Gottsundabadets trasiga skåp

Ibland är jag på Gottsundabadet och simmar. Det brukar vara ganska mycket folk i motionsbanorna: tanter i badmössa som simmar i bredd och pratar; attacksimmare med simglasögon som simmar så det stänker; nybörjare som vänder när det börjar bli djupt; simträning i egna banor; och så jag.

Simhallen är fin men sliten. Dessutom har jag förstått att den är i minsta laget. Banorna är bara 2 meter breda och det låga djupet gör att bassängen inte innehåller så mycket vatten vilket påverkar vattenkvalitén. Mest irriterande vid senaste besöket var dock att så många av skåpen i omklädningsrummen stod uppbrutna. Skåpet vi först valde såg ok ut, men när jag kontrollerade visade sig det vara öppningsbart även med hänglås på. Personalen slog uppgivet ut med armarna – besluten tas av cheferna på ”finbadet” Fyrishov och det finns inga planer på nya skåp de närmaste åren.

Under en, enligt lokaltidningen, förvirrad och innehållslös presentation på plats i Gottsunda talade de rödgröna i veckan om ”social hållbarhet” utan att kunna förklara begreppet. På tidningens debattsida fick kommunalråden plats att förklara sin vision i skrift: Gottsunda ska lyfta, dess unika identitet tas tillvara, och ”renoveringsbehov behöver inventeras och åtgärdas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt”. Politiken kan (på allvar – de skriver så här) stötta en ”scenkonstbiennal med hela kommunen som målgrupp” samt ”stadsodling i Matparken där kommunen varit en aktiv part”. (Skogen och kolonilotterna ligger ett stenkast bort, men stadsodling är ju trendigt.)

"Det finns aldrig ursäkter för kriminella handlingar, men..." skriver SSU som bekant om stenkastning på bussar i Gottsunda.

Jag tycker att kommunen ska lägga ifrån sig Brechtbiografin, släppa gatstenarna, sluta stapla pallkragar på parkeringsplatsen, och LAGA DOM J*VLA SKÅPEN! Uppsala förtjänar bättre.

Motionsteaterskepsis i lokaltidningen

Under klassificeringen ”perspektiv” frågar sig lokaltidningen om alla arenor måste göra vinst. Vad man egentligen menar är att arenor ”av hög kvalitet” ska byggas för skattepengar. Man konstaterar vidare att ”vissa saker i en kommun måste få kosta” och påpekar att ingen går på stadsteatern för att se ”breddverksamhet eller motionsteater”. (Motionsteater är ett roligt ord.)

Redan förra vintern noterade jag att UNT ibland kostar på sig att vara både för och emot samtidigt. En vän mer insatt i dagstidningars inre liv, påpekade då att tidningens linje avgörs av ledarsidan. Texter längre bak under rubriker som ”krönika” eller ”perspektiv” är mer att tänka på som allmänt, måttligt substantiellt, tyckande. Jag vet inte om det här är en del av medierna kris.

Min bild är att folk gillar både kultur och idrott. Därför är de beredda att betala för det. Det är överflödigt att använda statens våldsmonopol för att samla in pengar när människor gärna skulle betala frivilligt. Dessutom är det bättre om elitidrotten vänder sig till sina fans än att de försöker bli populära hos politiker som kan dela ut bidrag.

Så, nej – alla arenor behöver inte gå med vinst. De behöver inte vara skattefinansierade heller. Jag lägger hellre skattepengar på bibliotek än på elitteater och samma sak gäller för idrott.

Köp (frivilligt för dina egna pengar) en lott i Sirius bandys lotteri! (En bandyfinal, utomhus, i snöfall på Studenternas är det närmaste en Super Bowl vi har i Sverige.)

Will you join in our crusade?

Det måste ha varit knappt tre år sedan. Jag fick ett väldigt annorlunda mejl från min kollega i Turkiet. Demonstrationerna hade börjat fredligt. Familjer hade kommit till parken tillsammans. Folk bar T-shirts från våra stora västerländska företag (som vanligtvis tävlar stenhårt varje dag – marknadsekonomi ni vet…) och folk i lagtröjor från Istanbuls olika fotbollslag stod för en gångs skull enade för frihet, demokrati, och sekularism.

Lokal maintreammedia, som till stor del ligger presidenten nära, rapporterade inte mycket om protesterna. Nyheter om plundrare och om hur en kvinna med huvudduk och hennes barn attackerats av en pöbel spreds istället.

Min kollega rekommenderade oss att följa händelserna via BBC. (Samtidigt, som den IT-kille han är, kunde han inte undgå att reflektera över vilka big data och säkerhetslösningar som man nu borde kunna sälja till den turkiska staten. Presidentens, hans partis, polisens, osv hemsidor låg nere och Anonymous antogs ligga bakom.)

15 dagar senare kom en uppdatering. (”Things have changed.”) Några dagar tidigare hade polisen satt in tårgas och vattenkanoner och gått fram med en brutalitet som förvånat internationell media.

Min kollega skickade filmer. Först från parken och sedan från barrikaderna. Det är tydligt att det här inte var någon familjetillställning längre. Jag kan fortfarande inte undgå att förvånas lite över att proteströrelsen valde ”Do you hear the people sing?” från Les Misérables som sin sång. Friheten kommer från väst. (Det krävs inte lite mod för att kalla sig ett korståg i det läget!)

Här hemma tror Sverigedemokraterna att alla som vill fly till väst egentligen är femtekolonnare som gillar Islamska Staten, och vänstern är upptagna med att krama islamister långt grönare än Erdoğan.

Min kollega bor nu i Schweiz. Jag hörde i veckan att systemkollapsen i svensk migration nu gör att arbetskraftsinvandringen hit till Sverige inte längre fungerar. (Specialisterna måste åka hem eftersom visumen inte förlängs.) Om han istället kommit hit som asylsökande rapporterar statsradion att han riskerar hamna på boenden där reglerna sätts av islamister.

Det är glädjande att den som söker frihet och demokrati fortfarande lyssnar på BBC och ser oss i väst som naturliga allierade. Jag undrar om vi inte kan vara bättre allierade.