Lägesrapport Uppsala. Direkt från polisen.

Kanske kan man kalla det ”The Jale Show” när polischefen avsätter en uppfriskande timme för att uppdatera den moderata kommunfullmäktigegruppen om läget i staden. Tempot är högt, tilltalet rakt och referenser till Solzjenitsyn, Zjukov, IDF, Baader Meinhof och PAGAD vävs in i ett bildspråk fullt av vargflockar och stålnävar. Efteråt känner jag mig lätt överväldigad och ganska hoppfull.

2015 förändrades gatubilden i Uppsala. Stora gäng av unga män drog runt på stan och i deras spår berättade medborgarna om brott och otrygghet. Polisen arbetar för medborgarna, och här är polischefen tydlig, om medborgarna anser att det finns ett problem så finns det ett problem. Eftersom snabb koll med medarbetarna på polisen gav samma bild, så fanns det ”inget utrymme för tjafs”. SIG, särskilda gänginsatsen, startade 2016 och pågår fortfarande.

2015 fanns det fyra till fem kriminella gäng i Uppsala. Efter att som flest varit 10 är antalet nu nere på åtta. Ett gäng av särskilt våldsamma marockanska ”gatubarn” har utplånats genom en kombination av utvisningar och sitt eget hårda leverne. Bättre organiserade gäng som har inkomster inte bara från gaturån utan även från bedrägerier, narkotika, prostitution, utpressning, etc är svårare och tar längre tid att slå ut. Gottsundagrupperingen har splittrats i två delar och ett nytt gäng har slagit sig ner i Gränby.

Uppsalagängen är välorganiserade och har skaffat sig respekt hos andra brottslingar både i Sverige och utomlands. Dock är marknaden för narkotika mer eller mindre mättad hemma i Uppsala vilket leder till bråk om marknadsandelar. (”Det är för få som använder narkotika i det här landet.”)

De mer löst sammansatta gängen av unga afganska män (”ensamkommande”) klarar inte av att utföra mer komplicerad brottslighet, men utgör ändå ett jätteproblem genom den otrygghet de skapar på gator och torg. Ett tag fanns 800 afganska pojkar i Uppsala. Till en början komplicerade kommunen situationen genom att erbjuda boende även till de som fått avslag på sin asylansökan, men numera verkar samarbetet fungera bra. En kombination av individplaceringar av heroinister, ökat polisiärt tryck, och avvisningar har nu fått ner antalet ”problempersioner” i gruppen till ca 200. Tyvärr är de återstående ofta ganska hårdföra individer som kommer att behöva lite hjälp på vägen för att sätta sig på planet till Kabul.

I kampen mot gängen tar man in de yrkeskriminella även för småbrott. När en lyxbil stannats för trasigt baklyse ler de kriminella och river demonstrativt boten på plats. Några veckor senare har den hamnat hos kronofogden och skulden har ökat från 600kr till 6000kr. Att betala med kontanter går inte, polisen medverkar inte till penningtvätt, utan kontanter som man inte kan förklara var de kommer ifrån beslagtas. Liksom ännu mer kontanter, halskedjor, bilar och lägenheter. I ”kansinohärvan” har man hittills lagt beslag på 30 millioner. När man tidigare beslagtagit 50 millioner från Gottsundagängen var de nere för räkning och sprack i två delar. Som polischefen säger: Jag vill skuldsätta dem för livet. De ska aldrig komma upp till noll. Den här är inte en ”humanistisk verksamhet”. Gängen ska krossas.

Polischefen blev mycket nöjd när han insåg att twitter gav honom möjlighet att kommunicera direkt med medborgarna. Den ursprungliga mediabilden var att polisen inte behövs, att det inte finns några gäng, utan det stora problemet var att talespersoner för utanförskapsområden blev trakasserade och kränkta av den rasistiska polisen. Gängen är inte korkade, de vet hur de ska utnyttja media. I 40 år har brottsoffren fått skämmas i Sverige. Nu har flera media svängt och börjat ge en mer verklighetsbaserad bild. Kanske bitvis eftersom en stor mängd ”tråkiga kommentarer” från medborgare i sociala media satt press på dem.

För att få ordning på Uppsala (och Sverige) igen krävs nya lagar. Längre fängelsestraff, slopad förtidsfrigivning (den som sitter i fängelse kan inte begå brott) och en svensk RICO Act med husransakningar, visiteringar och längre straff till den organiserade brottsligheten. Tycka-synd-om-brottslingar-mentaliteten måste bort. Baader Meinhof-ligan klarade sig inte längre när de tappade folkets stöd. Det bästa sättet för vanliga medborgare att hjälpa till är att informera polisen när de ser något misstänkt och anmäla när de är rädda att någon far illa. Samarbetet med kommunen fungerar bra i Uppsala.

Med nya lagar och mer resurser kommer Jale sedan, likt marskalk Zjukov på väg mot Berlin, svepa fram över Uppsala och på bred front krossa den organiserade brottsligheten.

Moderat migrationspolitik med Hanif Bali

Det var inte utan viss spänning som vi förberedde oss för att ta emot Hanif Bali i Gottsunda. Daily Mail hade just jämfört honom med alt-right ikonen Milo Yiannopoulos och dagen innan han kom till oss hade han varit med på Fox News. (“You are a brave man, and we wish you luck”)

Inbjudan var odramatisk. En av mina styrelsemedlemmar ringde och frågade om han ville komma hit och Bali svarade ja. Vi frågade vad han ville prata om, och han föreslog moderat migrationspolitik inför valet. Det var bara att sätta på kaffebryggaren.

Kontrasten mot Aftonbladets ledarsidas bild av Bali kunde inte ha varit tydligare. På plats var riksdagsledamoten från Solna resonerande, vänlig, påläst, kunnig, intelligent och öppen för diskussion.

Bali inledde med klarspråk: Partiets mål är att driva en långsiktigt hållbar migrationspolitik med god folklig förankring.

Vi kan inte kosta på oss att likt asyljurister och andra aktivister, utan tanke på konsekvenserna, välja en formulering ur något papper och blint köra på det. Vi har ett land att leda.

Poängen med flyktingmottagning är inte heller bara att folk ska överleva. I så fall har SD rätt - pengarna gör större nytta på plats. Flyktingmottagningen ska även ge människor livschanser som de annars inte haft.

Praktisk politik blandades med frågor och diskussioner till dess att det blev dags att stänga centrumet:

• Ett nej ska vara ett nej. Av 10.000 afghaner som fått avslag har idag ungefär 60 återvänt. Normallösningen efter ett avslag ska inte vara att gå under jorden. En ny asylansökan ska först kunna göras 10 år efter personen bevisligen lämnat landet. Kommunerna måste sluta betala ut bidrag till de som vägrar lämna landet efter avslag på sin asylansökan.
• Medelhavshinderbanan ska avvecklas. Dagens system där man först tar sig till Sverige och sedan kan söka asyl på plats ska på sikt ersättas med ett kvotflyktingsystem. Antalet bör anpassas efter hur många vi på ett bra sätt kan ta emot. Diskussionen på mötet gick ungefär så här: Antalet kvotflyktingar att omplacera till Sverige varje år borde kunna avgöras av någon sorts specialistkommitté som tittar på landets kapacitet att erbjuda arbete, bostad, integration, trygghet, etc. Vad en sådan kommitté skulle komma fram till vet vi inte. Däremot spekulerades (“killgissades”) det att det svenska mottagningssystemet för tillfället är så ansträngt att noll inte skulle vara en omöjlig rekommendation.
• Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska skärpas. Idag är 80% av anhöriginvandrare nya relationer och en tredjedel går rakt in i socialbidrag vilket snabbt leder till barnfattigdom.
• Medborgarskapet ska uppvärderas. Det är mer än en resehandling och ska kräva språk och kunskapstest. Likt ett kriminellt motorcykelgäng (inga andra likheter) kan vi ställa högre krav på den som vill bli medlem än på den som redan är det.
• Polisen ska ha politiskt stöd för inre utlänningskontroller. REVA, då man kollade ID på alla som plankade på tunnelbanan, visade att 10% av plankarna saknade rätt att vara i landet. Eftersom ett nej är ett nej bör den typen av kontroller återupptas. Vid krislägen, likt 2015, ska direktavvisning kunna ske vid gränsen.
• EBO, då den som sökt asyl och väntar på beslut väljer att bo hos släkt och vänner, ska kompletteras med kvalitetskrav som motverkar trångboddhet. Dels för att just motverka trångboddhet, och dels för att den som bott trångt inte ska kunna gå till kommunen och kräva en större bostad på skattebetalarnas bekostnad så snart de fått uppehållstillstånd.
• Det ska löna sig att arbeta. Två föräldrar med tre barn som går från bidrag till arbete enligt Kommunals kollektivavtal får idag 1000 kr mindre i fickan redan innan de börjat betala för resor och luncher. Därför behövs ett bidragstak.
• Arbetslinjen gäller. Etableringsreformen, då ansvaret för nyanlända flyttades från socialtjänsten till arbetsförmedlingen var ett steg i rätt riktning, men nya initiativ som SFI+yrkesutbildning behövs. Utmaningen är stor då (t.ex.) 70% av nyanlända kvinnor aldrig yrkesarbetat.
• Arbetskraftsinvandring och asylhantering måste hanteras separat. Den vanliga migrationen får inte bromsas av asyltoppar.
• Tramset om att det inte skulle finnas någon svensk kultur står i vägen för lösningar och förståelse. Det är klart att ett land där man inte hälsar på sin granne men utan tvekan är beredd att betala för grannens barns pianolektioner är extremt och säreget. (En Iranier blir istället kränkt om han inte blir bjuden på grannens dotters bröllop.)

Personligen känner jag mig redo för valstugorna.

Medborgardialog i Gottsunda

Inför den planerade byggboomen höll Uppsala kommun idag dialogmöte i Gottsunda. Jag räknade inte mindre än 15 personer i kommunvästar på plats. Dialogen fungerade genom stora informationsmontrar, kartor där besökare kunde placera ut idéer eller problem (“Ta bort sniglar, dom äter kantareller”), och frågor som kunde besvaras på post-it lappar.

Många av besökarna var äldre än jag, men där fanns också vinddrivna existenser som drog nytta av gratis fika men borde duscha oftare, och en patrull unga män direkt från koranskolan. Som informationsinhämtning fungerar workshopformatet antagligen mycket bättre än ett traditionellt stormöte.

Även polisen var på plats. Gårdagens text i public service, om Gottsunda som ett alltför farlig område för att handräcka kronofogen i, var man måttligt imponerad av. Det finns bättre och sämre dagar att göra saker som inte är akuta. I övrigt verkar man dela den relativt mörka bild som polisförbundets ordförande tidigare beskrivit. Det finns för få poliser, många säger upp sig, det utbildas för få, det är mycket extra övertid, lönen är låg, förtroendet för ledningen begränsat. Vi pratade om kvinnotider på badet.

Trots att det var mitt på dagen var poliserna lite oroliga över polisbilen. Tydligen lämnade de normalt aldrig polisbilar obevakade i Gottsunda, men idag var de underbemannade. Jag tyckte det var lite överdrivet eftersom den stod alldeles utanför dörren och syntes genom fönstret, men jag hade fel - en timme senare beställdes bärgare eftersom någon hade skurit hål i ett av däcken.

Medan polisen ringde bärgare ställde sig några tonårskillar med scarfar uppdragna över ansikten demonstrativt observerande bredvid. När jag ett kort systembolagsbesök senare kom förbi igen var fler poliser på plats och tonårskillarna visiterades under högljud klagan. Jag gick in och hade en spännande diskussion om vattenskydd med specialist från kommunen. Lite senare dök en vältränad gentleman i huvtröja upp för att berätta för polisen att de måste sluta trakassera ungdomarna i Gottsunda och visa mer respekt. Poliserna såg inte alltför imponerade ut.

På vägen till min bil småpratade jag med en mycket arg polis. Vi vill gå in och gripa dem, men vi får inte för våra chefer. De är duktiga på att använda mobiler, lämnar vapen och knark till barn i 11 till 13-årsåldern, och våra chefer blir inte glada om vi visiterar barn.

En rökande tonårstjej frågade polisen varför de höll på och trakasserade killar som inte gjort något. En nästan gråtfärdig, ensamstående tvåbarnsmor som jobbar i vården berättade för mig att hon vill flytta från Gottsunda - helst ut på landet, men att hon inte har råd.

Jag tror att Gottsunda är en av de platser där landet just nu står och väger. Det är kanske här det avgörs vilket land Sverige kommer att vara 2030. Innan vi spenderar alltför mycket tid på att “förtydliga stadsväven” och jaga bort sniglarna från kantarellerna, tror jag att vi har en del annat att styra upp.

Polisen om polisen

Återigen hade Fyrismoderaterna bjudit in till Gustavianum. Talare den här gången var polisförbundets (polisfackets) ordförande Lena Nitz.

Polisen går just nu igenom sin största omorganisation sedan 1965 då den kommunala polisen blev statlig. Omorganisationen, som slår samman 21 myndigheter till en (plus säkerhetspolis), är viktig och riktig, men tar väldigt mycket kraft. Man har fått en matrisorganisation och verkar mycket ovan vid det. Samtidigt som detta sker har terrorhot och migration avsevärt ökat belastningen på polisen.

Kriminaliteten har blivit hårdare. Skjutningarna fler, och stenkastning är numera vardag.

Allmänhets förtroende för den enskilde polisen är rekordhögt. Samtidigt märker fler och fler att tryggheten i samhället inte längre kan upprätthållas. Det går inte längre att räkna med att polisen kommer om man ringer 112. Fler och fler medborgare drar slutsatsen att man måste kunna klara sig själv.

Den höga arbetsbelastningen gör att polisen är sliten. Det ökar irritationen och risken för misstag. Hög arbetsbelastning och otydligt ledarskap gör att poliser säger upp sig. Ofta går de till andra myndigheter som försäkringskassan eller migrationsverket som erbjuder högre löner och vanliga arbetstider.

Bristen på renodling av arbetsuppgifter gör att poliser tvingas fungera som häktesvakter eller taxi åt socialtjänsten istället för att fånga bovar. Antalet heltidsarbetskrafter minskar samtidigt som nya uppgifter tillkommer. Allt färre ska göra allt mer.

Polisfacket efterlyser en uppvärdering och renodling av yrket. Ledningen har istället valt att möta de tomma stolarna på polisutbildningen med att sänka intagningskraven.

Jag blev överraskad av den mörka bild som Nitz målade upp. Det verkar som om det kommer att bli värre innan det förhoppningsvis blir bättre.

Under frågestunden ställdes flera frågor om kommunal polis. Jag tolkar det som att flera av åhörarna skulle vilja kunna förbättra den lokala tryggheten med lokala beslut. Nitz svarade att det ökar risken för att saker faller mellan stolar, och tog upp terrorjakten i Belgien som ett exempel.

Jag inser att det ingår i en fackföreningsordförandes arbetsuppgifter att argumentera för högre löner, men tycker samtidigt det låter rimligt att polisen ska få fokusera på sina kärnuppgifter, och att polisen på fältet ska ha en lön som motsvarar vad de får på migrationsverket.

Den nya sporthallen i Gottsunda

I november 1974 invigdes Gottsunda Centrum av Gunnar Sträng. Han hade då varit finansminister i 19 år och skulle fortsätta på posten i två år till. Enligt Uppsala Kommuns Fastighets AB, en gång bildat som Fastighetsaktiebolaget Gottsunda Centrum, var 10.000 personer där för invigningen.

Kommunen äger fortfarande Gottsunda Centrum och har under de senaste åren investerat stort för att ”vara en katalysator för att lyfta området”. Siffrorna ger en annan bild - centrumet går inte ihop, övervåningen har övergivits och rulltrapporna spikats för. Nu ska den våningen byggas om så att landstinget kan flytta in.

I centrumet finns också, tyvärr via en lång ödslig korridor, dansstudio och bibliotek. Simhallen når man efter ombyggnaden bara utifrån, genom en egen entré.

I juni besökte vi i Idrotts- och Fritidsnämnden sporthallen som var under modernisering. Tyvärr har den liksom simhallen ingen kontakt med resten av centrumet, och ingången ligger på baksidan, men det såg trevligt ut, och en läktare för 125 personer var under uppförande.

Tyvärr tog sig tydligen lokala ungdomar in och slog sönder de nyrenoverade omklädningsrummen redan under invigningsnatten. Enligt tjänstemännen pågår skadegörelsens mer eller mindre kontinuerligt. Ungdomar tar sig in, stör träningar, och förstör utrustningen. Uppsalalag vill inte ha sina hemmamatcher där eftersom skåpen är uppbrutna, toaletterna inte fungerar, och toalettpappret är stulet. Bus och bråk gör att föräldrar och barn inte känner sig trygga.

Det är lätt att bli arg på att det är så här. Arga analyser brukar se ut så här ungefär:

1. Alla människor gör val. Människorna i Gottsunda gör valet att slå sönder sin egen sporthall eftersom de trivs bäst så. Sluta skicka dit skattepengar och låt dem få som de vill.
2. Det är samhällets fel. Nyliberalismen tvingar ungdomar att slå sönder de fascistiska idrottshallarna. Om vi bara avskaffar privat ägande så kommer alla att bli lyckliga och våldet att upphöra. Och ungdomsgårdar.

Det känns som om den nuvarande linjen bygger på (1) och (2): Lite fria val, lite uppgivenhet, lite samhällets fel, och en ungdomsgård. Jag kommer att tänka på funktionären jag träffade förra året som saknade en ungdomsgård för 16- till 22-åringar där de kunde ”chilla” och spela tv-spel.

Arga analyser är sällan de bästa. Särskilt inte när de blandas med uppgivenhet. Min åsikt är att det här inte duger. Staten måste, med det våld som krävs, upprätthålla trygghet och ordning, samt skydda privat och allmän egendom. Allt annat är sekundärt.

Jag menar att Medborgarna i Gottsunda har samma rättigheter som alla andra. Därför måste ordning upprättas, inte för att det är så viktigt att bura in alla idioter, utan för att upprätthålla alla laglydiga Gottsundabors rättigheter.

Misslyckad arkitektur i ett kommunalt shoppingcentrum är naturligtvis del av problemet, men det vanligaste önskemålet när vi kvällsvandrade under stenkastningarna 2014 var fler poliser.

Ordning – inte kommunens problem?

På den Uppsaliensiska lokaltidningens debattsida skriver idag Haparandas kommuns kulturchef om nattstök kring den nybyggda skateparken i Haparanda. ”Barnen” river tydligen ned de skyltar som förbjuder åkning efter 22:00 och kör istället moped och fyrhjuling i parken på nätterna. Efter att min förvåning över medievalet dämpats något (hur många i Haparanda läser egentligen Upsala Nya Tidning?) är det dags att förvånas över innehållet.

Kulturchefen menar att det här inte är kommunens problem, utan att närboende vuxna måste mobilisera, gå ut, och säga ifrån.

Ja. Vad skulle rimligen kunna gå fel om en grupp vuxna män, lämpligt förberedda, tog sig an att (permanent?) avvisa en grupp 15- till 20-åriga pojkar från närområdet. (Som kommunen dock tydligt klargjort inte är de boendes bakgård.) Som lekman blir jag också nyfiken på vilket lagrum man skulle basera ”mobiliseringen” på?

Att mer och mer upprätthållande av ordning måste köpas av vaktbolag är inte oproblematiskt, men uppmaningar från kommuner (som själva avsvär sig allt ansvar) till medborgarna att mobilisera sig behöver inte heller vara vägen framåt.

Jag menar att upprätthållandet av lag och ordning är en av statens huvuduppgifter, och att en trygg boendemiljö bör vara ett av stadsplaneringens högsta mål. Den som gör en förändring måste också vara beredd att ta ansvar för resultatet.

(Longboarden på bilden har inget med Haparanda att göra.)

Organiserade vandaler

Det ringde på dörren hos min granne docenten. En grupp påstridiga, engelsktalande herrar tyckte verkligen att han måste byta ut åldrande syllar mot en ordentlig mur. Nej var inte ett accepterat svar, och eftersom docenten var mitt i matlagningen ville han inte komma ut och prata.

Lite senare var de tillbaka. Nu även med en ”chef”. De visade hur hjälpsamt de redan hade börjat riva den gamla terrasseringen och ville nu diskutera klart materialval och pris för den nya muren.

Jag hjälpte docenten, som är närmare 80 år gammal, att lägga tillbaka syllarna så gott det gick. Det hela är naturligtvis polisanmält.

Hur jag än försöker kan jag inte se två sidor av det här. Jag ser bara en ett samhälle byggt och befolkat av goda medborgare på ena sidan, och de som vill luras, parasitera, och bedra på den andra.

Bussar och stenkastning

I slutet av april kastades det sten på bussarna i Gottsunda. Det var inte första gången, och tyvärr antagligen inte sista heller.

En grupp från partiet tänkte gå dit och prata med folk. Eftersom jag bor i närheten lånade jag en M-jacka och hängde på.

Det var spännande. En del vi pratade med var bara trötta och lätt irriterade över att det blivit svårare att komma hem från jobbet. Någon enstaka kunde inte svenska bra nog för att inse att de stod vid en hållplats dit ingen buss skulle komma.

Egentligen är det lite underligt: bussen stannar och två väktare förklarar att det är för farligt att fortsätta – därför får passagerarna fortsätta ensamma, till fots i mörkret.

Det vanligaste, nästan allenarådande åsikten var att man ville se fler poliser på plats. Varför var de inte där? Var polisen fegisar?

Ingen pratade om fler fritidsgårdar, lägre busspriser, eller ökade klyftor. Polisen var lösningen man ville se mer av, men de var lika borta som bussarna.

På kort sikt ser jag också hellre att samhället svarar med fler poliser än med inställda bussar. Medborgarna i Gottsunda har rätt till samma trygghet som alla andra.

När jag ser mig omkring vid platsen för stenkastningen ser jag mest tomma lokaler och byggstängsel. Jag tänker på Broken Windows Theory och de nya bostadsrätterna som ska byggas i området nog kommer att hjälpa till på längre sikt.