Ett hål i marknadsekonomin

The Economist är, med sin balanserade och objektiva bild på samtiden, kanske världens bästa tidning. Under över ett årtionde har den hjälpt mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen.

I San Francisco brukade jag på lördagsmorgnarna korsa gatan och köpa mitt ex i den lilla bokhandeln. När vi flyttade hem skaffade jag en prenumeration. Tidningen brukade vänta på mig i min brevlåda på lördagsmorgonen. Det gör den inte längre.

En dag fick jag ett mejl som sa det skulle sluta. The Economist skulle nu mera levereras tidigast på måndagsmorgonen. Som kompensation skulle min prenumeration förlängas med några veckor till ett värde av 304 kr.

Jag svarade vänligt deras Circulation Marketing Director, baserad i Genève, att jag hellre betalade några kronor extra och fortsatte att få min tidning på lördagen. Men tyvärr var inte det en tjänst de kunde erbjuda.

Lördagsutdelning av the Economist är helt enkelt inte en tjänst som man kan köpa. Som ett hål i marknadsekonomin. Vi har ungdomsarbetslöshet, vanlig arbetslösthet, och tiggare på gatorna, men ingen kan, i utbyte mot pengar, lördagsutdela min Economist.

Tidningen ligger hela helgen (övergiven) i någon sorteringshög på något postkontor. Jag kan inte ens åka och hämta den själv.

Kanske är det så att Sveriges höga lägstalöner gör att enkla tjänster som lördagsutdelning inte fungerar. Min tidnings frånvaro är helt enkelt kostnaden för att det ska gå att leva på sin lön. Sex kronor per tidning, minus cykel, moms, arbetsgivaravgifter, och skatt blir väl kanske två kronor per tidning. Det räcker kanske inte.

Men de vanliga dagstidningarna delas ju ut även på helgerna. Kanske den vanliga lördagsutdelningen och The Economists Circulation Office, med utsikt över Genèvesjön, helt enkelt inte kan komma överens.

Ytterligare ett alternativ är att jag är en stofil som lever i det förflutna. Jag kanske borde börja läsa min tidning på skärm. (Eller hitta någonstans jag kan köpa ett ex på lördagsmorgonen.)

Trettioåtta kryss

Kampanjandet blev inte som jag hade tänkt mig. Det är egentligen inte någon överraskning eftersom det här är första gången jag provar, och eftersom allt som börjar på ”kampanj-” fortfarande får mig att associera till West Wing.

Framför mig hade jag sett dörrknackning hemma i distrikt 274. Att prata med folk, lyssna, och känna stämningen. Det här skedde, men oftast utan mig. Jobbsaker och familjeaktiviteter kom emellan. Istället har jag mest lappat brevlådor, stått i valstugor, satt upp skyltar, packat sadelskydd, och bloggat. Jag tror att bloggandet har varit bra på flera sätt.

Jag fick 38 personröster. Det gör mig till den 24:e mest kryssade personen på moderaternas kommunlista i Uppsala. Med tanke på att jag stod på plats 54 på listan, och att primärvalsresultatet i våras hamnade någonstans mellan humor och katastrof, känns 38 helt ok. 2018 kommer att bli intressant.

Jag har haft förmånen att få lära mig av den bästa. Med över 2000 kryss var Ulrika Karlsson återigen mest kryssade moderat i länet. När jag fokuserar på det lilla och lokala är det väldigt inspirerande att kampanja tillsammans med någon som fokuserar på de stora frågorna och direkt efter valet måste vidare till New York och FN.

Tack alla ni 37 som röstade på mig. Jag vet inte vart det här leder, men jag lovar att göra mitt bästa.

Valdag

Kvällen innan valdagen fick jag två kassar valsedlar för distrikt 274 och 275 levererade hem till mig. Nu var det upp till mig om det skulle finnas några moderater att kryssa in på valdagsmorgonen.

Partiets förtroende värmer. En del av mina vänner kanske minns en tid då jag hade svårt att vakna innan elva – då utan att först ha sprungit drygt två mil. Det gick bra för mig att komma upp. Men vid halv nio, då röstningen hade pågått i en halvtimme, hade varken S, V, eller SD fått ut sina ”namnade” valsedlar. Enhet verkar vara morgonpigga.

Medan dimman lättade över Sunnerstas äppelträd och vallokaler åkte jag ner till Graneberg och hejade på när tjejerna spelade hemmamatch. Efter 0-3 i halvlek vände de till 3-3. Det var dagens höjdpunkt.

Jag hajade till när en av de andra föräldrarna sa ”Egentligen är jag vänster, men...”. Kanske fångade önsketänkandet mig en kort stund.

Eftermiddagen tillbringade jag som valsedelutdelare vid vallokalen. Länge tillsammans med en miljöpartist, men också ensam ett tag. Jag drack kaffe med en valförrättare som vuxit upp i Sovjetunionen. Det var trevligt att stå i sitt eget område.

Vänsterpartiet fick till slut ut sina valsedlar, men jag vet inte om han som skulle ha kört ut dem på morgonen någonsin återfanns. En trevlig V-funktionär från centralt håll kom förbi, hejade, och skakade på huvudet.

Absurt nog hade även Svenskarnas Parti fått ut valsedlar. Enligt valresultatet på webben finns det tydligen en hailande galning i distrikt 275. (Alternativt någon som behöver nya läsglasögon.)

Jag tog bussen in till valvakan. Det var ganska mycket folk på plats. Kaos utbröt under Fredriks tal. Folk grät. Den tjocka damen hade sjungit. Det var dags att dricka ur och gå hem.

Innan hade jag tänkt på Churchill (”We shall fight them on the beaches...”) och Starbuck (”The same thing we always do. Fight 'em until we can't.”) Men utan Fredrik mer på Evita (”Where do we go from here...”), Whitman (”O Captain! My Captain!”), och introt till The Last Airbender (”But when the world needed him most, he vanished.”)

Taxichauffören berättade att sossarna hade stängt sin valvaka tidigare än vi. Och att hon inte hade röstat.

Måndagstankar

Med valresultatet färdigt slås jag av en sak som tidigare bara var en av många observationer från valstugorna.

Kanske ser jag ofarlig ut. Som någon man kanske kunde känna från förr, från föräldramötet, eller knattefotbollen? Flera människor har i alla fall kommit fram till mig, sänkt rösten och sagt:

”Du vet, jag är inte rasist men, ...”

Kanske är det så, att om man inte har några vänstervänner på facebook, eller kan kanske inte ens är med på facebook, så inser man inte har man just identifierat sig som ”vit kränkt man” (oavsett kön). Med den öppningen ber man helt enkelt om en pungspark.

Kanske har man aldrig ens hört om begreppet ”vit kränkt man”.

”Prova mig” brukar jag svara. Oro brukar jag få lyssna på.

Stockholm halvmaraton

Efter att Sveriges Radio, denna gigant inom balanserade beskrivningar, i sitt rekviem över Reinfeldtepoken och dess berättelser, klargjort att alliansens kärnväljare är den strävsamma medelklassen i tights och pulsklocka, var det nu idag dags för Stockholm halvmaraton.

På kampanjhögkvarteret inne vid Vaksala torg väckte det här med tights viss undran. Men, jag tror att MUFarna förstod mig.

Det är tredje året jag springer loppet, så även om jag fortfarande känner mig som en besökare, så börjar jag hitta mellan klädinlämning och startfållor. Folk som värmer upp inför att springa drygt två mil är en annan sort.

Farthållare, med vimplar och ballonger som visar vilken tid de kommer att springa loppet på, kan man hitta här och där. På vimplarna står allt från absurda sluttider som 1:20 till betydligt rimligare 2:10. Eftersom jag, oavsett träning, kommit in på 2:10 både 2012 och 2013 bestämde jag mig för att hålla ett öga på 2:10-vimpeln.

Årets träning lämnar en del att önska. Jag har sprungit kortintervaller (så vaderna nästan krampade) och tränat pulspass på dojon. Till min förvåning har milen gått hyfsat (det innebär 5:30-tempo för mig) och jag har känt mig stark efter 10 km. Tyvärr har jag nog inte sprungit över 12 km på hela säsongen.

Det var mycket folk och farthållarna satte av i god fart. Jag fick sicksacka (Wow, det stavas inte med Z på svenska!) mig fram för att hänga på dem. Den är en tunnel i början av loppet så GPSen i klockan tappar bort sig, men när kilometertiderna började komma in insåg jag att vi sprang i drygt 5:30-tempo. Kanske vill de ta ikapp tiden som förlorades i starten? (Det tog två minuter från startskottet tills jag och farthållarna kunde passera startlinjen, men man har chip på skorna, så det gör inte så mycket.) En del av löparna kring mig, som också verkade hänga på farthållarna, flåsade betänkligt i backen på Dalagatan efter fyra kilometer.

Plötsligt försvann farthållarna. Jag fortsatte i samma tempo. Efter första milen blev det tyngre. Att trycka ifrån på Söder Mälarstrand som jag hade tänkt fungerade inte, kanske hade jag tränat för lite, kanske hade jag gjort av med för mycket kraft under första halvan.

Jag förbättrade till min förvåning mitt personbästa med över fem minuter, och även om jag kring kilometer 18 lovade mig själv att aldrig göra något så här dumt igen, så är jag lite sugen på att försöka igen nästa år.

Vid målgång bjöds det på medalj, kaffe, och kanelbulle.

Åriket som Central Park

På vägen till valstugan har jag plockat upp kaffe i termos på Hugo's på Svartbäcksgatan. Jag har druckit kaffe där då och då sedan dot com-tiden.

Gatan utanför har numera mindre trafik och fler bord. På vägen tillbaka hade Olle, som äger stället och nu åter är tillbaka och driver det, tid att komma ut och dricka en kopp med mig. Det märks att han brinner för Uppsala och hur staden ska utvecklas.

Jag berättade om min vision om Årike Fyris som det framtida Uppsalas Central Park. (Eller Golden Gate Park, eller Djurgården, ni förstår.) När staden är flerdubbelt större om 100 år kommer det inte bara att finnas tät, effektiv stad utan även underbara grönområden för avkoppling och fritid. Dessutom kommer Fyrisåns vatten att vara så rent att man utan tvekan vill bada i det.

Likt min vän docenten gillar Olle tanken på linbana till och över Åriket. De är nog mer visionära än jag. Eller så är jag bara höjdrädd. De stora dragen i vår diskussion var spännande, men det är nog en stund kvar tills vi är helt överens.

Innan jag gick köpte jag en essäsamling om tillväxt. Kombinationen bok och kaffe är trevlig, och 24 av 24 skribenter kan (väl?) inte vara helt galna.

Intresseanmälan enligt utbytesstudentmetoden

Det ramlade in en blankett för ”Intresseanmälan för uppdrag inom kommunal representation i Uppsala kommun 2014-2018 för Moderaterna”. Eventuellt borde jag förstå själv om det här är något som angår någon som står på plats 54 på kommunlistan.

Man kan i alla fall anmäla intresse för någon av 18 nämnder, 12 bolagsstyrelser, eller som nämndeman i tingsrätten. Övriga ledtrådar saknas. Undrar om det är sånt här man lär sig genom att vara med i MUF?

Ok. Jag väljer "utbytesstudentmetoden" - jag ser glad ut, gör mitt bästa, och svarar något som jag tycker verkar rimligt. ”Plan- och bygg” samt ”Idrott- och fritid” låter spännande. Jag antar att det värsta som kan hända är att någon skakar bedrövat på huvudet och raderar mejlet.

Medelålders medelklass (i regn)

Jag börjar så sakteliga förstå vad som, på mitt kandidatsamtal, menades med att jag har ”helt rätt ålder”. Partiet har, om man ska överdriva lite, gott om studenter och pensionärer. De bemannar valstugor, knackar dörrar, packar kuvert, och delar ut information. Folk i min ålder saknas nästan helt. (Om man inte räknar de som har politik som yrke.)

Sådana som jag är fast i både arbetslinjen och fritidslinjen. Nu när det är tänkt att vara valspurt är jag uppbokad med heldagskonferens på jobbet under fredagen, Stockholm halvmaraton på lördagen, och barnfotboll på själva valdagen.

Ett gäng utkommenderade fackliga funktionärer vore nog mer effektivt.

Sveriges Radios OBS beskrev oss idag, i sitt bokslut över kulturen under Reinfeldtepoken, lagom nedlåtande, som:

”... den strävsamma medelklassen, som inte definieras utifrån sina bibliotek utan från sina resultat på milen. Alltså, medelklassen i tights och pulsklockor.”

För ett par veckor sedan stod jag för tredje året i rad som parkeringshjälpreda nere vid Graneberg medan dottern spelade SAIF-cup. Medan jag i regnet intalade mig själv att det inte finns något dåligt väder, utan bara dålig attityd, missade jag ett par matcher. Men jag fick även chansen att prata med spännande människor i bilar. Uppgiften är enkel, den vanliga parkeringen är stängd och det är många barn som rör sig i området, det finns en annan parkering en bit bort, jag ska rekommendera folk att parkera där. Man möter t.ex.:

• De som undrar om skylten som visar att parkeringen ligger längre bort betyder att parkeringen ligger längre bort. Jag misstänker att jag själv skulle kunna hamna i den här kategorin. Man vet ju aldrig.
• De som har ett väldigt viktigt ärende. Med bil. En gång funderade jag på om ärendena faktiskt blev viktigare ju dyrare bilen såg ut.
• De som bara stirrar rakt fram och kör förbi.
• De som parkerar knasigt. Ofta blir de glada när de får tips om hur man undviker böter. Men, jag har aldrig sett några parkeringsvakter på plats, så mest är de nog de boende som skulle bli störda.

Laget är väldigt spännande att följa. De vann inte en match sin första säsong. Jag tror nog inte att de ens gjorde ett enda mål den säsongen. Däremot håller de nästan alltid gott humör. Nya spelare rekryteras fortfarande in. Attityden och stöttandet av varandra är nästan magiskt.

Efter att bara ha förlorat med 2-0 i finalen firade de sin pokal betydligt mer än vinnarna (som antagligen redan hade ett tiotal hemma).

Vi föräldrar försöker heja lagom mycket. Bäst fungerar det här föräldrar från båda lagen står lagom blandade. Men visst märks det ibland att olika lag använder samma språk på olika sätt. Jag antar att det skulle gå att forska på. Kanske har det redan gjorts.

Den medelålders medelklassen borde kanske engagera sig mer i politiken. Det finns många bra saker runt oss som förtjänar att bevaras och vidareutvecklas. Ungdomsfotboll, spår i skogen, laddstationer för pulsklockor, och så.

North of the Heartland

Strax norr om de tidigare sommarstugeområdenas kaotiska charm ligger helt andra valdistrikt. Lukten av mogna äpplen ersätts dåliga dagar av röken från bilbränder. Där det nya arbetarpartiet nyss var uppe och nosade på 50% gör det gamla nu samma sak lite längre norröver.

Massiva satsningar görs i Gottsunda. Det upprustade centrumet är snyggt och känns oftast tryggt. Bostadsrätter ska byggas bland hyresskraporna från miljonprogramsåren. Kanske kommer det på sikt att sluta vara en plats som alltför många flyttar från så snart de kan.

Jag åkte till Gottsunda för att köpa fil, färsk koriander, och ingefära. Direkt innanför dörren mötte jag en (pop up) utställning som jag velat se. Elva konstnärer gestaltar hur Gränby, där jag en gång gick i högstadiet, förändras när miljonprogrammet renoveras. Temat är ”renovräkning” och hyreshöjningar.

En videokonstnär hade gjort film tillsammans med entusiastiska ungdomar. Fotografier visade hur stängsel och tillträde förbjudet-skyltar förvandlade bostäder till byggarbetsplatser. Ett fint originalkök, antagligen tänkt att visa att allt kanske inte hade behövt bytas ut, var också del av utställningen.

Kanske hade utställningen varit ännu mer intressant om den visat på fler perspektiv. Kanske skulle jag ha sett fler perspektiv om jag stannat längre. Pop up utställningen är kvar i två dagar till.

Optimism och framtidstro saknas inte i Gottsunda Centrum. Man vill bli det nya Almedalen och bjuder därför in till debatter, och erbjuder plats för inomhusvalstugor under sista veckan innan valet.

En politiker per parti hade fått presentera sig innan jag kom. Gunnar Hedberg beskrev publikens gensvar som att vi kanske inte riktigt har hemmaplan här. Pavel Gamov från SD var där med sin poliseskort.

Jag småpratade lite med en av killarna i gul väst som jobbade som någon sorts värd för evenemanget. Han ville gärna ställa mig till svars för vad ungdomarna mellan 16 och 22 år ska göra på kvällarna när det inte finns någon ungdomsgård för dem. Jag försökte säga att en 22-åring borde kunna sysselsätta sig själv, men det togs inte emot särskilt bra. Vad som behövdes var tydligen en kommunal inrättning där man kan spela tv-spel och ”chilla”.

(Jag kanske borde skriva en lista? 1: Läs en bok. 2: Skriv en dikt 3: ... )

Tiggarna (I lift my lamp beside the golden door?)

Vårt land är rikt och öppet. Hit kommer de fattiga, de trötta, och de som saknar hopp för att finna det igen. Om vi var mer dramatiskt lagda skulle vi kanske vi kanske låta mer som Emma Lazarus.

Många jag pratar med beskriver de Romska tiggare, som verkar sitta utanför nästan varje affär i hela Sverige, som den största förändring de upplevt. ”I det Sverige jag växte upp i fanns det inga tiggare” är inte en ovanlig problembeskrivning. Jag är nog inte den ende som fått höra någon lova att ”om du får bort tiggarna så röstar jag på dig”.

Tidigt i våras råkade jag börja samtala med Iovana som satt utanför Gottsunda centrum där jag normalt handlar. Konversationen gick så där. Vi hade inte något gemensamt språk. Hon berättade att hon var gravid. Eventuellt på italienska som jag inte kan. Hon skrattade åt att jag frågade om hon var från Italien. (”No, no, Romania.”)

Jag vet naturligtvis inte om hon verkligen heter Iovana, eller om hon faktiskt var gravid.

När jag träffade henne igen några veckor senare berättade hon att hon hade varit hemma i Rumänien och fött barnet. Någon gång under den tidiga sommaren sammanfattade hon uppståndelsen på parkeringen utanför affären med att några hade druckit för mycket och börjat bråka. (Hon himlade med ögonen på det relativt internationella sätt som brukar betyda ”idioter”.) En dag var hon borta. Ersatt av en ändre dam som ropar ”pleeeeese moneeeeeey” till alla som kommer inom fem meter.

I grunden är det hela enkelt. Tiggarna är europeiska medborgare med samma rättigheter som alla andra. Om det är tillåtet för svenskar att tigga så är det det även för rumäner. Förbud är i bästa fall tramsigt – förbjud tiggeri och de plockar upp en trumma och blir gatumusikanter. I sämsta alla tror någon att fattigdom kan lösas med förbud mot tiggeri.

Jag tror att vi måste börja med att inse att ingen vill ha tiggare utanför affärerna. Tiggarna vill inte sitta där. Vi som handlar vill inte ha dem där.

Det här är vad jag tror på:

• Om du vill ge pengar till tiggare är upp till dig. Det hjälper antagligen på kort sikt. Jag vet att många hellre ger frukt, läsk, eller mat. Jag antar att det inte skadar heller.
• Tipsa genast polisen (på 11414) om du ser tecken på människohandel. Alla har rätt till lagens skydd. (Och om du möter någon som är säker på att de sett bevis på människohandel, fråga dem om de tipsade polisen.)
• Organisationer som Uppsala Stadsmission hjälper EU-migranter med tak över huvudet och enkla mål mat. De tar emot gåvor. Naturligtvis är det här också kortsiktigt och löser bara akuta problem.
• Korskyrkan i Uppsala försöker ”starta en butik i samarbete med familjens hemby”. Inte enkelt, men mer långsiktigt.
• Jönköpinings frikyrkor samarbetar för att försöka åstadkomma riktig förändring på plats i Rumänien. Här slår man direkt i klassiska problem som att byborna inte äger marken de bor på. (Känns som problem 1A inom allt hjälparbete – det måste finns åtminstone 10 personer med sin doktorsexamen baserad på en uppsats om fattigdom och landägande.)
• Svenska kyrkan arbetar med Franciskanerorden på plats i Rumänien. En kyrka, en skola, en förskola, en enkel vårdcentral, osv. Långsiktigt och uthålligt.
• EU har ett enormt ansvar att sätta press på Rumänien. Beskriv ett (seriöst) förslag till sanktioner och jag lovar att lyssna.

Romerna är EU-medborgare och välkomna hit. Men, dagens situation är inte hur jag vill att det ska se ut i morgon. Jag hoppas att Iovanas dotter eller son vill komma hit om 20 år, men då för att läsa på universitetet.

Vodkamannen och väsdamen

Mannen med den dramatiska hälsningsfrasen (”Ni har förstört mitt liv”, se tidigare post) stannade kvar och pratade. Då brukar dramat kunna avvecklas. Jag har jobbat i telefonsupport, så dramatiska öppningsfraser är inte helt nytt för mig. ”Det var tråkigt att höra” brukar fungera hyfsat. Folk förtjänar att tas på allvar.

På jobbet har diskussioner ibland börjat med klargöranden som att ”Ni ska veta att alla här hatar er”. Det är väl egentligen ingen drömstart, men man blir ju lite nyfiken på varför. Till slut brukar det bli en affär.

För ett par dagar sedan var vi ute och lagade valaffischer. En vän påpekade på facebook att ingen nog röstar på ett parti för att de sett en bra valaffisch. Jag håller med. Det känns som om mycket av kampanjerna i första hand är reklam för valet och demokratin i allmänhet - förhoppningsvis ökar de intresset och valdeltagandet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig. Där stod en välklädd dam i 50-årsålden. ”Fy Fan! Utförsäkra cancersjuka!” väste hon. Så gav hon mig fingret. Hon höll det lyft medan hon gick längs cykelvägen. Kanske har hon inte tagit ned det ännu.

Kanske kunde det ha blivit en intressant diskussion. Men jag blev väldigt förvånad, och hon verkade väldigt fylld av hat. Jag gick inte efter henne.

Ännu mer bekymrad blir jag när jag (återigen på facebook) ser vänner till vänner förklara att de anser sig ha rätt att rätt att använda våld mot allianspolitiker eftersom t.ex. ändrade regler kring sjukskrivningar och socialbidrag också är våld.

Nu är jag kanske så där naiv igen, men jag tror faktiskt att dialog, ömsesidig respekt, och fria val är vägen framåt.

Nytt val. Samma stuga.

Liksom vid EU-valet fick jag en morgontid (10-12) på lördagen. Precis som vid EU-valet lever vi som vi lär. Jobblinjen gäller och moderaternas stuga öppnar först. Det var vi och polisen på plats.

Det var bra att vi var där i tid eftersom någon frihetsälskande människa hade festat väl hårt under fredagsnatten och tyvärr kräkts utanför vår dörr. Jag blev nyfiken på att gå in till Max och försöka låna städsaker, de verkar ju gilla vår politik, men vi hade egen utrustning runt hörnet.

Bland besökarna fanns:

• Väljare på jakt efter valsedlar.
• Lärare som vill ha material till sina elever.
• Samma pratglada dam som kom förbi vid EU-valet.
• Mannen som öppnade med att säga ”Ni har förstört mitt liv”. Han var 58 år gammal, hade jobbat som svetsare i 35 år, och var nu arbetslös. Han ville ha ett jobb, inte bidrag. Det bra var att han stod kvar. Vi kunde prata om att alla behövs, om att det faktiskt är brist på erfarna svetsare, och om hur man fiskar harr. Han kom från Bollnäs och var erbjuden ett jobb uppe i Jämtland. I en kasse hade han en full och en halvfull kvarting vodka. Jag blev erbjuden en sup när han själv tog sig en.
• Ett gråhårigt par som ville diskutera makroekonomi. Deras huvudteori var att ökat utbud av arbetskraft borde pressa ned lönerna. Efter att ha berättat att ”ja, jag vet vad median är” (och dragit delar av mitt CV) började de tala med mig istället för att förklara för mig. Jag försvarade den svenska modellen och påpekade att reallönerna har ökar för alla grupper samtidigt som fattigdomen halverats sedan 2006. Det var en bitvis intressant diskussion, men jag förstod aldrig riktigt vart vi var på väg.

En hel del vänner kom förbi också. Egentligen tror jag att en grupp glada människor som öppet och respektfullt diskuterar spännande saker skulle kunna vara det bästa sättet att marknadsföra partiet, valet, och demokratin. Men då måste vi ha kaffe att bjuda på.

Vid tolv gick jag ett varv runt stugorna i mina blå partijacka. SD hälsade glatt, piraterna hade fortfarande inte öppnat, och vänstern gav mig onda ögat.

Dörrknackning med App

I söndags eftermiddag, efter att jag hade varit i Morgongåva och tittat på SAIF F03, följde jag med Arne Sandemo och Marta Obminska ut och knackade dörr i Sunnersta.

Knackningen var väldigt odramatiskt. Många var inte hemma, ingen var direkt intresserad av att ställa frågor eller diskutera något ens med en riksdagsledamot. Bemötandet varierade från (mycket) positivt till artigt. Marta tog chansen att vänligt rätta min svenska samtidigt som hon med ett leende påminde mig om att hon är invandrare.

Kanske borde jag ha tagit mer plats och tagit upp någon lokal fråga som bron genom Årike Fyris eller campingens förfall? Jag höll mig i bakgrunden. Mina första 600 flyers är slut, så jag hade inget material att lämna över ändå.

Som media noterat har Moderaterna, liksom socialdemokraterna, en dörrknackningsapp. Lite som en stegräknare, man får en poäng per samtal, och platser för samtalet registreras (ungefär) med hjälp av telefonens lokaliseringstjänst.

Eftersom jag arbetar i informationsbranschen är det lätt att fundera på vilken typ av data som skulle kunna vara ”bra att ha”, vilken typ av analyser man skulle kunna göra, och vilka initiativ ett parti skulle kunna köra baserat på de analyserna. Men, tänker jag sen, den typen av data kanske bäst stannar oinsamlade.

Enligt Sveriges Radio samlar socialdemokraterna även in vilka frågor väljarna tycker är intressanta. Jag förstår intresset, men ser också risken. Löpsedeln ”Här bor de som ifrågasätter tiggarna och invandrarna” ligger nog inom felmarginalen, och planen verkar enligt SR inte helt solklar:

"Vad Socialdemokraterna ska använda alla uppgifter till är i nuläget något oklart."

Moderatappen innehåller även ett uppslagsverk om vad partiet tycker i ett hundratal olika frågor. Exakt i vilket läge uppslagsverket kan och bör användas är jag lite osäker på. Dessutom är texten lite så där ”reklampositiv”. Kanske hade en uppslagsfunktion med ”100 välgrundade fakta du kan ha nytta av i fältet” varit till större nytta.

Om man t.ex. slår upp ”Anhöriginvandring” lär man sig att partiet är för, att anhöriga är en stor del av den totala migrationen till Sverige, och att ett försörjningskrav (som partiet tycker är positivt) infördes 2010.

Om man nu skulle använda den här informationen i någon form av diskussion eller debatt riskerar man att se lite korkad ut om man inte även vet att försörjningskravet tydligen gäller färre än 1% av anhöriginvandrarna. Och då debatterar vi fortfarande inom partiet.