En gång kallade jag San Francisco min hemstad. Jag brukade gå upp tidigt, köpa en vanlijlatte, på Pete’s tvärs över gatan. Jag kollade temperaturen på instrumentbrädan i min Saab 900 convertible. Över 13 grader så åkte taket av – det blir alltid varmare inåt landet och det finns en anledning till att det heter handskfack.
Jag pendlade längs 101an mellan San Francisco och Silicon Valley så gott som varje dag. Försökte komma iväg före köerna och komma tillbaka och hämta på dagis innan köerna blev för svåra igen till kvällen. Vi hade bara en bil, min fru kunde cykla tillsitt jobb inne i staden, så någon gång fick jag prova att åka tåg. Det fungerade inte.
När jag tänker på det inser jag att jag har pendlat en hel del. Från Vattholma till skola i Uppsala. Med tunnelbanan i Tokyo. Med tåg, pendel, och buss till Kista. Nu med bil till Kista. Det kallas väl inte att pendla när man cyklar till föreläsningarna? (Det måste finnas någon sorts kortaste sträcka där ”pendling” uppstår?)
Jag hatade tågpendlingen från Uppsala till Kista. Det kändes som om man alltid blev fast på någon gudsförgäten station i minus 18. Värre än kylan var ändå känslan att ingen bryr sig eller tar ansvar. Det är ditt eget problem att du står där, men du har inga möjligheter att göra något åt det.
Jag provade tåget till Stockholm i veckan igen. Vi hade ett event inne på Sheraton. SJ bjöd ståplats även i första klass. Återigen kändes det som om er högsta nivå är lägre än min lägsta.
Jag tror det var Erik Weiman som sa att kollektivtrafiken måste bli ett alternativ för medelålders män i BMW. Jag kör ju iosf inte BMW.
I San Francisco är debatten intensiv. Techies tar över tidigare blandade områden och driver inte bara upp hyrorna. Varje morgon blockerar lyxiga företagsbussar busshållplatserna. Nya, välskötta bussar med wifi och lädersäten plockar varje morgon upp medarbetare när deras hem och kör dem ut till företagscampus. Vanligt folk gör sig inte besvär. Vanligt folk blir upprörda.
I Uppsala protesteras det istället om att busspriserna från Gottsunda ner på stan kommer att bli högre.
Så, vad göra? Ska man acceptera att kollektivtrafik är för de som inte har råd med något annat och i första hand eftersträva minimal service och komfort för att kunna hålla låga priser? Höja skatter och avgifter för att kunna erbjuda mer än vad många har bett om? Godta att alla inte vill ha samma sak? Eller kanske bara skriva en sång om saken?
Personligen skulle jag verkligen uppskatta en högklassig kollektivtrafik som med reserverad plats gav mig wifi och kaffe från dörr till dörr i en lugn och artig miljö. Men jag är rädd att det inte finns så många av mig. Kanske bara en.
