Justeringar, politikhantverk, överraskningshyror, och hipstertrender

Politik är också ett hantverk. Tyvärr ett hantverk som jag, som aldrig varit med i ett ungdomsförbund, inte behärskar. Varför man ibland väljer ett särskilt yttrande istället för att reservera sig kommer jag säkert att förstå förr eller senare. Att himla med ögonen och skriva något syrligt på bloggen verkar också fungera, även om det formellt kanske inte räknas som en politisk invändning.

Dagen innan idrotts- och fritidsnämndens junisammanträde annonserades (via epost) ett nytt ärende på mötesagendan. “Justering i verksamhetsplan för att hålla ramarna i budget 2016” lät sådär lågmält, byråkratiskt, och illavarslande.

Ekonomin har följts upp varje månad och möte. Naturligtvis kan jag ha åsikter, men verksamheten har hållit sig inom budget. Tills nu.

En del av kommunen har tydligen höjt hyrorna för övriga kommunen. Överraskningen verkar ha varit total. Idrotts- och fritidsnämnden kan skicka vidare en hel del av kostnaderna för dyrare idrottshallar till skolorna (jag vet inget om eventuellt kaos där), men inte allt. Därför föreslogs:

• Att inte dela ut fler projektbidrag i år borde spara ungefär en miljon. Vanliga år delas överblivna bidragsmedel tydligen ut som någon form av bonus till föreningar som får höga poäng i någon sorts skönhetstävling. Så inte i år.
• Att höja markeringsavgifterna, dvs föreningarnas “låtsashyra” med knappt 20%, för att stärka intäkterna under hösten med en dryg miljon.
• Att skjuta icke-akuta åtgärder, som renovering av elljusspår, på framtiden kan spara cirka 200kkr.
• Att i övrigt visa sparsamhet och återhållsamhet. (Det här betyder tydligen att minska på städningen, men jag blir naturligtvis nyfiken på om normalläget inte innebär återhållsamhet med skattepengarna.)

Under rubriken “ekonomiska konsekvenser” förklaras att de föreslagna åtgärderna bedöms kunna lösa det (plötsligt) uppkomna budgetproblemet. Dessutom kommer de höjda markeringsavgifterna nästa (och kommande) år ge ett överskott på drygt två miljoner som kan “omfördelas till andra åtgärder t.ex. skulle utrymmet kunna användas för att förstärka bidragen till tjejdominerade sporter/aktiviteter”. Bara som en ekonomisk konsekvens alltså.

Plötsligt höjda markeringsavgifter skulle antagligen skapa en del problem hos de föreningar som använder kommunala planer eller hallar. Även vår mycket rutinerade socialdemokratiska viceordförande höjde här på ögonbrynen och lät måttligt imponerad.

Resultatet blev i alla fall att hela ärendet, med hjälp av politikhantverk, trollades bort. Det försvann från agenda och protokoll som om det aldrig existerat. Nämndens ekonomiska underskott kvarstår dock.

Jag är förvånad att kommunens olika delar inte verkar samarbeta på ett sätt som ens gör nästa månads kostnader förutsägbara. Kanske är det här en aspekt av att de rödgröna verkar ha stora problem att få ihop en budget för 2017 (samt att kommunens kostnader skenar).

Att se över markeringsavgifterna (särskilt i förhållande till verksamheter som äger sina egna lokaler) kan nog vara en bra idé, men föreningarna måste ha en rimlig chans att planera sin ekonomi utan överraskningshyror.

Samtidigt satsar kommunen 500.000 kronor på att “snappa upp” och ta “hipstertrenden” stadsodling till Uppsala. (Kolonilotter räknas nog inte.)

Längtan till Dalarna

Ingen på onsdagens möte i Idrotts- och fritidsnämnden, varesig kommunalråd eller tjänstemän, ville kännas vid lokaltidningens huvudnyhet om att Nya Studenternas fotbollsarena kommer att bli färdig snabbare än väntat. (Tyvärr bakom betalvägg.) Tankar om allt mellan gissningar och fria fantasier luftades.

“Nu är Uppsala att räkna med” fortsätter UNT i en krönika på samma uppslag och gläds över “det som är tänkt att bli både fotbollens och folkets nya hem i Uppsala”. Den stora betongklossen med plats för 10.000 åskådare i stadsparken kommer ett tjugotal gånger per år att vara hemmaarena för Sirius fotbollsherrar och deras 2.000 åskådare.

Reklamtexten fortsätter med hur ett stenlagt torg utanför ingångarna kommer att bli stort som Stora Torget och “kommer att fyllas av allt från danstävlingar till mer avspända hängytor”. Det här ska vara “en mötesplats, inte bara en idrottsplats” och alla Uppsalabor ska utnyttja den. (Dock inte t.ex. den amerikanska fotbollen som får en egen arena ute i Fålhagen.)

Det är inte utan att jag börjar längta till Dalarna och efter en riktig, granskade lokaltidning. På Dalarnas Tidning har ledarredaktionen just startat ett “digitalt dalauppror mot sosseri, inkompetens och slöseri”.

Framtiden eller 1953?

På gårdagens brunch var en av dotterns vänner med via videosamtal. Hon visade upp sina nya frisyr, och var också med under dotterns sminkning inför kyrkan. Sånt ger mig en tydlig känsla av att leva i framtiden.

I Uppsala planeras en framtid med höghus kring smala vägar. Kanske tänker man sig att kraschad infrastruktur ska tvinga folk att köpa lådcyklar. Kanske tänker man sig att döda det fria skolvalet genom att helt enkelt göra det omöjligt att förflytta sig i rusningstrafik.

I dialogen med medborgarna lovar kommunen att du kan “nå det mesta inom fem minuter”. Kommunens egen trafikanalys pekar dock mot total trafikinfarkt. I visionen för det nya miljonprogramsområdet i Ulleråker “leder trafikstråken snabbt ut i landet” samtidigt som de boende cyklar under vår, sommar, och höst men åker spårvagn på vintern, och “Besökare från världens alla hörn kommer sällan med egen bil. Därför behöver du inte äga en bil eller något annat transportmedel.” (Inte ens i en visionstext på fyra stycken hänger det ihop.)

Istället för att knåpa ihop en egen simuleringsmodell nere på plankontoret och drömma sig tillbaka till 1900-talets första halva, skulle man kunna välja att blicka framåt.

OECD har undersökt hur urbanisering, delningsekonomi, och självkörande fordon kan samverka. Några möjliga resultat är samma mobilitet med 90% färre bilar, stora frigjorda ytor som inte längre behövs för parkering, och stora förändringar i behovet av kollektivtrafik. Om Uppsala bygger spår för spårvagnar kan de lagom till färdigställandet vara lika omoderna som när de senast togs ur drift 1953.

Om jag fick bestämma skulle vi köra en omstart för trafikplaneringen i Uppsala och förbereda oss på att framtiden antagligen är på väg. En framtid utan spårvagnsromantik och som inte ängsligt blickar tillbaka till en tid då bondeförbundets Hjalmar Nilsson var vägminister.

Gammelmedia

Lokaltidningen publicerade igår en kortversion av min bloggpost om Gottsundabadets trasiga skåp på insändarsidan. Jag mejlade in insändaren en dryg vecka tidigare, och är faktiskt lite överraskad då jag varesig fick mejl om mottagande eller publicerande av texten.

Nu är texten i alla fall publicerad bredvid en text om att cyklister är livsfarliga och en annan om att skatter är dåligt. Det känns lite retro med insändare. Hittills har min “mediestrategi” (pretentiöst ordval - jag vet) fokuserat helt på sociala media. Kanske borde jag fundera på hur gammelmedia skulle kunna inkluderas?

En annan intressant sak är att mitt skrivande sker helt enskilt: Om någon tror att partiet har en “skrivgrupp” som då och då träffas, diskuterar, och skriver så är i alla fall inte jag med i den. Kanske borde jag starta en?

Fyrishov AB ska ha haft någon form av styrelsekonferens i slutet av maj, men jag har inte lyckats få reda på vad som avhandlades. På baden verkar medarbetarna tyvärr haft fullt upp med drunkningstillbud och ofredanden.

Egentligen är frågan betydligt större än skåpen. Gottsunda överges och förfaller. Det är inte rimligt att prioritera teaterbienaler och stadsodling just nu. Jag är rädd att det är på platser som den här som striden om framtidens Sverige kommer att stå. Ett första litet steg åt rätt håll skulle (som sagt) kunna vara att få igång normalt underhåll.