Kommunen måste vara ärlig i medborgardialogerna

"I Södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter. På olika sätt kan du ta dig mellan hem, skola, jobb och nöjen. Hur tar man sig oftast fram i Södra staden i framtiden?"

Så frågade Uppsala kommun i sin officiella medborgardialog 2015. Eftersom man var garanterad att komma fram inom fem minuter valde de flesta att gå.

Nu 2020 handlar kommunens officiella kommunikation inte längre om det ska gå snabbt att ta sig någonstans. I planen för de nya höghusområdena i sydöstra Uppsala säger man nu istället att “det ska vara lika långt till kollektivtrafik som till den parkerade bilen” (minut 34) och att parkeringar ska ligga långt från bostäderna eftersom “vi ser ett syfte i att närheten till kollektivtrafik ska komma i första hand” (minut 39).

Det vore mer ärligt om kommunen från början sagt att “vi vill göra det svårt att resa med något annat vår storskaliga spårvagnslösning eftersom vi inte tycker att folk ska få välja själva”.

I övrigt anser jag att hela den nuvarande översiktsplanen ska rivas upp och göras om från början.

Digitalt samrådsmöte om Pellinge miljonprogram

Ett nytt miljonprogramsområde ska byggas i Uppsala. Lokaltidningen varnar på ledarplats för storhetsvansinne och jämför målbilden med Uppsalas särskilt utsatta område Gottsunda, men fem gånger så stort.

I folkmun har projektet fått namnet Pellinge. Mycket riktigt var det kommunens starke man, socialdemokraten Erik Pelling som inledde måndagens “samråd”. Han sa kort att han ingått ett avtal med staten och lovat att bygga jättemånga höghus jättetätt. Därefter tog opolitiska tjänstemän över envägskommunikationen. (Att den här typen av möten heter saker som “samråd” eller “dialogmöte” är, som jag skrivit tidigare, någon form av nyspråk. Jag kan ha nämnt Nordkorea och att mötena borde döpas om till “makten talar”.)

Jag kan inte undgå att notera att den kommun som 2050 har som mål att bli “en av Europas mest digitala platser” den här veckan höll sitt första videomöte. (En uppsnyggad och klippt version, utan “tekniska pauser” finns på youtube.) Formatet var envägskommunikation, men de förregistrerade deltagarna kunde skicka in frågor (som bara tjänstemännen kunde se). Om ett par år kan kommunens digitala kommunikation vara ikapp en genomsnittlig tween på twich.

Om det skett någon djupare analys av t.ex. framtidens resor och transporter så framgick det inte. Istället visades i Uppsala kommuns officiella kommunikation med medborgarna bilder på “flygdräkter” och en humanoid robot som levererar paket till en villa.

Man ska dock inte låta den infantila kommunikationen lura en att det hela är visionslöst eller saknar ideologisk grund. Drömmen om ett nytt miljonprogram som ersätter det nuvarande miljonärsprogrammet (ROT-avdrag, ränteavdrag, nyliberalism, utförsäljningar, bombningarna av Hanoi julen 1972) är stark inom vänstern.

Lägg därtill den den miljöpartistiska delen av vänsterröran. Man ska inte bara bygga långt färre parkeringsplatser än vad som rimligen krävs - de ska också placeras långt från bostäderna så att busshållplatserna blir “relativt” närmare. (Det här är den typen av elakheter som man bara kan utsätta ofria medborgare för.) Nyss lovade kommunen att “i södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter” - det har man “glömt” nu. (Det är nog väl hårt att påstå att Uppsalas stadsplanering bygger på lögner, men helt sammanhängande och ärlig i sin kommunikation kan den heller knappast anklagas för att vara.)

Byggandet ska vara i “mänsklig skala”, dvs 5-våningshus. För att göra dem så billiga som möjligt kommer man bland annat att avstå från källare. I ytterkanterna kan hushöjden minskas till 2-3 våningar. För att ta vara på “det som särskiljer Uppsala från andra städer” vill man ta vara på färgpaletten. (Skokartongerna ska målas i tokroliga nyanser av gult och rött.)

Kommunal stadsplanering sker tydligen i fem steg varav två verkar viktiga. (1) Översiktsplaner drar upp de stora linjerna, men är inte bindande utan bara vägledande. (2) Detaljplaner som mer detaljerade (duh!) och dessutom juridiskt bindande.

Samrådet om den här fördjupade översiktsplanen pågår till mitten av april. Den som vill påverka kan skicka in sina åsikter. På sin officiella hemsida beskriver kommunen det som “en demokratisk process” som ska “ge möjlighet till insyn och påverkan”. I verkligheten tas naturligtvis besluten av de folkvalda - vi har fortfarande representativ demokrati.

Om man vill påverka är det alltså kommunvalet 2022 som gäller, men en del kommer nog att vara för sent redan då.

Den fördjupade översiktplanen ska antas hösten 2020 och detaljplaneringen startar våren 2021. Byggandet börjar 2023 och första inflyttning är 2025. Byggandet börjar på två platser, dels söder om ICA där väg 255 ska göras om till stadsgata, och dels i skogen söder om Nåntuna Backe.

Bygget söder om Nåntuna Backe blir första testet av Pellinge och den bakomliggande ideologin. Det blir höghus i skogen långt ifrån nuvarande och framtida kollektivtrafikstråk. Få parkeringar som med avsikt placerats otillgängligt. Obefintlig service i närområdet. Lägg till detta att det egentligen bara är två gruppen som har råd att bo i nybyggda lägenheter - höginkomsttagare och de som inte betalar själva.

Mitt motförslag? Trädgårdsstad.

Tryggt, rättvist, korrekt, vackert, välutbildat och rikt - min vision för Uppsala

Min vision för Uppsala om 10, 25, 50 och 100 år är inte direkt någon hemlighet. Jag har skrivit om den under rubriker som “En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan”, “Sunnerstafrågor”, “Till det goda livets försvar”, “Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden”, “Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden”, “Think, McFly. Think!”, “Marknadsföra Uppsala”, (Nordkoreainspirerad) “Medborgardialog” och “Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen”.

Den som inte orkar läsa igenom drygt fem års bloggande kan se mitt förslag till reklamfilm för Uppsala. (Och för den som vill läsa mer finns det mer.)

Jag tycker min vision är tydlig, men politik görs i vardagen.

Som föreningsordförande har jag, till skillnad från vanliga medlemmar, tillträde till och yttranderätt på kommunfullmäktigegruppens möten. (Mer om det någon annan gång.) Nyligen spenderade vi större delen av en lördag med att gå igenom nuläget i den Uppsaliensiska kommunalpolitiken. Tanken var att diskutera vägen fram till valvinsten 2022, men i fjärran hördes tre tuppars ödesmättade galande.

Det går inte bra för Uppsala.

Uppsala är otryggt. Mest påtagligt är skjutningarna. (Ja, polisen använder tydligen det ordet, så då gör vi det också.) Region Mitt sticker ut med många skjutningar och Uppsala sticker ut i regionen. Men även när det inte skjuts är trygghetsläget problematiskt med gäng av nyanlända män som säljer droger, stjäl saker, och antastar tjejer. Problemet med kriminella barn har blivit påtagligt. Eftersom de inte är straffmyndiga lämnas de över till socialtjänsten som på grund av bristande resurser inte gör något annat än att skjutsa hem dem. Orosanmälningarna läggs på hög. Trots att staden är mindre än Malmö har man lika många orosanmälningar i Uppsala. Våld mot barn och våld i hemmet är de rubriker som ökar snabbast.

Uppsalas ekonomin är i fritt fall. Flyktingmottagandet har gjort att kostnaderna för försörjningsstöd skenar mot en halv miljard om året. Fuskandet och det systematiska utnyttjandet av välfärdssystemen beskrivs öka “lavinartat” och grundläggande kontroller, som att man måste visa upp ett hyreskontrakt för att få bostadsbidrag, saknas. Kommunen köpen in bostadsrätter för att “hyra ut” till alla som behöver.

Medel- och arbetarklassen, som förutom trygghet och välskött ekonomi, gärna ser att kommunen erbjuder riktigt bra skolor och lokaler för idrott och kultur klagar alltmer högljutt.

Likt i Völvans spådom ställs nu broder mot broder. Någon föreslår att satsningar på elitidrottens arenor bör avbrytas för att rädda spädbarnssatsningar i utsatta områden, men får till svar att de skenande bidragskostnaderna ändå skulle finnas kvar året efter.

Samtidigt är det ingen hemlighet att min vision för framtidens Uppsala inte dominerar i politiken.

De senaste årtiondets stora kommunala projekt, som stötts och drivits av röda så väl som blå och gröna, det massiva höghusbyggandet blir nu allt mer förvirrat. Bostadsrättsmarknaden har tappat fart och den mest spännande köparen är nu kommunen som köper bostadsrätter för att göra till “sociala bostäder” vilket inte gör kvarvarande lägenheter mer attraktiva. De utlovade fyrspåret till Stockholm är bara finansierat till en tredjedel och har fastnat hos trafikverket. “Projekt spårväg”, som ska lösa den oundvikliga trafikinfarkten, står still - en första ansökan har fått nej. I det här läget har centerpartiets uteslutne kommunalråd startat ett nytt parti som (nästan heter “Demokraterna” och) vill “diskutera förbjudna ämnen”.

Det var inget glatt möte. Få saker rör sig i rätt riktning. Utrymmet för att arbeta för min vision för framtidens Uppsala verkar, minst sagt, begränsat.

Kanske borde man lämna lärdomsstaden och flytta till en mer välskött kommun?

Nej, än är det för tidigt att ge upp! (Är det Heimdals horn vi hör i fjärran? Kungssångens tredje vers?)

Uppsala behöver rycka upp sig. Förändringar krävs i politiken på kort och lång sikt.

För att på kort sikt få ordning på trygghet och ekonomi skulle jag, som inledning, vilja ha en seriös diskussion hur man snabbt (inom 90 dagar?) kan införa:

• Kompromisslös hårdhet mot buset. Som jag tidigare skrivit (och polisen efterfrågat) behövs lagstiftning mot organiserad brottslighet lik den amerikanska RICO act. Upprepad, systematisk brottslighet ska leda till mycket långa fängelsestraff. I den nuvarande, speciella situationen behövs nog särskild hårdhet mot utländskt bus. För icke-medborgare är rätten att vistas i Sverige ett privilegium som snabbt bör dras in vid brottslighet. Redan t.ex. brott mot knivlagen bör leda till ovillkorlig och omedelbar utvisning. Medborgarnas rätt till trygghet väger tyngre än våldsbrottslingars oro för att skickas hem.
• Ordning och reda i bidragsutdelningen. Det här kan låta självklart, men är det tydligen inte. Den som vill ha bidrag måste ha alla papper och identiteter i ordning. Den som vill ha bidrag måste också ge samtycke till register- och bankkontroll så att uppgifter kan kontrolleras. För tjänstemän som delar ut bidrag utan kontroll bör tydligt ansvar införas.
• Bidragstak. Förslaget finns redan på riksnivå. Den som lever på bidrag kan aldrig få mer i plånboken en den som arbetar.

En del av det här behöver vi hjälp från våra vänner i riksdagen med, men det hoppas jag inte ska vara något problem. Mer problematiskt är att en nyanländ mamma med ett gäng barn enlig socialnämnden kan komma i upp 50.000 kr netto i månaden i samlade bidrag. En undersköterska får ut drygt 15.000 kr efter skatt.

Redan bidragstaket kommer alltså att bli brutalt att införa. Vi på mötet tittar på varandra. Är vi de som ska genomdriva det här? Men, man får inte välja sin samtid. Och samtiden behöver vuxna beslutsfattare.

Det är allvar nu. Som Alice säger.

Men allt detta är ju ändå bara på kort sikt. Saker som måste ordnas så att vi kan börja ta oss i rätt riktning igen.

På längre sikt (12 månader?) behövs en omsvängning inom åtminstone bygg- och planpolitik, rimligen bör man backa åtminstone fem år och göra om de scenarier, strukturbilder och översiktsplaner vars resultat i form av hopplösa skokartonger på en åker som vi nu börjar se.

Dessutom måste Uppsalas skolor bli landets bästa på att ge barnen förutsättningar för bra arbeten och goda universitetsstudier - vi ska inte mäta hur många som klarar “grundläggande behörighet” eller fastna i diskussioner om “socioekonomiska faktorer”. Vi vet att vi gör rätt när barnfamiljer som kunde valt en Stockholmsförort väljer att bosätta sig i Uppsala för att skolorna är så bra här.

Slutligen måste kommunens ekonomi ses över. Nu när man förhoppningsvis återgått god redovisningsed är det dags att börja betala av på skulderna för att komma tillbaka till det tidiga 00-talets nivå.

Uppsala måste bli tryggt, rättvist, och korrekt. Därefter vackert, välutbildat och rikt.

Stora och små problem

Kommunfullmäktige i Uppsala förbereder ytterligare ett maratonmöte. Den 4-5 november ska bland annat “Mål och budget 2020 med plan för 2021-2022 samt skattesats 2020” avhandlas.

Uppsala har ju, som jag tidigare skrivit om, vissa problem med organiserad (voodoo) brottslighet, samt även skenande kostnader för socialbidrag.

Det är då naturligtvis “spännande” att se Centerpartiet fokusera på att införa miljözon 3 i hela södra staden. Eftersom “Södra staden” är en hittepåplats skapad av några byggbolag och höghusälskande tjänstemän så är det inte helt klart om man bara syftar på Ulleråker eller hela Uppsala söder om Vårdsätravägen. Om miljözon 3 infördes 2022, som Centerpartiet föreslår, så skulle området bara vara tillgängligt för elfordon, bränslecellsfordon och gasfordon. De som redan bor i området skulle alltså bli tvungna att snabbt byta ut sina bilar. Vill centern i Uppsala bli det nya miljöpartiet?

Vänsterpartiet fokuserar istället på hur tre olika spektrum för kön ska mappas till kommunens toaletter samt kommunens stöd till Quidditch.

O tempora, o mores!

Lägesrapport Uppsala. Direkt från polisen.

Kanske kan man kalla det ”The Jale Show” när polischefen avsätter en uppfriskande timme för att uppdatera den moderata kommunfullmäktigegruppen om läget i staden. Tempot är högt, tilltalet rakt och referenser till Solzjenitsyn, Zjukov, IDF, Baader Meinhof och PAGAD vävs in i ett bildspråk fullt av vargflockar och stålnävar. Efteråt känner jag mig lätt överväldigad och ganska hoppfull.

2015 förändrades gatubilden i Uppsala. Stora gäng av unga män drog runt på stan och i deras spår berättade medborgarna om brott och otrygghet. Polisen arbetar för medborgarna, och här är polischefen tydlig, om medborgarna anser att det finns ett problem så finns det ett problem. Eftersom snabb koll med medarbetarna på polisen gav samma bild, så fanns det ”inget utrymme för tjafs”. SIG, särskilda gänginsatsen, startade 2016 och pågår fortfarande.

2015 fanns det fyra till fem kriminella gäng i Uppsala. Efter att som flest varit 10 är antalet nu nere på åtta. Ett gäng av särskilt våldsamma marockanska ”gatubarn” har utplånats genom en kombination av utvisningar och sitt eget hårda leverne. Bättre organiserade gäng som har inkomster inte bara från gaturån utan även från bedrägerier, narkotika, prostitution, utpressning, etc är svårare och tar längre tid att slå ut. Gottsundagrupperingen har splittrats i två delar och ett nytt gäng har slagit sig ner i Gränby.

Uppsalagängen är välorganiserade och har skaffat sig respekt hos andra brottslingar både i Sverige och utomlands. Dock är marknaden för narkotika mer eller mindre mättad hemma i Uppsala vilket leder till bråk om marknadsandelar. (”Det är för få som använder narkotika i det här landet.”)

De mer löst sammansatta gängen av unga afganska män (”ensamkommande”) klarar inte av att utföra mer komplicerad brottslighet, men utgör ändå ett jätteproblem genom den otrygghet de skapar på gator och torg. Ett tag fanns 800 afganska pojkar i Uppsala. Till en början komplicerade kommunen situationen genom att erbjuda boende även till de som fått avslag på sin asylansökan, men numera verkar samarbetet fungera bra. En kombination av individplaceringar av heroinister, ökat polisiärt tryck, och avvisningar har nu fått ner antalet ”problempersioner” i gruppen till ca 200. Tyvärr är de återstående ofta ganska hårdföra individer som kommer att behöva lite hjälp på vägen för att sätta sig på planet till Kabul.

I kampen mot gängen tar man in de yrkeskriminella även för småbrott. När en lyxbil stannats för trasigt baklyse ler de kriminella och river demonstrativt boten på plats. Några veckor senare har den hamnat hos kronofogden och skulden har ökat från 600kr till 6000kr. Att betala med kontanter går inte, polisen medverkar inte till penningtvätt, utan kontanter som man inte kan förklara var de kommer ifrån beslagtas. Liksom ännu mer kontanter, halskedjor, bilar och lägenheter. I ”kansinohärvan” har man hittills lagt beslag på 30 millioner. När man tidigare beslagtagit 50 millioner från Gottsundagängen var de nere för räkning och sprack i två delar. Som polischefen säger: Jag vill skuldsätta dem för livet. De ska aldrig komma upp till noll. Den här är inte en ”humanistisk verksamhet”. Gängen ska krossas.

Polischefen blev mycket nöjd när han insåg att twitter gav honom möjlighet att kommunicera direkt med medborgarna. Den ursprungliga mediabilden var att polisen inte behövs, att det inte finns några gäng, utan det stora problemet var att talespersoner för utanförskapsområden blev trakasserade och kränkta av den rasistiska polisen. Gängen är inte korkade, de vet hur de ska utnyttja media. I 40 år har brottsoffren fått skämmas i Sverige. Nu har flera media svängt och börjat ge en mer verklighetsbaserad bild. Kanske bitvis eftersom en stor mängd ”tråkiga kommentarer” från medborgare i sociala media satt press på dem.

För att få ordning på Uppsala (och Sverige) igen krävs nya lagar. Längre fängelsestraff, slopad förtidsfrigivning (den som sitter i fängelse kan inte begå brott) och en svensk RICO Act med husransakningar, visiteringar och längre straff till den organiserade brottsligheten. Tycka-synd-om-brottslingar-mentaliteten måste bort. Baader Meinhof-ligan klarade sig inte längre när de tappade folkets stöd. Det bästa sättet för vanliga medborgare att hjälpa till är att informera polisen när de ser något misstänkt och anmäla när de är rädda att någon far illa. Samarbetet med kommunen fungerar bra i Uppsala.

Med nya lagar och mer resurser kommer Jale sedan, likt marskalk Zjukov på väg mot Berlin, svepa fram över Uppsala och på bred front krossa den organiserade brottsligheten.

Filipstad och samtiden

Man väljer inte sin samtid. Jag gick med i partiet under Reinfeldtåren. Sverige hade världens mest kompetente finansminister, skatterna sänktes och friheten ökade. Numera känns det som om all politik bara handlar om migration och brottslighet. Man får som sagt inte välja sin samtid.

De senaste dagarna har flera personer uppmanat mig att se en dokumentär från Filipstad. Den handlar, inte helt oväntat, om migration.

Mer oväntat är att den är gjord och publicerad av statsmedia. I medieklimat som annars präglas av fake news och påverkansoperationer bör man kunna vara ganska säker på att regimmedia inte överdriver några av migrationens utmaningar. Det här skulle kunna vara en rimlig grund för beslutsfattande.

Inledningen är den vanliga officiella. 2015 skedde “den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget”. (Under andra världskriget anfölls våra grannländer Norge, Danmark och Finland, baltstaterna utraderas och 70 till 85 miljoner människor dog. I Syrienkonflikten har ungefär en halv miljon människor dött, men låt gå - låt oss anta att händelserna är jämförbara.)

Eftersom gränserna genom Europa är öppna kommer det under en tid tio tusen asylsökande i veckan till Sverige. Riksdagen sätter de kommunala självstyret ur spel (tidigare var man tvungen att förhandla med kommunerna om asylmottagandet) vilket beskrivs som att alla kommuner solidariskt ställer upp.

Nu har en liten kommun som Filipstad fått problem. Jag blir överraskad av att kommunala tjänstemän och statsmedia använder ord som “folkutbyte”, ett välfärdssamhälle som “faller isär” och oanställbara “utrikesfödda analfabeter”. På grund av invandringen har man nu sveriges högsta bidragsberoende, skenande arbetslöshet (80% för de som, likt de tidigare asylsökande, kommer från länder utanför europa) och stor barnfattigdom. Ekonomin ligger i ruiner och kommunala tjänstemän ser en risk för “konflikt och konfrontationer mellan grupper” nu när man måste spara på t.ex. Skolan för att ha råd med de ökade bidragen.

Situationen förvärras vidare av att bidragstagare inte vill pendla 20 minuter med buss för att ta ett jobb utan föredrar att leva på bidrag. (Barnperspektivet hindrar tydligen kommunen att minska bidragen till den som inte vill jobba.)

Här måste jag stanna upp lite och minnas källan. Det är rimligt att anta att den här bilden inte är präglas av överdrifter, rasism, eller förvridna fakta från Ryssland. Och, som man säger i programmet, “problemen är inte övergående”.

Filipstads motdrag är att skicka ut en tjänsteman på “uppvigliglingsturne”. Lösningen kan sammanfattas som bidrag, bidrag och mer bidrag. Man vill inte köra sina skolor i botten utan menar att “de som tog hit dem ska försörja dem” och kräver nya bidrag från staten.

Jag tycker inte det är rimligt att Filipstad tydligen hellre ber om mer bidrag än att se till att bidragstagare söker arbete. Andra kommuner verkar, trots bosättningslagen, kunna vara ganska tydliga med att det efter två års försörjning är dags att börja klara sig själva. Det krävs ansvarstagande från både kommun och nyanlända.

En lärdom är att kommunpolitiker måste ta ansvar och minnas väljarna som man är ansvarig mot även när rikspolitiker ber om hjälp. Varesig det gäller flyktingmottagning eller höghusbyggande. Det duger inte att komma springande efter mer pengar ett par år efter att avtalet är påskrivet.

Eller som Thatcher hade sagt: “The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money.”

En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan

I dagens UNT finns en jättesöt artikel om ett par som lämnar sin dyra hyrestrea i Vällningby för ett hus med trädgård och cykelavstånd till stan i Uppsala. Barnen dricker saft och det sitter solceller på villataket. Han är doktorand och hon är sjuksköterska. De tror att de flyttat hit för gott.

I en tid när Uppsala annars mest associeras med våld, överfall, narkotikahandel och särskilt utsatta områden, är det trevligt att även få se en annan bild och att ett annat alternativ är möjligt.

Om jag fick bestämma så skulle Uppsala inte eftersträva att bygga högt och tätt. Det kommer bara få oss att likna alla andra Stockholmförorter - men längre bort. Istället borde vi sikta på en ny egnahemsrörelse. En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan.

Gottsundafasan

Det finns egentligen bara en association till nattvandring i röda jackor. (Percy tårar, avsnitt 6 av 6, 14:20 in.) Nyfikenhet och en oplanerad fredagskväll fick mig att kolla upp nattvandrare i närområdet. Sunnerstagruppen verkade inte ha varit ute sedan i början av november, men i Gottsunda hade man en vandring planerad redan samma kväll. De svarade snabbt på facebook att det bara var att dyka upp.

Eftersom en journalist skulle komma dit en halvtimme före utsatt vandringsstart såg jag till att försöka komma exakt i tid. Planen misslyckades och jag finns nu på bild som nattvandrare. (På bilden har jag alltså ännu inte nattvandrat ett enda steg ännu, så eventuellt bidrar jag till fake news.)

Jag var yngst i gruppen, ingen behärskade något utomeuropeiskt språk, och vandringstiden var bestämd till 19:00 - 21:00. Vi avslutade alltså samtidigt som Gottsunda centrum stängde.

Det var väldigt lugnt. (Några killar började skojbråka bredvid oss när vi stod och pratade med ordningsvakterna i centrumet - men det berodde nog mest på tristess. Ordningsvakterna hanterade det vänligt och lugnt.) Vi hejade på affärsinnehavare och små grupper av män som ibland tolkade åt varandra. (Det var få kvinnor ute.)

Nattvandringen var trevlig, men ganska annorlunda mot vad jag hade väntat mig. Kanske mest eftersom den låg så tidigt på kvällen. Kanske skulle man kunna försöka hålla ut till åtminstone 10-tiden för att prata med folk efter att centrumet har stängt, men tydligen har man lite svårt med rekryteringen redan nu, och en grupp som går runt och pratar med folk fram till klockan nio har naturligtvis också ett värde.

När jag lämnade parkeringen strax efter nio mötte jag en polisbil. Polisen har synts allt mer i Gottsunda på sista tiden. Det är trevligt.

På lördagskvällen var var jag tillbaka i Gottsunda för att handla något att grilla. En av småkillarna som brukar vara med på “nattfotbollen” i gymnastikhallen kände igen mig från tidigare veckor och frågade om jag skulle komma och titta idag också. Han lovade att göra mål. Jag lovade att titta in.

Väl i hallen var målen borta. “Kommunen har tagit bort dem”, berättade någon. Gruppen röstade (basket mot fotboll) och bestämde sig för att spela utomhus istället. Jag åkte hem och grillade.

Skolgården som en möjlighet

När Adolph Modéer i sin handbok för sockenskolmästare från 1796 poängterar att alltför mycket stillasittande kan vara skadligt är han varesig först eller sist. Det klassiska Lyceum, där bland annat Aristoteles undervisade, kombinerade undervisning med idrott, och modern forskning återkommer gång på gång till att daglig rörelse är bra för skolbarns hälsa och skolresultat.

Ytor för daglig rörelse kan se olika ut, men resultatet av regelbunden fysisk aktivitet, bättre välbefinnande, skolresultat och folkhälsa, är de samma. På riksnivå råder numer närmast total samsyn kring initiativet “Samling för daglig rörelse”.

I dagens Uppsala, där budorden är tätt och högt, riskerar både historiska erfarenheter och ny forskning att tappas bort. När frågan om idrottslokaler till Brantingskolan i vintras nådde Idrotts- och Fritidsnämnden var den dyrbara marken kring byggnaden redan såld och idrottsutrymmena fick krympas. När en ny skola till området vid Industristaden äntligen planeras så handlar diskussionen mer om vilken den minsta yta per elev man kan komma undan med är och mindre om skapa en god miljö.

Tyvärr begränsas inte kortsiktigheten till nybyggen. Två av Uppsalas mest framgångsrika skolor, Engelska skolan och Uppsala musikklasser, ligger i vackra parkmiljöer som nu avvecklas till förmån för täta höghusrader.

Jag tycker att Uppsala måste börja se skolgården som en möjlighet. Dels finns en möjlighet att skapa skolmiljöer som inbjuder till och möjliggör både spontan och organiserad lek och idrott för bättre hälsa och skolresultat. Dessutom bör framtidens skolgårdar, likt väl fungerade skolidrottsplatser, vara tillgängliga och trygga även på kvällar och helger.

Det är dags för Uppsala kommun att sluta se skolgårdar som en kostnad och börja se dem som en möjlighet.

Det går inte åt rätt håll

Egentligen hade jag tänk skriva lite om de “radikala visioner” som Uppsalas rödgröna ledning har för Gottsunda Centrum. En av de stora förändringarna är att parkeringen utanför köpladan ska bebyggas med höghus och ersättas med med “p-garage och kollektivtrafik”.

Jag tror att det här är fel tänkt eftersom parkeringsgarage tenderar att bli otrygga och kollektivtrafik fungerar dåligt för storhandling. Resultatet riskerar bli att folk från de omgivande villaområdena sköter sina inköp på tryggare och mer tillgängliga platser. De kommer också att välja sporthallar, tandläkare och bibliotek på andra platser. Det kommer att minska köpkraften i området.

På senaste områdesträffen berättade polisen att våldet i Gottsunda i och för sig är omfattande, men sällan riktas mot tredje man. Men förra veckan rånades en kvinna på sin bil utanför en av livsmedelsbutikerna, vilket redan fått vänner att välja andra platser att handla på. Att någon igår kväll sprängde en bomb utanför kommunens lokaler i Gottsunda ökar inte heller tryggheten.

För att minska kommunens skenande skulder föreslår centerpartiet en försäljning av det kommunägda centrumet. (Kanske bör man som duktig moderat alltid vara för privatiseringar?) Även om det inte behöver leda till samma haveri som i andra utanförskapsområden, så är jag skeptisk till att den här typen av politiskt skapade problem enkelt hanteras av marknaden. Däremot tror jag att omvandling till bostadsrätter är rätt väg. Den som äger sin bostad tar större ansvar för sin omgivning.

För att öka tryggheten är belysning, kameror och trygghetsvakter naturligtvis bra, men jag skulle (som jag skrev i december) också gärna se avsevärt hårdare straff för vapenbrott och organiserad brottslighet. Och gott om trygga parkeringsplatser.

Grinig politiker

"Den här presentationen gör mig tyvärr både ledsen och besviken."

Även om jag inte gillar att vara grinig mot tjänstemän var jag tvungen att börja mitt anförande så. Vi hade just fått höra en “entusiastisk” presentation om hur Gottsunda ska utvecklas de närmaste årtiondena.

Höghus ska ersätta parkeringsplatser vid centrumet. Höghus ska byggas vid (den eventuella) spårvagnscentralen. Höghus ska byggas vid gula stigen. Presentatörerna verkade inte hitta särskilt bra på platsen men tydligen ska den kvarvarande (ännu inte nedbrända) sporthallen rivas.

Eftersom inga seriösa svar på frågor om gentrifiering eller transporter kunde ges var jag tvungen att inleda frågestunden med att presentationen gjort mig både ledsen och besviken.

Det är nog, trots allt, bättre att vara en grinig än en tyst politiker.

Gottsunda är Gottsunda

Ortens officiella instagramgrupp har i över två månader utmanat andra förorter att tävla i #championsleagueförorten även för tjejer. Tillslut verkar ett lag (med den något vaga hemorten “Stockholm”) ha nappat och speltiden sattes till söndag kväll 19:00. När jag kom till Gottsunda Sporthall en halvtimme före matchstart var det redan mycket folk, och så mycket tjejer att jag först blev orolig att jag satt mig i damsektionen.

Till musik som jämförde ordningsmakten med kvinnliga könsorgan värmde lagen upp. Båda lagen spelade i svarta tröjor, ett par av spelarna bar schal, andra spelade i vanliga, tighta sportkläder och med utsläppt hår.

I mitten av första halvlek uppstod lätt oordning borta vid spelaringången när två innebandylag som menade att de bokat hallen ville spela. Jag antar att omöjligheten i att försöka avbryta fotbollen inför 200 skrikande fans strax gick upp för innebandyfolket.

Publiken stod upp när Gottsunda anföll och talkörer hyllade både orten och den storspelande målvakten. En av killarna provade, men glimten i ögat, till och med en “Allah akbar”, med fist bump från en kompis som resultat. All hjälp behövdes. Tjejerna från Gottsunda och Uppsala kämpade väl, men just den här kvällen hade stockholmarna fått ihop det starkare laget och kunde vinna med 4-0.

Jag satt kvar och tittade på när pojklagen i innebandy tog över sporthallen. Det ena laget hade prydliga ljusblå lagtröjor och det andra lika prydliga rosa lagtröjor. Föräldrar och ledare monterade upp sargen. Ledarna hade tröjor med namn på och ID-brickor i band runt halsen. Sekretariatet satte upp sitt bord och en av de två, antagligen licensierade, domarna i synkroniserad klädsel blåste i pipan och höll upp två fingrar för att visa att det snart var dags att börja.

På läktaren samlade man ihop kvarlämnade pantburkar och menade att kommunen verkligen borde städa hallarna bättre. Jag hörde en dam berätta för en funktionär att hon i och för sig bodde i Uppsala, men aldrig varit i den här delen förut. Ingen i publiken stod upp.

Jag gick mot bilen. Bakdörren till centrumet stod öppen och lät en kall vind blåsa in i de ödsliga korridorerna. Längre bort hörde jag folk skrika. En stor folksamling hade bildats. En kvinna med ett barn på armen försökte hålla tillbaka en man som skrek “var är han? jag ska hitta honom!”. Utanför på parkeringen var folksamlingen ännu större och någon form av tumult pågick. Mer folk i bilar anslöt. Jag mötte en springande ordningsvakt som beskrev det hela som “totalt kaos”.

Jag vet inte varför, men det lugnade snabbt ned sig. När två bilar extra ordningsvakter anlände hade folk redan slutat skrika. En av Gottsundamammorna i en av deras karaktäristiska skrikgula jackor kom gåendes bortifrån lokalen på Bandstolsvägen. Strax senare kom polis med hund. Men allt var redan över. Ingen hade (vad jag såg) gjort sig illa.

En bekant som pratar arabiska förklarade att tumultet (nog) börjat när en man som hostat nära en bäbis fått sin uppfostran ifrågasatt av bäbisens mamma. En vanlig kväll i Gottsunda.

Moln vid horisonten

Vid Ultunas gamla botanisk-genetiska trädgård faller nu träden och täta rader av lådliknande höghus skjuter upp. Det fält som tills nyligen var engelska skolans rugby- och fotbollsplan är uppgrävt. I detaljplanen finns ingen plats för idrott - husen står för tätt. Redan nu står trafiken på genomfartsleden utanför ofta stilla.

I Uppsala finns nu ett överutbud på nyproducerade, dyra lägenheter. Lokaltidningen skriver att “marknaden översvämmas av osålda lägenheter” och under det senaste kvartalet har bostadspriserna sjunkit med 13%.

Fastighetsbolagen menar nu att “kommunen måste dra ner på kraven på hållbarhet och snygg arkitektur”. Bostadsrättsbyggare “drar i nödbromsen” och planerna ställs om mot fler hyresrätter.

Hyreshöghus utan krav på gestaltning eller hållbarhet och så tätt att plats för idrott och rekreation saknas är kanske någons vision för framtidens Uppsala, men absolut inte min. Samtidigt planerar man att bygga 50.000 nya bostäder - ett nytt Norrköping de närmaste åren. För mig låter här som ett nytt miljonprogram. En vision om Gottsundakopior.

Till Idrotts- och Fritidsnämnden nu i veckan har vi ett detaljplansförslag för en del av nya Ulleråker att ta ställning till. Där det idag växer skog ska hus upp till 14 våningar höga byggas. Den sociala konsekvensanalysen påpekar att bygget är så tätt att inga idrottshallar eller ytor för aktivitet eller rekreation fått plats.

Jag tror inte att “det löser vi sen” kommer att fungera i stadsplaneringen. Marken kommer att vara dyr i morgon också, och både boende och inflyttade förtjänar en fungerande infrastruktur.

Om vi dessutom kombinerar “vi löser det sen” med slopade krav på gestaltning och hållbarhet samt nytt fokus på hyresrätter så mörknar det vid horisonten.

I Ulleråker kan en gyllene möjlighet kan ha gått förlorad. Det blev ingen bomässa och inget uppsaliensikt “Västra hamnen”. Nu krävs att vi styr undan från en grå miljonprogramsdystopi. Det räcker med ett Gottsunda.

Den stad vi bygger idag är den vi ska leva i imorgon.

Moderat migrationspolitik med Hanif Bali

Det var inte utan viss spänning som vi förberedde oss för att ta emot Hanif Bali i Gottsunda. Daily Mail hade just jämfört honom med alt-right ikonen Milo Yiannopoulos och dagen innan han kom till oss hade han varit med på Fox News. (“You are a brave man, and we wish you luck”)

Inbjudan var odramatisk. En av mina styrelsemedlemmar ringde och frågade om han ville komma hit och Bali svarade ja. Vi frågade vad han ville prata om, och han föreslog moderat migrationspolitik inför valet. Det var bara att sätta på kaffebryggaren.

Kontrasten mot Aftonbladets ledarsidas bild av Bali kunde inte ha varit tydligare. På plats var riksdagsledamoten från Solna resonerande, vänlig, påläst, kunnig, intelligent och öppen för diskussion.

Bali inledde med klarspråk: Partiets mål är att driva en långsiktigt hållbar migrationspolitik med god folklig förankring.

Vi kan inte kosta på oss att likt asyljurister och andra aktivister, utan tanke på konsekvenserna, välja en formulering ur något papper och blint köra på det. Vi har ett land att leda.

Poängen med flyktingmottagning är inte heller bara att folk ska överleva. I så fall har SD rätt - pengarna gör större nytta på plats. Flyktingmottagningen ska även ge människor livschanser som de annars inte haft.

Praktisk politik blandades med frågor och diskussioner till dess att det blev dags att stänga centrumet:

• Ett nej ska vara ett nej. Av 10.000 afghaner som fått avslag har idag ungefär 60 återvänt. Normallösningen efter ett avslag ska inte vara att gå under jorden. En ny asylansökan ska först kunna göras 10 år efter personen bevisligen lämnat landet. Kommunerna måste sluta betala ut bidrag till de som vägrar lämna landet efter avslag på sin asylansökan.
• Medelhavshinderbanan ska avvecklas. Dagens system där man först tar sig till Sverige och sedan kan söka asyl på plats ska på sikt ersättas med ett kvotflyktingsystem. Antalet bör anpassas efter hur många vi på ett bra sätt kan ta emot. Diskussionen på mötet gick ungefär så här: Antalet kvotflyktingar att omplacera till Sverige varje år borde kunna avgöras av någon sorts specialistkommitté som tittar på landets kapacitet att erbjuda arbete, bostad, integration, trygghet, etc. Vad en sådan kommitté skulle komma fram till vet vi inte. Däremot spekulerades (“killgissades”) det att det svenska mottagningssystemet för tillfället är så ansträngt att noll inte skulle vara en omöjlig rekommendation.
• Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska skärpas. Idag är 80% av anhöriginvandrare nya relationer och en tredjedel går rakt in i socialbidrag vilket snabbt leder till barnfattigdom.
• Medborgarskapet ska uppvärderas. Det är mer än en resehandling och ska kräva språk och kunskapstest. Likt ett kriminellt motorcykelgäng (inga andra likheter) kan vi ställa högre krav på den som vill bli medlem än på den som redan är det.
• Polisen ska ha politiskt stöd för inre utlänningskontroller. REVA, då man kollade ID på alla som plankade på tunnelbanan, visade att 10% av plankarna saknade rätt att vara i landet. Eftersom ett nej är ett nej bör den typen av kontroller återupptas. Vid krislägen, likt 2015, ska direktavvisning kunna ske vid gränsen.
• EBO, då den som sökt asyl och väntar på beslut väljer att bo hos släkt och vänner, ska kompletteras med kvalitetskrav som motverkar trångboddhet. Dels för att just motverka trångboddhet, och dels för att den som bott trångt inte ska kunna gå till kommunen och kräva en större bostad på skattebetalarnas bekostnad så snart de fått uppehållstillstånd.
• Det ska löna sig att arbeta. Två föräldrar med tre barn som går från bidrag till arbete enligt Kommunals kollektivavtal får idag 1000 kr mindre i fickan redan innan de börjat betala för resor och luncher. Därför behövs ett bidragstak.
• Arbetslinjen gäller. Etableringsreformen, då ansvaret för nyanlända flyttades från socialtjänsten till arbetsförmedlingen var ett steg i rätt riktning, men nya initiativ som SFI+yrkesutbildning behövs. Utmaningen är stor då (t.ex.) 70% av nyanlända kvinnor aldrig yrkesarbetat.
• Arbetskraftsinvandring och asylhantering måste hanteras separat. Den vanliga migrationen får inte bromsas av asyltoppar.
• Tramset om att det inte skulle finnas någon svensk kultur står i vägen för lösningar och förståelse. Det är klart att ett land där man inte hälsar på sin granne men utan tvekan är beredd att betala för grannens barns pianolektioner är extremt och säreget. (En Iranier blir istället kränkt om han inte blir bjuden på grannens dotters bröllop.)

Personligen känner jag mig redo för valstugorna.

Hopp och Förtvivlan

Decembersammanträdet inleddes med information om mutor och jäv från stadsjuristen. I korthet ska man låta bli att ta emot saker som gör en glad. Jag antar att det gör liven enklare för en grinig person som mig. Dessutom fick vi lära oss att man (eventuellt) inte bör dela i beslut som berör någon som man är vän med på Facebook.

Därefter fick vi en inspirerande presentation av planerna för Södra Åstråket. Stadsutvecklingsansvarig landskapsarkitekt visade skisser för västra sidan av Fyrisån från Islandsfallet till vindbron. Det såg grönt, spännande, och inbjudande ut - långt ifrån de vanliga planerna för Uppsala där bara täthet och markexploateringsgrad beaktas.

Bandyfinalen kommer tillbaka till Uppsala. För 3,6 miljoner per år har kommunen köpt finalen till Uppsala. OD ska sjunga nationalsången. Det här är så nära en svensk Super Bowl man kan komma. Kan man hoppas på en överflygning från flygvapnet?

Min fråga från förra sammanträdet om trygghetsläget i och kring Gottsundas sporthallar besvarades. Dock hade “trygghet” bytts mot “trivsel”, vilket jag inte kunde undvika att genast kommentera. Beskrivningen av nuläget var dock korrekt: ungdomsgäng tar sig in i lokalerna, skadegörelsen är omfattande, en person knackar på varefter “en flock” av ungdomar tränger sig in genom den öppna dörren, ledare hotas, det kastas sten på idrottare, det spottas på ordningsvakter, och föreningar har sagt upp bokade tider i hallen eftersom “de i huvudsak organiserar idrott för unga flickor”. Majoritetens motdrag är att ordningsvakter hjälper till vid sista träningens avslutande samt att man överväger övervakningskameror. (Tidigare i år verkar man ha övervägt en tiomiljonerkronorssatsning, men de pengarna verkar inte finnas längre.)

Brantningskolan ska få nya idrottslokaler. Tyvärr har de rödgröna redan sålt av delar av marken till en fastighetsutvecklare, så det som idrotten i Uppsala efterfrågar - fullstora idrottshallar med plats för publik och kanslier/förråd, får inte plats. Istället är förslaget att bygga en mindre hall. Vi i alliansen menar att möjligheterna till idrott måste ses som en viktig del av stadsplaneringen och inte bara tilldelas de ytor som “blir över”. Därför reserverade vi oss mot beslutet.

Min fråga om hur prioriteringen av nya konstgräsplaner går till hade tappats bort. Svar kommer senare.

Jag tycker att stadsutvecklingen i Uppsala ska ge betydligt större plats till stadens landskapsarkitekt och att parker och idrottsplatser ska ges prioritet i stadsutvecklingen. Dessutom förtjänar situationen i Gottsunda betydligt mer än en uppgiven övervakningskamera till.

The virtue of a proportional response

Folk blir skjutna, det kastas sten på bussarna, bilar och sporthallar brinner. Allt detta i Gottsunda, drygt två kilometer hemifrån, där jag handlar mat och där mina barns vänner bor.

I tidigt i West Wings första säsong blir ett amerikanskt transportplan nedskjutet av syrierna. Ombord fanns presidentens personliga läkare och 57 andra amerikaner. President Bartlets ilska är inte att ta miste på:

"I’m gonna blow them of the face of the earth with the power of God’s own thunder."

När Joint Chiefs of Staff föreslår proportionerliga motåtgärder, i form av bombningar av tre militära mål samt syriska militära underrättelsetjänstens högkvarter, är president Bartlet inte nöjd. Han ställer sig frågan vilken nytta ett proportionerligt svar gör och ger militärerna i uppdrag att designa ett oproportionerligt svar som inte liknar att dra in någons veckopeng.

Jag tänker på president Bartlets önskan om oproportionalitet när jag läser att 20 moderata riksdagsledamöter vill sätta in militär för att upprätthålla ordning och säkerhet i de delar av landet där svensk lag, enligt motionen, inte längre gäller.

Jag tänker också på scenen i Generation Kill när soldaterna i amerikanska marinkårens 1:a spaningsbataljon 2003 fick i uppgift att upprätta och bemanna vägspärrar i Irak. Förutom den överlägsna utrustningen ser det inte direkt annorlunda ut jämfört med hur armén för 25 år sedan fick lärde mig mig att sköta en vägspärr.

Jag kan naturligtvis också bli arg och fantisera om fallskärmsjägare på hustaken. Jag antar att en vanlig förortsligist kvalar in sig som kombatant när han har tänt sin molotov cocktail och springer mot den fullsatta stadsbussen? (Status för fjortonåringen som samtidigt belyser polishelikoptern med laser lämnas som hemuppgift.) Men, jag tror inte att arga beslut är vad Gottsunda behöver.

I den riktiga verkligheten ser det ut som om polisens offensiv mot gängen, och framför allt deras ekonomi, ger utdelning. Pengar och droger plockas bort, kvar står kriminelle Kalle med en skuld som måste regleras (och Lapidus-nivå på ångesten). Som protest, hämnd och distraktion skickas småkillar ut att bränna bilar och stena bussar. En del ungdomar tycker också att de blir bemötta “på fel sätt”, men resultatet verkar bli att gängen försvagas.

Jag tror att mindre dramatiska insatser också kan göra stor skillnad. Eftersom parkeringsvakter inte kan arbeta i området, tar polisen tydligen ibland sig tid att städa upp. Resultatet filmas och publiceras till klassisk musik.

P-botsinsatsen verkar ha gett resultat. Inga felparkerade bilar morgonen efter. Effekten uppnådd för tillfället i särskilt utsatt område. pic.twitter.com/4DNo8NRDvl

— Polisen Uppsala (@polisenuppsala) July 6, 2017

Polisen vill ha lagar kring organiserade kriminella gäng likt de som finns i USA (och som bland annat använts mot FIFA). Det tror jag vore bra.

För knappt 10 år sedan hade jag förmånen att besöka NRAs huvudkontor i Fairfax, Virginia. En sak som organisationens talare var stolt över var Project Exile som innebar att den dömd brottsling som efter frigivning påträffades beväpnad automatsikt dömdes till minst fem års fängelse utan möjlighet till borgen eller villkorlig frigivning.

Jag tycker att en svensk RICO Act och ett svenskt Project Excile vore ett proportionellt svar på den organiserade brottslighetens härjningar.

Till det goda livets försvar

Efter "framgångarna" med det kommunaliserade kaféet i Sunnerstastugan och den först kommunövertagna och därefter nedlagda campingen i kohagen nere vid Eklon, har kommunen nyligen beslutat sig för att även ta över restaurangen på Skarholmen.

Jag har blivit lugnad att den kommunala ägandet av resturang och omgivning bara är tillfälligt. Det hela ska vara i linje med översiktsplan från 2016 och pågående planprogram.

Tyvärr är jag inte så förtjust i de planer jag har sett. Båtklubbarna är oroliga för exploatering och kommersialisering. Det jag kan hitta i den interaktiva versionen av översiktsplanen innebär “stadsbygd” längs, den idag ganska lummiga och tillgängliga, strandlinjen.

Det socialdemokratiska kommunalrådet har beskrivit en vision med hyreshus i Sunnersta och båtklubbarnas 100-åriga verksamhet nedprioriteras.

För ungefär ett år sedan skrev lokaltidningen, under rubriken “Sunnersta ett typiskt villasamhälle”, en utmärkt text om Uppsalas södra del. Ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

"Villasamhälle är epitetet som Sunnersta haft ända sedan utbyggnaden tog fart på 1960-talet. Redan då bestämde sig politikerna för att det skulle förbli så, något som även kom att förklara varför man aldrig satsade på att bygga högstadieskola, bibliotek, affärer, bank och annan samhällsservice. I stället skulle Sunnersta bli ett centrum för friluftsliv, med skidbackar, småbåtshamn och bad. Något som även kommit resten av Uppsala till del. Sommartid är det full rulle vid småbåtshamnen och Lyssnaängsbadet. Och vintertid är Sunnerstagropen en given plats för vintersportarna."

Eftertanke, sammanhang och respekt för det som idag fungerar och uppskattas kan bli en fungerande och uppskattad, konservativ linje i bygg- och planfrågorna. Kanske är det inte lika spännande som att producera fyrfärgsbroschyrer tillsammans med exploateringsentreprenörer, men vägen till en bättre framtid behöver kanske inte alltid vara så spexig.

Jag tycker Sunnersta ska fortsätta att vara ett villasamhälle och centrum för friluftsliv.

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.

Nämndsammanträde om våld och fester

Förra helgen var det traditionell SAIF-cup med 5- och 7-mannafotboll på planerna ned mot vattnet i Graneberg. Eftersom fotbollsförbundet har förbjudit korandet av segrare i all tävlingsverksamhet för barn under 13 år, är det egentligen inte en cup längre. Inget slutspel hålls efter serierna och inga pokaler höjs, likt för tre år sedan, mot himmelen vid dagens slut.

Tävlingsförbudet hindrade dock inte tränare från att högljutt klaga på 14-åriga förstagångsdomare och sedan vägra ta i hand efter matchen. “Då fick jag visa hur man beter sig som en vuxen”, sammanfattade 14-åringen.

I vuxenfotbollens lägre divisioner har flera fall av våld och hot mot domare uppmärksammats. Som lokaltidningen noterat, kom det upp som en informationspunkt på onsdagens sammanträde i Idrotts- och Fritidsnämnden.

Jag är inte säker på att det är en trend vi ser. Incidenterna är ganska olika - i ett fall verkar en spelare ha flippat, slängt sig på marken och skrikit likt en arg 3-åring och därefter flugit på domaren och blivit nedbrottad av sina lagkamrater; i ett annat fall verkar laget mest varit ett kompisgäng med “alternativ livsstil” och måttlig förankring både i sin klubb och samhället i stort; och i det tredje fallet verkar ett lag som snabbt tagit in många nya spelare utan vana av svensk idrottskultur betett sig illa, men haft en tränare på plats som hanterat situationen.

Lite överraskande var att en socialdemokratisk ledamot opponerade sig mot tanken på att det skulle finnas något sådant som en “svensk” idrottskultur. Tanken på en svensk exceptionalism har kanske lämnat rörelsen.

Idrottsrörelsen verkar dock ha läget under kontroll och kommunen ger adekvat stöd. Precis som kommunalrådet säger till UNT tror jag att hela nämnden är “till freds” med hur tjänstemännen agerat.

På sammanträdet föreslogs också att 150.000 kronor skulle satsas på deltagande i Idrottsgalan. (En fest med prisutdelning där biljetterna åtminstone tidigare år kostat 1295 kr + moms.) Eftersom budget, målgruppsbeskriving, och avtal saknades yrkade jag på återremiss. Det finns säkert en hel del idrottsföreningar som skulle kunna ha nytta av 100.000 kronor i sin verksamhet och man kan nog ordna en alldeles utmärkt utdelningsceremoni för kommunens två idrottsstipendier á 40.000 kr för 50.000 kr. Jag blev nedröstad och reserverade mig ensam.

Riktiga data istället för Alternative Facts & Fake News

För nästan två veckor sedan, på söndagsmorgonen, rånades bensinmacken vid Gottsunda där jag ibland tankar, tvättar, och lagar min bil. Flera gärningsmän med pistol ska ha övermannat och bakbundit personalen. På sociala media rullar de förutsägbara ironierna kring att “Sverige aldrig varit tryggare” in.

Ett nytt problem som vänner och bekanta pratar om är att man inte längre kan vara säker på vad som är sant. Det är inget högljutt hojtande om konsekvensneutralitet, aktivistiska journalister eller medias demokratiska ansvar, utan bara en försiktig osäkerhet om vad som faktiskt gäller.

Kanske är det som Bodström skrev redan för två år sedan och flera delat de senaste dagarna - våldet ökar inte och de enda som vinner på att debattera den frågan är SD. Men varför blir då listan på “särskilt utsatta områden” allt längre och inkluderar sedan början av sommaren även Gottsunda? Varför skriver polisen då i sin officiella kommunikation om “en helt ny gatubild” och “ökad brottslighet”?

Som fritidspolitiker har jag naturligtvis inte tillgång till mer data än det jag får via media. När jag frågar våra vanligtvis välinformerade tjänstemän berättare de att de inte heller vet. Den typen av data verkar inte finnas tillgängligt. Det gör det svårt att prioritera problem och bemöta oro.

Healdsburg i Sonoma, som är mest känt för sina vinproducenter, har ungefär lika stor befolkning som Gottsunda. På webben kan jag t.ex. att en minderårig påträffades med alkohol på Reed Ct i Headsburg strax efter midnatt måndagen den 17:e juni. Incidenterna är utplacerade på kartan och prydligt klassificerade som “violent”, “property”, eller “quality of life”.

Om jag fick motionera i kommunfullmäktige skulle jag föreslå att en liknande lösning sattes upp för Uppsala så snart som möjligt. (Om det nu är något som man kan motionera i fullmäktige om…) Det skulle ge medborgare och politiker (samt kanske även tjänstemän, poliser, och journalister) en gemensam informationsgrund att diskutera från.

I bästa fall kan vi motverka “fake news”, ryktesspridning, och alarmism med riktiga data; få bättre beslutsunderlag; och få en bättre kommunikation med medborgarna.

Jag tror att transparens är bra. Morgontidningarnas monopol på informationsspridning kommer inte tillbaka.