Man väljer inte sin samtid. Jag gick med i partiet under Reinfeldtåren. Sverige hade världens mest kompetente finansminister, skatterna sänktes och friheten ökade. Numera känns det som om all politik bara handlar om migration och brottslighet. Man får som sagt inte välja sin samtid.
De senaste dagarna har flera personer uppmanat mig att se en dokumentär från Filipstad. Den handlar, inte helt oväntat, om migration.
Mer oväntat är att den är gjord och publicerad av statsmedia. I medieklimat som annars präglas av fake news och påverkansoperationer bör man kunna vara ganska säker på att regimmedia inte överdriver några av migrationens utmaningar. Det här skulle kunna vara en rimlig grund för beslutsfattande.
Inledningen är den vanliga officiella. 2015 skedde “den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget”. (Under andra världskriget anfölls våra grannländer Norge, Danmark och Finland, baltstaterna utraderas och 70 till 85 miljoner människor dog. I Syrienkonflikten har ungefär en halv miljon människor dött, men låt gå - låt oss anta att händelserna är jämförbara.)
Eftersom gränserna genom Europa är öppna kommer det under en tid tio tusen asylsökande i veckan till Sverige. Riksdagen sätter de kommunala självstyret ur spel (tidigare var man tvungen att förhandla med kommunerna om asylmottagandet) vilket beskrivs som att alla kommuner solidariskt ställer upp.
Nu har en liten kommun som Filipstad fått problem. Jag blir överraskad av att kommunala tjänstemän och statsmedia använder ord som “folkutbyte”, ett välfärdssamhälle som “faller isär” och oanställbara “utrikesfödda analfabeter”. På grund av invandringen har man nu sveriges högsta bidragsberoende, skenande arbetslöshet (80% för de som, likt de tidigare asylsökande, kommer från länder utanför europa) och stor barnfattigdom. Ekonomin ligger i ruiner och kommunala tjänstemän ser en risk för “konflikt och konfrontationer mellan grupper” nu när man måste spara på t.ex. Skolan för att ha råd med de ökade bidragen.
Situationen förvärras vidare av att bidragstagare inte vill pendla 20 minuter med buss för att ta ett jobb utan föredrar att leva på bidrag. (Barnperspektivet hindrar tydligen kommunen att minska bidragen till den som inte vill jobba.)
Här måste jag stanna upp lite och minnas källan. Det är rimligt att anta att den här bilden inte är präglas av överdrifter, rasism, eller förvridna fakta från Ryssland. Och, som man säger i programmet, “problemen är inte övergående”.
Filipstads motdrag är att skicka ut en tjänsteman på “uppvigliglingsturne”. Lösningen kan sammanfattas som bidrag, bidrag och mer bidrag. Man vill inte köra sina skolor i botten utan menar att “de som tog hit dem ska försörja dem” och kräver nya bidrag från staten.
Jag tycker inte det är rimligt att Filipstad tydligen hellre ber om mer bidrag än att se till att bidragstagare söker arbete. Andra kommuner verkar, trots bosättningslagen, kunna vara ganska tydliga med att det efter två års försörjning är dags att börja klara sig själva. Det krävs ansvarstagande från både kommun och nyanlända.
En lärdom är att kommunpolitiker måste ta ansvar och minnas väljarna som man är ansvarig mot även när rikspolitiker ber om hjälp. Varesig det gäller flyktingmottagning eller höghusbyggande. Det duger inte att komma springande efter mer pengar ett par år efter att avtalet är påskrivet.
Eller som Thatcher hade sagt: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar