Moln vid horisonten

Vid Ultunas gamla botanisk-genetiska trädgård faller nu träden och täta rader av lådliknande höghus skjuter upp. Det fält som tills nyligen var engelska skolans rugby- och fotbollsplan är uppgrävt. I detaljplanen finns ingen plats för idrott - husen står för tätt. Redan nu står trafiken på genomfartsleden utanför ofta stilla.

I Uppsala finns nu ett överutbud på nyproducerade, dyra lägenheter. Lokaltidningen skriver att “marknaden översvämmas av osålda lägenheter” och under det senaste kvartalet har bostadspriserna sjunkit med 13%.

Fastighetsbolagen menar nu att “kommunen måste dra ner på kraven på hållbarhet och snygg arkitektur”. Bostadsrättsbyggare “drar i nödbromsen” och planerna ställs om mot fler hyresrätter.

Hyreshöghus utan krav på gestaltning eller hållbarhet och så tätt att plats för idrott och rekreation saknas är kanske någons vision för framtidens Uppsala, men absolut inte min. Samtidigt planerar man att bygga 50.000 nya bostäder - ett nytt Norrköping de närmaste åren. För mig låter här som ett nytt miljonprogram. En vision om Gottsundakopior.

Till Idrotts- och Fritidsnämnden nu i veckan har vi ett detaljplansförslag för en del av nya Ulleråker att ta ställning till. Där det idag växer skog ska hus upp till 14 våningar höga byggas. Den sociala konsekvensanalysen påpekar att bygget är så tätt att inga idrottshallar eller ytor för aktivitet eller rekreation fått plats.

Jag tror inte att “det löser vi sen” kommer att fungera i stadsplaneringen. Marken kommer att vara dyr i morgon också, och både boende och inflyttade förtjänar en fungerande infrastruktur.

Om vi dessutom kombinerar “vi löser det sen” med slopade krav på gestaltning och hållbarhet samt nytt fokus på hyresrätter så mörknar det vid horisonten.

I Ulleråker kan en gyllene möjlighet kan ha gått förlorad. Det blev ingen bomässa och inget uppsaliensikt “Västra hamnen”. Nu krävs att vi styr undan från en grå miljonprogramsdystopi. Det räcker med ett Gottsunda.

Den stad vi bygger idag är den vi ska leva i imorgon.

Moderat migrationspolitik med Hanif Bali

Det var inte utan viss spänning som vi förberedde oss för att ta emot Hanif Bali i Gottsunda. Daily Mail hade just jämfört honom med alt-right ikonen Milo Yiannopoulos och dagen innan han kom till oss hade han varit med på Fox News. (“You are a brave man, and we wish you luck”)

Inbjudan var odramatisk. En av mina styrelsemedlemmar ringde och frågade om han ville komma hit och Bali svarade ja. Vi frågade vad han ville prata om, och han föreslog moderat migrationspolitik inför valet. Det var bara att sätta på kaffebryggaren.

Kontrasten mot Aftonbladets ledarsidas bild av Bali kunde inte ha varit tydligare. På plats var riksdagsledamoten från Solna resonerande, vänlig, påläst, kunnig, intelligent och öppen för diskussion.

Bali inledde med klarspråk: Partiets mål är att driva en långsiktigt hållbar migrationspolitik med god folklig förankring.

Vi kan inte kosta på oss att likt asyljurister och andra aktivister, utan tanke på konsekvenserna, välja en formulering ur något papper och blint köra på det. Vi har ett land att leda.

Poängen med flyktingmottagning är inte heller bara att folk ska överleva. I så fall har SD rätt - pengarna gör större nytta på plats. Flyktingmottagningen ska även ge människor livschanser som de annars inte haft.

Praktisk politik blandades med frågor och diskussioner till dess att det blev dags att stänga centrumet:

• Ett nej ska vara ett nej. Av 10.000 afghaner som fått avslag har idag ungefär 60 återvänt. Normallösningen efter ett avslag ska inte vara att gå under jorden. En ny asylansökan ska först kunna göras 10 år efter personen bevisligen lämnat landet. Kommunerna måste sluta betala ut bidrag till de som vägrar lämna landet efter avslag på sin asylansökan.
• Medelhavshinderbanan ska avvecklas. Dagens system där man först tar sig till Sverige och sedan kan söka asyl på plats ska på sikt ersättas med ett kvotflyktingsystem. Antalet bör anpassas efter hur många vi på ett bra sätt kan ta emot. Diskussionen på mötet gick ungefär så här: Antalet kvotflyktingar att omplacera till Sverige varje år borde kunna avgöras av någon sorts specialistkommitté som tittar på landets kapacitet att erbjuda arbete, bostad, integration, trygghet, etc. Vad en sådan kommitté skulle komma fram till vet vi inte. Däremot spekulerades (“killgissades”) det att det svenska mottagningssystemet för tillfället är så ansträngt att noll inte skulle vara en omöjlig rekommendation.
• Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska skärpas. Idag är 80% av anhöriginvandrare nya relationer och en tredjedel går rakt in i socialbidrag vilket snabbt leder till barnfattigdom.
• Medborgarskapet ska uppvärderas. Det är mer än en resehandling och ska kräva språk och kunskapstest. Likt ett kriminellt motorcykelgäng (inga andra likheter) kan vi ställa högre krav på den som vill bli medlem än på den som redan är det.
• Polisen ska ha politiskt stöd för inre utlänningskontroller. REVA, då man kollade ID på alla som plankade på tunnelbanan, visade att 10% av plankarna saknade rätt att vara i landet. Eftersom ett nej är ett nej bör den typen av kontroller återupptas. Vid krislägen, likt 2015, ska direktavvisning kunna ske vid gränsen.
• EBO, då den som sökt asyl och väntar på beslut väljer att bo hos släkt och vänner, ska kompletteras med kvalitetskrav som motverkar trångboddhet. Dels för att just motverka trångboddhet, och dels för att den som bott trångt inte ska kunna gå till kommunen och kräva en större bostad på skattebetalarnas bekostnad så snart de fått uppehållstillstånd.
• Det ska löna sig att arbeta. Två föräldrar med tre barn som går från bidrag till arbete enligt Kommunals kollektivavtal får idag 1000 kr mindre i fickan redan innan de börjat betala för resor och luncher. Därför behövs ett bidragstak.
• Arbetslinjen gäller. Etableringsreformen, då ansvaret för nyanlända flyttades från socialtjänsten till arbetsförmedlingen var ett steg i rätt riktning, men nya initiativ som SFI+yrkesutbildning behövs. Utmaningen är stor då (t.ex.) 70% av nyanlända kvinnor aldrig yrkesarbetat.
• Arbetskraftsinvandring och asylhantering måste hanteras separat. Den vanliga migrationen får inte bromsas av asyltoppar.
• Tramset om att det inte skulle finnas någon svensk kultur står i vägen för lösningar och förståelse. Det är klart att ett land där man inte hälsar på sin granne men utan tvekan är beredd att betala för grannens barns pianolektioner är extremt och säreget. (En Iranier blir istället kränkt om han inte blir bjuden på grannens dotters bröllop.)

Personligen känner jag mig redo för valstugorna.