Den nya sporthallen i Gottsunda

I november 1974 invigdes Gottsunda Centrum av Gunnar Sträng. Han hade då varit finansminister i 19 år och skulle fortsätta på posten i två år till. Enligt Uppsala Kommuns Fastighets AB, en gång bildat som Fastighetsaktiebolaget Gottsunda Centrum, var 10.000 personer där för invigningen.

Kommunen äger fortfarande Gottsunda Centrum och har under de senaste åren investerat stort för att ”vara en katalysator för att lyfta området”. Siffrorna ger en annan bild - centrumet går inte ihop, övervåningen har övergivits och rulltrapporna spikats för. Nu ska den våningen byggas om så att landstinget kan flytta in.

I centrumet finns också, tyvärr via en lång ödslig korridor, dansstudio och bibliotek. Simhallen når man efter ombyggnaden bara utifrån, genom en egen entré.

I juni besökte vi i Idrotts- och Fritidsnämnden sporthallen som var under modernisering. Tyvärr har den liksom simhallen ingen kontakt med resten av centrumet, och ingången ligger på baksidan, men det såg trevligt ut, och en läktare för 125 personer var under uppförande.

Tyvärr tog sig tydligen lokala ungdomar in och slog sönder de nyrenoverade omklädningsrummen redan under invigningsnatten. Enligt tjänstemännen pågår skadegörelsens mer eller mindre kontinuerligt. Ungdomar tar sig in, stör träningar, och förstör utrustningen. Uppsalalag vill inte ha sina hemmamatcher där eftersom skåpen är uppbrutna, toaletterna inte fungerar, och toalettpappret är stulet. Bus och bråk gör att föräldrar och barn inte känner sig trygga.

Det är lätt att bli arg på att det är så här. Arga analyser brukar se ut så här ungefär:

1. Alla människor gör val. Människorna i Gottsunda gör valet att slå sönder sin egen sporthall eftersom de trivs bäst så. Sluta skicka dit skattepengar och låt dem få som de vill.
2. Det är samhällets fel. Nyliberalismen tvingar ungdomar att slå sönder de fascistiska idrottshallarna. Om vi bara avskaffar privat ägande så kommer alla att bli lyckliga och våldet att upphöra. Och ungdomsgårdar.

Det känns som om den nuvarande linjen bygger på (1) och (2): Lite fria val, lite uppgivenhet, lite samhällets fel, och en ungdomsgård. Jag kommer att tänka på funktionären jag träffade förra året som saknade en ungdomsgård för 16- till 22-åringar där de kunde ”chilla” och spela tv-spel.

Arga analyser är sällan de bästa. Särskilt inte när de blandas med uppgivenhet. Min åsikt är att det här inte duger. Staten måste, med det våld som krävs, upprätthålla trygghet och ordning, samt skydda privat och allmän egendom. Allt annat är sekundärt.

Jag menar att Medborgarna i Gottsunda har samma rättigheter som alla andra. Därför måste ordning upprättas, inte för att det är så viktigt att bura in alla idioter, utan för att upprätthålla alla laglydiga Gottsundabors rättigheter.

Misslyckad arkitektur i ett kommunalt shoppingcentrum är naturligtvis del av problemet, men det vanligaste önskemålet när vi kvällsvandrade under stenkastningarna 2014 var fler poliser.

VIP-loger och VIP-stolar

December liknar november. Allt är grått och jag reser med passet i fickan mellan de nordiska länderna för att prata moln. Taxichaufförer i Danmark och Finland vill veta vad det är som händer i Sverige.

Hemma i Uppsala är Idrotts- och fritidsnämndens decembermöte på gång. Kommunfullmäktiges beslut om arenabyggen ska skickas vidare till arenabolaget (”Uppsala kommun sport- och rekreationsfastigheter AB”) för utförande. Nämnden har egentligen inget inflytande i den här frågan och dessutom är vi i opposition. När bygget beslutades informerades som bekant nämnden först efter pressträffen.

Till bolaget skickas inte bara en halv miljard skattekronor utan även en lista på ”krav eller behov”, i första hand från Svenska Fotbollsförbundet och Sirius. Tydligen vill man vara i UEFAs kategori 3.

Många krav är rimliga och bra att de klargörs: hur stor ska planen vara, att målen måste ha nät, vilken sorts konstgräs som duger, hur många handikapparkeringsplatser krävs, och hur många lux belysning behöver man för att kunna spela fotboll.

Annat liknar mer en önskelista: 950 VIP-stolar, 400 kvadratmeter VIP-lounge, 50 täckta platser till pressläktaren, två TV-studior, sex kommentatorshytter, 12 VIP-loger, och 300 kvadratmeter gym.

Det här kan man naturligtvis se som ett exempel på hur kommersiell, välbetald, elitidrott får hjälp av statens våldsmonopol att finansiera sin verksamhet. Det är ju jobbigt att be folk att skänka eller investera pengar i något, så varför inte hota med polis istället?

Men innan man blir helt uppgiven kan man notera att vissa ”krav eller behov” faktiskt utgått – däribland raderna ”klubb-PUB” och ”PUB för övriga”. Jag minns också att:

• Den enda idrottslounge jag besökt i Uppsala: ”Easy Lounge” i ishockeyns ”Metallåtervinning Arena” liknade mest en fönsterlös bunker. Ganska långt från flygbolagens lounger.
• Kostnaden för 1000 uppgraderade stolar (etc) motsvarar knappast de 320 miljoner extra som Nya Studenternas kommer att kosta i jämförelse med den jämnstora Gavlevallen. Fördyringen måste ligga någon annanstans.

I en tid av skattehöjningar och ekonomiskt kaos väljer de rödgröna att satsa på VIP-loger.

Jag tycker att VIP-logerna bör finansieras med frivilliga investeringar eller donationer.

Medaljförbud i barnfotbollen?

Fotbollsförbundet är, om jag förstått det hela rätt, det största specialidrottsförbundet inom riksidrottsförbundet som sedan 1931 tar emot och fördelar statens bidrag till idrotten. Man är alltså någon form av halvmyndighet.

På sin hemsida har förbundet bilder på Zlatan, biljettförsäljning, och information om elitens matcher och träningar. Tyvärr kan jag inte hitta något om deras nyss utfärdade förbud mot att utse vinnare i ungdomsfotboll.

Barn upp till 12 år kommer fortfarande att kunna vinna och förlora enskilda matcher, men att utse segrare i serier och cuper kommer att vara förbjudet. Förbudet börjar gälla den 1:a Januari 2017 och är, enligt fotbollsförbundets ordförande, tänkt att leda till ”trevligare miljö och minskad tävlingshets”. Arrangörer ska dock kunna söka dispens, men exakt hur är inte klart ännu.

Tyvärr har jag inte kunnat hitta något mer än en TT-intervju om förbudet, så exakt hur man har resonerat är svårt att veta. (Ibland förbjuder folk saker – i USA får barnen inte nicka.)

Jag tycker nog att:

• Att vinna och förlora är en del av livet. Idrotten kan vara en bra plats att lära sig hantera med- och motgångar på ett bra sätt.
• Barnen verkar uppskatta turneringar. Både som händelser och som äventyr.
• Idioter som bidrar med otrevlig miljö och hets måste hanteras, men jag är inte säker på att förbud mot medaljer är rätt väg. (Det finns kanske en djup text från förbundet som jag borde läsa?)

Jag undrar också varför just fotbollen ska sluta dela ut medaljer? Vilka sporter står på tur härnäst? Gymnastik?

Och det här med dispenser? Gothia Cup får nog sin. Är det småturneringarna man vill stänga ned?

Fotbollsförbundet är onekligen bra på fotboll, men det här förstår jag inte riktigt. Vad sägs om att istället uppmana vuxna att bete sig som vuxna? Sunnersta AIF har en bra skylt att låna ut.

Mathias <3 nyckeltal

Det är mycket som ska byggas i Uppsala. Många planärenden passerar snabbt förbi Idrotts- och fritidnämnden i jakt på kommentarer och åsikter. Nu senast innerstaden, Luthagsstranden, Fältläkaren, Norra Bäcklösa, och Östra Sala Backe.

Återkommande är att man verkar bygga tätt och högt utan att reservera plats för fotbollsplaner och liknande. Underlaget som erbjuds gör det svårt att bedöma hur allvarligt det problemet är – man måste nästan känna till området sedan tidigare för att kunna göra en bedömning.

Därför behövs nyckeltal. Enkla kvoter som antal innevånare per fotbollsplan och innevånare per badhus skulle kunna vara en bra början. Tydligen har ett nyckeltalprojekt påbörjats. Det är bra.

Det jag skulle vilja ha är:

• Nyckeltal för de vanligaste sporterna. Man skulle t.ex. kunna använda diagrammet ”De tio populäraste motions­ och idrottsaktiviteterna” på sidan 3 i barn- och ungdomsdelen av RFs ”Idrotten i siffror 2014” för att välja ut en första grupp av nyckeltal.
• Naturligtvis behövs värden för nuläget och vad det blir om byggplanen utförds. Eventuellt skulle redan nyckeltalens existens att leda till bättre stadsplanering och bättre diskussioner.
• Dessutom behövs någon form av förklaring till skalorna. Hur många medborgare per fotbollsplan är man på andra platser? Jag antar att vi ligger kring 1500 pers/plan i Sunnersta idag. Hur kommer det att bli i framtidens Ulleråker? Vad innebär 10000 pers/plan? Är det då flicklagen inte får träna på gräs längre?

Jag önskar att de här nyckeltalen för ”idrottskapacitet” (eller social infrastruktur som en del kallar det) redan fanns. Allt skulle kännas mer seriöst då.

Think, McFly. Think!

Tillbaka till framtiden-trilogin har, åtminstone i början, en förkärlek för 30-årshopp. Ett lagom avstånd för att flytta sig en generation. Jag noterar inte helt utan skräck att tidsavståndet mellan Martys 1985 och hans föräldrars 1950-tal är samma som mellan idag och 1985.

Framtidsförutsägelserna från 1985 är klassiska. Idag skulle vi ha flygande bilar som drivs av bananskal i portabla fusionskraftaggregat. Och flygande skateboards.

Även Uppsala kommun ägnar sig åt att försöka förutsäga framtiden. I den översiktsplan som varit just varit ute på samråd planerar man hur Uppsala ska utvecklas fram till 2050.

Planen börjar med kommunens viljeinriktning uttryckt som 12 mål i fyra grupper. Det här är snömosmål vars motsatser inte är rimliga. I korthet ska Uppsala vara framåt, miljövänligt, och jämlikt. Därefter hoppar man raskt till sju ”Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad”. Det är möjligt att principerna kan härledas ur målen, men jag kan inte hitta hur det i så fall har gått till.

Planen upplyser om att Uppsalaprinciperna alltid ska användas tillsammans ”eftersom de kompletterar varandra”. Låt oss välja två principer och prova:

• BLANDA: Förändringar ska öka variationen och mångfalden av karaktärer och funktioner i den byggda miljön.
• UTNYTTJA OCH UTVECKLA DET PLATSSPECIFIKA: Förändringar ska utnyttja och utveckla platsspecifika värden och karaktärer.

Ok. Så om vi nu har ett lugn villaområde omgivet av grönska så ska vi utnyttja den platsspecifika karaktären samtidigt som vi ökar variationen och mångfalden av karaktärer. Solklar vägledning!

Efter Uppsalaprinciperna är det dags för att utvärdera sju scenarier och reducera dem till två strukturbilder. ”Strukturbilderna ska inte ses som alternativ att välja mellan, utan som utgångspunkt för diskussion.”

De sju scenarierna är:

1. Utspridning. Folk vill bo i småhus. Det finns gott om plats på den stadsnära landsbygden. Scenariot bedöms vara dåligt eftersom det leder till hög bilanvändning och är svårstyrt för politiker och planerare. Däremot är det genomförbart ur ett marknadsperspektiv.
2. Stationsorter. Man expanderar orterna längs järnvägarna och kommunala medel för infrastruktur satsas där. Scenariot bedöms inte kunna fungera eftersom folk ändå kommer att vilja bo i staden snarare än i stationsorterna, samt eftersom Uppsalas möjlighet att utvecklas till en nordlig nod i huvudstadsregionen minskar.
3. Stad + stråk. Småhusbebyggelse utvecklas i större och mindre grupper nära busshållplatser längs de större statliga vägarna. Det här bedöms vara svårt att ”utveckla på ett bra sätt”, bland annat eftersom kommunen saknar rådighet över markinnehav i stråken.
4. Attraktiva landskap. Fokus läggs på stadens södra delar och mälarstranden, som är mycket attraktiv på grund av det sjönära läget. Dock blir utbyggnaden av konkurrenskraftig kollektivtrafik alltför investeringstung.
5. Fåkärnig stad + motorvägslägen. Man sparar pengar genom att inte bygga ut järnvägen och istället satsa på E4:an och ett motorvägsbussystem. Bussarna bedöms dock inte kunna konkurera med bilen och den sämre integrationen med stockholmsregionen göra att ambitionerna om befolkningsökning måste överges.
6. Flerkärnig stad – fåkärnig kommun. Stora investeringar i transportinfrastruktur, ett nytt stationsläge i Bergsbrunna och befolkningsökning i stationsorter längs Ostkustbanan. Scenario utvärderades positivt eftersom det ligger i linje med nuvarande planeringsarbeten.
7. Enkärnig stad – fåkärnig kommun. Koncentrerad tillväxt inom fyra kilometer från resecentrum (dvs Uppsala station). Gottsunda utvecklas som en självständig kärna utanför Uppsala stad. Utvärderades positivt på grund av relativt små investeringsbehov samt en hög täthet som ger intressanta och attraktiva miljöer.

Scenario 6 & 7 gick vidare till andra omgången och djupare analys. Trafikanalysen visar på total trafikinfarkt för båda strukturbilderna. Processledaren för översiktplanen visade då hur man uppfunnit en egen modell för bilpoolsberäkningar, och fått ner trafiken till rimlig nivå förutsatt att var fjärde nyinflyttade avstår från egen bil. (Om ni hör massa prat om bilpooler i nya Ulleråker så vet ni alltså vad det kommer från.)

Om man inte vill uppfinna sin egen beräkningsmodell kan man istället kolla vad t.ex. OECD skriver om självkörande bilar, TaxiBots, och AutoVots. Med 90% färre bilar och 80% färre parkeringsplatser riskerar framtiden att se helt annorlunda ut. (Om man nu inte är miljöpartist och mest vill backa in i framtiden.)

Jag tycker att Uppsala förtjänar en betydligt mer visionär planprocess.

Eller som Doc Brown hade sagt: ”Roads? Where we're going, we don't need roads.”

Stämplar

Jag reser mer än någonsin, men mitt nuvarande pass är nästan helt tomt på stämplar. Där finns Malaysia, Singapore, och den snygga, röda, trekantiga stämpeln från Pulau Tioman. Allt på en sida.

Eftersom det inte var en jobbresa är det lätt att längta tillbaka till värmen, höghusen, regnen, och vågorna, men senaste nytt från Singapore verkar vara rök från skogsbränderna i Indonesien.

De senaste månaderna har jag besökt Norge, Danmark, Finland, Spanien, Tyskland, och England. Ingen ville stämpla. Storbritannien ville se mitt pass.

Enda problemet med att visa passet är att man först måste stå i kö i 10 minuter i en ångestvänthall. Alla länder i världen verkar ha gått samman i övertygelsen att nylandade resenärer ska får sin första bild av landet i ett stort rum utan fönster med lågt i tak och kala väggar.

Eftersom ingen någonsin vill se mitt pass har jag blivit slarvig med att ens ha med det när jag reser i Europa. (En del av de där morgonflygen går väldigt tidigt, ok?)

I Frankfurt i somras fick vädret oss eventuellt att landa vid fel terminal. Många av de andra planen verkade komma från Asien. En man i tysk uniform fick gärna titta i min väska, men på frågan om pass var jag tvungen att svara att jag är en europeisk medborgare som reser inom Schengen. Han såg förvånad ut, men nickade sedan åt mig att gå förbi kontrollen.

Nu måste jag nog bli noggrannare med passet. Kanske borde jag ordna ett nationellt ID-kort. Kanske blir vi säkrare. Jag antar att det är värt omaket.

Rivningar, gamla hus och vegansk ost

Rivningarna på Ulleråkersområdet har börjat. I den första etappen handlar det om fyra tomma, dåligt underhållna byggnader från 1960 och 1970-talen. Deras kulturhistoriska eller arkitektoniska värde anses inte överstiga ”värdet av att utveckla marken för ny bebyggelse”.

I en mycket välskriven text från en professor och landskapsarkitekt på lantbruksuniversitetet ser jag att alla inte är lika försiktiga som jag när det kommer till att använda Jane Jacobs teorier på en liten stad som Uppsala.

Jag hänger på professor Andersson och citerar ur (min för tillfället utlånade The Death and Life of Great American Cities):

"Cities need old buildings so badly it is probably impossible for vigorous streets and districts to grow without them. By old buildings I mean not museum-piece old buildings, not old buildings in an excellent and expensive state of rehabilitation–although these make fine ingredients–but also a good lot of plain, ordinary, low-value old buildings, including some rundown old buildings."

Under fredagshandligen på Gottsunda Centrum mötte jag igår Ultuna Mejeris VD och fick prova två av hennes veganska, cashewnött- och kokosoljebaserade ostar. ”Ultuna Pepparrot” var godast – jag skulle kunna tänka mig den med lite timjan och renstek på en snabbgrillad bit surdegsbaguette, men eventuellt skulle introducerandet av döda djur i dieten förstöra själva grundtanken.

Finansiering och regler hade inte varit mejeriets största problem, men att hitta lokaler hade varit svårt. Nu har man flyttat produktionen från Ultuna ut till Örsundsbro.

Kanske är det ofrånkomligt att en start-up växer ur universitetsområdet, men jag undrar om det inte tvingades ske väl tidigt i det här fallet. Ultuna Mejeri klarar sig säkert utmärkt, men de kommer inte längre finnas på plats bland studenter, entreprenörer, och forskare.

Uppsalas politiker och stadsplanerare måste fråga sig vilken stad vi nu skapar. Riskerar vi att skapa nya miljonprogram med snyggare fasader? Leder täthetshetsen till gårdagens Le Corbusier-inspirerade höghus och människoförvaring i väntan på den effektiva kollektivtrafiken som ska ta dem till och från de stora fabrikerna?

Vi moderater måste kanske särskilt lyssna till professor Anderssons femte tanke: byggbolagen är våra partners, men de har inte samma mål som vi.

Jag vill, som jag skrivit tidigare, se ett framtida Uppsala som är dynamiskt, univesitetsnära, och start-up-vänligt. Då krävs gamla hus. Eller som Jane Jacobs själv formulerade det:

"New ideas often need old buildings."

Idébrist och fantasiarenor

Förra fredagen skrev mina partivänner på debattplats i lokaltidningen om hur de rödgröna saknar egen politik för idrott, varför de nu efter ett års velande väljer att ändå genomföra de alliansförslag som redan låg på bordet.

Den här fredagen svarar de rödgröna, på samma plats, att den arena som de tänker bygga är 500 miljoner billigare än den arena som alliansen inte byggde under förra mandatperioden.

Vidare hoppas de nu att Sirius går upp i Allsvenskan och fyller Studenternas ”idag och imorgon”. Samråd med föreningar och utövare har skett, och tydligen ska den nya arenan även vara öppen för spontanidrott alla dagar i veckan.

Om Sirius damlag, vars tränare just fick sparken på grund av ”samarbetssvårigheter”, då kan smyga sig in och spontanträna lite klargörs inte. Däremot ska man säkra hotade arters överlevnad i Europa, installera solpaneler, och köra skyttelbussar.

Jag är inte så intresserad av att jämföra det rödgröna bygget med en obyggd fantasiarena. Däremot är jag fortfarande nyfiken på varför den verkliga arenan planeras bli nästan fyra gånger så dyr som Gavlevallen. 320 miljoner är fortfarande väldigt mycket pengar.

Siriussare sökes

Jag har bott i och kring Uppsala större delen av mitt liv. När jag gick på låg- och mellanstadiet var det här med att ”heja på ett lag” viktigt och jag minns att IFK Göteborg var populärt. Jag tittade på tipsextra och hade en Liverpoolvimpel på väggen.

Man stöter ju på folk som kallar sig AIKare eller Djurgårdare ibland, men jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon ”Siriussare”. (Uttal lämnas till läsaren.) Kanske beror det på att Sirius under 80-talet pendlade mellan spel i division 3 och division 4.

Det är lätt att dra slutsatsen att lag som spelar bättre inte bara vinner matcher, utan även får fler supporterar och drar större publik. Verkligheten verkar dock inte vara så enkel.

Sirius fotbollsherrlags toppnotering är ett SM-silver 1924. Senaste besöket i Allsvenskan var säsongerna 1973 och 74, men i år gör man sitt bästa år på länge och har chansen att via kvalspel efter 42 år återkomma till den högsta divisionen.

Trots de idrottsliga framgångarna har publiksnittet bara ökat med sju personer jämfört med förra säsongen. (Från 1779 till 1786.) Man kan naturligtvis mena att det ändå är ganska många människor, vilket jag håller med om, men problem uppstår ändå eftersom lagets budget tydligen baserats på ett publiksnitt på 2000.

Kanske gör avsaknaden av brukstradition att få är intresserade av att heja fram ”sitt” lag? Kanske gör närheten till Stockholm att de som vill se på fotboll lätt kan göra det där? Kanske är den genomsnittlige innevånaren i universitetsstaden, likt DNs bibliotekarie Jenny Lindh, inte så intresserad av ”att stå med banderoll på Söderstadion fylleskrålandes dagisramsor i tron att han är en betydelsefull krigare”.

Det är som tur är fortfarande för tidigt att ge upp. Publikrekordet från 1968 är på 12546. Om det blir fullt på kvalmatchen (man har hyrt in extraläktare och har plats för 7000 personer) hamnar årets publiksnitt över 2100 personer per match.

Novemberregn

Löven faller orangebruna från träden. November är på ingång, och därmed även Uppsala kommuns Idrotts- och fritidsnämnds novembermöte. Jag funderar på att läsa om Lars Gustafssons Konsten att överleva november, men nöjer mig (tills vidare) med att sätta på Guns n Roses.

Det är ganska grått i kallelsen också:

• En dansstudio i Gottsunda skrev för ett år sedan nytt kontrakt med kommunen. Istället för att få ett anslag på 576 tkr/år från en del av kommunen och därefter betala 576 tkr/år i hyra till en annan del av kommunen, får man nu "gratis" tillgång till lokalerna mot en avräkning om 576 tkr mot sitt verksamhetsbidrag. Eftersom man nu inte längre har en hyreskostnad utan ett nyttjandeavtal kan man nu inte längre få driftsbidrag för 30% av sina hyreskostnader från en tredje del av kommunen (vår nämnd).
  
  Det här är att gå från dumt till dummare. Att kommunen skickar en halv miljon i en liten cirkel för att i ett steg lägga på 30% för att täcka en kostnad man redan täckt låter som ett ogenomskinligt, konstigt, och dumt sätt att ge bidrag till dans. Ännu dummare är att plötsligt och slumpmässigt ändra stödet till en fungerande verksamhet.
  
  Man kan naturligtvis, likt i förra månadens nämnd, argumentera att regler är regler och föreningar måste ha koll och göra rätt om de vill ha pengar av kommunen.
  
  Jag menar att den (extremt) höga nivån på skatter flyttat så mycket makt till de offentliga att kommunen inte kan avsäga sig ansvar för resultatet. Det bäste vore antagligen att bordlägga frågan och uppdra till tjänstemännen att återkomma med ett förslag på hur den här typen av problem ska undvikas och hanteras. Jag är glad att föreningar och organisationer för fram problemen till nämnden så att de blir synliga. (I övrigt håller jag med Ronald.)

Därpå följer fem ärenden om granskning och samråd av detalj- och översiktplaner. Tydligen är det här något som tjänstemännen arbetat på sedan 2010. Materialet är så omfattande (och fullt av snömos) att jag skulle behöva samla minst fem av mina smartaste vänner (ni vet vilka ni är – kontrakten ligger i receptionen) i ett stort, öppet, vitmålat vindskontor med ekgolv i ett par månader för att få ordning på ett vettigt svar. Jag kommer att skriva mer om det här senare, men två saker sticker ut direkt:

• Uppsala Event Centers detaljplan granskas. Vem som ska betala och vem som ska äga är inte del av planärendet, men transporter till och från ingår i novembertyckandet. Att man vill underlätta för folk att gå cykla och resa kollektivt till arenan är naturligtvis bra, men eftersom den kommer att ligga alldeles ute vid E4an blir jag lite förvånad att vår miljöpartistiske ordförande bestämt sig för att ”behovet av parkering” bör begränsas för de 6500 besökarna för att ”arenan ska fungera i symbios med övriga anläggningar i närområdet”. Närmaste granne blir en stor shoppinglada omgiven av parkeringsöken och som sagt motorvägen.
• I Norra Bäcklösa ska det som ursprungligen kallades en trädgårdsstad nu bli ett höghusområde intill Ultunas genetiska trädgård från 1937. I korthet konstaterar förvaltningen (ur ett idrottsperspektiv) att i ”förslaget till detaljplan för norra Bäcklösa finns ingen planlagd idrottsmark” varför ”anläggningar och platser för fysisk aktivitet måste då säkerställas på mark som planlagts för andra ändamål”. Man saknar även ”beskrivning av konsekvenserna för idrott och fysisk aktivitet”. När jag är på dåligt humör undrar jag vilka konsekvenser, förutom höghus och bilköer, som finns med i framtidsplanen.

Den stora världen hälsar på

Tågresan hem från Stockholm ikväll erbjöd en fläkt av den stora världen. De tre ivrigt mobilpratande ynglingarna bredvid skulle tydligen gått av i Märsta för att söka asyl, men missade sitt stopp. Den trevliga, mörkhåriga kvinnan mitt emot mig (tänk pärlhalsband, inte slöja) bytte sin Uppsalasvenska mot Arabiska och sa till dem att skynda sig – men försent. Hon och jag menade sedan att de kanske lika gärna kunde söka asyl i Uppsala, men det var tydligen Märsta som gällde, så de gick av i Knivsta för att ta nästa tåg tillbaka söderut.

Som kuriosa noterar jag att konduktören lät de blivande Märstakillarna sitta kvar i 1:a klass (med andraklassbiljetter) medan ett par yngre män som (kanske) såg mer latinska ut (och talade Svenska utan brytning) ombads flytta bak till 2:a klass.

Hemma i Sunnersta har hösten kommit. Perioden då fallfrukten lägger en söt äppellukt över området är slut. I år är något annorlunda – mitt emot där en av de stora korgarna med ”ge bort äpplen” har en av villorna byggts om till ett hem för ensamkommande flyktingungdomar. De verkar ha det ganska bra. Spelar boll. Grillar ibland. I somras var det så mycket tjejer där att jag trodde det kanske, lik min gamla studentkorridor, var ett mixat hem. Jag mötte några av dem på en löprunda när de misslyckats med att svänga sina cyklar där vägen svänger. Tyvärr hade vi inget gemensamt språk, men de verkade inte ha slagit sig utan skattade stort när de klättrade ut ur buskagen.

En man som är god man har berättat att skoldagarna ofta fungerar bra, men att kvällarna blir långa. Mest sitter killarna och spelar tv-spel och pratar modersmålet med sina landsmän. Ingen kan väl egentligen ha väntat sig att ett tiotal unga män enkelt skulle smälta in i umgänget här bland barnfamiljerna och pensionärerna. Men, det är ett lugnt område så de kommer antagligen inte att dras in i några dumheter.

Min enda fundering gäller kostnaden. Statstelevisionen berättar att minsta kostnad är 1900kr per dygn och person, men att "1900 kan vara väldigt svårt att komma ner i". På årsbasis blir det knappt 700.000 kronor per år och person som lägstanivå. Ett år på Harvard, inklusive boende, kostar ungefär 590.000 kr. Ett år på Etons internatskola ligger kring 440.000 kr.

Lite längre ned längs gatan, i oktoberregnet utanför Coop, sitter en romsk tjej i samma ålder och tigger.

Borgardumpstring

Igår kväll, på väg att hämta dottern från träningen, var jag snabbt förbi på releasefesten för Andreas Jakobssons nya bok ”Svinnlandet”. Boken är en blandning av högt och lågt, Jakobsson berättar om sitt liv som dumpstrare med nattliga räder mot soprum utanför livsmedelsaffärer och om människorna han träffar, men intervjuar även inspektörer på livsmedelsverket och butiksägare. I boken ger han också gott om fakta för att avfärda myten att det mesta av matspillet skulle ske i hemmen.

Releasefesten hölls på Hugos Kaffe, som i boken beskrivs som ”ett nav för miljörörelsen i Uppsala”. Det serverades dumpstad mat och man fick med sig en goodie bag med containerfynd hem. Jag var den ende i tweed.

Kaféet är också med i bokens berättelser. Finjuicetillverkare erbjuder tydligen affärer full returrätt på osålda varor, och juice med mindre än (ungefär) tre dagar till "bäst före" går inte att sälja. Här kliver Hugos in i logistikkedjan och köper (den begagnade) juicen för en tredjedel av priset, men utan returrätt. Alla tjänar pengar och svinnet minskar. "Borgardumpstring" kallade jag det när jag köpte med ett par flaskor bättre begagnad juice till ett möte med den moderata politikutvecklingsgruppen för stadsplanering.

Det idrottsindustriella komplexet

Hela debattsidan i söndagens lokaltidning upptas av en hyllning till skattefinansierat arenabyggande. Alla ordförande i någon av stadens elitidrottsföreningar skriver tillsammans hur glada de är över att arenabyggandet i Uppsala tagit fart.

Texten innehåller en kort passus om folkhälsa och integration. Dessutom ska Uppsala ”sättas på kartan”. Men, 90% av inlägget handlar om vilken god ekonomisk affär arenabyggen är för Uppsala och Sverige. Allt detta för endast 30 kr per år och skattebetalare.

För ett otränat ekonomöga verkar texten använda väldigt mycket begrepp ur företagsekonomin där jag hade väntat mig nationalekonomi. (Det är klart att en stor satsning ger omsättning, men vilka substitutionseffekter räknar man med?)

Min, kanske betydligt tråkigare, åsikt är:

1. Uppsala är, sedan åtminstone 1500 år, redan på kartan.
2. Att skapa tillväxt är inte idrottens främsta mål. Dessutom verkar (riktig) ekonomisk forskning visa att ekonomiska nyttan av elitidrott och arenabyggen är minst sagt ifrågasättbar.
3. Om 30 kr per skattebetalare är så lite, varför måste alla dessa 15 ordföranden då samla in dem som skatt med hjälp av statens våldsmonopol? Folk gillar ju sport – våga crowdfunda!

Slutligen kan jag inte undgå att notera att de 71 miljoner per år skribenterna uppskattar att arenorna kommer att kosta är sju gånger mer än kommunens samlade driftsbidrag till föreningar som har egna lokaler – ni vet de där bidragen som ideella breddföreningar inte får om de klickar fel på webben.

Det här gick ju inte så bra... (brinnande zeppelinare ungefär)

Mitt upplägg fungerade inte. Efter kort korrespondens inom partiet och med alliansen sköt jag in mig på upprätthållandet av kommunallagens portalparagraf (alla medborgare ska behandlas lika) och att vi tidigare gjort ett undantag för Lurbo Ridklubb.

Efter en snygg, om än lite högtravande inledning, kraschade jag ungefär lika graciöst som en brinnande zeppelinare. (Riktigt illa, men ändå inte helt utan stil.) Ridklubben misslyckades med ansökningskompletteringar, Atletklubben och Sunnersta AIF ansökte aldrig.

Mina argument, kring att tillhandahållandet av (t.ex.) fotbollplaner är och bör vara ett gemensamt åtagande som kommunen efter decennier inte bör säga upp bara för att någon i en ideell förening missat att klicka rätt knapp på webben (samt kanske några korta men vänliga ord om kommunalt regelrytteri), föll platt till marken utan att besvaras.

Under allianstimeouten (klart vi har timeouts – det här är ju Idrotts- och Fritidsnämnden) hade jag svårt att förklara varför vi skulle dela ut ett bidrag som ingen sökt. Inte helt utan förundran fann jag att man lyckades använda argument som ”vi kan inte bara dela ut skattebetalarnas pengar hur som helst” MOT mig.

Åter i nämnden, efter en kort diskussion där politiker diskuterade teknikaliteter som till hur många mejladresser på klubb som en påminnelse om sista ansökningsdag ska gå ut till, beslutades det att avslå ansökan om omprövning av driftsbidrag med tillägget ”...eftersom ingen ansökan inkommit”.

Att kommunen beskattar medborgarna hårt och sedan (efter avdrag för administration), med referens till sina egna regler, inte tillhandahåller de resurser som medborgarna förväntar sig, är naturligtvis inte acceptabelt.

Det är lätt att dras med i tankegången att om vi bara justerade reglerna lite till, om vi bara informerade klubbarna lite till, om vi bara anställde en byråkrat till, så har vi strax den perfekta, goda staten på plats och allt blir bra.

Precis då är det dags att klappa sig själv hårt på båda kinderna, ta det röda pillret, och yrvaket sätta sig upp i sängen.

Vi bör istället eftersträva sänkta skatter, avdragsrätt för donationer till kultur och idrott, och bidrag bara till dem som faktiskt behöver det. Vi bör ge makten tillbaka till människorna. Som Ronald Reagan sa i sitt första presidentinstallationstal 1981:

"...government is not the solution to our problem; government is the problem."

Motion 262 om stärkt ”Fair Use” i Sverige

Moderaterna i Östergötland har inte skrivit en motion om ”Fair Use” men väl, i strid med sin egen förbundsstyrelse, beslutat att ”översända motionen som sin egen till partistämma 2015”.

Privatkopieringsersättning betalas för saker som man kan kopiera copyrightskyddade saker till, som t.ex. tomma CD-skivor, hårddiskar, och mp3-spelare. Motion 262 går i korthet ut på att företag som förhindrar privatkopiering med hjälp av kopieringsskydd inte ska få tal del av privatkopieringsersättningen. Det låter egentligen ganska rimligt - om man först får betalt för att folk ska kunna göra kopior kan man inte sedan de betalat göra allt i sin makt för att hindra dem.

Partistyrelse föreslår att motionen ska anses besvarad eftersom EU tittar på saken.

Jag undrar hur relevant privatkopieringsersättning egentligen är nu när alla använder Netflix och Spotify. 80 kr per hårddisk?

Den anglosaxiska världen har funderat över ”fair use” i över tre århundraden. Copyright begränsas där till att inte gälla kritik, kommentarer, nyheter, undervisning, forskning, osv. Om ”fair use” gäller beror på syften med kopieringen, det kopierade verkets natur, hur mycket som kopieras, samt påverkan på det kopierade verkets värde.

Om man vill stärka ”fair use” i Sverige så tycker jag att man inte ska snöa in på kassettavgiften. Mer intressant tycker jag att det skulle vara att stärka citat- och återgivningsrätt för kritik av bilder i digital form. (Men det kanske redan är gjort?)

Motion 140 till partistämman

Den 15:e Oktober kommer det att vara Moderat partistämma. Till den har partimaskineriet producerat en skön skrift på 391 sidor kallad ”propositioner och yttranden”, som tyvärr är ganska tungläst. Roligare är då att dyka in bland de 284 motioner samlats i skriften ”motioner”.

Motionerna presenteras tillsammans med ett utlåtande från förbundsstämma. Ibland håller förbundsstämman med motionären, ibland föreslår den partistämman av avslå motionen. Eventuellt kan motionären dra tillbaka sin motion om han eller hon inte får stöd av sin förbundsstämma – jag hittar vare sig klimatbluffsmotionen eller barnomsorgspengsmotionen från vårt möte i Bålsta i april i motionslistan. Slutligen kan man gå tillbaka till ”propositioner och yttranden” och se vad partistyrelsen föreslår att partistämman ska besluta.

Det svenska kärnvapenprogrammet verkar ha haft sin höjdpunkt mellan 1954 och 1965. Enligt ”den svenska linjen” skulle man behärska hela processen från Uranbrytning till bomb. Attackflygplanet A32 Lansen från Saab var tänkt som vapenbärare och det främsta målet ska ha varit sovjetiska utskeppningshamnar på andra sidan Östersjön. Man tänkte även att själva kärnvapeninnehavet skulle avskräcka från anfall mot Sverige, eller åtminstone tvinga en anfallare att anpassa sin taktik och avsätta mer resurser.

I motion 140 föreslås att det svenska kärnvapenprogrammet ska återupptas. Ingen håller med.

Statuera exempel med ideella föreningar?

I juni valde idrotts- och fritidsnämnden att ompröva ett beslut att inte dela ut budgeterade driftsbidrag till Lurbo ridklubb. Ansökan hade inte skötts enligt reglerna, men nämnden valde att göra ett undantag. ”Reglerna är till för människorna (inte tvärt om)” resonerades det då och jag skrev att ”Jag tror vi gjorde rätt. Andra föreningar är också välkomna att be oss överpröva borttappade bidrag.”

Det är därför inte utan förvåning som jag noterar att min nämnd i nästa vecka vill säga nej till två andra föreningar i samma sits. Efter att förra veckan detaljstyrt elitlagens träningstider är det nu tydligen dags för den rödgröna majoriteten att statuera exempel med ideella föreningar.

Liksom i Lurbofallet handlar det om driftstöd, vilket som jag förstått det innebär att pengarna fanns i nämndens budget och nu ligger stilla på ett av kommunens konton.

De två omprövningarna gäller:

1. Uppsala Atletklubb är en brottarklubb som grundades 1919. Sedan ungefär ett decennium tränar de i egna lokaler i det gamla tegelbruket i Bergsbrunna. De verkar ha en levande barn- och ungdomsverksamhet, men inte vara några vidare bidragsentreprenörer. (T.ex. ser de ut att själva satt in en luftvärmepump utan att söka investeringsbidrag för energibesparingar förra året.)
   
   Förra året orkade hon som skötte om all administration inte längre, utan ”lämnade in en kasse kvitton och gick hem”. En grupp utan tidigare föreningserfarenhet tog över, och med stöd från kommunen och sitt förbund kände man sig på rätt väg. Tyvärr verkar något ha gått fel när man fyllde i kommunens webbformulär för driftsbidrag.


2. Sedan planerna sent 80-tal gjordes i ordning nere vid Graneberg har Sunnersta AIF haft området som bas för sin barn- och ungdomsfotboll. Marken arrenderas från kommunen och sköts av föreningen. En del drift och underhåll sker med ideella krafter och en del tjänster köps av kommunen som även, likt till alla andra föreningar, ger driftsbidrag på upp till 30% av driftskostnaden för föregående år. Det har varit ett bra samarbete som givit en blomstrande förening av den typ som (inte utan konstigheter) håller ihop ett samhälle.
   
   I samband med en föräldraledighet verkar rätt webbformulär inte ha skickats in i rätt tid, så nu, efter 25 års samarbete, blir det i år inget driftsbidrag till planerna.

Naturligtvis har tjänstemännen gjort rätt. De följer reglerna och låter nämnden, som beslutat om reglerna, ta hand om omprövningsansökningar. Det oväntade är att de rödgröna tydligen bestämt sig för att bli petimätrar och regelryttare. Nu finns (plötsligt) ingen förståelse för att saker ibland kan bli fel i föreningar som i första hand bygger på ideellt arbete.

Visst kan man argumentera att det finns regler och de är till för att följas. Har man inte sökt pengar vid sista ansökningsdag får man inget bidrag. Reglerna är tydliga och lika för alla. Sammanhanget spelar ingen roll. Alla måste behandlas lika. Absolut. Kommunallagen och så. Det här vore kanske en rimlig ståndpunkt om vi i nämnden inte gjort ett avsteg från reglerna så sent som i juni.

Den enda egentliga skillnad jag kan se mellan Lurbo ridklubb och de här två föreningarna är att ridklubbens omprövningsansökan var betydligt artigare. ”Vi ber ödmjukast om en ny chans...” skrev ridklubben medan föreningarna bakom de nya ansökningarna i det närmaste insisterar på att de sökt i rätt tid och något måste vara fel i kommunens datasystem.

Det här är inte rätt tillfälle att statuera exempel. Om majoriteten inte ändrar sig hoppas jag åtminstone på att få med allianspartierna på en reservation.

Turf wars revisited

Sirius, det lokala fotbollslaget i Uppsala, verkar inte behöva andra sporter eller andra klubbar för att dra igång en liten minifejd. Eftersom det just nu går ganska bra för Sirius herrlag bestämde man sig i förra veckan för att Sirius damlag inte får slita på herrlagets träningsplan. Tydligen fick de inte heller störa något av pojk(?)ungdomslagen utan skickades i egna bilar tre mil ut på landet för att träna. För att verkligen inte störa blev de också tillsagda att inte prata med media.

”Det är helt åt helvete rent ut sagt och saknar motstycke” sammanfattade lokaltidningen under rubriken ”övergivna och tystade”.

Sirius ordförande skrev då ett öppet brev och beklagade att hans tidigare uttalande blivit ”felaktigt återberättat”. Planen håller inte för mer än ett lags träning och herrlaget prioriteras enbart baserat på bättre tabellposition. Dessutom brinner ordföranden för fotboll av alla sorter och har både vänner och släktingar som kan intyga det.

Nu noterar kommunen att Sirius inte bara bokar planer för sina egna träningar utan även för att ingen annan ska kunna träna på ”deras” planer. Kommunen klargör att de äger planerna och själva kan avgöra hur mycket träning en plan tål. Därpå avgör kommunen att planen även tål damlagsträning.

Jag kan inte undgå att notera att samsyn kring både vem som bestämmer och vad som bör prioriteras verkar saknas i relationen mellan Sirius och Uppsala kommun. Det behöver inte bli okomplicerat när samma kommun nu ska bygga en halvmiljardersarena till elitfotbollen.

Kanske borde Sirius (ringa sin miljardär samt) starta en crowdfundingkampanj och bygga sin egen arena istället. Då kan de både välja vem som ska spela, när de ska spela, och hur stor ståplatssektionen ska vara.

DDR-romantik

De rödgröna har inte bara tappat greppet om ekonomin i Uppsala. I Carolinabacken vid den snart uppsnyggade paradgatan låter man även uppföra en östtysk, partiförhärligande muralmålning. Vi reserverade oss.

Den siste att skjutas till döds vid Berlinmuren var Chris Gueffroy. Han träffades under sitt försök att fly till väst av två skott från de östtyska gränsvakterna och dog där i gränszonen den 6:e februari 1989. Han var då 20 år gammal. Jag var 17.

Världsklassdestinationsbidrag!

Förra veckans kanske mest oväntade idrottsnyhet i lokaltidningen var att Sirius fotboll, som hoppas på att spela i allsvenskan nästa säsong, skrivit till kommunen och bett om 5000-6000 kronor för att kunna hyra Studenternas IP för träning inför en U21-landskamp.

Anledningen till att skattebetalarna, och inte Sirius som får biljettintäkterna från landskampen, ska betala för träningstiden är tydligen att U21-landskapen kommer att öka Uppsalas marknadsvärde, öka intresset för idrott, samt att andra kommunen tidigare betalat andra lag för liknande saker.

För att ordna matchen har man i och för sig redan fått 60.000 kr i bidrag från Världsklass Uppsala. Världsklass Uppsala verkar vara en del av Destination Uppsala inriktad på att ge stöd (dvs. pengar) till att höja nivån på ”publika upplevelser” som förläggs till Uppsala. Bland 2015 års stöttade ”publika upplevelser” finns såväl SM-finalen i amerikansk fotboll som en forskarkonferens om framtida förnybar energi och en fotofestival.

Hur mycket av Världsklass Uppsalas pengar som kommer från kommunalskatten har jag inte kunnat hitta, men om det liknar hela Destination Uppsala så verkar det vara ungefär 2/3. Kanske 40.000 kr i det här fallet alltså.

Tidningen berättar att ett ärende är skrivet till idrotts- och fritidsnämnden och att svar väntas den 29:e september. På kallelsens föredragningslista finns dock ingen sådan punkt, så det hela har kanske löst sig på något annat sätt.

Det är inte utan att jag blir lite fundersam och oroad över hur en klubb som snart kanske kommer spela i allsvenskan (där den genomsnittliga spelarlönen ligger strax över 80.000 kr i månaden) och betala hyra för en nybyggd hemmaarena i halvmiljardersklassen ska klara sig, om en extra utgift på 5.000 kronor redan idag är ett problem som hamnar i tidningen.

Regler, undantag, och likabehandlig

Kallelsen till nämndens oktobermöte är inte ute ännu, så jag vet inte mer än vad som står i lokaltidningen. (Det är inte alltid nämnden informeras efter pressträffen, men det händer som bekant då och då.)

Det verkar i alla fall som om fotbollsklubben här hemma i Sunnersta, där min dotter spelar och jag brukar försöka hjälpa till, riskerar att inte få alla bidrag som de räknat med. Föreningen menar att ”det måste ha blivit något fel i kommunens ansökningsprogram på nätet”.

Jag vet ingen om hur pålitligt kommunens bidragsansökningsprogram är. Däremot funderade jag lite kring konsekvenserna redan när vi i juni gjorde ett undantag för en ridklubb som misslyckats med ansökningar, och uppmanade nog nästan andra föreningar att be oss ompröva borttappade bidrag.

Läget är enkelt: Vi har regler. Som vi gjort undantag från. Kommunallagen kräver att alla behandlas lika. Har vi fortfarande regler?

Arenaalternativsfunderingar

Om man drar bort kostnaden för bandyn och den amerikanska fotbollen från arenasatsningen hamnar priset på ungefär 460 miljoner. I Gävle invigde man i våras en ny fotbollsarena som kostat 140 miljoner.

Man dock måste komma ihåg att Gavlevallen ”bara” rymmer ungefär 6.500 åskådare medan den nya uppsalaarenan kommer att kunna ta upp till 10.000 personer med maximal ståplatsutbyggnad.

Sirius publiksnitt under förra säsongen låg på 1779 personer. Det är svårt att inte börja fundera på om det inte finns något annat användningsområde för 320 miljoner.

En halv miljard

Innan Idrotts- och Fritidsnämnden informerades (på det ”mystiska” mötet) hade miljöpartiet redan haft pressträff om sina byggplaner. Inte ens socialdemokraterna verkade helt informerade utan skrev i kommentarsfält på UNT under dagen fortfarande om bevarat naturgräs (vilket det inte blev). UNT:s webbsänding från pressträffen kraschade i alla fall efter ett par minuter, så det var inte bara repetition när vi i nämnden fick se på powerpoint lite senare. Huvuddragen var de samma som läckt till media tidigare under dagen.

Gränsen för när en anläggning blir till en arena går tydligen vid 3000 åskådare. I Uppsala ska det byggas en ny arena för fotboll inför mellan 7.900 och 10.000 åskådare. De tidigare kostnadsberäkningarna för arenan hade tydligen aldrig publicerats men låg, fick vi veta, nu på drygt 1,2 miljarder. Det nya förslaget kostar (bara) strax över en halv miljard, så lite beroende på hur man ser det har skattebetalarna antingen just sparat en halv miljard, eller just gjort av med samma summa på ny hemmaarena för stadens fotbollslag. Snabb huvudräkning ger i alla fall att det här motsvarar ungefär tusen ismaskiner.

I investeringarna ingår även att den amerikanska fotbollen får flytta till ett iordninggjort Österängens IP och att bandyplanernas kylrör byts ut. Bandyplanerna kommer att gjutas i betong så att andra sporter kan hålla till på samma plats under sommaren. Utom i ett hörn som måste bort när man bygger en ny väg (och bro över Fyrisån ungefär vid minigolfen) så att ambulanserna ska komma fram snabbare. Bandy fortsätter i övrigt tills vidare att spelas utomhus.

Med ståplatser på kortsidorna ska man kunna få in 10.000 åskådare i den nya arenan, vilket tydligen är någon form av UEFA-gräns. Parkeringsplatserna kommer däremot att minska i antal (pga den nya vägen), men som tur är bygger Akademiska sjukhuset ett nytt P-hus alldeles bredvid. (Kom ihåg att inte bli sjuk när det är match.)

Uppsalas fotbollslag Sirius var dock inte helt nöjda med sin halvmiljarderspresent, utan meddelar att de vill ha ”kompensation av kommunen för uteblivna sponsor- och publikintäkter” under byggtiden.

S+Mp berättade att har plats för arenabygget i sin budget. Alliansens skuggbudget är inte påbörjad ännu. I Gävle byggde man en komplett arena för 140 miljoner.

”Mystiskt” möte om Studenternas IP:s framtid

Först muntligt och nu även som epost har jag kallats till ”presentation av nytt förslag för utveckingen (sic) av Studenternas” på tisdag eftermiddag. Eftersom information om nya arenor normalt verkar komma i fyrfärg med bilder på skrattande barn blir jag nyfiken.

UNT förslår idag att nuvarande studenternas ska rivas, marken säljas, och idrotten flytta ut till köpladorna vid motorvägen. För att få in den mängd pengar som tidningen hoppas på fylls området antagligen med den typ av 8-12 våningars höghus som planeras till nya Ulleråker.

Jag har beskrivit en bandyfinal i snöfall på Studenternas som det närmaste Super Bowl Sverige kan erbjuda. Men bandyn vill själva vara en inomhussport och man bygger hellre ut den nuvarande träningshallen i Gränby till matchstandard än att spela ute på ett upprustat studenternas. Det är bandylagen själva som är experterna – så här vill de ha det och om de får 200 miljoner så kör de igång direkt.

Tydligen finns även planer på att ersätta bandyplanerna med en skola. Kanske skulle man kunna hoppas på en vacker byggnad inspirerad av Leches Vaksalaskola eller Lindegrens nationalromantiska lärarseminarium? Tyvärr tenderar ju en skola att stå stängd, låst, och mörk på kvällar och helger.

Jag tycker att man måste höja blicken och inte bara fråga sig var bollarna ska studsa nästa säsong utan vilken stad vi vill ha 2020 och 2050. Om den professionella idrotten inte vill vara kvar i parklandskapet ner vid Fyrisån kan vi ändå utveckla det för deltagandeidrott för barn, ungdomar, och amatörer. Bort med stängsel och jätteläktare. Knyt ihop stadsparken med evenemangsområdet vid kap. I framtiden kommer staden att stå tät och hög runtomkring – ett levande, tillgängligt grönområde kan hjälpa till att göra framtidens Uppsala till en utmärkt plats att leva på.

Marknadsföra Uppsala?

Jag skrev redan mars om den reklamfilm som gjorts för Uppsala. Destination Uppsala hade sett en reklamfilm för Amsterdam och bad samma byrå att göra en likadan om Uppsala.

Jag minns från första visningen av den att jag tyckte de inledande 38 sekunderna var ok, medan jag famlade efter skämskudden för att stå ut med de återstående 5 minuterna. När jag nu ser om den tycker jag den är mer jämn. Det blir också tydligt hur bolaget Destination Uppsala vill visa upp alla sina intressenters verksamheter och ger oss lite musik, butik, hotell, mat, bandy, arenor, etc.

Det är naturligtvis lätt att göra sig lustig över att Uppsala inte försöker vara unikt utan bara tar efter, men att inspireras av andra är nog ofrånkomligt. Om jag fick bestämma skulle Uppsala istället anlita BETC och ta efter en skjortreklam:

"Well, I have seen a lot of people over the last 1000 years..."

Salamanderdepp

Jag läser i Upsala Nya Tidning att närboende oroas av planerna på en ny bergtäkt vid Vänge en dryg mil väster om staden. Täkten blir förhållandevis stor och med planer för en lastbil var tredje minut oroar sig närboende för trafik och buller. Man är kort sagt inte helt övertygande om idéns förträfflighet.

För att påverka beslutet väljer man dock inte att organisera sig, prata med lokala politiker, uppvakta bolaget för att föreslå hur det kan ge tillbaka till bygden (arena någon?), eller ens föreslå en folkomröstning. Nej, man sätter hoppet till att hitta ett rödlistat djur.

Den djuraffär som säljer större vattensalamandrar under disk borde kunna göra bra affärer. Tanken på salamanderjakt som enda sättet att påverka i planärenden känns väldigt fel.

Tjejsport och toppning

Förra helgen var det fotbollsturnering för barn på 5- och 7-mannaplaner nere på Granebergs IP. Tidigare år på SAIF-cupen har jag vaktat parkeringsplatser i regn. I år var det sol och jag hjälpte sekretariatet att få igång skrivaren samt sjukstugan med inköp av plåster.

Försäljningen av hamburgare, läsk, och fika fungerade som jag förutsett bättre än när eliten spelar nere på Studenternas. Men för att ingen skulle missförstå vad det var som pågick hade man satt upp en sammanfattning av läget på en skylt. Alla föräldrar och tränare var, såvitt jag kunde se, vänliga mot domarna.

Ett av motståndarlagen kom inte, så Sunnerstas flickor-03 delade upp sig i tre lag istället för de vanliga två. Det var många spelare på plats, så det var inget större problem. Laget börjar få ordning på uppspel längs kanterna, inlägg, och direktskott.

Det blev många jämna matcher. Lagen delas inte upp efter förmåga. Jag pratade en del med andra föräldrar på plats – toppningar eller uppdelningar i A- och B-lag verkar inte vara populärt i dagens barnfotboll (eller i ”killsporter” som någon sa). Toppningar i frågesport verkar inte heller helt uppskattat – även om det leder till SM-guld.

Kanske ligger det något i det. ”Tjejsporter” som konståkning och gymnastik verkar ha tidig uppdelning, och även lagsporter som cheerleading har likt barnfotbollens akademilag uttagningar för de som vill vara med.

Frågan är inte okomplicerad och det finns många åsikter. De finns de som menar att ledare som toppar barnens lag i första hand verkar vilja ”revanschera sig för sina egna idrottsliga tillkortakommanden” och andra som (via relativt förvirrade resonemang om höger, vänster, och konservatism) argumenterar för att speltid ska delas ut efter prestation. Ett potentiellt stort problem är också att akademierna inte verkar vara lika bra på att identifiera framtidens A-lagsspelare som på att vinna barn- och ungdomsturneringar.

Personligen gillar jag de lokala lagen. Barnen spelar med sina klasskamrater och vi lär känna andra barn och föräldrar från området. Sunnersta spelar mot andra lag från Danmark, Knivsta, Björklinge, och ibland ända borta i Herräng. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Nästan alltid har de roligt.

På sikt kommer spelarna att vilja träna olika mycket fotboll och antagligen vilja spela med andra med samma ambitionsnivå. Även de kommuner som drar in bidrag för toppande lag gör det bara upp till 12 års ålder. (Om man, likt Piteå kommun tydligen gjort, drar in bidragen vekar resultatet bli relativt kaotiskt.)

De som vill och kan bli väldigt bra på en idrott ska naturligtvis vara fria att bli det, men det behöver ju inte innebära att övriga skickas hem för att äta chips framför tipsextra. När jag funderat så här långt snubblar jag över Riksidrottsförbundets toppningsstudie från 2005. I den kan man bland annat läsa att:

• Idrotten har ett brett syfte, både att främja goda idrottsliga prestationer och att främja hälsan.
• Barnidrotten ska vara lekfull, ske på barnens villkor, och bidra till ett livslångt intresse för idrott, men att det inom olika idrotter florerar olika värderingar och traditioner som kan påverka barnverksamheten, vilket kan fostra barn till att acceptera rangordning och utslagning.
• Att selektion inom barnidrotten beror på viljan att vinna och att många vuxna tror att de kan identifiera vilka barn som är talanger, vilket leder till att att barn som inte upplever sig vara tillräckligt duktiga eller kompetenta blir mindre motiverade och känner mindre glädje i idrotten vilket i sin tur kan göra att de helt väljer bort att idrotta och vara fysiskt aktiva.
• Att kvinnliga ledare toppar sina lag i samma utsträckning som manliga ledare.

Riksidrottsförbundet har även sammanfattat sina tankar och riktlinjer i manifestet ”idrotten vill”. Här delar man tydligt upp idrott för barn, ungdomar, och vuxna samt i bredd och elit (som inte finns för barn).

Jag tycker att riksidrottsförbundets linje verkar sund och genomtänkt. Man verkar inte heller försöka dölja att det på vissa platser inom idrottsrörelsen kan finnas problem. Ytterligare politisk styrning av idrotten, t.ex. i form av indragna bidrag eller minskad tillgång till kommunala anläggningar, känns som en sista åtgärd endast om dialog med och via förbund och föreningar misslyckats.

Orientering om Uppsala Event Center

Projektledaren för det som tidigare kallades Uppsala Arena men nu går under namnet Uppsala Event Center berättade i tisdags för alliansgruppen om sitt projekt.

Det hela hade tydligen börjat som en idé på ett styrelsemöte 2009 på den nyligen genom rekonstruktion från konkurs räddade ishockeyklubben Almtuna. Nu har det nått molnfri höjd och är en del av Strategi 2020.

Grundidén är att man vill bygga en evenemangsarena med flera stora ytor där den största tar upp till 6500 personer. Här handlar det events och elitidrott, inte om deltagande och bredd som i IFU Arena. Projektet beskrivs som att man vill skapa ”Uppsalas största restaurang”.

Resonemanget bakom är att elitidrotten i Uppsala är eftersatt, att nuläget är ”pinsamt”, men att ett par rejäla arenabyggen nog ska kunna ställa det hela till rätta.

Tyvärr går det inte att räkna hem satsningen kommersiellt, utan ett ovillkorat bidrag på 150 miljoner från kommunen samt 15 indexuppräknade miljoner per år kommer att behövas.

Skattebetalarnas kostnader för eventcentret motsvarar ungefär 10% av Idrotts- och fritidsbudgeten per år de närmaste kvartsseklet. Jag var ofin (ovisionär?) nog att fråga vad de kunde vänta sig att få för pengarna.

Efter en lång utläggning om hur mycket kommunen kommer att tjäna på alla som kommer till events och sover över och äter på restaurang, fick jag reda på att kommunen kommer att ha tillgång till 20% av alla tider i eventcentret – de 15 indexmiljonerna är tänkta som hyra. (Jag fick även höra att Stockholmare tycker det är mysigt att åka ut till småstäder på events och då gärna sover över, tar med vänner, och går på restaurang.)

Projektet har haft salamanderproblem och överklagandeproblem. Ett kvarstående problem är transporter – arenan kommer att ligga ute vid E4:an, men tyvärr har parkering ännu inte ingått i något planeringsarbete. Dessutom ligger platsen en bra bit från stadskärna och järnvägsstation – det kommer att behövas transferbussar.

Jag kan inte undgå att känna att det hela känns lite optimistiskt och undrar om kommunen inte skulle kunna ställa hårdare krav i förhandlingarna. 10% av budgeten känns mycket.

Ordning – inte kommunens problem?

På den Uppsaliensiska lokaltidningens debattsida skriver idag Haparandas kommuns kulturchef om nattstök kring den nybyggda skateparken i Haparanda. ”Barnen” river tydligen ned de skyltar som förbjuder åkning efter 22:00 och kör istället moped och fyrhjuling i parken på nätterna. Efter att min förvåning över medievalet dämpats något (hur många i Haparanda läser egentligen Upsala Nya Tidning?) är det dags att förvånas över innehållet.

Kulturchefen menar att det här inte är kommunens problem, utan att närboende vuxna måste mobilisera, gå ut, och säga ifrån.

Ja. Vad skulle rimligen kunna gå fel om en grupp vuxna män, lämpligt förberedda, tog sig an att (permanent?) avvisa en grupp 15- till 20-åriga pojkar från närområdet. (Som kommunen dock tydligt klargjort inte är de boendes bakgård.) Som lekman blir jag också nyfiken på vilket lagrum man skulle basera ”mobiliseringen” på?

Att mer och mer upprätthållande av ordning måste köpas av vaktbolag är inte oproblematiskt, men uppmaningar från kommuner (som själva avsvär sig allt ansvar) till medborgarna att mobilisera sig behöver inte heller vara vägen framåt.

Jag menar att upprätthållandet av lag och ordning är en av statens huvuduppgifter, och att en trygg boendemiljö bör vara ett av stadsplaneringens högsta mål. Den som gör en förändring måste också vara beredd att ta ansvar för resultatet.

(Longboarden på bilden har inget med Haparanda att göra.)

Oväntad uppgift: Elitidrottsstipendium

Enligt ett nyss ankommet mejl delar Uppsala kommun tydligen ut ett elitidrottsstipendium. Vinnaren utses tydligen av Idrotts- och fritidnämnden på septembersammanträdet. En lista på 21 idrottare med namn, ålder, idrott, mål, meriter, motivering, samt vad eventuella prispengar kommer att gå till bifogades. Som ett extra tips meddelas slutligen att två vinnare, en kvinna och en man, utsågs förra året, samt att jag inte bör lämna ut information om kandidaterna till någon utomstående.

En mängd frågor uppstår: Var kommer pengarna ifrån? (Nja, det kan jag gissa.) Vilka kriterier delas priset ut efter? Hur stort är priset? Som tur är kan Google hjälpa mig.

Enligt en pressrelease från i maj ska stipendiet ”stötta aktiva idrottsutövare i Sverigeeliten som satsar målmedvetet för att nå internationell framgång”. Vidare ska de vara uppsalabor och ”en god förebild för barn och unga”. Stipendiesumman är 40 000 kronor. Vårt miljöpartistiska kommunalråd tycker att det är kul och hoppas att det ska inspirera andra att idrotta. Länken till mer information kräver användarnamn och lösenord (som jag inte har).

Beslut om vinnare ska alltså tas i nämnden. Kommer det att gå till votering? Bör en moderat rösta för golf och tennis? Gillar miljöpartister orientering? Kommer de röda endast att rösta för lagsportare?

Rimligast vore kanske att titta på vad de olika kandidaterna tänker göra med pengarna.

Uppsala 86ers till semi ("verksamhetsbesök")

Man kanske kan säga att jag gick på studiebesök i verkligheten. Verksamhetsbesök tror jag det brukar kallas när politiker gör det. I strålande solsken gick jag och tittade på en hemmamatch med Uppsala 86ers på studenternas. Det var minst 15 år sedan förra besöket. Kanske 20 år.

Uppsala vann stort. Strax innan halvtid nådde man 35 poängs försprång och ”mercy rules” gjorde att klockan aldrig stannades. 44-6 i halvtid blev till slut 56-6. Uppsala spelade bra, men framför allt slarvade Limhamn – fumbles, misslyckade punts och slarviga snaps.

Uppe på läktaren var det varmt. Jag drack ungefär en burk cola per quarter. Linjerna kunde ha varit tydligare och jag saknade repriserna, men en utmärkt speaker höll ordning.

När spelet väntade och speakern inte pratade spelades det musik. Musiken var av den typ som normalt får etiketten ”Parental Advisory Explicit Content”, och inte just över gränsen. De försiktigare textraderna handlade om strippor och deras rumpor. Inte direkt familjeunderhållning. Kombinationen av den här musiken och de inhyrda unga dansflickorna med pom-poms lämnar jag åt certifierade genusanalytiker att analysera. I pausen spelades det Springsteen – born to run.

I pausen kunde man också ställa sig i en jättelång kö för att köpa mer läsk. (Ett studiebesök på valfri knattefotbollsturnering hade kunnat ge tips om bättre processer.) Ett par tiggare eskorterades vänlig men bestämt bort från kön och ut från området. I en bod på andra sida läktaren såldes det öl. En skylt förklarade att det endast var för guldmedlemmar. Jag vet inte hur man blir guldmedlem, men är ganska säker på att mitt eurobonuskort inte hade fungerat.

Den 6:e september spelas SM-final i amerikansk fotboll på studenternas i Uppsala. Förhoppningsvis spelar 86ers. Hör av dig om du vill hänga med!

Kommunicerande kommunikatörer

När jag i mars var på utbildning för förtroendevalda fick jag bland annat lära mig att Uppsala kommun har 75 kommunikatörer anställda. Stadsdirektör Danielsson hade, med vad jag utläste som inte total brist på förvåning, noterat siffran. Tydligen är ett starkt ökande antal kommunala kommunikatörer en trend över hela landet.

Eftersom flera av de kvalitetsutvecklingar som kommunen gör sker genom att medborgare tillfrågas om hur bra de tycker att verksamheten fungerar, alltså den upplevda kvaliteten, behöver det här inte vara så dumt. Om folk nås av information om hur bra allt är blir de kanske nöjda.

I veckans post låg ytterligare en gul broschyr som kommunikatörerna (med hjälp av en extern byrå) framställt. Temat är fördjupad översiktsplan för södra staden vilket sammanfattas med som ”Kort om samrådshandlingen, processen samt hur du kan påverka utvecklingen”. Texten är glad och berättar om hur i framtiden ”människor och företag från hela världen har Uppsala som sitt förstahandsval”. Exakt hur det åstadkoms är lite av ett mysterium, men tätt byggande av höghus verkar vara en viktig del. (Dessutom verkar den innehålla en bild på Nollkå.)

Påverkansdelen verkar bestå i att man kan gå på ytterligare ett möte.

Att 76-sidorsverksionen av samrådshandlingen pekar ut ”risk för stora negativa konsekvenser” inom natur, klimat, miljö, och rekreation – dvs just de områden som medborgarna höll som de viktigaste i den senaste dialogen – glömde kommunikatörerna att kommunicera.