Digitalt samrådsmöte om Pellinge miljonprogram

Ett nytt miljonprogramsområde ska byggas i Uppsala. Lokaltidningen varnar på ledarplats för storhetsvansinne och jämför målbilden med Uppsalas särskilt utsatta område Gottsunda, men fem gånger så stort.

I folkmun har projektet fått namnet Pellinge. Mycket riktigt var det kommunens starke man, socialdemokraten Erik Pelling som inledde måndagens “samråd”. Han sa kort att han ingått ett avtal med staten och lovat att bygga jättemånga höghus jättetätt. Därefter tog opolitiska tjänstemän över envägskommunikationen. (Att den här typen av möten heter saker som “samråd” eller “dialogmöte” är, som jag skrivit tidigare, någon form av nyspråk. Jag kan ha nämnt Nordkorea och att mötena borde döpas om till “makten talar”.)

Jag kan inte undgå att notera att den kommun som 2050 har som mål att bli “en av Europas mest digitala platser” den här veckan höll sitt första videomöte. (En uppsnyggad och klippt version, utan “tekniska pauser” finns på youtube.) Formatet var envägskommunikation, men de förregistrerade deltagarna kunde skicka in frågor (som bara tjänstemännen kunde se). Om ett par år kan kommunens digitala kommunikation vara ikapp en genomsnittlig tween på twich.

Om det skett någon djupare analys av t.ex. framtidens resor och transporter så framgick det inte. Istället visades i Uppsala kommuns officiella kommunikation med medborgarna bilder på “flygdräkter” och en humanoid robot som levererar paket till en villa.

Man ska dock inte låta den infantila kommunikationen lura en att det hela är visionslöst eller saknar ideologisk grund. Drömmen om ett nytt miljonprogram som ersätter det nuvarande miljonärsprogrammet (ROT-avdrag, ränteavdrag, nyliberalism, utförsäljningar, bombningarna av Hanoi julen 1972) är stark inom vänstern.

Lägg därtill den den miljöpartistiska delen av vänsterröran. Man ska inte bara bygga långt färre parkeringsplatser än vad som rimligen krävs - de ska också placeras långt från bostäderna så att busshållplatserna blir “relativt” närmare. (Det här är den typen av elakheter som man bara kan utsätta ofria medborgare för.) Nyss lovade kommunen att “i södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter” - det har man “glömt” nu. (Det är nog väl hårt att påstå att Uppsalas stadsplanering bygger på lögner, men helt sammanhängande och ärlig i sin kommunikation kan den heller knappast anklagas för att vara.)

Byggandet ska vara i “mänsklig skala”, dvs 5-våningshus. För att göra dem så billiga som möjligt kommer man bland annat att avstå från källare. I ytterkanterna kan hushöjden minskas till 2-3 våningar. För att ta vara på “det som särskiljer Uppsala från andra städer” vill man ta vara på färgpaletten. (Skokartongerna ska målas i tokroliga nyanser av gult och rött.)

Kommunal stadsplanering sker tydligen i fem steg varav två verkar viktiga. (1) Översiktsplaner drar upp de stora linjerna, men är inte bindande utan bara vägledande. (2) Detaljplaner som mer detaljerade (duh!) och dessutom juridiskt bindande.

Samrådet om den här fördjupade översiktsplanen pågår till mitten av april. Den som vill påverka kan skicka in sina åsikter. På sin officiella hemsida beskriver kommunen det som “en demokratisk process” som ska “ge möjlighet till insyn och påverkan”. I verkligheten tas naturligtvis besluten av de folkvalda - vi har fortfarande representativ demokrati.

Om man vill påverka är det alltså kommunvalet 2022 som gäller, men en del kommer nog att vara för sent redan då.

Den fördjupade översiktplanen ska antas hösten 2020 och detaljplaneringen startar våren 2021. Byggandet börjar 2023 och första inflyttning är 2025. Byggandet börjar på två platser, dels söder om ICA där väg 255 ska göras om till stadsgata, och dels i skogen söder om Nåntuna Backe.

Bygget söder om Nåntuna Backe blir första testet av Pellinge och den bakomliggande ideologin. Det blir höghus i skogen långt ifrån nuvarande och framtida kollektivtrafikstråk. Få parkeringar som med avsikt placerats otillgängligt. Obefintlig service i närområdet. Lägg till detta att det egentligen bara är två gruppen som har råd att bo i nybyggda lägenheter - höginkomsttagare och de som inte betalar själva.

Mitt motförslag? Trädgårdsstad.

Grinig politiker

"Den här presentationen gör mig tyvärr både ledsen och besviken."

Även om jag inte gillar att vara grinig mot tjänstemän var jag tvungen att börja mitt anförande så. Vi hade just fått höra en “entusiastisk” presentation om hur Gottsunda ska utvecklas de närmaste årtiondena.

Höghus ska ersätta parkeringsplatser vid centrumet. Höghus ska byggas vid (den eventuella) spårvagnscentralen. Höghus ska byggas vid gula stigen. Presentatörerna verkade inte hitta särskilt bra på platsen men tydligen ska den kvarvarande (ännu inte nedbrända) sporthallen rivas.

Eftersom inga seriösa svar på frågor om gentrifiering eller transporter kunde ges var jag tvungen att inleda frågestunden med att presentationen gjort mig både ledsen och besviken.

Det är nog, trots allt, bättre att vara en grinig än en tyst politiker.

Ett Norrköping av skokartonger?

Eftersom jag är ordförande i en av Uppsalas moderatföreningar (den södra) är jag även inbjuden till partiets kommunfullmäktigegruppsmöten. Huvudverksamheten på mötena är, kanske inte helt oväntat, att gå igenom ärenden till nästa kommunfullmäktigemöte. Men ibland ger en inbjuden talare en presentation. Den här veckan berättade kommunens förhandlare från överläggningarna med regeringen om fyrspår om det avtal de håller på att förhandla fram.

I korthet går avtalet ut på att regeringen kan tänka sig att ge uppdrag om fyrspår till Uppsala, men bara om Uppsala lovar att dubbla sin redan sverigehögsta byggtakt. Målet nu ska vara 52.000 nya bostäder (ett nytt Norrköping) i södra Uppsala före 2050. Bidrag till transportinfrastruktur kan ges, men bara om Uppsala bygger spårvagn mellan Gottsunda och Bergsbrunna.

Den förhandlade tjänstemannen var märkbart nöjd med planen, och menade att allt som nu krävdes var lite mod från politikerna.

Frågestunden var kort och jag hade redan under presentationen skrivit ett par ark fulla, så jag summerade ihop mig i tre punkter:

• Namngivningen? Uppsala har en lång och rik historia. Man vill dra spår tvärs över Fyrisvall, känt från runstenar och isländska sagor, men området ska nu kallas “Södra staden” och spåret från centrum kallas “Kunskapsspåret” - namn som lika gärna kunde höra hemma i Linköping eller Katrineholm. Namngivningsnämnden bör genast aktiveras!
• Ekonomin? Beräkningarna såg ut att vara baserade på dagens bostadspriser och dagens ränteläge. Kommunens ekonomi i det hela baseras på värdeåterföring, dvs att kommunen kan ta betalt för att tillåta bygge av täta höghusrader av byggherren. Min fråga om hur planen skulle fungera på en bostadsmarknad som mer liknar 90-talets besvarade förhandlaren med att “Sveriges befolkning har växt sedan Jesus gick runt i shorts”, vilket jag varesig uppfattade som sant eller relevant.
• Visionen? Få medborgare i medborgardialogerna beskriver nya höghusförorter som sitt första mål. Uppsalas identitet är studentstaden “där själva kajorna tala latin” och centralplanerat byggande gav oss Gottsunda. Förhandlaren svarade att Gottsunda var länge sedan och att man aldrig skulle bygga så många hyresrätter på samma plats igen. Dessutom låg ett nytt Norrköping i linje med 2016 års översiktsplan.

Jag kan inte undgå att bli lätt bedrövad, inte minst av visionslösheten. Det första Norrköping har byggts över 700 år, det andra ska byggas som en förort baserad på maximal kommunal byggskatt (“värdeåterföring”) över 30.

Det är för mycket kvantitativt tänkande och alltför lite fokus på kvalité i Uppsala nuvarande framtidsplaner. Om någon vill bygga ett Norrköping så vill jag höra om promenaderna inte om exploateringsgraden. Om nuvarande översiktsplan tillåter att 10.000-tals bostäder läggs till utan annan analys än rent kvantitativ så behöver den minst förtydligas och i värsta fall göras om från början.

Fyra filer mot framtiden

Det är 13 minuter med buss från Sunnersta till Svandammen. Sträckan är egentligen mindre intressant, avståndet bör mätas i tid.

Köerna på fälten in mot stan blir tyvärr allt värre. I rusningstid når köerna numera hela vägen från lantbruksuniversitetet till kungsängsleden. Det här är innan det hysteriska byggandet i södra staden egentligen kommit igång.

De som arbetar med att analysera dåligt fungerande trafik pratar om direkta och indirekta kostnader. De direkta kostnaderna kommer från förlorad tid, slösat bränsle, och sämre miljö. De indirekta kostnaderna kommer av att det blir dyrare och tar längre tid att leverera produkter eller delta i möten.

Båda typerna av direkta och indirekta trafikkostnader riskerar inom kort att vara ett större problem för Uppsala. Länge köer kommer att få stadsledarna att glida isär. Fler bussar och bilar står stilla, och medborgarna tvingas tacka nej till jobb, skolor, och fritidsaktiviteter eftersom det helt enkelt är för svårt att ta sig runt. De här måste hanteras, både på kort och lång sikt.

Men framtiden är även full av möjligheter. Uppsala kan välja att ligga i framkant. Bussfickor och fyra filer på Dag Hammarskjölds väg skulle på kort sikt kunna frigöra en fil för bussar, elbilar, och eventuellt även för de som är tre eller fler i bilen. På längre sikt kommer det att hjälpa till när bilarna blir alltmer självkörande.

Man borde kunna pressa avståndet från Sunnersta till stationen till 10 minuter. (Och ja, de som vill ska naturligtvis få cykla också.) Dessutom är det bara 19 minuter till Skyttorp.

Uber <3

En dag hände det. En av människorna vid en av busshållplatserna höll ut tummen och jag plockade upp en passagerare. Vi skulle åt samma håll.

Min bil är en underutnyttjad resurs på många sätt. Ett av dem är att jag ofta åker ensam.

I början av juli, på väg till en biograf i San Francisco provade jag, bland trådbussar och elbilar, Uber. Beställning, betalning, prisuppskattning, väntetid, och utvärdering - allt är inkluderat i lösningen. Ricardo och hans bil höll minst samma klass som den “chauffeur service” jag använde i Surrey veckan innan, men betydligt smidigare. Han visade hur användargränssnittet såg ut från hans sida också.

Utvikning 1: På bion satt vi vid bord och kunde beställa in allt från popcorn och läsk till revbensspjäll och IPA. Om det är staten, biografsmonopolet, eller brist på fantasi som hindrar liknande lösningar här hemma i Sverige vet jag inte.

Kanske är uber ett steg på vägen mot både “enkla jobb” och en framtida “individualiserad kollektivtrafik” som varesig är baserad på bussar eller spårvagnar. Kanske kommer självkörande bilar att ta över även de här enkla jobben.

Men förändring är jobbigt. Uber förbjuds på många platser. Svenska taxiförbundet är inte glada. Lite roliga var de dock när de startade uberparodisajten ShareFix. (Som de idag tar ansvar för i en popup spoiler.)

Utvikning 2: Mycket småjobb som jag gör hemma är jag faktiskt inte särskilt bra på. (Jag minns också den gången jag stod och målade väggarna på ett dagis tillsammans med två kirurger.) Om arbetsmarknaden är på väg från stora fabriker till små tjänster kanske det blir viktigt att man enkelt kan köpa och sälja tjänster. Uberliknande lösningar kan förenkla och minska overheadkostnader för att kanske t.ex. köpa gräsklippning eller målning. (Den stora “overheaden” är förstås skatten på arbete som gör att jag måste tjäna 700 kronor för att kunna ge hantverkaren en hundring i handen.)

Svenska taxiförbundet är inte alls lika skojiga i svenskan. Kritiken mot uber går ut på att chaufförerna inte är fast anställda som på en fabrik och att företaget inte betalar skatt på samma sätt som en fabrik. Den digitalisering, som förvisso i textens första mening, skulle kunna leda till en ljus ekonomisk framtid leder egentligen bara till skattesmitning och skattefusk - om inte 1900-talets taxiregler uppfylls till punkt och pricka.

Intressant att notera är att den reglerade taxibranschen till stor del själv verkar leva på bidrag. Den “ingång till jobb” som taxiförbundet beskriver sig som är väldigt beroende av lönebidrag och nystartsbidrag. Efter sex månader, när bidraget tar tar slut, byts föraren ut och nya bidrag rullar in. (Transport kommer här med relevant kritik. Hur blev arbetslinjen en bidragslinje?)

Utvikning 3: I “The Drop In”, det tolfte avsnittet av West Wings andra säsong, nämner president Bartlet att Sverige har 100 procents läskunnighet, och frågar sig hur det gått till. Det är inte i det Sverige dagens utmaningar ska lösas. När mer än hälften av de arbetslösa är utlandsfödda kommer de vanliga svenska lösningarna, som oftast verkade gå ut på att lägga till ytterligare en välvillig förkortning till Tage Danielssons “livet är kort” (obligatorisk förskola någon?), inte att fungera. Kanske måste vi godta att framtidens arbetsmarknad inte ser ut som gårdagens.

Jag tror att vi gör bäst i att omfamna digitaliseringen. Ett “tut-avdrag” riktat mot en uberifierad taxibransch är kanske svårsålt, och bättre vore om vi kunde minska skatten på alla tjänster. Dessutom avskaffades skråväsendet redan 1846.

Det finns en tjänst som någon vill köpa och någon annan vill sälja. Tjänsten har potential att öka sysselsättningen och spara på miljön, men regler och skatter står i vägen. Nuläget sammanfattas bäst av Ronald Reagan:

"Government's view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it."

Gottsunda brinner

Närmaste vägen hem för förra fredagens middagsgäster innebar att de passerade genom Gottsunda. Strax efter elva (vi har barn, ok?) fick jag meddelande från dem att det var upploppsstämning i Gottsunda och att bränder blockerade genomfartsleden. Grupper av barn och vuxna, en del maskerade, hade släppt igenom deras bil. Inga blåljus i sikte.

Enligt lokaltidningen var busstrafiken då redan inställd efter att en molotov studsat mot en stadsbuss utan att gå sönder.

Mina vänner påpekade att teaterbienaler och stadsodling “känns som en parodi på lösning”. (De rödgrönas plan för Gottsunda är annars svår att göra parodi på.)

Det var mörkt ute. Ljudet och ljuset från en polishelikopter syntes och hördes en timma senare fortfarande tydligt. Familjen sov, så jag cyklade bort till Gottsunda.

Det brann fortfarande lite här och där, men det var lugnt. Folk stod i mindre grupper och hängde eller snackade. Inga blåljus.

Enligt polis som var där fanns specialutbildad antikravallpolis, helt kapabel att ge Gottsundaborna det lugn och ro som resten av staden ånjuter, på plats. Men istället valde polisledningen att skicka in dialogpolis för att förhandla med lokala kriminella ledare. De ställde motkravet att inga poliser ska verka i Gottsunda - och verkar ha fått igenom sina krav. Medborgare som tvingades kliva av bussen lång tidigare än planerat fick själva gå hem bland bränderna - polisen stannade på avstånd.

Nu kan “kriminelle Kalle” alltså berätta för sina grannar att inte ens polisen gör något här i Gottsunda utan att prata med honom. Vem vittnar nästa gång polisen vill ha hjälp? Är detta systemkollapsen?

Jag är ingen specialist på polistaktik, men i Stenhagen i juni verkar man ha löst problemet med hjälp av nolltolerans, inlåsning, och konsekvenser. Det tycker jag låter bra.

Framtiden eller 1953?

På gårdagens brunch var en av dotterns vänner med via videosamtal. Hon visade upp sina nya frisyr, och var också med under dotterns sminkning inför kyrkan. Sånt ger mig en tydlig känsla av att leva i framtiden.

I Uppsala planeras en framtid med höghus kring smala vägar. Kanske tänker man sig att kraschad infrastruktur ska tvinga folk att köpa lådcyklar. Kanske tänker man sig att döda det fria skolvalet genom att helt enkelt göra det omöjligt att förflytta sig i rusningstrafik.

I dialogen med medborgarna lovar kommunen att du kan “nå det mesta inom fem minuter”. Kommunens egen trafikanalys pekar dock mot total trafikinfarkt. I visionen för det nya miljonprogramsområdet i Ulleråker “leder trafikstråken snabbt ut i landet” samtidigt som de boende cyklar under vår, sommar, och höst men åker spårvagn på vintern, och “Besökare från världens alla hörn kommer sällan med egen bil. Därför behöver du inte äga en bil eller något annat transportmedel.” (Inte ens i en visionstext på fyra stycken hänger det ihop.)

Istället för att knåpa ihop en egen simuleringsmodell nere på plankontoret och drömma sig tillbaka till 1900-talets första halva, skulle man kunna välja att blicka framåt.

OECD har undersökt hur urbanisering, delningsekonomi, och självkörande fordon kan samverka. Några möjliga resultat är samma mobilitet med 90% färre bilar, stora frigjorda ytor som inte längre behövs för parkering, och stora förändringar i behovet av kollektivtrafik. Om Uppsala bygger spår för spårvagnar kan de lagom till färdigställandet vara lika omoderna som när de senast togs ur drift 1953.

Om jag fick bestämma skulle vi köra en omstart för trafikplaneringen i Uppsala och förbereda oss på att framtiden antagligen är på väg. En framtid utan spårvagnsromantik och som inte ängsligt blickar tillbaka till en tid då bondeförbundets Hjalmar Nilsson var vägminister.

Rött ljus

Halv sex på måndagsmorgonen stannade en röd lampa mig vid Flottsundsbron på vägen till Arlanda. Framför mig stod en bil. Från andra hållet kom inga bilar. Lampan lyste röd. Sakta fylldes kön på bakom oss. Ett ihärdigt rött sken i vinternatten. Efter några minuter till gav folk upp och körde över.

Det är god sikt över bron. Bilarna på andra sida syns tydligt åtminstone 100 meter innan bron, enfilig har den varit i över ett år utan att rödljus behövts.

Lite senare samma morgon noterade lokaltidningen att lokalbussarna också givit upp och nu börjat köra mot rött. Bussbolaget fann beteendet ”helt oacceptabel” och polisen menade att man kanske borde ”se över rödljusen”. Kommunen meddelade att man satt in flaggvakter.

Att man ger upp den tekniska lösningen (med ”avkännare” och allt) och istället ställer dit människor med flaggor känns ”speciellt”. Har Sverige peakat som tekniknation? Är vi på väg tillbaka från maskinbyggande till låglönetjänster (som egentligen kanske inte behövs)?

Kommunalrådet och liberalpartisten Mohamad Hassan är inte imponerad av hur de rödgröna duckar sitt ansvar, och tycker att hela kommunens trovärdighet i planfrågor står på spel. Maria Gardfjell, miljöpartist och ordförande i gatu- och samhällsmiljönämnden, menar hon inget kan göra (utöver att ställa ut flaggvakter i rusningstid) och att bilisterna helt enkelt ska stå ut med bilköerna.

Att miljöpartiet vill att det ska vara dåligt att åka bil är väl ingen direkt överraskning. Utsläppen är man nog inte så intresserad av (Tesla 3 ligger bara ett par år in i framtiden), men att folk ska vara fria att resa när och hur de själva vill stör antagligen Gardfjell väldigt.

Hassan har en bra poäng. Kommunens trovärdighet i planfrågor är låg. Översiktsplanen leder mot trafikinfarkt, och om man hade haft en seriös framförhållning hade Dag Hammarskjöds väg från Sunnersta in till stan varit fyrfilig innan de nya höghusen i Bäcklösa påbörjades och brorenoveringen i Flottsund startade. Det finns ett bättre sätt.

Slutligen kan jag inte undgå att irritera mig på att UNT inte vet att den gamla Flottsundsbron var enkelfilig ett bra tag utan varesig lampor, flaggor, eller problem. Och hur uttalar de Flottsund? Har de inga journalister som bor i Uppsala?

Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden

I slutet av 1800-talet, då Stockholm storleksmässigt befann sig där Uppsala är idag och snabbt växte från hundratusen till trehundratusen innevånare, bestämde sig finansmannen K A Wallenberg och industrialisten Ernst Thiel för att dra järnväg samt anlägga en exklusiv badort och villastad där då mest fanns skog, kala bergstoppar, och djupa dalar.

I arbetet med Uppsalas översiktsplan kallades ett av de sju scenarion som utvärderades ”Attraktiva Landskap”. Tanken var att utveckla västra ”mälarstranden”, kanske hela vägen från Lurboån till Wiks slott, och (möjligen) knyta ihop det med spårbunden kollektivtrafik hela vägen in till den (nästan) planerade järnvägsstationen i Bergsbrunna.

Jag tycker det här låter jättespännande, men tyvärr kom man tydligen fram till att det var billigare att bygga kollektivtrafik i andra riktningar.

Medborgarmonolog om Södra Staden

Slutrapporten för medborgardialogen om södra staden har kommit.

Mötena i de berörda områdena blev inte som man hade tänkt sig. Det kom fler människor än man tänk sig och det planerade formatet fungerade inte. Jag tror att det beror på att det planerade formatet var presentation från kommunen följt av att medborgarna skulle sitta ner i grupper och diskutera med varandra. Många hade nog väntat sig dialog och att bli behandlade som medborgare.

998 svar har kommit in på webbenkäten. Som alla som tittat på frågorna snabbt kan förutse är resultatet mestadels tvetydigt och svårtolkat. 992 kommentarer om vad de glömt att fråga har också kommit in.

I frågan om hushöjd vinner blandad höjd (55%) följt av låga hus (30%). Om det ska tolkas blandad höjd överallt (varannan högt och lågt) eller olika på olika platser är fortfarande ett mysterium. (Eventuellt vet inte frågeställaren själv.) Många som idag bor i området har också skrivit att de inte vill att det byggs alls – särskilt inte någon tät stad – man prioriterar småskalighet och närhet till naturen.

I frågan om framtidens resande vinner gå och cykla stort med 42% av rösterna. Antagligen eftersom frågeställningen innehöll löftet att man skulle vara framme inom fem minuter.

På frågan om varför man vill bo i det område som ska döpas om till ”södra staden” svarar 57% närhet till naturen, 14% har ett eget alternativ, och 11% svarar ”rik fritid”.

Rapporten innehåller ingen slutsats. Min kritik mot enkätfrågorna är väldokumenterad, men om jag ändå ska dra någon slutsats är det att exploatering (och särskilt höghusbyggande) i ”södra staden” har svagt stöd hos medborgarna. Den stora frågan är vad man tänker göra med den informationen?

I ”Fördjupad översiktsplan för södra staden – samrådshandling” finns dock medborgardialogen sammanfattad på en sida. Här väljer dock kommunen att lyfta fram dialogen med ”tysta grupper”, men skriver också:

”Resultaten från dialogen visar att medborgarna vill ha en stad med blandad höjd som är anpassad till de olika områdenas förutsättningar. I svaren framkom att gång och cykel ses som det vanligaste transportsättet, med det behöver kompletteras med bil och kollektivtrafik.”

En mer intressant analys hittar man i kapitel 4 i stycket om ”kulturella och sociala konsekvenser”:

Potential till positiva konsekvenser, främst för de som flyttar till området. Risk för negativa konsekvenser p.g.a. att rekreationsområden bebyggs.

Jag känner att jag nog hellre tackar nej till ”södra staden” och behåller årummet, Ultuna, Ulleråker, och Sunnersta istället.

Man framtidsreser! (Fråga 2/6 om södra staden)

Dags att ta en titt på fråga två i kommunens medborgardialogsenkät om södra staden:

Fråga 2. Hur reser man i framtiden?
I Södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter. På olika sätt kan du ta dig mellan hem, skola, jobb och nöjen. Hur tar man sig oftast fram i Södra staden i framtiden? Välj ett av alternativen.

• Gå och cykla
• Spårvagn
• Egen bil
• Bussar
• Bilpool
• Eget alternativ (skriv)

Med ”oftast” undviker frågeställaren hjälpligt att likrikta alla transportmedel på samma sätt som man gjorde med byggnaderna i fråga ett. (Jag skakar bort visionen av ett DDR-grått landskap där gråa bussar åker runt bland likformiga höghus.)

Men vem är ”man”? Är det den nyblivne pensionären som ska handla i Gottsunda centrum? Är den barnfamiljen som ska lämna på dagis och skola före jobbet? Är det pendlaren på väg från Sunnersta till Stockholm? Är det en forskare på väg från hemmet i Sävja till jobbet på SLU? En läkare på väg från Graneberg till Akademiska sjukhuset? (Jag kan komma på jättemånga ”män” här.)

I frågan ingår alltså antagandet att de här människorna når ”det mesta inom fem minuter”. Det är inte utan att jag börjar undra hur långt in i framtiden det är vi pratar om här. (Borde teleportering finnas med på listan? Är det här en extremversion av Feministiskt Initiativs 15-minutersprincip?)

Jag tror att olika människor kommer att välja olika ressätt vid olika tillfällen. För framtiden hoppas jag på en kombination av gång, cykel, kollektivtrafik, och självkörande elbilar.

I sammanställningen av de första 357 svaren leder ”gå och cykla” stort. Det låter rimligt om man är framme inom fem minuter oavsett färdmedel. Jag är inte utvecklingsfientlig, men teleportering låter lite läskigt.

Sammanfattning: Som man frågar får man svar.

Bussar och stenkastning

I slutet av april kastades det sten på bussarna i Gottsunda. Det var inte första gången, och tyvärr antagligen inte sista heller.

En grupp från partiet tänkte gå dit och prata med folk. Eftersom jag bor i närheten lånade jag en M-jacka och hängde på.

Det var spännande. En del vi pratade med var bara trötta och lätt irriterade över att det blivit svårare att komma hem från jobbet. Någon enstaka kunde inte svenska bra nog för att inse att de stod vid en hållplats dit ingen buss skulle komma.

Egentligen är det lite underligt: bussen stannar och två väktare förklarar att det är för farligt att fortsätta – därför får passagerarna fortsätta ensamma, till fots i mörkret.

Det vanligaste, nästan allenarådande åsikten var att man ville se fler poliser på plats. Varför var de inte där? Var polisen fegisar?

Ingen pratade om fler fritidsgårdar, lägre busspriser, eller ökade klyftor. Polisen var lösningen man ville se mer av, men de var lika borta som bussarna.

På kort sikt ser jag också hellre att samhället svarar med fler poliser än med inställda bussar. Medborgarna i Gottsunda har rätt till samma trygghet som alla andra.

När jag ser mig omkring vid platsen för stenkastningen ser jag mest tomma lokaler och byggstängsel. Jag tänker på Broken Windows Theory och de nya bostadsrätterna som ska byggas i området nog kommer att hjälpa till på längre sikt.

Avgifter eller optimism

UNT rapporterar att miljöpartiet vill höja kostnaden för personalparkering vid Akademiska sjukhuset från 20 kronor per dag till 20 kronor i timmen. På så sätt hoppas man att få in 45 miljoner kronor om året som man vill satsa på tätare turer med Upptåget.

Det här borde inte överraska någon. Miljöpartiet tycker om kollektivtrafik och ogillar bilism. 20 kronor i timmen är inte heller en helt orimlig parkeringskostnad om man jämför vad var det annars kostar att parkera i centrala Uppsala.

I praktiken innebär det här att man höjer parkeringskostnaden från drygt fyra tusen till drygt 38 tusen om året för sina medarbetare. För t.ex. en sjuksköterska som tjänar 32.000 i månaden motsvarar det här en lönesänkning på ungefär 12% eller en och en halv månadslön efter skatt.

Incitamenten för att ändra sitt beteende är alltså mycket starka. För den enskilde medarbetaren finns det nu stora besparingar i att cykla eller åka buss.

(Jag lämnar problemet att beteendeförändringar kommer att lämna Upptågen underfinansierat.)

Man kan välja att se det här som ett spännande fullskaleexperiment. Utmaningar saknas inte: vårdpersonal arbetar olika tider, är inte nödvändigtvis bosatta längs kollektivtrafikens stomlinjer, behöver handla, och har naturligtvis barn på dagis, i skola, och på fotbollsträningar som alla andra. När politikerna nu klämmer åt vårdpersonalens privatekonomi ordentligt, hur kommer de då att anpassa sig?

Kommer de att bo där politikerna vill ha dem (vissa kanske drömmer om ett hus på landet med en trädgård där barnen kan leka – fy så dumt!) och anpassa sig till den politiska visionen, betala bilböterna, eller söka sig till en annan arbetsgivare?

Jag gillar bilar. Inte för att de är en frihetssymbol, utan för att deras flexibilitet, driftsäkerhet, och anpassning till behov ökar människors frihet. Jag ser fler och fler elbilar stå och ladda utanför husen. Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag kanske har sett framtiden. Jag har varit i Norge. Där står Teslorna tätt. Jag är optimistisk.

Jag är också optimistisk eftersom jag tror att vi kan bygga samhället nedifrån, genom fria val gjorda av fria människor, inte genom tvång och politiska dekret.

Ett alternativ skulle kunna vara att annonsera att priserna på personalparkeringen långsamt kommer att anpassas till marknadsnivå samtidigt som man inför gratis personalparkering för elbilar. Om man känner sig riktigt visionär kanske man kan rulla ut ett personalelbilsprogram.

Om man tillät tillväxt skulle man också ha råd att bygga ut Upptåget utan att ta in pengarna från personalparkeringen.

Det räcker inte med att hata bilar...

En gång kallade jag San Francisco min hemstad. Jag brukade gå upp tidigt, köpa en vanlijlatte, på Pete’s tvärs över gatan. Jag kollade temperaturen på instrumentbrädan i min Saab 900 convertible. Över 13 grader så åkte taket av – det blir alltid varmare inåt landet och det finns en anledning till att det heter handskfack.

Jag pendlade längs 101an mellan San Francisco och Silicon Valley så gott som varje dag. Försökte komma iväg före köerna och komma tillbaka och hämta på dagis innan köerna blev för svåra igen till kvällen. Vi hade bara en bil, min fru kunde cykla tillsitt jobb inne i staden, så någon gång fick jag prova att åka tåg. Det fungerade inte.

När jag tänker på det inser jag att jag har pendlat en hel del. Från Vattholma till skola i Uppsala. Med tunnelbanan i Tokyo. Med tåg, pendel, och buss till Kista. Nu med bil till Kista. Det kallas väl inte att pendla när man cyklar till föreläsningarna? (Det måste finnas någon sorts kortaste sträcka där ”pendling” uppstår?)

Jag hatade tågpendlingen från Uppsala till Kista. Det kändes som om man alltid blev fast på någon gudsförgäten station i minus 18. Värre än kylan var ändå känslan att ingen bryr sig eller tar ansvar. Det är ditt eget problem att du står där, men du har inga möjligheter att göra något åt det.

Jag provade tåget till Stockholm i veckan igen. Vi hade ett event inne på Sheraton. SJ bjöd ståplats även i första klass. Återigen kändes det som om er högsta nivå är lägre än min lägsta.

Jag tror det var Erik Weiman som sa att kollektivtrafiken måste bli ett alternativ för medelålders män i BMW. Jag kör ju iosf inte BMW.

I San Francisco är debatten intensiv. Techies tar över tidigare blandade områden och driver inte bara upp hyrorna. Varje morgon blockerar lyxiga företagsbussar busshållplatserna. Nya, välskötta bussar med wifi och lädersäten plockar varje morgon upp medarbetare när deras hem och kör dem ut till företagscampus. Vanligt folk gör sig inte besvär. Vanligt folk blir upprörda.

I Uppsala protesteras det istället om att busspriserna från Gottsunda ner på stan kommer att bli högre.

Så, vad göra? Ska man acceptera att kollektivtrafik är för de som inte har råd med något annat och i första hand eftersträva minimal service och komfort för att kunna hålla låga priser? Höja skatter och avgifter för att kunna erbjuda mer än vad många har bett om? Godta att alla inte vill ha samma sak? Eller kanske bara skriva en sång om saken?

Personligen skulle jag verkligen uppskatta en högklassig kollektivtrafik som med reserverad plats gav mig wifi och kaffe från dörr till dörr i en lugn och artig miljö. Men jag är rädd att det inte finns så många av mig. Kanske bara en.