På Overunda i Gottsunda

Jag har tagit för vana att ta ett varv runt Gottsunda centrum när tillfälle ges. Med “runt” menar jag alltså runt - på utsidan. Min fru har döpt det till “Overundan”. Det kan vara en sorts komplimang, men det behöver inte vara det.

Om man följer en alltmer öde korridor förbi ICA och stadsmissionens kvällsstängda second hand brukar man hitta några ensamma ungdomar utspridda vid eluttagen. (Centrumet erbjuder fritt wifi.) Via ytterligare en korridor, nu nästan säkert öde, kommer man till det den bakdörr som kommunens fastighetsbolag kallar “lilla framsidan”. Där står allt som oftast en grupp unga män med huvorna uppdragna och röker. När det var kallt för några veckor sedan hade de kört fram en bil, öppnat dörrarna, och spelade någon form av svensk rap. Härom dagen nöjde de sig med att stå och skojsparka lite.

Om man därifrån fortsätter förbi den mörka lastkajen kommer man till Gottsunda Sporthalls publikentré. (Via glasdörrar kommer man direkt in till hallen och läktaren.) Normalt är allt låst, men någon hade ställt upp dörren med hjälp av en vikt dörrmatta. Där pågick handbollsmatch.

Uppsalamålvakten på bilden kommer att bli överlobbad, men räddas av ribban. Det såldes fika och fanns gott om folk på läktaren. Publiken bestod mestadel av den vanliga blandningen av familj och vänner till spelarna, men även ett gäng ensamkommande.

Jag fortsatte förbi en ödslig busshållplats och runt badet som, likt sporthallen, bara kan nås utifrån, genom en egen ingång.

I en bättre värld, med annan planering och arkitektur, skulle saker i Gottsunda centrum hänga ihop. De döda ytorna skulle vara färre, och de gentlemän från mellanöstern som idag dricker automatkaffe vid centrumets nordvästra ingång skulle kunna köpa det vid en handbollsmatch.

Vi behöver mer Jane Jabobs och Alice Coleman.

Moderatkafé

Ja. Det var en skön lördagsmorgon. Bob Dylan, live at Budokan från 1979, ur högtalarna medan jag satte på kaffe och öppnade upp kaféet. En vän, som i dagarna stänger sitt ikoniska kafé efter 19 år, menade att det var den känslan som han själv alltid varit ute efter.

När gallergrinden rullat upp ställde jag ut partirollups och dukade fram lussekatter. Vi var tillbaka i Gottsunda, på det stängda kaféet kulturpunkten, där kommunen en vecka tidigare hållit medborgardialog.

Framåt tio började partivännerna att droppa in. Förutom Södra, min förening som både innehåller lätt stenkastningsbenägna miljonprogram och villor ned mot vattnet, var även Västra, med sina patriciervillor, egnahemsområden, och höghus, inbjuda. Jag hällde upp kaffe.

Vi hade trevligt och diskuterade rekrytering, kampanjer, studiebesök, och dagspolitik.

Medan vi plockade ihop tittade några småkillar i lågstadieåldern in. Kanske är centrumet deras vanliga lördagstillhåll. Efter att de tvättat händerna bjöd vi på läsk och lussekatt. De satt på pallarna vid baren och berättade att de rappat på Gottsundadagarna - sedan tackade de och drog vidare. Två ordningsvakter tittade också in och blev bjudna på läsk. Den ene gjorde korstecken över glaset innan han drack.

Från och med januari kommer kommunen att själva driva kafé på Kulturpunkten. Vi hoppas på att fortsätta komma dit och dricka moderatkaffe på lördagsmornarna.

Medborgardialog i Gottsunda

Inför den planerade byggboomen höll Uppsala kommun idag dialogmöte i Gottsunda. Jag räknade inte mindre än 15 personer i kommunvästar på plats. Dialogen fungerade genom stora informationsmontrar, kartor där besökare kunde placera ut idéer eller problem (“Ta bort sniglar, dom äter kantareller”), och frågor som kunde besvaras på post-it lappar.

Många av besökarna var äldre än jag, men där fanns också vinddrivna existenser som drog nytta av gratis fika men borde duscha oftare, och en patrull unga män direkt från koranskolan. Som informationsinhämtning fungerar workshopformatet antagligen mycket bättre än ett traditionellt stormöte.

Även polisen var på plats. Gårdagens text i public service, om Gottsunda som ett alltför farlig område för att handräcka kronofogen i, var man måttligt imponerad av. Det finns bättre och sämre dagar att göra saker som inte är akuta. I övrigt verkar man dela den relativt mörka bild som polisförbundets ordförande tidigare beskrivit. Det finns för få poliser, många säger upp sig, det utbildas för få, det är mycket extra övertid, lönen är låg, förtroendet för ledningen begränsat. Vi pratade om kvinnotider på badet.

Trots att det var mitt på dagen var poliserna lite oroliga över polisbilen. Tydligen lämnade de normalt aldrig polisbilar obevakade i Gottsunda, men idag var de underbemannade. Jag tyckte det var lite överdrivet eftersom den stod alldeles utanför dörren och syntes genom fönstret, men jag hade fel - en timme senare beställdes bärgare eftersom någon hade skurit hål i ett av däcken.

Medan polisen ringde bärgare ställde sig några tonårskillar med scarfar uppdragna över ansikten demonstrativt observerande bredvid. När jag ett kort systembolagsbesök senare kom förbi igen var fler poliser på plats och tonårskillarna visiterades under högljud klagan. Jag gick in och hade en spännande diskussion om vattenskydd med specialist från kommunen. Lite senare dök en vältränad gentleman i huvtröja upp för att berätta för polisen att de måste sluta trakassera ungdomarna i Gottsunda och visa mer respekt. Poliserna såg inte alltför imponerade ut.

På vägen till min bil småpratade jag med en mycket arg polis. Vi vill gå in och gripa dem, men vi får inte för våra chefer. De är duktiga på att använda mobiler, lämnar vapen och knark till barn i 11 till 13-årsåldern, och våra chefer blir inte glada om vi visiterar barn.

En rökande tonårstjej frågade polisen varför de höll på och trakasserade killar som inte gjort något. En nästan gråtfärdig, ensamstående tvåbarnsmor som jobbar i vården berättade för mig att hon vill flytta från Gottsunda - helst ut på landet, men att hon inte har råd.

Jag tror att Gottsunda är en av de platser där landet just nu står och väger. Det är kanske här det avgörs vilket land Sverige kommer att vara 2030. Innan vi spenderar alltför mycket tid på att “förtydliga stadsväven” och jaga bort sniglarna från kantarellerna, tror jag att vi har en del annat att styra upp.

Om Auschwitz och antisemitism i Gottsunda

Till minne av kristallnatten anordnade föreningen Tillsammans för Uppsala två föredrag om antisemitism. Det bjöds på gratis fika och wifi på det annars stängda kaféet i Gottsunda centrum. Ju äldre besökare, ju större chans att de även följde med in på föreläsningarna.

Först talade Livia Fränkel, numera en liten dam med en liten resväska, men en gång en ung flicka och tonåring i ett Transsylvanien som efter första världskriget blivit rumänskt och snart skulle bli ungerskt igen. Hon berättade om hur hennes mamma en vacker sensommardag 1939 grät vid radion och om hur judelagar successivt infördes. Från 1941 tilläts judiska ungdomar inte längre att studera på gymnasiet, men att hon och hennes syster lyckades få plats på en privatskola.

Nyheterna från Stalingrad gav hopp om en vändning. Nyåret 43/44 firade hon med gymnasievänner, sex flickor och sex pojkar, och alla hoppades att ryssarna snart skulle komma, kriget ta slut, och de skulle få plugga vidare.

I mars 1944 ockuperar Tyskland Ungern. Judestjärnan blir lag, och strax därefter måste de lämna sitt vackra hus och flytta till ett rum i gettot. Livia packar med läxböckerna och ett foto på sin pojkvän. Fyra veckor senare slog budbäraren på sin trumma och berättade gettot skulle upplösas.

Maj 1944 var mycket vacker. Det var varmt och fåglarna sjöng när de marscherades bort till boskapsvagnar märkta “för 10 hästar” och packades in 80 i varje. Tre dagar senare var de i Auschwitz.

Efter kaffet talade en expert på högerantisemitism från Expo. Han gav en historisk översikt och kom sedan in på hur dagens antisemitism ofta flyter ihop med andra konspirationsteorier kring hemliga sällskap, andra Vatikankonciliet, 9/11, och chemtrails.

Tydlig antisemitism mottas sällan väl. Därför används omskrivningar som t.ex. ZOG, sionism, illuminati, israellobbyn, new world order, globalister, kosmopoliter, transnationella, mäktiga krafter, mäktiga intressen, osv. När jag sedan såg Trumps sista tvåminutare före presidentvalet kunde jag inte undgå att notera ett par likheter. Dessutom fick vi lära oss om (((echo))).

Talaren var som sagt specialist på högerantisemitism, och förvånande mig genom att ta upp antisemitism inom nyliberalismen som ett problem. Eventuellt väntade han sig inte att någon höger om VPK skulle finnas i publiken, men på en direkt fråga klargjorde han på ett tydligt och professionellt sätt att Expo inte anser personer som Norberg och Svensson är antisemiter, utan refererade till en twittrare som jag faktiskt aldrig hade hört talas om.

Under frågestunden togs lokala problem i Gottsunda upp. Antisemitism hos lokala rapgrupper och att Israels flagga stryks över i Gottsundaskolans skolböcker nämndes, men det är ju som sagt inte högerantisemitism. Det här var bra, men jag skulle också gärna vilja lära mig mer om den lokala situationen.

Tebjudning hos hattmakaren (eller möte i idrotts- och fritidsnämnden)

De rödgröna backade från sin idé om könsuppdelat aktivitetsstöd. Lite synd tycker jag - vi hade kunnat få en bra ideologisk debatt, men vi får väl istället glädjas åt att de till slut insåg att det var en dålig idé.

Markeringsavgifterna för att hyra idrottslokaler ska fortfarande höjas, och pengarna kommer bland annat att gå till högre bidrag till föreningar som driver barnidrott i egna lokaler. Eftersom det här för över pengar från föreningar som inte äger lokaler till de som äger lokaler antogs jag, som jourhavande högerspöke, tycka att det var bra. (Jag tycker det är lite oväntat att vänsterpartiet är för.)

Det blev workshop. Efter en kort powerpointpresentation delade tjänstemännen in oss politiker i grupper och gav oss en lista på 35 möjliga idrottsinfrastrukturinriktningar att prioritera. Vi fick 30 minuter på oss, och ingen - inte ens de rödgröna ledamöterna, verkade ha sett listan i förväg.

Tjänstemännen verkar ha gjort ett gediget arbete med att sammanställa idéer och önskemål från skolor, föreningar, idrottsförbund och referensgrupper med kommunjämförelser, landsbygdsbehov, demografianalys, och undersökningar. På listan fanns (tyvärr utan budget och tidplan):

• Ny simhall i Gottsunda.
• Åtta nya konstgräsplaner med belysning.
• En ishall i Stenhagen.
• Utveckling av Almunge sporthall.
• En allaktivitetsplats i Almunge.
• Utbyggd sporthall vid korskyrkan.
• Utveckling av motionsspår.
• Idrottscentrum för friidrott i Vänge.
• Fotbollshall inomhus med konstgräs.
• Utomhusbad i Gränby.
• Fyra danshallar.
• Tre motionsspår.
• Utegym i östra Salabacke.
• Kampsportslokal i Stenhagen.
• Löparbanor på Valsätra IP.
• Allaktivitetshus i Björklinge.
• Allaktivitetshus i Järlåsa.
• Allaktivitetshus i Skyttorp.
• Allaktivitetshus i Storvreta.
• Golfanläggning för bangolf inomhus samt fotbolls- och frisbeegolf utomhus i Gränby eller Ekeby.
• Ungdomsgård i Rasbobygden.
• Förråd och omklädningsrum till Uppsala Paddlarklubb.
• Nya snökanoner och längdåkningsspår till Sunnersta skidcenter.
• Utegym i Skyttorp.
• Cykelvelodrom i Gamla Uppsala.
• Utveckling och handikappsanpassning av Uppsala Ponnyklubbs anläggning.
• Utveckling och handikappsanpassning av Lurbo ridanläggning.
• Två stugor med omklädningsrum för bland annat jakt vid Upplandsleden i Almunge.
• Boulebanor i östra Bälingebygden.
• Upprustning och inomhushall till Ekebyboda skytteanläggning.
• Hundlekpark i Storvreta.
• Tre ridanläggningar.
• Investeringar i motorsportområdet Rörken (okänt vilka)
• Cricketplan.

Alliansen röstade för bordläggning för att kunna läsa på, men ansvarigt kommunalråd hade ju redan (både i pressrelease och lokaltidning) tillkännagivit att det är idrottshallar, allaktivitetsplatser, simhall, samt gymnastik- och motorikhall som skulle prioriteras. Alltså var det vad workshopen kommit fram till, vilket också snabbt röstades igenom. (Vi deltog inte i beslutet.)

Jag tycker listan är intressant och skulle gärna jobba mer med den.

Idrottspolitik i underlandet

Det är svårt att inte frestas att börja recensera media när kommunens pressrelease och lokaltidningens artikel är i det närmaste identiska, men att gnälla på media är lite som att gnälla på domaren - det spelar ingen roll om man har rätt eller fel, det är ändå domaren som dömmer.

Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande har presenterat att han bland annat vill bygga en ny simhall. Budget, tidplan, och plats i översiktsplanen saknas dock. Vad sägs om att ha lite verklighetskontakt och laga skåpen på Gottsundabadet först?

Som bekant vill man höja alla föreningars hyror och använda det till att öka bidragen till föreningar med många tjejer i (tänk ridklubbar). Det miljöpartistiska kommunalrådet fokuserar i tidningen på att vuxna idrottare får högre hyror men inga nya bidrag och beskriver det som en “samvetsfråga”. (Han kommer tyvärr undan utan följdfrågor.)

Förturen för tävlingar tas bort i kommunens lokaler - jag är ärligt nyfiken på vilket problem det löser och vad det kommer att leda till.

Allt detta ska tydligen beslutas den 16 november. Enligt min kalender har jag sammanträde med Idrotts- och Fritidsnämnden då. (Jag kommer att vara artig. Och inte jättesarkastisk.)

Före nämndsammanträdet är jag inbjuden till en “workshop” om “lokalförsörjningsplanering idrotts- och fritidsanläggningar”. Tydligen vill tjänstemännen dela in oss ledamöter i diskussionsgrupper och få tillbaka en lista på prioriteringar? (Är det inte det här vi gör i våra partiers politikutvecklingsgrupper? Är vinna valet 2018 och föra en bättre politik något min grupp kan enas om? Skatt är stöld? Vad är det här?)

Som tur är har vi även fått reda på vad vi ska komma fram till. Idrottshallar, allaktivitetsplatser, simhall, samt gymnastik- och motorikhall ska prioriteras.

"Yes, that's it! Said the Hatter with a sigh, it's always tea time."

Polisen om polisen

Återigen hade Fyrismoderaterna bjudit in till Gustavianum. Talare den här gången var polisförbundets (polisfackets) ordförande Lena Nitz.

Polisen går just nu igenom sin största omorganisation sedan 1965 då den kommunala polisen blev statlig. Omorganisationen, som slår samman 21 myndigheter till en (plus säkerhetspolis), är viktig och riktig, men tar väldigt mycket kraft. Man har fått en matrisorganisation och verkar mycket ovan vid det. Samtidigt som detta sker har terrorhot och migration avsevärt ökat belastningen på polisen.

Kriminaliteten har blivit hårdare. Skjutningarna fler, och stenkastning är numera vardag.

Allmänhets förtroende för den enskilde polisen är rekordhögt. Samtidigt märker fler och fler att tryggheten i samhället inte längre kan upprätthållas. Det går inte längre att räkna med att polisen kommer om man ringer 112. Fler och fler medborgare drar slutsatsen att man måste kunna klara sig själv.

Den höga arbetsbelastningen gör att polisen är sliten. Det ökar irritationen och risken för misstag. Hög arbetsbelastning och otydligt ledarskap gör att poliser säger upp sig. Ofta går de till andra myndigheter som försäkringskassan eller migrationsverket som erbjuder högre löner och vanliga arbetstider.

Bristen på renodling av arbetsuppgifter gör att poliser tvingas fungera som häktesvakter eller taxi åt socialtjänsten istället för att fånga bovar. Antalet heltidsarbetskrafter minskar samtidigt som nya uppgifter tillkommer. Allt färre ska göra allt mer.

Polisfacket efterlyser en uppvärdering och renodling av yrket. Ledningen har istället valt att möta de tomma stolarna på polisutbildningen med att sänka intagningskraven.

Jag blev överraskad av den mörka bild som Nitz målade upp. Det verkar som om det kommer att bli värre innan det förhoppningsvis blir bättre.

Under frågestunden ställdes flera frågor om kommunal polis. Jag tolkar det som att flera av åhörarna skulle vilja kunna förbättra den lokala tryggheten med lokala beslut. Nitz svarade att det ökar risken för att saker faller mellan stolar, och tog upp terrorjakten i Belgien som ett exempel.

Jag inser att det ingår i en fackföreningsordförandes arbetsuppgifter att argumentera för högre löner, men tycker samtidigt det låter rimligt att polisen ska få fokusera på sina kärnuppgifter, och att polisen på fältet ska ha en lön som motsvarar vad de får på migrationsverket.

Idrottsbidrag till tjejer och killar

Om man räknar som en ingenjör är Idrotts- och fritidsnämndens budget ganska enkel att förstå. Det handlar om ungefär 200 miljoner kronor. En tiondel, cirka 20 miljoner, är direkta bidrag till föreningar. Hälften (10 miljoner) är aktivitetsstöd, föreningarna får en liten peng per tillfälle och person. Den andra hälften är bidrag till driftkostnader i föreningar som har egna lokaler. Föreningarna får 30% av kostnaden upp till 300 kkr per år i bidrag.

För återstående 180 miljoner (90%) hyr nämnden lokaler av sitt eget fastighetsbolag. De hyrs sedan ut till idrottsföreningar mot markeringsavgift. Markeringsavgifterna blir totalt ungefär 10 miljoner per år vilket innebär att typ 95% av hyran plockas upp av skattebetalarna.

Den absolut största delen av bidragen är alltså inte bidrag (som betalas ut), utan hyressubvention. Kommunen hyr in till (någon form av) marknadspris, och hyr ut billigt.

Mest pengar går, kanske inte helt oväntat, till de stora sporterna fotboll och innebandy. Därefter kommer issporterna hockey, bandy, och konståkning, eftersom ishallar är dyra. Tittar man på subvention per utövare ligger följaktligen hockey, bandy, och konståkning i topp.

I budgeten för 2017 måste Idrotts- och Fritidsnämnden spara lite och man planerar därför att höja markeringsavgifterna. Det är egentligen inte orimligt eftersom de legat stilla sedan 2004. Indexuppräkning skulle innebära ungefär 40% högre markeringsavgifter och att budgeten blev mer eller mindre i balans.

Majoritetens idé är istället att man höjer avgifterna med 62%. De extra pengarna vill man satsa på lite högre aktivitetsstöd för alla, och mycket högre aktivitetsstöd för flickor mellan 9 och 16 år.

Aktivitetsstödet är idag lika mycket per person, men eftersom fler killar en tjejer idrottar organiserat, så går drygt 60% av stödet till killars idrott.

Den specifika satsningen på flickors aktivitetsbidrag förslås bli 2,7M, vilket skulle göra att de totala aktivitetsbidragen till tjejer skulle vara på samma nivå som det totala aktivitetsbidragen till killar. (Men drygt 50% högre per individ och träningstillfälle.)

Förvaltningen har inte hittat något bra sätt att dela upp hyressubventionerna per kön, men om det följer aktivitetsersättningen (som ju baseras på hur många gånger killar och tjejer idrottar) så går ungefär 60% av bidragen till killars idrott.

“Könsobalansen” i hyressubvensionerna skulle då vara kring 36 miljoner per år.

Konkret skulle förändringen innebära att föreningar med stor pojkverksamhet, som Sirius fotboll (9% tjejer) och Gottsunda Innebandy (1% tjejer), får mindre pengar medan föreningar med stor tjejverksamhet, som Uppsalaflickorna (89% tjejer) och Lurbo Ridklubb (96% tjejer) får mer.

“Tjejföreningarna” kommer mer än väl att kompenseras för de högre markeringsavgifterna, men när gymnastikföreningen Uppsalaflickorna intervjuas i UNT säger de att “det stora problemet är brist på lokaler och träningsutrymme”.

I september hölls “föreningsdialog” angående det rödgröna förslaget. Siffrorna visades överskådligt, varpå samtal i grupper (på modernt kommundialogsmanér) vidtog. En schackklubb påpekade att killar och tjejer spelade tillsammans hos dem, en representant för fotbollsförbundet tyckte inte att föreningarna skulle behöva rädda kommunens budget, och en ridklubb med egna lokaler stack ut hakan och beskrev höjda markeringsavgifter som rättvist. Det hela avslutades med en relativt förvirrad och högljudd diskussion om klassamhället. (Jag deltog inte.)

Att indexuppräkna markeringsavgifterna ser jag inget problem med, så länge ökningen är förutsägbar för föreningarna. Vi måste respektera att de ofta drivs av frivilliga och antagligen lägger sin budget årsvis.

Att ge olika aktivitetsbidrag till killar och tjejer ser jag som en såndär modern vänstergrej där rättvisa mellan grupper blir viktigare än rättvisa mellan individer. Eftersom jag anser att människor i sin kontakt med kommunen i första hand ska behandlas som individer, så tycker jag inte om den här idéen.

Jag är betydligt mer intresserad av att lyssna på Uppsalaflickorna och se över lokalsituationen. Dels eftersom det verkar vara vad föreningarna själva efterfrågar, dels eftersom idrottsinfrastruktur är något som kommunen bör ägna sig åt - särskilt i en växande kommun, och del eftersom det verkar vara där de stora pengarna (eventuellt) snedfördelas.

Omvandling av bostadsrätter till hyresrätter

Tidigare i oktober annonserade Uppsala kommun sin avsikt att börja köpa upp bostadsrätter för att omvandla dem till hyresrätter.

Tanken verkar vara att det offentliga på ett mer rationellt och kostnadseffektivt kan allokera bostäderna till behövande. (Det uppstår ju inga nya bostäder, utan det enda man gör är att låta byråkrater ta kontroll över vem som bor var.) Besittningsrätten ska förhandlas bort, och eftersom bostadsrättspriserna “historisk sett” har ökat i Uppsala väntar sig kommunen att kunna sälja dem med vinst om några år (när behovet av hyresrätter i Uppsala har minskat).

Inte utan viss förvåning inser jag att moderaterna i Uppsala är för det här. (Jag dubbelkollade.) Uppbackade av allt högre skatter tänker det offentliga bjuda över medborgarna på bostadsmarknaden, och vi är tydligen för.

Trots att jag har varit med i partiet ett par år och har ett par olika poster har jag faktiskt ingen aning om hur det här beslutet togs, eller hur man skulle kunna ifrågasätta det. Men vi, moderaterna i Uppsala, är tydligen för ökat offentligt ägande.

Men, om någon undrar, så är åtminstone jag för en mindre stat och en friare marknad.

Identitets- och integrationspolitik i Gustavianum

I onsdags hade Fyrismoderaterna bjudit in Tino Sanandaji för att diskutera identitets- och integrationspolitik. Platsen var Gustavianum. Alla talare var disputerade.

Sanandajis problembeskrivning sammanfattas nog bäst i punktform:

• Den svenska flyktinginvandringen, i förhållande till folkmängd, är den största någonsin inom OECD.
• Sverige är ett land med mycket stort socialt kapital upprätthållet av starka outtalade regler, normer, och mönster. Eftersom ingen vill kännas vid några svenska värderingar, vet ingen heller hur man blir eller är svensk.
• Den svenska staten är frikostig med bidrag, men Sverige är svårt att bli del av. (Jag minns en diskussion med amerikanska vänner i i somras - du är amerikan när andra uppfattar sig som amerikan. Att skaffa sig en svensk identitet är antagligen förhållandevis svårt.)
• Samtidigt basunerar både statliga och fria medier ut bilden av ett land genomsyrat av strukturell rasism. (Forskning verkar peka på motsatsen. )
• Om man som invandrare bor i ett utanförskapsområde är det svårt att börja kalla sig svensk. En tredjedel av de infödda svenskarna köper det inte, men säger av artighet inget. Hälften av invandrarna kommer att anklaga dig för att ha övergivit dem.
• Statsmedia förstärker genom att kalla personer som Hanif Bali och Alice Teodorescu för husblattar, rasförrädare och onkel toms.

Om vägen till svenskhet eller att bli västerländsk mer generellt upplevs stängd eller förvirrad finns andra alternativ:

• Identitetspolitiken separatism säger att du bara kan bli förstådd av de som ser ut som du.
• Vänsterns vana att dela in folk i (förtryckta) grupper passar väl in här. Enskilda utser sig snabbt till representanter utan att fråga de representerade.
• Amerikanska problem flyttas oreflekterat över atlanten (Sanandaji nämner gangsterrap och BLM-aktivism) och blandas med saudiska pengar och normer.
• Sanandaji påpekar att sanningen naturligtvis är att det bästa sättet att undgå problem med polisen är att inte begå brott. TV lär dock ut att problemet är polisens rasism, vilket förortsungdomarna snabbt lär sig att imitera så att de kan bli anställda i något “demokratiprojekt” på platser polisen övergivit.
• Folk i utanförskapsområdena känner sig övergivna. “I vårt hemland kastar barnen inte sten på brandkåren” och det skulle aldrig godtas på Östermalm. Slutsatsen folk drar är att Sverige “skiter i” invandrarna. Sanandaji menar att risken för att bli kallad rasist gjort att högre kriminalitet bland invandrare än infödda accepteras. I den subkultur som utvecklas får man då mer status av att vara kriminell, tvärtom mot i medelklassverige.
• Att den som upplever hög status i en grupp upplever sig mötas av förakt från majoritetssamhället samtidigt som media överdriver rasismen ser Sanandaji som “väldigt farligt”.

Trots den mörka bild han målar är Sanandaji dock optimistisk inför framtiden. Det finns en stor integration, och särskilt kvinnor tar till sig de västerländska värderingarna. “Det finns 100 skillnader mellan svenska och saudiska värderingar,” och “att bli integrerad är ett val” fortsätter han. Här är identitetspolitiken och talet om strukturer och grupper, samt det eviga utseendet av sig själva till talespersoner, ett hinder.

Han uppmanar moderaterna att bemöta alla som individer samt att ta tag i förorternas brottslighet på samma sätt som om den skett på Östermalm. (“Jättelätt: Skicka in polisen. Grip folk.”) Att stå upp mot islamismen menar han skulle ge avsevärt fler röster än ökade bidrag. Många invandrare är mer intresserade av att inkluderas i det sociala kontraktet än att placeras i ett parallellsamhälle baserat på sitt ursprung.

Efter Sanandaji talade Andreas Norlén, moderat riksdagsledamot för Östergötland. Han menade att det är en underlig tanken att ett samhälle kan finnas utan att ha en kultur, och att den identitetspolitiska tanken att grupper, inte individer, är bärare av egenskaper är i strid med Svenska värderingar. “Vänsterns ansvar är mycket stort” när de passat in identitetspolitiken i sin egen ideologi om under- och överordnade grupper, fortsatte han.

Norlén avslutade med ett klargörande: “Vi gör ett brott med den tidigare migrationspolitik. Det innebär inte att vi bryter med de nya moderaterna.”

Jag tycker att lag, ordning, frihet, vetenskap, och intellektuell öppenhet låter som en bra väg framåt. Om det är västerländska värderingar så är jag för västerländska värderingar.

Arosparken: Förtätning eller förbättring?

Min stadsplaneringsideologi är mycket enkel. När jag ser saker som fungerar bra, som är vackert, och dit många vill flytta så tänker jag att det är bra. Bra saker tycker jag att man ska försöka bygga mer av på fler platser. När jag ser platser som inte verkar fungera tänker jag att det här måste förändras.

I närområdet jämför jag bilbrändernas hårt stadsplanerade Gottsunda med Sunnerstas organiskt uppväxta, kaotiska villaområden. Sunnersta bör vara en förebild att bevara, och vi bör leta nya platser att öppna för liknande områden. Vi bör inte bygga fler Gottsunda och göra vårt bästa för att förändra miljonprogramsbetongen där.

Det är därför inte utan sorg jag ser att fälten mellan Gottsunda och Sunnersta nu bebyggs med täta höghusområden. Samtidigt rusar villapriserna eftersom inga nya hus byggs.

Från det tidiga 1900-talets grosshandlarvillor i Kåbos villastad lutar det lätt nedåt genom det småstugeområde som växte upp ett par årtionden senare. Det planar ut i ett grönområde med park och fotbollsplaner innan Ekeby tar vid.

Parken heter Arosparken och eftersom man nu vill bygga höghus där cyklade jag dit. Det är en lugn plats där man utan problem kan lägga sig på en filt och läsa bok utan att bli utstirrad. När den är borta återstår bara inhägnade fotbollsplaner. Gröna men otillgängliga.

Jag tycker inte att Arosparken bör bebyggas. Kanske hade jag varit mindre negativ om den nya bebyggelsen fortsatt i samma stil som det existerande småstugeområdet. Jag ser inte hur den här förtätningen förbättrar området för de som bor där. Jag tycker inte heller det är uppenbart att jag som politiker bör alliera mig med byggbolag, vars representanter inte bor på platsen idag och inte tänker göra det imorgon, snarare än med den självägande medelklass som bor där idag. Det här är inte hur vi varesig skapar ett bättre Uppsala, eller hur vi vinner val.

Om vi inte kan förtäta och förbättra (eller åtminstone bevara) samtidigt, så bör vi låta bli.

Pizzademokrati i Gottsunda

Jag var nog egentligen inte inbjuden när samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala, SIU, bjöd in till öppet dialogmöte om demokrati och mänskliga rättigheter med anledning av bilbränder och oordning i området. Jag är ju varken invandrare eller gottsundabo, men texten i lokaltidningen var spännande och Gottsunda Kulturhus bjöd, på svenska och arabiska, in på facebook. Men även om jag kanske inte var inbjuden så var jag välkommen.

Det var fullt på Ken’s Pizzeria i Gottsunda centrum. De stora fönstren gjorde att det snabbt blev varmt. Konferencieren som representerade 43 föreningar, förklarade att det här inte var en debatt, utan att politikerna först skulle få presentera sig och prata lite. Timme två skulle fyllas av workshops och gratis pizza.

På plats fanns även pizzerians ägare (som påpekade att vi inte ska vänta oss att politikerna gör allt), en präst från Gottsundakyrkan, och en tennisklubb som arbetade i socioekonomiskt utsatta områden, men politikerna fick mest utrymme under den första timmen:

• Liberalernas kommunalråd, som skrivit en bok om sin väg från Beirut till Uppsala, tyckte att man skulle tala väl om Gottsunda och klargjorde att en politiker inte behöver vara en vit man. Han vill se ett högre valdeltagande i Gottsunda och tog upp problemet med att veta allt om vad som händer hemma på en gata i Libanon, men inget om Uppsala där man nu bor.
• Det miljöpartistiska kommunalrådet berättade om hur ofta han som barn varit på djuraffären i Gottsunda centrum. Han pratade om demokrati, delaktighet, och de stora planer som finns för Gottsunda.
• Vänsterpartisten kom från söder om söder och berättade att man inte eldade bilar när han var ung, man bara provåkte och bröt sönder dem. Han tyckte inte man ska lyssna på de som vill ha hårdare tag.
• Vår moderat var imponerad över att så många kom för att prata demokrati på en så fin grillkväll och uppmanade alla att bli medlemmar i ett parti, eftersom det goda samhället är något vi skapar tillsammans.
• Det socialdemokratiska kommunalrådet pratade om att jobb, bostad, och en meningsfull fritid är rättigheter, samt om behovet av moral och medmänsklighet.

Den centerpartistiska fritidspolitikern var väldigt kortfattad. Jag tror inte att varesig Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna var där.

En kvinna som “var politiker, men inte idag” fick mikrofonen och berättade att politikerna bara hycklar, aldrig är i Gottsunda utom vid valen, och att det måste satsas mer på Gottsunda. Jag förstod aldrig vilket parti hon vanligtvis representerade.

Medan pizzan började delas ut spred politikerna ut sig vid olika bord för att diskutera partiernas närvaro i Gottsunda, stenkastning, högre straff, och hur man kan skapa en bättre och tryggare Gottsunda. En dam som till vardags satt i arbetsmarknadsnämnden för socialdemokraterna, men som för dagen “inte var där som politiker”, satte sig genast bredvid moderatpolitikern.

Vid moderatbordet pratades det om bostadssegregation, arbetslöshet, och idrottens roll. Stenkastningen beskrevs som en lek lekt av uttråkade ungdomar, men även som en konsekvens av Israels ockupation av Västbanken. Alla var, inte oväntat, överens om att våldet i Gottsunda är oacceptabelt. Även om jag är i Gottsunda centrum nästan varje dag godtogs jag inte riktigt som helt lokal. Proffspolitikerna skrev ned folks idéer. Jag blev inbjuden till framtida möten med SIU.

Det var mycket folk på plats. Mötet var inriktat på informationsutbyte, men jag kan inte undgå att ändå känna mig lite rastlös - möten utan beslutade nästa steg gör det med mig.

Badbekymmer

Medan jag var ute i skogen och tältade med scouterna uppstod baddrama hemma i södra Uppsala. Egentligen är det hela ganska enkelt, mellan åtta och tio på söndagsförmiddagarna är det ”kvinnotid” på Gottsundabadet. Kvinnor och flickor är välkomna, män och pojkar är det inte. Dessutom passar man på att köra stortvätt av herrarnas omklädningsrum på söndagsmorgonen. (Som av en händelse är det här samma tid som, det nu stängda, klättercentret brukade ha tjejtider. Varför vill alla att tjejer ska sporta ensamma just på söndagsmorgnar?)

Tidigare fanns det tydligen någon form av “kvinnosimmarförening” som hyrde söndagsmorgnarna, men efter önskemål har de nu öppnats upp för (hälften av) allmänheten. Söndagsmorgonen på Gottsundabadet är nu den mest välbesökta morgonen av alla.

Eftersom killar inte kommer in fick en femårig kille inte följa med sin mamma och syster in i badet. Mamman blev arg, twitter blev jätteargt, och Expressen blev argast av dem alla.

(Expressen passar dessutom på att kalla Uppsala för “provinserna”. Så förolämpade har vi inte blivit sedan Strindberg, i Tjänstekvinnans son, kallade alla våra professorer för bönder.)

De som gillar könsseparerat badande brukar anföra att det är efterfrågat av religösa skäl, av kvinnor med kroppskomplex, eller bara som ett ett utryck för kvinnlig gemenskap och att det är skönt att bada utan gubbar. Dessutom är trygghetsläget på Gottsundabadet, särskilt för yngre flickor, problematiskt.

Det är viktigt att notera att tjänstemännen på Uppsalas badhus inte kommit på det här med “kvinnotider” själva. Även om ansvariga kommunalråd ställer sig frågande till att 5-åringar inte får följa med sin mamma in, så är att öka simkunnigheten bland “kvinnor som av sina män inte tillåts besöka badet” en del av uppdraget. Att tjänstemän beskriver de kommentarer de mottagit som “rasistiska” tyder antagligen på att tonläget i debatten utanför mainstreammedia varit ganska högt. (Reglerna verkar nu ha justerats så att småkillar nu kan följa med sina mammor in.)

De som argumenterar för integrerat badande menar att separation inte leder till ett jämställt samhälle, att kvinnlig fåfänga är ett svagt argument för “kommunal diskriminering”, och att kommunen inte ska alliera sig med “reaktionära patriarkat” som kallar kvinnor som beter sig för västerländskt för horor. Dessutom ser man sexualiseringen av simhallar, och särskilt av barn på simhallar, som onödig.

Vissa vill lyfta blicken och se “kvinnozoner på festivaler, könssegregerade badtider och fritidsgårdar bara för flickor” i ett större perspektiv där islamistiska idéer ställs mot det moderna västs normer. “Det är inte svårt att tänka sig att den kvinna som tackar nej till kvinnozonen skulle beskyllas för att ha sig själv att skylla om hon utsätts för övergrepp”, som Frida Nordlund skriver i Svenska Dagbladet. UNT tar det lite lugnare och skriver på ledarplats om “likvärdiga individer”.

Tanken att grupper ska vara jämlika men separerade, och att tjejerna då tilldelas två timmar på söndagsmorgnar för att simma eller åka skateboard, får mig alltid att tänka på “Separate but equal” - den praxis som gällde i de amerikanska sydstaterna från inbördeskrigen till mitten av 1900-talet. Förutsatt att de erbjudna tjänsterna var likvärdiga var det då ok att dela upp människor baserat på hudfärg. Naturligtvis var ingenting, inklusive simhallar, likvärdigt. Naturligtvis haltar jämförelsen.

Desegreringen av söderns simhallar var problematisk. (Fortfarande idag kan tydligen 58% av afroamerikanska barn i USA inte simma.) De integrerade poolerna fick färre besökare. En del stängdes och fylldes med jord, andra såldes till privata klubbar och fortsatte som helvita bad. Likheterna är begränsade, men kanske är vi på väg till samma slut från ett annat håll. Trygghetssituationen minskar antalet besök på svenska badhus, och Gottsundabadet förfaller.

(Det sägs ifs att nya skåp är på väg, och att min insändare är en viktig anledning till att så sker. Jag väntar dock med att öppna champagnen tills jag ser verkliga resultat. Men om det händer kan väl någon fråga Pelling, Burwick, Gardfjell, och Waldau hur det går med teaterbienalen.)

Jag tycker att man ska fråga sig vilket samhälle man vill att Sverige ska vara t.ex. 2050. Jag vill att det ska vara ett samhälle där män och kvinnor kan idrotta och ungås tillsammans på ett jämlikt och civiliserat sätt. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om män och kvinnor kan göra saker tillsammans utan drama. Jag tror inte att könssegregerade badtider är ett steg på vägen dit.

Nu kan någon hävda att min linje riskerar att leda till minskad simkunnighet och fler drunkningar. Att jag, genom underlåtenhet att handla, bryter mot Asimovs första lag för robotar och utsätter människor för fara. Men, jag är ingen robot, och om det här är en kultur- (eller program-) strid så dör folk redan i den.

Eller som Reagan sa redan för över 50 år sedan:

Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, "We don't know how lucky we are." And the Cuban stopped and said, "How lucky you are? I had someplace to escape to." And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there's no place to escape to. This is the last stand on earth.

Men vi måste också behålla ett rimligt perspektiv. Världen stannar inte på grund av två timmar “girls only” på Gottsundabadet. Trygghet och snygghet (som i hela skåp och dusch innan bad) under övriga 94 timmar är viktigare för både badet och Gottsunda.

Var redo!

Vi äro svenska scouter vi och
löftet som blev givet.
En vårdag brusande och fri
står på vår panna skrivet.
För Gud för kung och fosterland
vart än i livet ställer.
Var redo när det gäller
med hjärta håg och hand.

Var redo hör den stormens il
som genom världen skrider.
Håll spänd din sträng håll blank din pil
nu är det knoppnings tider.
Nu knyta vi vårt syskonband
i kärlek och i gamman.
Nu smida vi det samman
kring hela Sveriges land.

Jag har varit på scoutläger med Hogwartstema. Blonda barn i blå skjorta och halsduk har hissat och halat den svenska flaggan. Barn, ledare, och föräldrar, har (med häxhatten i vänster hand) stått stilla runt flaggstången och gjort scouthälsning.

För att vara tydlig: Med “föräldrar” menar jag en förälder: jag. Under förberedelserna insåg jag att jag var den ende vuxne utan scoutbakgrund, knivbevis, och repmärke #2 som skulle till lägret. Nåväl, jag brukar inte göra som alla andra. På det planeringsmöte som jag misstagit för ett informationsmöte riktat till föräldrar kändes inte som om det var läge att fråga vad ett lägerbål är, utan jag flöt mera liksom bara med. Det här var utanför min trygghetszon. När vi packade var min son mycket skeptisk till att jag skulle få bära kniv på lägret, men jag försökte hävda att tolv månader i armén ändå måste räknas för något. (Jag är rätt bra på att sitta eldvakt.)

Som förälder blev jag enligt Wasakårens lägerpolicy automatisk del av ledarteamet. Jag slapp alltså rollen som bärare och uppassare åt min son, vilket jag nog uppskattade mer än han.

Alla ledare i scouterna måste lämna ut ett registerutdrag ut belastningsregistret, samt gå utbildningen “Trygga Möten”. Trygga Möten visade sig vara en relativt progressiv och “hen-tung” webbutbildning om diskriminering, övergrepp, intervjutekniker, och anmälningar. Jag förvånades lite av att man i ett exempel rekommenderade uteslutning av en ledare trots att polisen lagt ned sin utredning, samt att tonen i utbildningen var så långt ifrån det käcka språket i scoutsången ovan. (Lyssna här på den i Hjalle och Heavys punkversion.)

Själva lägret innehöll regn mot tältduken, sånger, djurletande, lägerbyggande, hinderbanor, rymdstationsspaning, pilgiftsgrodor, brandbilar, magiska drycker, täljande av trollstavar, kubbspel, matlagning, sköldpaddor, diskning, getingar, solsken, besökande magiker, en sjungande hund, och vilda barn med pinnar.

Min bild är att scouterna är en extremt kompetent och inkluderande organisation. Jag är mycket imponerad, och överväger nästan att undersöka vad som krävs för att jag ska få skaffa mig en blå skjorta att fästa mina lägermärken på. (Ja, jag har mottagit två märken, gjort honnör, och svarat “Alltid redo!”.)

Pojk- och flickscouterna integrerades i Sverige under 60- och 70-talen. Nu, när stormens il åter hörs över världen står man, liksom fosterlandet, med en fot i “trygga möten” och en i scoutsångens Gud, kung, och fosterland. Liksom Sverige självt.







(Håll spänd din sträng håll blank din pil.)

“Nu får de fan ta och skärpa sig”

I lokaltidningen läser jag att Siruis tränare är “rasande”. Laget sparkar boll i superettan och vinner massor av matcher, men Uppsalaborna kommer inte och tittar. “Alla måste bidra” fortsätter den intervjuade tränaren, annars fungerar inte klubbens ekonomi.

Tyvärr glömde lokaltidningen att fråga Sirius vad de skulle kunna göra för att fler ska välja att köpa inträde till deras matcher.

“Det känns inte som Uppsala vill ha ett allsvenskt fotbollslag” sammanfattar Sirius representant. Tänk om han har rätt?

Kanske borde man vänta med att bygga en betongkoloss i stadsparken tills Siruis har åtminstone 4000 betalande åskådare på sina matcher?

Det kanske finns något annat som medborgarna hellre skulle vilja använda både parken och en halv miljard kronor till?

Uber <3

En dag hände det. En av människorna vid en av busshållplatserna höll ut tummen och jag plockade upp en passagerare. Vi skulle åt samma håll.

Min bil är en underutnyttjad resurs på många sätt. Ett av dem är att jag ofta åker ensam.

I början av juli, på väg till en biograf i San Francisco provade jag, bland trådbussar och elbilar, Uber. Beställning, betalning, prisuppskattning, väntetid, och utvärdering - allt är inkluderat i lösningen. Ricardo och hans bil höll minst samma klass som den “chauffeur service” jag använde i Surrey veckan innan, men betydligt smidigare. Han visade hur användargränssnittet såg ut från hans sida också.

Utvikning 1: På bion satt vi vid bord och kunde beställa in allt från popcorn och läsk till revbensspjäll och IPA. Om det är staten, biografsmonopolet, eller brist på fantasi som hindrar liknande lösningar här hemma i Sverige vet jag inte.

Kanske är uber ett steg på vägen mot både “enkla jobb” och en framtida “individualiserad kollektivtrafik” som varesig är baserad på bussar eller spårvagnar. Kanske kommer självkörande bilar att ta över även de här enkla jobben.

Men förändring är jobbigt. Uber förbjuds på många platser. Svenska taxiförbundet är inte glada. Lite roliga var de dock när de startade uberparodisajten ShareFix. (Som de idag tar ansvar för i en popup spoiler.)

Utvikning 2: Mycket småjobb som jag gör hemma är jag faktiskt inte särskilt bra på. (Jag minns också den gången jag stod och målade väggarna på ett dagis tillsammans med två kirurger.) Om arbetsmarknaden är på väg från stora fabriker till små tjänster kanske det blir viktigt att man enkelt kan köpa och sälja tjänster. Uberliknande lösningar kan förenkla och minska overheadkostnader för att kanske t.ex. köpa gräsklippning eller målning. (Den stora “overheaden” är förstås skatten på arbete som gör att jag måste tjäna 700 kronor för att kunna ge hantverkaren en hundring i handen.)

Svenska taxiförbundet är inte alls lika skojiga i svenskan. Kritiken mot uber går ut på att chaufförerna inte är fast anställda som på en fabrik och att företaget inte betalar skatt på samma sätt som en fabrik. Den digitalisering, som förvisso i textens första mening, skulle kunna leda till en ljus ekonomisk framtid leder egentligen bara till skattesmitning och skattefusk - om inte 1900-talets taxiregler uppfylls till punkt och pricka.

Intressant att notera är att den reglerade taxibranschen till stor del själv verkar leva på bidrag. Den “ingång till jobb” som taxiförbundet beskriver sig som är väldigt beroende av lönebidrag och nystartsbidrag. Efter sex månader, när bidraget tar tar slut, byts föraren ut och nya bidrag rullar in. (Transport kommer här med relevant kritik. Hur blev arbetslinjen en bidragslinje?)

Utvikning 3: I “The Drop In”, det tolfte avsnittet av West Wings andra säsong, nämner president Bartlet att Sverige har 100 procents läskunnighet, och frågar sig hur det gått till. Det är inte i det Sverige dagens utmaningar ska lösas. När mer än hälften av de arbetslösa är utlandsfödda kommer de vanliga svenska lösningarna, som oftast verkade gå ut på att lägga till ytterligare en välvillig förkortning till Tage Danielssons “livet är kort” (obligatorisk förskola någon?), inte att fungera. Kanske måste vi godta att framtidens arbetsmarknad inte ser ut som gårdagens.

Jag tror att vi gör bäst i att omfamna digitaliseringen. Ett “tut-avdrag” riktat mot en uberifierad taxibransch är kanske svårsålt, och bättre vore om vi kunde minska skatten på alla tjänster. Dessutom avskaffades skråväsendet redan 1846.

Det finns en tjänst som någon vill köpa och någon annan vill sälja. Tjänsten har potential att öka sysselsättningen och spara på miljön, men regler och skatter står i vägen. Nuläget sammanfattas bäst av Ronald Reagan:

"Government's view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it."

Gottsunda brinner

Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.

Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.

Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)

Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.

Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.

Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.

Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?

Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.

Kärnvapenparaply

I fredags besökte vi en “missile site” strax norr om San Francisco. Under kalla kriget stod NIM-14 Nike Hercules missiler där redo att, som ett sista försvar mot de sovjetiska bombarna, skjuta upp en W31 kärnladdning och rensa hela himlen.

Likadana missiler fanns även i Västtyskland och Norge. De kunde utrustas med konventionell sprängladdning samt 2, 20, eller 40 kilotons kärnladdning. De kunde även användas mot markmål.

Efter en lite trevande inledning frågade veteranen som guidades oss om vi kände oss säkrare med kärnvapen. Han reflekterade över säkerhet och frihet; om att kunna cykla till skolan; om att allt krångel idag gör att det tar lika lång tid att flyga som att köra från SF till LA; och om att dagens fiender inte är lika lätta att känna igen som gårdagens, samt nämnde händelserna i Dallas. (Alla flaggor i parken var på halv stång.)

Det visade sig att vår guide faktiskt hade undervisat en termin i Linköping.

Nere i bunkern stod raketerna sida vid sida. Barnen fick hjälpa till att knuffa dem på plats, köra varningssirenen, öppna luckorna, och starta hissen för att föra upp raketen till ytan. Efter guidningen var klar fick de hjälpa till att fälla ned och ställa tillbaka raketen igen.

I funderingarna kring Sverige och Nato kan man, likt socialdemokratiska aftonbladet, välja att se de baltiska ländernas fria val att gå med i Nato som en inringning av Ryssland och därefter visa förståelse för Rysslands annektering av Krim. Man kan oroas över att liknande ryska annekteringar i Baltikum med ett natomedlemskap skulle kunna dra in vår nedrustade försvarsmakt i en hopplös strid mot en övermäktig fiende. Man kan fråga sig om vi verkligen vill vara allierade med Erdogans Turkiet, eller reflektera över det misslyckade försöket att befria och demokratisera Irak.

Jag lutar åt att vi hör hemma med de västerländska demokratierna.

Justeringar, politikhantverk, överraskningshyror, och hipstertrender

Politik är också ett hantverk. Tyvärr ett hantverk som jag, som aldrig varit med i ett ungdomsförbund, inte behärskar. Varför man ibland väljer ett särskilt yttrande istället för att reservera sig kommer jag säkert att förstå förr eller senare. Att himla med ögonen och skriva något syrligt på bloggen verkar också fungera, även om det formellt kanske inte räknas som en politisk invändning.

Dagen innan idrotts- och fritidsnämndens junisammanträde annonserades (via epost) ett nytt ärende på mötesagendan. “Justering i verksamhetsplan för att hålla ramarna i budget 2016” lät sådär lågmält, byråkratiskt, och illavarslande.

Ekonomin har följts upp varje månad och möte. Naturligtvis kan jag ha åsikter, men verksamheten har hållit sig inom budget. Tills nu.

En del av kommunen har tydligen höjt hyrorna för övriga kommunen. Överraskningen verkar ha varit total. Idrotts- och fritidsnämnden kan skicka vidare en hel del av kostnaderna för dyrare idrottshallar till skolorna (jag vet inget om eventuellt kaos där), men inte allt. Därför föreslogs:

• Att inte dela ut fler projektbidrag i år borde spara ungefär en miljon. Vanliga år delas överblivna bidragsmedel tydligen ut som någon form av bonus till föreningar som får höga poäng i någon sorts skönhetstävling. Så inte i år.
• Att höja markeringsavgifterna, dvs föreningarnas “låtsashyra” med knappt 20%, för att stärka intäkterna under hösten med en dryg miljon.
• Att skjuta icke-akuta åtgärder, som renovering av elljusspår, på framtiden kan spara cirka 200kkr.
• Att i övrigt visa sparsamhet och återhållsamhet. (Det här betyder tydligen att minska på städningen, men jag blir naturligtvis nyfiken på om normalläget inte innebär återhållsamhet med skattepengarna.)

Under rubriken “ekonomiska konsekvenser” förklaras att de föreslagna åtgärderna bedöms kunna lösa det (plötsligt) uppkomna budgetproblemet. Dessutom kommer de höjda markeringsavgifterna nästa (och kommande) år ge ett överskott på drygt två miljoner som kan “omfördelas till andra åtgärder t.ex. skulle utrymmet kunna användas för att förstärka bidragen till tjejdominerade sporter/aktiviteter”. Bara som en ekonomisk konsekvens alltså.

Plötsligt höjda markeringsavgifter skulle antagligen skapa en del problem hos de föreningar som använder kommunala planer eller hallar. Även vår mycket rutinerade socialdemokratiska viceordförande höjde här på ögonbrynen och lät måttligt imponerad.

Resultatet blev i alla fall att hela ärendet, med hjälp av politikhantverk, trollades bort. Det försvann från agenda och protokoll som om det aldrig existerat. Nämndens ekonomiska underskott kvarstår dock.

Jag är förvånad att kommunens olika delar inte verkar samarbeta på ett sätt som ens gör nästa månads kostnader förutsägbara. Kanske är det här en aspekt av att de rödgröna verkar ha stora problem att få ihop en budget för 2017 (samt att kommunens kostnader skenar).

Att se över markeringsavgifterna (särskilt i förhållande till verksamheter som äger sina egna lokaler) kan nog vara en bra idé, men föreningarna måste ha en rimlig chans att planera sin ekonomi utan överraskningshyror.

Samtidigt satsar kommunen 500.000 kronor på att “snappa upp” och ta “hipstertrenden” stadsodling till Uppsala. (Kolonilotter räknas nog inte.)

Längtan till Dalarna

Ingen på onsdagens möte i Idrotts- och fritidsnämnden, varesig kommunalråd eller tjänstemän, ville kännas vid lokaltidningens huvudnyhet om att Nya Studenternas fotbollsarena kommer att bli färdig snabbare än väntat. (Tyvärr bakom betalvägg.) Tankar om allt mellan gissningar och fria fantasier luftades.

“Nu är Uppsala att räkna med” fortsätter UNT i en krönika på samma uppslag och gläds över “det som är tänkt att bli både fotbollens och folkets nya hem i Uppsala”. Den stora betongklossen med plats för 10.000 åskådare i stadsparken kommer ett tjugotal gånger per år att vara hemmaarena för Sirius fotbollsherrar och deras 2.000 åskådare.

Reklamtexten fortsätter med hur ett stenlagt torg utanför ingångarna kommer att bli stort som Stora Torget och “kommer att fyllas av allt från danstävlingar till mer avspända hängytor”. Det här ska vara “en mötesplats, inte bara en idrottsplats” och alla Uppsalabor ska utnyttja den. (Dock inte t.ex. den amerikanska fotbollen som får en egen arena ute i Fålhagen.)

Det är inte utan att jag börjar längta till Dalarna och efter en riktig, granskade lokaltidning. På Dalarnas Tidning har ledarredaktionen just startat ett “digitalt dalauppror mot sosseri, inkompetens och slöseri”.

Framtiden eller 1953?

På gårdagens brunch var en av dotterns vänner med via videosamtal. Hon visade upp sina nya frisyr, och var också med under dotterns sminkning inför kyrkan. Sånt ger mig en tydlig känsla av att leva i framtiden.

I Uppsala planeras en framtid med höghus kring smala vägar. Kanske tänker man sig att kraschad infrastruktur ska tvinga folk att köpa lådcyklar. Kanske tänker man sig att döda det fria skolvalet genom att helt enkelt göra det omöjligt att förflytta sig i rusningstrafik.

I dialogen med medborgarna lovar kommunen att du kan “nå det mesta inom fem minuter”. Kommunens egen trafikanalys pekar dock mot total trafikinfarkt. I visionen för det nya miljonprogramsområdet i Ulleråker “leder trafikstråken snabbt ut i landet” samtidigt som de boende cyklar under vår, sommar, och höst men åker spårvagn på vintern, och “Besökare från världens alla hörn kommer sällan med egen bil. Därför behöver du inte äga en bil eller något annat transportmedel.” (Inte ens i en visionstext på fyra stycken hänger det ihop.)

Istället för att knåpa ihop en egen simuleringsmodell nere på plankontoret och drömma sig tillbaka till 1900-talets första halva, skulle man kunna välja att blicka framåt.

OECD har undersökt hur urbanisering, delningsekonomi, och självkörande fordon kan samverka. Några möjliga resultat är samma mobilitet med 90% färre bilar, stora frigjorda ytor som inte längre behövs för parkering, och stora förändringar i behovet av kollektivtrafik. Om Uppsala bygger spår för spårvagnar kan de lagom till färdigställandet vara lika omoderna som när de senast togs ur drift 1953.

Om jag fick bestämma skulle vi köra en omstart för trafikplaneringen i Uppsala och förbereda oss på att framtiden antagligen är på väg. En framtid utan spårvagnsromantik och som inte ängsligt blickar tillbaka till en tid då bondeförbundets Hjalmar Nilsson var vägminister.

Gammelmedia

Lokaltidningen publicerade igår en kortversion av min bloggpost om Gottsundabadets trasiga skåp på insändarsidan. Jag mejlade in insändaren en dryg vecka tidigare, och är faktiskt lite överraskad då jag varesig fick mejl om mottagande eller publicerande av texten.

Nu är texten i alla fall publicerad bredvid en text om att cyklister är livsfarliga och en annan om att skatter är dåligt. Det känns lite retro med insändare. Hittills har min “mediestrategi” (pretentiöst ordval - jag vet) fokuserat helt på sociala media. Kanske borde jag fundera på hur gammelmedia skulle kunna inkluderas?

En annan intressant sak är att mitt skrivande sker helt enskilt: Om någon tror att partiet har en “skrivgrupp” som då och då träffas, diskuterar, och skriver så är i alla fall inte jag med i den. Kanske borde jag starta en?

Fyrishov AB ska ha haft någon form av styrelsekonferens i slutet av maj, men jag har inte lyckats få reda på vad som avhandlades. På baden verkar medarbetarna tyvärr haft fullt upp med drunkningstillbud och ofredanden.

Egentligen är frågan betydligt större än skåpen. Gottsunda överges och förfaller. Det är inte rimligt att prioritera teaterbienaler och stadsodling just nu. Jag är rädd att det är på platser som den här som striden om framtidens Sverige kommer att stå. Ett första litet steg åt rätt håll skulle (som sagt) kunna vara att få igång normalt underhåll.

Handbollsklister

I början av varje möte i Idrotts- och fritidsnämnden presenterar en inbjuden förening sin verksamhet. Jag har tidigare skrivit om skateboard och orientering. Vi har lyssnat på en ponnyklubb som ville att kommunen skulle köpa deras anläggning för att låta dem hyra tillbaka den för markeringsavgift (typ 80kr i timmen) eftersom det är så ishockeyn får göra.

Vi har även lyssnat på en väldigt arg konståkningsklubb som inte heller verkade gilla ishockey, hänvisade till diverse mänskliga rättigheter, och höll någon form av feministiskt brandtal. Slutsatsen var i alla fall att det krävdes helkroppsspeglar och att man borde bygga en ishall bara för konståkning för att sätta Uppsala på kartan.

Det är inte omöjligt att ishockeyn är översubventionerad. Det borde nog ses över.

Nu på majmötet presenterade Uppsala Handbollsklubb sin verksamhet. Sedan man slog ihop HK71 och Upsala Studenters IF 2012 är man inte bara en större klubb, utan har även avancerat från division 3 till division 1 på både dam och herrsidan. Beachhandsbollsplaner finns både vid Graneberg och vid Campus 1477. Barn och ungdomsverksamheten växer.

Lokaler är ett problem för handbollen. Man vill ha läktare för 400 personer i anslutning till planen (inte utan kontakt), tillgång till gym, och möjlighet att sälja fika. (Ni kan gissa vart jag gissade att det här var på väg.) Tyvärr tycker man att Fyrishov är svåra att arbeta med bring bokningar. Dessutom förbjuder de klubben att sälja fika, men öppnar inte sina egna kiosker när det är handbollsevent.

Handbollsspelarna gillar den nya Gottsundahallen, men bedrövas av hur sliten och förfallen den är redan efter ett år. Hallen har egen ingång vid lastkajen på centrumets baksida, och ofta vill ungdomsgäng utan ledare ställa upp dörrarna och komma in efter handbollsträningarna.

Efter klagosången kom handbollsklubben med ett konkret förslag: Vi vill bygga en egen hall.

Frågestund vidtog och olika politiker berättade om sina erfarenheter av handboll. Problem med handbollsklister diskuterades ingående. Jag frågade om de verkligen kan bygga en egen hall. De svarade att om de får tillgång till en tomt med rimlig hyra, gärna nära en skola som vill hyra in sig på dagtid, så kan de börja direkt. Det tycker jag låter bra.

Tyvärr planeras Uppsalas nya höghusområden, som Norra Bäcklösa och Östra Sala Backe, för tätt för att lämna plats idrottshallar, fotbollsplaner, och liknande. Framtidens Uppsala verkar planeras för att ha betydligt mindre utrymme för idrott än dagens.

Om jag fick bestämma skulle kommunen använda planmonopolet till att säkerställa utrymme för idrott och rekreation. (Jag har skrivit om nyckeltal tidigare.) Att föreningar vill äga och ta ansvar för sina egna lokaler är mycket positivt.

Kaffe med Badchefen

Det blev kaffe och kaka med Badchefen. Jag fick bjuda på kaffet men inte på kakan. Kaféet vid biblioteket, som jag nu lärt mig är en kulturpunkt - inte ett kafé, var som alltid stängt. Det upprustade förortscentrumet erbjuder som tur är fler alternativ.

Badchefen själv är påläst och rolig. (Ja, hon hade läst bloggen och facebookdiskussionen innan mötet.) Med erfarenhet från livräddning på tre kontinenter och en universitetsutbildning inom Service Management (Lund iofs) sätter hon saker i perspektiv. Hon berättade om hur en engagerad idrottslärare ökat simkunnigheten på Gottsundaskolan (200m i åk 5) från 26% till 99%.

Grundproblemet verkar vara att själva badet ägs av ett kommunalt bolag (Uppsala Kommuns Fastighets AB) och verksamheten av ett annat kommunalt bolag (Fyrishov AB). De har inte lyckats komma överens om vem som ska betala för fallande kakel, vittrande konstväggar, vattenläckor, och uppbrutna skåp. Dessutom vet man inte om man bör laga för lite pengar eller byta ut skåpen för lite mer - att först laga och därefter byta ut vill man helst undvika. Resultatet är att exakt ingenting händer.

Ansvariga är naturligtvis inte tjänstemännen utan de rödgröna politiker som istället för att leda pratar teaterbienaler. Underhåll upplevs antagligen som jättetråkigt. Fyrishov ABs ord om att “vara en positiv kraft i Uppsala” känns som ett hån.

På badet har man arbetat med att förbättra bemötande och ordning. När ungdomsgården var stängd en stund kastades det inte bara ägg på kunderna på Willys, utan stökades även på badet. Ett tjugotal ungdomar har portats. (De är välkomna tillbaka tillsammans med sina föräldrar, men ingen har hittills tagit det erbjudandet.) Dessutom ställer grupper av unga män från HVB-hem till med samma problem i Uppsala som i resten av landet, men sakta verkar arbetet med tydligare regler och ingripande när de bryts ge resultat.

I närområdet planeras nya bostäder för ytterligare 50 000 personer, men inga nya badhus. Om jag hade något att säga till om skulle underhåll av lokalerna börja genast och planer för om- och utbyggnad genast tas fram. Om kommunen ska driva badhus ska den göra det bra. Uppsala förtjänar bättre.