagant style of the polo world, which is the only style they know.

Patrons are a strange breed with no common bond except hubris. There are fewer than 30 of them in the world at any given time, and they travel a feverish high-dollar circuit, one that stretches from Palm Springs and Santa Barbara in the west to Palm Beach and Greenwich in the East, and then from England to France and back across the Atlantic to the pampas of Argentina, the Mecca of high-goal polo all over the world and the birthplace of Belinda, the mythical four-eyed horse goddess of polo and everything it stands for."

Det är inte rimligt att försöka använda skattepengar för att göra hästpolo lika tillgängligt som fotboll.

Fri gröt!

Vid halv sex på måndagsmorgonen borstade jag bort en dryg decimeter fluffig nysnö från bilen. Det blev motorvägen till Arlanda den morgonen. Jag visste inte hur gamla vägen skulle se ut, och tydligen åkte någon av vid Krusenberg en timme senare.

E4:an var helt ok. Hantverkarskåpen sladdade runt i moddsträngen. Mer försiktiga bilister körde inte över 60km/h – kanske hade de redan bytt till sommardäck.

Det var inga köer på motorvägen. På Arlanda var däremot hela avgångshallen full av kö. En lång rad av människor, tvärs över hela hallen, långsamt på väg bort mot zigzaglabyrinten framför säkerhetskontrollen.

Eftersom jag inte hade lust med det så hade den långa kön inget med mig att göra. Ibland funderar jag på om guldkort är moraliskt förkastliga. En filosofiskt utbildad vän påpekade en gång att privilegiers legitimitet beror på hur de har förtjänats.

Jag vet inte om jag verkligen har förtjänat att gå före i kön eller havregrynsgröten uppe i SAS-loungen bara för att jag flyger ofta. SAS verkar i alla fall tycka det - eller de tror i alla fall att de tjänar mer pengar om de är snälla mot oss som flyger ofta.

En flygplats utan guldkort kanske skulle höja lägstanivån för alla resenärer? Eller ge gröten till de hungriga och fast track till de till de sena? Till var resenär efter behov. Den klasslösa flygplatsen liksom.

När jag känner mig lite så där romantiskt folkhemsnostaligsk kan jag tänka att det borde gå att se flygplatsen som ett gemensamt projekt. Korta köer, sköna stolar, och fri gröt till alla!

Mer troligt är kanske att servicenivån skulle anpassas till den snålaste Ryan Air-resenären. (En vision av helvetets övre kretsar sveper förbi.)

Ganska snart skulle nog guldkorten ha ersatts med partikort. För rättvisans skull.