Februarinämnd

Lokaler har varit ett mycket pratiskt och påtagligt problem för idrotts- och fritidnämnden. Möten har hållits i för små rum med få stolar och dålig ventilation. Det känns inte seriöst. Mer, och kanske överdrivet, seriöst kändes det att låna KS-salen i stadshuset. (Jag antar att det står för kommunstyrelse eller liknande?) Oljemålningar av bistra män i uniform pryder väggarna.

De rödgröna ställde som jag redan berättat in januarinämnden eftersom det inte fanns några ärenden att behandla. Februarinämnden blev vår längsta hittills.

Information från ”Hitta ut” inledde mötet. Därefter blev det snabbt allvar.

Kommunen har tillsatt sin vice brandchef med erfarenhet från bland annat jordbävningarna i Algeriet och Nepal att samordna flyktingsituationen. Korrekt, påläst, och (om han inte tagit av sig tweedkavajen för att presentera i skjortärmarna) välklädd, informerade han och svarade på frågor.

Den första uppgiften har varit att få överblick över läget. Alla kurvor verkar peka mycket snabbt uppåt. Så snabbt att tidigare flyktingmottagning i Uppsala nästan såg försumbar ut. Utöver de 400 ensamkommande som Uppsala förbundit sig att ta emot, har andra kommuner placerat ytterligare 700 (mestadels) unga män i Uppsala. Man arbetar för att förstå läget bättre. Direkta frågor om verklig ålder (få svenska läkare anser sig kompetenta att bedöma), ankarbarn (10-40% tar hit sin familj när de fått uppehållstillstånd), och annat besvarades.

På min fråga om det här är en ”systemkollaps” fick jag ett tydligt nej. Nepal hade en systemkollaps efter jordbävningen 2015. Däremot kvalificerar läget som en ”kris”, den stora flyktingmottagningen och de beslut vi tar nu kommer starkt att påverka hur Uppsala och Sverige utvecklas de närmaste årtiondena.

(Jag kan inte undvika att önska att 2015-2025 i Uppsala istället skulle handla om utmärkta skolor och blomstrande universitet, men man väljer inte sin samtid.)

Mindre dramatiskt, men minst lika intressant var en genomgång av kommuninvånarnas fritidsvanor och kommunens idrottssubventioner. Issporter är förhållandevis jättedyra. Folk gymmar, springer, cyklar, och simmar. I sina drömmar paddlar de kajak och skjuter pilbåge.

De rödgröna tyckte det var onödigt, men vi i Alliansen insisterade på att få ställa frågor om den nyinförda klättersocialismen. Jag påpekade (vänligt) att jag bara informerats via lokaltidningen, och ställde därför mina frågor till kommunalrådet baserat på vad som stått i tidningen:

1. De rödgröna hävdar att de i egen regi kommer att kunna ”göra mer av pengarna”. Jag frågade hur, och undrade om det fanns några beräkningar. Kommunalrådet duckade och skickade frågan vidare till tjänstemännen, som lite förvånat svarade att den nya lokalen är billigare. Jag påpekade att det inte rimligen beror på driftsformen. Ingen mer information fanns att få.
2. Upphandling och jämställdhet. Jag frågade om Uppsala kommun verkligen aldrig gjort en framgångsrik upphandling med jämställdhetskrav. Inget svar gavs.
3. Verksamheten i klättercentret, som barnkurser i parcour, ska fortsätta utan avbrott när kommunen tar över driften nu den sista mars. Det tror jag tyvärr först när jag ser det.
4. Inga fler socialiseringar är planerade i den Uppsaliensiska idrotten.

Slutligen följde jag upp på Liberalernas (Folkpartiets) fråga om trygghetsläget. (Fotboll, badhus, handboll, etc.) Nämndens ordförande svarade förvånat att han inte engagerat sig i frågan och duckade snabbt in bakom tjänstemännen.

Jag menar att även en kris förtjänar att tas på allvar. Det här är en tid för ledarskap, och de rödgröna verkar inte kunna erbjuda det. Vi är redo att ta över.

Orientering

Varje sammanträde i Idrotts- och Fritidsnämnden inleds med en presentation från en förening eller ett projekt. På vår februarinämnd presenterade orienterare ”Hitta ut”. Hitta ut är ett ”hälso- och friskvårdsprojekt” som tillgängliggör orienteringskartor och placerar ut kontroller av olika svårighetsgrad för allmänheten att besöka på promenad, cykel, eller löprundor. Projektet är en stor framgång, mängder av människor deltar, och det kostar nästan ingenting att genomföra.

Personligen gillar jag också Hitta ut. Kontrollerna på de utskickade kartorna har hjälpt mig att variera löprundorna och har lärt mig att hitta bättre i skogar och grönområden kring Uppsala. Däremot känner jag inget behov av att tävla eller registrera och dela mina resultat med någon. (Nja, jag berättade för en granne som är orienterare, och fick en tävlingskarta från Lunsen som present. Tänk dig en oändlig mosse i låg björkskog utan höjdvariation eller andra igenkännbara punkter. Tänk dig slumpmässigt utplacerade kontroller. Tänk dig att det mörknar. Tänk dig döda träsken.)

Det är inte bara jag som har svårt att ta steget från Hitta ut till orientering. Medan löpning, triatlon, trailrunning, cykel, osv, blivit populära breddaktiviteter förblir orienteringen, som en av presentatörerna sa, en ”vit sport” som man mer eller mindre föds in i.

Skolan (och på sin tid armén) avskräcker tydligen mer än den rekryterar, menade orienterarna. Nu provar man om kortdistans sprintorientering i stad kan hjälpa till med rekryteringen. Jag är skeptisk. (Själva poängen är ju att komma ut i skogen?) Hur sporter ska utvecklas är ju lyckligtvis inte en politisk fråga, jag är bara glad att Hitta ut fungerar så bra.

Dessutom är det som sagt billigt. Uppskattningen ligger kring 10 skatteören per personaktivitetstimme. Det kan jämföras med bandyns 620 kr, ishockeyns 230 kr, och simningens 195 kr. Minst sagt intressanta siffror som man borde dyka in i vid tillfälle.

Rött ljus

Halv sex på måndagsmorgonen stannade en röd lampa mig vid Flottsundsbron på vägen till Arlanda. Framför mig stod en bil. Från andra hållet kom inga bilar. Lampan lyste röd. Sakta fylldes kön på bakom oss. Ett ihärdigt rött sken i vinternatten. Efter några minuter till gav folk upp och körde över.

Det är god sikt över bron. Bilarna på andra sida syns tydligt åtminstone 100 meter innan bron, enfilig har den varit i över ett år utan att rödljus behövts.

Lite senare samma morgon noterade lokaltidningen att lokalbussarna också givit upp och nu börjat köra mot rött. Bussbolaget fann beteendet ”helt oacceptabel” och polisen menade att man kanske borde ”se över rödljusen”. Kommunen meddelade att man satt in flaggvakter.

Att man ger upp den tekniska lösningen (med ”avkännare” och allt) och istället ställer dit människor med flaggor känns ”speciellt”. Har Sverige peakat som tekniknation? Är vi på väg tillbaka från maskinbyggande till låglönetjänster (som egentligen kanske inte behövs)?

Kommunalrådet och liberalpartisten Mohamad Hassan är inte imponerad av hur de rödgröna duckar sitt ansvar, och tycker att hela kommunens trovärdighet i planfrågor står på spel. Maria Gardfjell, miljöpartist och ordförande i gatu- och samhällsmiljönämnden, menar hon inget kan göra (utöver att ställa ut flaggvakter i rusningstid) och att bilisterna helt enkelt ska stå ut med bilköerna.

Att miljöpartiet vill att det ska vara dåligt att åka bil är väl ingen direkt överraskning. Utsläppen är man nog inte så intresserad av (Tesla 3 ligger bara ett par år in i framtiden), men att folk ska vara fria att resa när och hur de själva vill stör antagligen Gardfjell väldigt.

Hassan har en bra poäng. Kommunens trovärdighet i planfrågor är låg. Översiktsplanen leder mot trafikinfarkt, och om man hade haft en seriös framförhållning hade Dag Hammarskjöds väg från Sunnersta in till stan varit fyrfilig innan de nya höghusen i Bäcklösa påbörjades och brorenoveringen i Flottsund startade. Det finns ett bättre sätt.

Slutligen kan jag inte undgå att irritera mig på att UNT inte vet att den gamla Flottsundsbron var enkelfilig ett bra tag utan varesig lampor, flaggor, eller problem. Och hur uttalar de Flottsund? Har de inga journalister som bor i Uppsala?

Kommunal skateboard

I början av idrotts- och fritidsnämndens möten brukar en inbjuden förening presentera sin verksamhet. För ett par månader sedan var en skateboardklubb för tjejer förbi.

Det finns ett stort intresse bland tjejer för att skejta på kommunens klättercenter, men tyvärr verkade inte skejtande tjejer uppskattas av de killar som normalt hängde där. Sättet man markerade missnöje var tydligen att åka väldigt nära nybörjartjejer. Anställda på klättercentret deltog i missnöjesmarkeringarna.

Lösningen fick bli att tjejerna fick en egen tid. På söndagsmornar. Tillsammans med de småbarn som vill åka sparkcykel.

Jag påpekade att det i kampsport går alldeles utmärkt att träna i mixade grupper, och att skateboardare borde kunna göra det samma, men vår miljöpartistiska ordförande menade att jag inte förstod skejtkulturens anarkistiska grund.

Nu läser jag i lokaltidningen att de rödgröna verkar ha vaknat. Att ställa krav på jämställdhet och kvalitet är tydligen för svårt, så jämställdhet ska nu införas genom kommunalisering. När man i mars tar över driften av klättercentret i egen regi väntar man sig också att ”kunna göra mer av pengarna” och bredda verksamheten med ”allt från Roller Derby till dans”.

Offentlig drift är ju som bekant inte bara en garant för jämställdhet utan även för kostnadskontroll.

Jag är naturligtvis nyfiken på vilken nästa verksamhet som står på tur att kommunaliseras till jämställdhet kan tänkas vara. Sirius fotboll kanske?