Mot Fyrishov! (Ny mandatperiod)

Även om det personligen gick ganska bra i för mig i valet, så backade som bekant partiet. Mitt resultat i det interna provvalet placerade mig först på plats 25 på listan, vilket inte räckte till en plats i kommunfullmäktige.

Jag lämnar nu Idrotts- och Fritidsnämnden för att istället ta plats i Fyrishovs styrelse. Jag tror det kommer att vara lärorikt och spännande. Under de närmaste åren ska 100-tals miljoner investeras i om och tillbyggnad. En ny 50-metersbana för simsport, en separat bassäng för hopp (och undervattensrugby?), och en “rundbana” för motionssimmare. Men det mest intressanta är att Fyrisåns vatten tydligen åter är badbart och att Fyrishov planerar för en 1000-metersbana i ån.

Vi har haft ett första styrelsemöte med introduktioner och rundvandring. Min vana trogen lyckades jag inte sitta tyst och lyssna. När det i genomgången antyddes att tryggheten aldrig varit ett problem på badet kände jag mig tvungen att starta högläsning ur lokaltidningen. Tyvärr verkar även Idrotts- och Fritidsnämndens beslut att upphöra med könssegregation på Gottsundabadet försvunnit någonstans på vägen mellan beslut och genomförande.

För att lära mig mer har jag provsimmat anläggningarna. Jag har låst in mina kläder i Gottsundabadets nya skåp och anmält mig till en crawlkurs på Fyrishov. Det här ska bli skoj.

Beslut om könssegregation på Gottsundabadet?

2007, när det förra beslutet togs var man ganska tydliga:

“Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor.”

Nu, när ett nytt uppdragsavtal för Gottsundabadet ska skrivas, har myndighetssvenskan uppdaterats:

“Bolaget ska i egen regi, och/eller i samverkan med föreningar, regelbundet 
genomföra arrangemang då badet håller öppet endast för grupper med särskilda behov.” 


Det verkar dock betyda exakt samma sak. Nämnden kräver att kommunens bolag ska ordna könssegregerat bad.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att könssegregation är vägen till ett bättre Sverige. Jag tror snarare att det är vägen mot parallellsamhällen.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) kom i december 2016 med ett uttalande om “könsseparerade öppettider i sim- och idrottshallar”. Slutsatsen blev att avsteg från likabehandling av män och kvinnor bedöms vara förenliga med diskrimineringslagen om syftet är att öka simkunnigheten hos “kvinnor som av kulturella och/eller religiösa skäl inte vill bada tillsammans med män”.

Vi måste dock minnas att DO bara undersöker om diskrimineringslagen brutits eller inte. DO väger inte den potentiellt ökande simkunnigheten hos de kvinnor som “inte vill bada tillsammans med män” mot de eventuella problem som parallellsamhällen skapar. Att en nioåring i Uppsala misshandlas för att hon inte vill bära slöja och att en mamma i Lund tycker att problemet med hennes sons våldtäkt av en 14-åring är att det skedde utanför äktenskapet, ser jag som tecken på att problemet med parallellsamhällen är verkligt.

En bekant med bakgrund från mellanöstern kallade mig naiv. Tror du att de nöjer sig när de fått igenom kvinnotider på badet? Du tror inte biblioteket är nästa, och därefter mataffärerna?

Ibland är det som Hoola Bandoola sjöng: “Man måste välja sida, och man måste ta parti”. Jag tar parti för de som kommit till väst för att leva som fria individer. Liksom Nike väljer jag sida med Inès Boubakri och Arifa Bseiso.

Kravet på könssegregerat bad bör tas bort ut det politiska uppdraget till Gottsundabadet. Kanske bör vi till och med föreslå en alternativ att-sats på trendig, PK, myndighetssvenska:

“Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga.”

Idrottspolitik i underlandet

Det är svårt att inte frestas att börja recensera media när kommunens pressrelease och lokaltidningens artikel är i det närmaste identiska, men att gnälla på media är lite som att gnälla på domaren - det spelar ingen roll om man har rätt eller fel, det är ändå domaren som dömmer.

Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande har presenterat att han bland annat vill bygga en ny simhall. Budget, tidplan, och plats i översiktsplanen saknas dock. Vad sägs om att ha lite verklighetskontakt och laga skåpen på Gottsundabadet först?

Som bekant vill man höja alla föreningars hyror och använda det till att öka bidragen till föreningar med många tjejer i (tänk ridklubbar). Det miljöpartistiska kommunalrådet fokuserar i tidningen på att vuxna idrottare får högre hyror men inga nya bidrag och beskriver det som en “samvetsfråga”. (Han kommer tyvärr undan utan följdfrågor.)

Förturen för tävlingar tas bort i kommunens lokaler - jag är ärligt nyfiken på vilket problem det löser och vad det kommer att leda till.

Allt detta ska tydligen beslutas den 16 november. Enligt min kalender har jag sammanträde med Idrotts- och Fritidsnämnden då. (Jag kommer att vara artig. Och inte jättesarkastisk.)

Före nämndsammanträdet är jag inbjuden till en “workshop” om “lokalförsörjningsplanering idrotts- och fritidsanläggningar”. Tydligen vill tjänstemännen dela in oss ledamöter i diskussionsgrupper och få tillbaka en lista på prioriteringar? (Är det inte det här vi gör i våra partiers politikutvecklingsgrupper? Är vinna valet 2018 och föra en bättre politik något min grupp kan enas om? Skatt är stöld? Vad är det här?)

Som tur är har vi även fått reda på vad vi ska komma fram till. Idrottshallar, allaktivitetsplatser, simhall, samt gymnastik- och motorikhall ska prioriteras.

"Yes, that's it! Said the Hatter with a sigh, it's always tea time."

Idrottsbidrag till tjejer och killar

Om man räknar som en ingenjör är Idrotts- och fritidsnämndens budget ganska enkel att förstå. Det handlar om ungefär 200 miljoner kronor. En tiondel, cirka 20 miljoner, är direkta bidrag till föreningar. Hälften (10 miljoner) är aktivitetsstöd, föreningarna får en liten peng per tillfälle och person. Den andra hälften är bidrag till driftkostnader i föreningar som har egna lokaler. Föreningarna får 30% av kostnaden upp till 300 kkr per år i bidrag.

För återstående 180 miljoner (90%) hyr nämnden lokaler av sitt eget fastighetsbolag. De hyrs sedan ut till idrottsföreningar mot markeringsavgift. Markeringsavgifterna blir totalt ungefär 10 miljoner per år vilket innebär att typ 95% av hyran plockas upp av skattebetalarna.

Den absolut största delen av bidragen är alltså inte bidrag (som betalas ut), utan hyressubvention. Kommunen hyr in till (någon form av) marknadspris, och hyr ut billigt.

Mest pengar går, kanske inte helt oväntat, till de stora sporterna fotboll och innebandy. Därefter kommer issporterna hockey, bandy, och konståkning, eftersom ishallar är dyra. Tittar man på subvention per utövare ligger följaktligen hockey, bandy, och konståkning i topp.

I budgeten för 2017 måste Idrotts- och Fritidsnämnden spara lite och man planerar därför att höja markeringsavgifterna. Det är egentligen inte orimligt eftersom de legat stilla sedan 2004. Indexuppräkning skulle innebära ungefär 40% högre markeringsavgifter och att budgeten blev mer eller mindre i balans.

Majoritetens idé är istället att man höjer avgifterna med 62%. De extra pengarna vill man satsa på lite högre aktivitetsstöd för alla, och mycket högre aktivitetsstöd för flickor mellan 9 och 16 år.

Aktivitetsstödet är idag lika mycket per person, men eftersom fler killar en tjejer idrottar organiserat, så går drygt 60% av stödet till killars idrott.

Den specifika satsningen på flickors aktivitetsbidrag förslås bli 2,7M, vilket skulle göra att de totala aktivitetsbidragen till tjejer skulle vara på samma nivå som det totala aktivitetsbidragen till killar. (Men drygt 50% högre per individ och träningstillfälle.)

Förvaltningen har inte hittat något bra sätt att dela upp hyressubventionerna per kön, men om det följer aktivitetsersättningen (som ju baseras på hur många gånger killar och tjejer idrottar) så går ungefär 60% av bidragen till killars idrott.

“Könsobalansen” i hyressubvensionerna skulle då vara kring 36 miljoner per år.

Konkret skulle förändringen innebära att föreningar med stor pojkverksamhet, som Sirius fotboll (9% tjejer) och Gottsunda Innebandy (1% tjejer), får mindre pengar medan föreningar med stor tjejverksamhet, som Uppsalaflickorna (89% tjejer) och Lurbo Ridklubb (96% tjejer) får mer.

“Tjejföreningarna” kommer mer än väl att kompenseras för de högre markeringsavgifterna, men när gymnastikföreningen Uppsalaflickorna intervjuas i UNT säger de att “det stora problemet är brist på lokaler och träningsutrymme”.

I september hölls “föreningsdialog” angående det rödgröna förslaget. Siffrorna visades överskådligt, varpå samtal i grupper (på modernt kommundialogsmanér) vidtog. En schackklubb påpekade att killar och tjejer spelade tillsammans hos dem, en representant för fotbollsförbundet tyckte inte att föreningarna skulle behöva rädda kommunens budget, och en ridklubb med egna lokaler stack ut hakan och beskrev höjda markeringsavgifter som rättvist. Det hela avslutades med en relativt förvirrad och högljudd diskussion om klassamhället. (Jag deltog inte.)

Att indexuppräkna markeringsavgifterna ser jag inget problem med, så länge ökningen är förutsägbar för föreningarna. Vi måste respektera att de ofta drivs av frivilliga och antagligen lägger sin budget årsvis.

Att ge olika aktivitetsbidrag till killar och tjejer ser jag som en såndär modern vänstergrej där rättvisa mellan grupper blir viktigare än rättvisa mellan individer. Eftersom jag anser att människor i sin kontakt med kommunen i första hand ska behandlas som individer, så tycker jag inte om den här idéen.

Jag är betydligt mer intresserad av att lyssna på Uppsalaflickorna och se över lokalsituationen. Dels eftersom det verkar vara vad föreningarna själva efterfrågar, dels eftersom idrottsinfrastruktur är något som kommunen bör ägna sig åt - särskilt i en växande kommun, och del eftersom det verkar vara där de stora pengarna (eventuellt) snedfördelas.

Badbekymmer

Medan jag var ute i skogen och tältade med scouterna uppstod baddrama hemma i södra Uppsala. Egentligen är det hela ganska enkelt, mellan åtta och tio på söndagsförmiddagarna är det ”kvinnotid” på Gottsundabadet. Kvinnor och flickor är välkomna, män och pojkar är det inte. Dessutom passar man på att köra stortvätt av herrarnas omklädningsrum på söndagsmorgonen. (Som av en händelse är det här samma tid som, det nu stängda, klättercentret brukade ha tjejtider. Varför vill alla att tjejer ska sporta ensamma just på söndagsmorgnar?)

Tidigare fanns det tydligen någon form av “kvinnosimmarförening” som hyrde söndagsmorgnarna, men efter önskemål har de nu öppnats upp för (hälften av) allmänheten. Söndagsmorgonen på Gottsundabadet är nu den mest välbesökta morgonen av alla.

Eftersom killar inte kommer in fick en femårig kille inte följa med sin mamma och syster in i badet. Mamman blev arg, twitter blev jätteargt, och Expressen blev argast av dem alla.

(Expressen passar dessutom på att kalla Uppsala för “provinserna”. Så förolämpade har vi inte blivit sedan Strindberg, i Tjänstekvinnans son, kallade alla våra professorer för bönder.)

De som gillar könsseparerat badande brukar anföra att det är efterfrågat av religösa skäl, av kvinnor med kroppskomplex, eller bara som ett ett utryck för kvinnlig gemenskap och att det är skönt att bada utan gubbar. Dessutom är trygghetsläget på Gottsundabadet, särskilt för yngre flickor, problematiskt.

Det är viktigt att notera att tjänstemännen på Uppsalas badhus inte kommit på det här med “kvinnotider” själva. Även om ansvariga kommunalråd ställer sig frågande till att 5-åringar inte får följa med sin mamma in, så är att öka simkunnigheten bland “kvinnor som av sina män inte tillåts besöka badet” en del av uppdraget. Att tjänstemän beskriver de kommentarer de mottagit som “rasistiska” tyder antagligen på att tonläget i debatten utanför mainstreammedia varit ganska högt. (Reglerna verkar nu ha justerats så att småkillar nu kan följa med sina mammor in.)

De som argumenterar för integrerat badande menar att separation inte leder till ett jämställt samhälle, att kvinnlig fåfänga är ett svagt argument för “kommunal diskriminering”, och att kommunen inte ska alliera sig med “reaktionära patriarkat” som kallar kvinnor som beter sig för västerländskt för horor. Dessutom ser man sexualiseringen av simhallar, och särskilt av barn på simhallar, som onödig.

Vissa vill lyfta blicken och se “kvinnozoner på festivaler, könssegregerade badtider och fritidsgårdar bara för flickor” i ett större perspektiv där islamistiska idéer ställs mot det moderna västs normer. “Det är inte svårt att tänka sig att den kvinna som tackar nej till kvinnozonen skulle beskyllas för att ha sig själv att skylla om hon utsätts för övergrepp”, som Frida Nordlund skriver i Svenska Dagbladet. UNT tar det lite lugnare och skriver på ledarplats om “likvärdiga individer”.

Tanken att grupper ska vara jämlika men separerade, och att tjejerna då tilldelas två timmar på söndagsmorgnar för att simma eller åka skateboard, får mig alltid att tänka på “Separate but equal” - den praxis som gällde i de amerikanska sydstaterna från inbördeskrigen till mitten av 1900-talet. Förutsatt att de erbjudna tjänsterna var likvärdiga var det då ok att dela upp människor baserat på hudfärg. Naturligtvis var ingenting, inklusive simhallar, likvärdigt. Naturligtvis haltar jämförelsen.

Desegreringen av söderns simhallar var problematisk. (Fortfarande idag kan tydligen 58% av afroamerikanska barn i USA inte simma.) De integrerade poolerna fick färre besökare. En del stängdes och fylldes med jord, andra såldes till privata klubbar och fortsatte som helvita bad. Likheterna är begränsade, men kanske är vi på väg till samma slut från ett annat håll. Trygghetssituationen minskar antalet besök på svenska badhus, och Gottsundabadet förfaller.

(Det sägs ifs att nya skåp är på väg, och att min insändare är en viktig anledning till att så sker. Jag väntar dock med att öppna champagnen tills jag ser verkliga resultat. Men om det händer kan väl någon fråga Pelling, Burwick, Gardfjell, och Waldau hur det går med teaterbienalen.)

Jag tycker att man ska fråga sig vilket samhälle man vill att Sverige ska vara t.ex. 2050. Jag vill att det ska vara ett samhälle där män och kvinnor kan idrotta och ungås tillsammans på ett jämlikt och civiliserat sätt. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om män och kvinnor kan göra saker tillsammans utan drama. Jag tror inte att könssegregerade badtider är ett steg på vägen dit.

Nu kan någon hävda att min linje riskerar att leda till minskad simkunnighet och fler drunkningar. Att jag, genom underlåtenhet att handla, bryter mot Asimovs första lag för robotar och utsätter människor för fara. Men, jag är ingen robot, och om det här är en kultur- (eller program-) strid så dör folk redan i den.

Eller som Reagan sa redan för över 50 år sedan:

Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, "We don't know how lucky we are." And the Cuban stopped and said, "How lucky you are? I had someplace to escape to." And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there's no place to escape to. This is the last stand on earth.

Men vi måste också behålla ett rimligt perspektiv. Världen stannar inte på grund av två timmar “girls only” på Gottsundabadet. Trygghet och snygghet (som i hela skåp och dusch innan bad) under övriga 94 timmar är viktigare för både badet och Gottsunda.

Var redo!

Vi äro svenska scouter vi och
löftet som blev givet.
En vårdag brusande och fri
står på vår panna skrivet.
För Gud för kung och fosterland
vart än i livet ställer.
Var redo när det gäller
med hjärta håg och hand.

Var redo hör den stormens il
som genom världen skrider.
Håll spänd din sträng håll blank din pil
nu är det knoppnings tider.
Nu knyta vi vårt syskonband
i kärlek och i gamman.
Nu smida vi det samman
kring hela Sveriges land.

Jag har varit på scoutläger med Hogwartstema. Blonda barn i blå skjorta och halsduk har hissat och halat den svenska flaggan. Barn, ledare, och föräldrar, har (med häxhatten i vänster hand) stått stilla runt flaggstången och gjort scouthälsning.

För att vara tydlig: Med “föräldrar” menar jag en förälder: jag. Under förberedelserna insåg jag att jag var den ende vuxne utan scoutbakgrund, knivbevis, och repmärke #2 som skulle till lägret. Nåväl, jag brukar inte göra som alla andra. På det planeringsmöte som jag misstagit för ett informationsmöte riktat till föräldrar kändes inte som om det var läge att fråga vad ett lägerbål är, utan jag flöt mera liksom bara med. Det här var utanför min trygghetszon. När vi packade var min son mycket skeptisk till att jag skulle få bära kniv på lägret, men jag försökte hävda att tolv månader i armén ändå måste räknas för något. (Jag är rätt bra på att sitta eldvakt.)

Som förälder blev jag enligt Wasakårens lägerpolicy automatisk del av ledarteamet. Jag slapp alltså rollen som bärare och uppassare åt min son, vilket jag nog uppskattade mer än han.

Alla ledare i scouterna måste lämna ut ett registerutdrag ut belastningsregistret, samt gå utbildningen “Trygga Möten”. Trygga Möten visade sig vara en relativt progressiv och “hen-tung” webbutbildning om diskriminering, övergrepp, intervjutekniker, och anmälningar. Jag förvånades lite av att man i ett exempel rekommenderade uteslutning av en ledare trots att polisen lagt ned sin utredning, samt att tonen i utbildningen var så långt ifrån det käcka språket i scoutsången ovan. (Lyssna här på den i Hjalle och Heavys punkversion.)

Själva lägret innehöll regn mot tältduken, sånger, djurletande, lägerbyggande, hinderbanor, rymdstationsspaning, pilgiftsgrodor, brandbilar, magiska drycker, täljande av trollstavar, kubbspel, matlagning, sköldpaddor, diskning, getingar, solsken, besökande magiker, en sjungande hund, och vilda barn med pinnar.

Min bild är att scouterna är en extremt kompetent och inkluderande organisation. Jag är mycket imponerad, och överväger nästan att undersöka vad som krävs för att jag ska få skaffa mig en blå skjorta att fästa mina lägermärken på. (Ja, jag har mottagit två märken, gjort honnör, och svarat “Alltid redo!”.)

Pojk- och flickscouterna integrerades i Sverige under 60- och 70-talen. Nu, när stormens il åter hörs över världen står man, liksom fosterlandet, med en fot i “trygga möten” och en i scoutsångens Gud, kung, och fosterland. Liksom Sverige självt.







(Håll spänd din sträng håll blank din pil.)

Marsmöte – konstigheterna tilltar

Idrotts- och Fritidsnämndens marsmöte hölls i samma ärovördiga lokaler som februarimötet. Major Holmberg, ledamot i drätselkammaren mellan 1887 och 1906, blickar med stilig mustasch i uniform och medaljer ut över mötesrummet.

• Storvreta innebandyklubb berättade om sin verksamhet och särskilt om Storvreta IBK Örnarna, föreningens lag för ”för ungdomar och unga vuxna med någon typ av funktionsnedsättning”. Laget tränas av spelare från Storvretas A-lag, tar sitt spelande på stor allvar, och verkar sprida mycket glädje kring sig. Det här fyller en viktigt funktion eftersom många med funktionsnedsättning har negativa erfarenheter av föreningslivet och är mindre aktiva än genomsnittsmedborgaren.


• Utvecklingsstöd är ett bidrag som kan sökas för "projekt som stödjer allsidig utveckling för barn och ungdomar, funktionsnedsattas deltagande, integration, eller jämställdhet". Under rubriken ”Ändrad inriktning i bidragsbudgeten” beslutade de rödgröna att de 500kkr som återstår av 2016s budget endast får användas för integrationsprojekt.
  
  Jag försökte påpeka att integration redan var ett prioriterat område, samt att jämställdhet och funktionsnedsattas deltagande också är viktiga områden. Varför inte bara fortsätta utvärdera projektförslag och ge bidrag till de bästa idéerna? (Tidigare har den här typen av resonemang gått att föra i nämnden, men den dörren verkar nu stängd. Jag drar slutsatsen att det är yrkande, votering, reservation som kommer att gälla i framtiden.) Nej, det var inte intressant. De rödgröna hade bestämt sig för att göra en ”integrationssatsning”. Man kan nog också se det som ett kraftfullt slag i luften. Örnarna fällas i flykten.


• I frågan om Allaktivitetshuset följde miljöpartiet upp sin kovändning i kulturnämnden med en ny kovändning i idrotts- och fritidsnämnden. Turerna är nu så många att frågan måste få en egen bloggpost.


• Som en del av kommunens arbete med jämställdhetsintegrering vill man följa upp kommunens fritidsvaneundersökning (vad gör medborgarna) och subventionsutredning (vad subventionerar kommunen) med att utreda hur nämndens regelverk kan förändras för att uppnå ökad jämställdhet.
  
  Gott så, men i förslaget handlar det nu om ”jämställdhet och jämlikhet”. All världens orättvisor är nu också del av utredningen, och som om det inte räcker ska ”utredningen även omfatta förhållandet att alltfler barn- och unga väljer att lämna den föreningsorganiserade idrotten”. Om målet är att hålla kvar dem i föreningarna eller att satsa mer skattepengar på fritidsverksamheter utanför förningarna är inte tydligt. Baserat på de rödgrönas handlingar kan man nog vänta sig att svaret man vill ha är fler byråkrater, svagare föreningar, och ”demokratisk kontroll” över idrotts- och fritidsproduktionen.


• Slutligen behandlades detaljplanen för Norra Bäcklösa. I November efterlyste vi en plan för ytor för idrotts- och fritidsverksamhet i den nybyggda områdena. De rödgröna konstaterar ”med glädje” att en text om frågan nu lagts till. En snabb titt på den bifogade plankartan visar dock att den inte reviderats sedan i oktober.
  
  Jag påpekade att den här typen av frimärksplanering av nya områden innebär att man antingen sänker ambitionsnivån för idrottsinfrastruktur (dvs framtiden är, ur ett idrottsperspektiv, sämre än idag) eller att man bygger upp en skuld av uppskjutna investeringar. Miljöpartiet svarade att man var för en tät stad och att ”ekonomer hade tittat på det där”, vilket jag tolkar som att den som vill ha ett framtida Uppsala med plats för idrott och rekreation bör rösta blått för en grön politik.

I ärende efter ärende visar de rödgröna att de slutat lyssna. Besluten blir allt konstigare. Vi är redo att ta över.