Marsmöte – konstigheterna tilltar

Idrotts- och Fritidsnämndens marsmöte hölls i samma ärovördiga lokaler som februarimötet. Major Holmberg, ledamot i drätselkammaren mellan 1887 och 1906, blickar med stilig mustasch i uniform och medaljer ut över mötesrummet.

• Storvreta innebandyklubb berättade om sin verksamhet och särskilt om Storvreta IBK Örnarna, föreningens lag för ”för ungdomar och unga vuxna med någon typ av funktionsnedsättning”. Laget tränas av spelare från Storvretas A-lag, tar sitt spelande på stor allvar, och verkar sprida mycket glädje kring sig. Det här fyller en viktigt funktion eftersom många med funktionsnedsättning har negativa erfarenheter av föreningslivet och är mindre aktiva än genomsnittsmedborgaren.


• Utvecklingsstöd är ett bidrag som kan sökas för "projekt som stödjer allsidig utveckling för barn och ungdomar, funktionsnedsattas deltagande, integration, eller jämställdhet". Under rubriken ”Ändrad inriktning i bidragsbudgeten” beslutade de rödgröna att de 500kkr som återstår av 2016s budget endast får användas för integrationsprojekt.
  
  Jag försökte påpeka att integration redan var ett prioriterat område, samt att jämställdhet och funktionsnedsattas deltagande också är viktiga områden. Varför inte bara fortsätta utvärdera projektförslag och ge bidrag till de bästa idéerna? (Tidigare har den här typen av resonemang gått att föra i nämnden, men den dörren verkar nu stängd. Jag drar slutsatsen att det är yrkande, votering, reservation som kommer att gälla i framtiden.) Nej, det var inte intressant. De rödgröna hade bestämt sig för att göra en ”integrationssatsning”. Man kan nog också se det som ett kraftfullt slag i luften. Örnarna fällas i flykten.


• I frågan om Allaktivitetshuset följde miljöpartiet upp sin kovändning i kulturnämnden med en ny kovändning i idrotts- och fritidsnämnden. Turerna är nu så många att frågan måste få en egen bloggpost.


• Som en del av kommunens arbete med jämställdhetsintegrering vill man följa upp kommunens fritidsvaneundersökning (vad gör medborgarna) och subventionsutredning (vad subventionerar kommunen) med att utreda hur nämndens regelverk kan förändras för att uppnå ökad jämställdhet.
  
  Gott så, men i förslaget handlar det nu om ”jämställdhet och jämlikhet”. All världens orättvisor är nu också del av utredningen, och som om det inte räcker ska ”utredningen även omfatta förhållandet att alltfler barn- och unga väljer att lämna den föreningsorganiserade idrotten”. Om målet är att hålla kvar dem i föreningarna eller att satsa mer skattepengar på fritidsverksamheter utanför förningarna är inte tydligt. Baserat på de rödgrönas handlingar kan man nog vänta sig att svaret man vill ha är fler byråkrater, svagare föreningar, och ”demokratisk kontroll” över idrotts- och fritidsproduktionen.


• Slutligen behandlades detaljplanen för Norra Bäcklösa. I November efterlyste vi en plan för ytor för idrotts- och fritidsverksamhet i den nybyggda områdena. De rödgröna konstaterar ”med glädje” att en text om frågan nu lagts till. En snabb titt på den bifogade plankartan visar dock att den inte reviderats sedan i oktober.
  
  Jag påpekade att den här typen av frimärksplanering av nya områden innebär att man antingen sänker ambitionsnivån för idrottsinfrastruktur (dvs framtiden är, ur ett idrottsperspektiv, sämre än idag) eller att man bygger upp en skuld av uppskjutna investeringar. Miljöpartiet svarade att man var för en tät stad och att ”ekonomer hade tittat på det där”, vilket jag tolkar som att den som vill ha ett framtida Uppsala med plats för idrott och rekreation bör rösta blått för en grön politik.

I ärende efter ärende visar de rödgröna att de slutat lyssna. Besluten blir allt konstigare. Vi är redo att ta över.

Utvärdering av ledsna rymdhundar

Science fiction är en av anledningarna till jag blev ingenjör. Från högstadiet läste jag Asimov, Heinlein, Sagan, och Clark. Här finns gott om ingenjörshjältar, och vägen till populärvetenskap som Asimovs X för okänd eller Sagans Pale Blue Dot var inte lång.

Det irriterar mig när science fiction som kategori slås ihop med fantasy (Netflix). Hård science fiction, som är noga med de vetenskapliga detaljerna och bygger handlingen på förändringar i den starka kärnkraften eller virus som spegelvänder aminosyror, förtjänar bättre än att jämställas med berättelser där den rättfödde (men borttappade) prinsen Zyxxplurzzurx löser allt genom att läsa rätt trollformel och fäktas lite med en drake.

Wired har en utmärkt text om kampen om kring Hugopriset. Bör science fiction hålla sig till naturvetenskap och utforskande av rymden, eller är det politiska intressanta/korrekta texter som bör ska belönas? En grupp som hävdar att alla tunglästa budskapsböcker inte bara inte hör hemma i kategorin, utan även gör hundvalpar ledsna, har nominerat en lista med ”unabashed pulp action” i uttalat syfte att få litteraturkritiker att självantända. Motgruppen menar att man utkämpar en strid om tidsandan och framtidens framtid.

För att skapa mig en egen bild köpte jag en bok från varje sida: Marko Kloos Terms of Enlistment om Andrew Grayson som tar värvning för att komma bort från matransonering, brott, och sysslolöshet i 2100-talets miljonprojekt; och Anne Leckes Ancillary Justice om ett rymdskepp som blivit en person och har svårt att se skillnad på kön.

Båda böckerna innehåller rymdresor, rymdmilitärer, och utomjordingar. Kloos spenderar väldigt mycket tid på att diskutera olika typer av ammunition. Lecke funderar mycket över vad ett jag är och varför man gör saker.

Både var klart läsbara, men Terms of Enlistment gav ibland den (megalomanistiskt ödmjuka) känslan av att jag borde kunna skriva något liknande själv. Ancillary Justice är en bitvis svindlande berättelse full av oväntade skiften. Båda har uppföljare som jag kanske kommer att läsa.

Min slutsats är att Hugo och Alfie awards är bra guider till läsvärda böcker.

Rödljus, inställda bussar, trafikinfarkt, och misstänkt överdosering av sojalatte

Trots manuella flaggvakter fungerar överfarten vid den tillfälliga bron vid Flottsund så dåligt att UL nu ger upp flera busslinjer. Linjerna upphör tills vidare på sträckan. Tidigare körde deras förare mot rött i ren frustration.

Så här ska det tydligen vara tills våren 2017. (Jag vill minnas att KB 4 kunde sättas upp på en halvtimme. Kanske kan scouterna hjälpa till?) Ansvarigt miljöpartistiskt kommunalråd står antagligen fast vid sin uppmaning åt bilister, och nu även bussresenärer, att ”stå ut”.

Samtidigt som man bygger mer än någonsin försämras situationen för pendlare. Logiken finns kanske att finna i arbetet med Södra staden (som man vill döpa om Ulleråker, Ultuna, och Sunnersta till). Där lovas att alla ska nå ”det mesta inom fem minuter”. Vi behöver ingen fungerande infrastruktur eftersom ingen ska pendla i framtiden.

En framtidsvision där vårsolen skiner när Regnbåge och Måndroppe glatt vinkar hejdå från sitt veganska dagis och du, liksom alla du känner, cyklar lådcykel till jobbet på byrån med en sojalatte i handen, blir allt tydligare.

Ännu tydligare blir visionen när man noterat att kommunens egna trafiksimuleringar leder till ofrånkomlig trafikinfarkt. Inte ens en ytterligare bro över Fyrisån kommer att hjälpa.

När jag lägger ihop rödljuskörningarna, de inställda busslinjerna, det yrvakna kommunalrådet, femminutersdrömmen, och den stundande trafikinfarkten, undrar jag om det någonsin var tänkt att fungera? Är det vi ser helt enkelt resultatet av för mycket sojalatte och lådcykeldrömmar?

För att hantera den uppkomna situationen väljer kommunen nu att aktivera några av sina 75 kommunikatörer och dela ut en mycket vacker trycksak där de tackar för vårt ”tålamod”. Yta är innehåll.

Jag tror det kan vara läge att överväga arkivering av den nuvarande översiktsplanen. Om det inte går snabbt och smidigt att ta sig mellan hem, skolor, och arbeten så fungerar ingenting. Tät stad och höga hus kommer att fungera utmärkt för de som faktiskt bor inom fem (eller kanske upp till tio) minuters gångväg från tågstationen. Resten av Uppsala behöver fungerande vägar och bussar som går snabbt och ofta.