Hockeystad?

Det blev inget av med hockeyprojektet Uppsala Event Center. Efter att spenderat 30 miljoner skattekronor på att fundera kom bolaget fram till att en startpeng på 150 miljoner och 15 miljoner per år från skattebetalarna inte var tillräckligt för att kunna skapa “Uppsalas största restaurang” med 46 VIP-lounger. Det verkar som om inga privata investerare kunde övertygas om att satsa på projektet.

Två nya förslag dök snabbt upp. IFU 2.0 är en utbyggnad av det gigantiska innebandytempel som kommunen för ett par år sedan gick i borgen för. Det skulle innebära ett ytterligare borgensåtagande på åtminstone 800 miljoner och ge tre nya ispister. Alternativ två är en klassisk hockeylada vid reningsverket.

Jag gillade de visionära inslagen i IFU 2.0, där konståkningen t.ex. sattes som främsta användare av en av isarna. Att bygga med gymnastikutrymmen nära, och is utan sarg och snusspottade utvisningsbås vore unikt. Men en kostnad uppåt 800 miljoner är svår att gilla.

Allternativet “kölen” vid reningsverket är mer traditionellt. Tanken är att det lokala Ishockeylaget Almtuna, som 2015 räddades från konkurs och nu ligger näst sist i hockeyallsvenskan, förtjänar en arena certifierad för “Swedish Hockey League”. Dessutom kommer byggandet av en likadan hockeylada som redan finns i ett 30-tal svenska städer att “sätta Uppsala på kartan” och bidra till ökade skatteintäkter (nej). Den här typen av arena för 5000 åskådare kostar bara 400 miljoner att bygga. (Med en försiktig reservation att allt, som t.ex. parkeringslösning, inte är inräknat.)

I partiet har vi haft dialogmöte om vilken linje vi bör driva. Jag tycker, som jag bloggade 2015, att infrastruktur för kommersiell åskådaridrott bör bekostas av de kommersiella aktörerna själva. (En hockeylada för breddidrott kostar kanske 40 miljoner har jag fått lära mig.) Jag är ganska ensam.

Jag är faktiskt inte ens säker på att jag tycker det är viktigt att Uppsala blir en hockeystad. Om vi nu har 400 miljoner över att investera i idrottsplatser så skulle jag gärna fråga alla kommunens idrottsföreningar vad de föreslår.

Mot Fyrishov! (Ny mandatperiod)

Även om det personligen gick ganska bra i för mig i valet, så backade som bekant partiet. Mitt resultat i det interna provvalet placerade mig först på plats 25 på listan, vilket inte räckte till en plats i kommunfullmäktige.

Jag lämnar nu Idrotts- och Fritidsnämnden för att istället ta plats i Fyrishovs styrelse. Jag tror det kommer att vara lärorikt och spännande. Under de närmaste åren ska 100-tals miljoner investeras i om och tillbyggnad. En ny 50-metersbana för simsport, en separat bassäng för hopp (och undervattensrugby?), och en “rundbana” för motionssimmare. Men det mest intressanta är att Fyrisåns vatten tydligen åter är badbart och att Fyrishov planerar för en 1000-metersbana i ån.

Vi har haft ett första styrelsemöte med introduktioner och rundvandring. Min vana trogen lyckades jag inte sitta tyst och lyssna. När det i genomgången antyddes att tryggheten aldrig varit ett problem på badet kände jag mig tvungen att starta högläsning ur lokaltidningen. Tyvärr verkar även Idrotts- och Fritidsnämndens beslut att upphöra med könssegregation på Gottsundabadet försvunnit någonstans på vägen mellan beslut och genomförande.

För att lära mig mer har jag provsimmat anläggningarna. Jag har låst in mina kläder i Gottsundabadets nya skåp och anmält mig till en crawlkurs på Fyrishov. Det här ska bli skoj.

Kulturnämndens boxningsklubb

Kulturnämnden i Uppsala, som annars mest är känd för DDR-konst och tegelfallosar, har nu bestämt sig för att starta en boxningsklubb i Gottsunda.

En tjänsteman informerade. Vi i Idrotts- och Fritidsnämnden är egentligen bara inblandade som hyresvärd. Till marknadspris kommer de nu att hyra en del av den tennishall som brändes ned och därefter återkom som två gymnastikhallar som brändes ner och nu snart är uppbyggd igen.

Flickor i Gottsunda är ofta inte är aktiva i någon idrottsförening och behöver en trygg miljö att sporta i fick vi höra. Pengar verkar inte saknas utan kommunen skjuter till en heltidstjänst till ledare och tränare.

Jag frågade lite försynt om det inte var enklare att låta Uppsalaflickorna få fortsätta med sin gymnastikverksamhet för flickor i lokalerna än att bygga om hallen till en boxningsklubb.

Svaret var lite otydligt, men boxningsklubben även skulle minska skadegörelsen i området. De gäng av unga killar upp till 22 år gamla som drar omkring i området skulle också börja sköta sin skolgång eftersom boxningsledare ofta har stor respekt hos de här killarna och de som inte skötte skolan inte skulle få träna.

På en direkt följdfråga om det här inte egentligen var en satsning på unga män blev svaret ja. Och muslimer (!). Men vi skulle ju som sagt bara hyra ut en lokal. Men först hösten 2019, för något hade gått fel i budgeteringen.

Det är inte omöjligt att det här trots allt blir åtminstone lite framgångsrikt, men jag kan inte undgå att fundera på om någon tittat för mycket på The Wire och hur kulturnämnden valde ut just boxning att satsa stort på.

Dalkurd är (nog) annorlunda

Inför säsongen 2018 bjöd Dalkurd in media, näringsliv, idrottsorganisationer, politiker och allmänhet till informationsmöte på Arenahotellet. UNT sände live. Naturligtvis var det ett propagandamöte, men jag kan ändå inte undgå att reflektera över hur annorlunda Dalkurd beskriver sig själva, och antagligen också är.

Ordföranden började med att berätta om hur han tvingats fly sitt älskade hemland och i Sverige för första gången mötte en stat som arbetar för människornas bästa. Efter att ha startat ett par diskotek och restauranger i Borlänge ville han ge tillbaka till samhället.

Efter att ha fått hjälp med att starta en förening tog man sig an en grupp 16-åringar som sparkats ut från sina gamla lag efter dåligt uppträdande. Man tränade långa pass alla dagar i veckan så att ingen skulle ha energi eller tid att ställa till med problem på kvällarna. Det gick bra. Laget gick från division 6 till division 1 på fem år och gör anspråk på att varje år varit bland de lag med minst antal gula och röda kort mot sig.

Ungdomsverksamhet har tillkommit. Här råder totalförbud mot bingolotter, det kostar inget att vara med, det finns utrustning att låna, och tränarna är inte föräldrar eftersom man vill behandla alla barn lika.

Det sociala perspektivet var tydligt i hela presentationen. A-lagspelarna förväntas vara med på nattvandringar och hjälper till som stödpersoner i skolor. (“De har ändå jättetråkigt på dagarna”.) I övrigt lät det ganska likt vad man brukar få höra i Gottsunda: “föräldrarna lever kvar i det gamla landet” och “alla invandrare vet sina rättigheter, men nämner du skyldigheter så springer de där ifrån”.

Nu på plats i Uppsala letar Dalkurd mark att köpa för att bygga en egen träningsanläggning. Man vill också starta knattefotboll, utan att konkurrera med existerande lag, men har (liksom andra lag) insett att det finns väldigt ont om planer (och värre lär det bli).

Jag tycker det ska bli väldigt spännande att följa Dalkurds arbete i Uppsala.

SD tvåa på badbollen

Egentligen är Sverigedemokraterna inte tvåa på den här bollen. Eftersom förändringen de efterfrågar, slut för könssegregerade badtider, redan i november enhälligt röstades igenom i Idrotts- och Fritidsnämnden är de snarare åtta på bollen.

Det här är dock inget som hindrar Sverigedemokraterna från att (hittills) få 789 reaktioner, 302 delningar, och 92 kommentarer på ett inlägg där de hävdar sig vara det enda partiet som vill slopa könssegregerade badtider.

Jag tror inte att det här är ett aktivt vilseledningsförsök från SDs sida. De har ingen representant i Idrotts- och Fritidsnämnden och beslutet dokumenterades långt inne i protokollskogen. (Se §119.) De vet antagligen fortfarande inte att det här redan är hanterat. Istället för att uppdatera uppdragsavtalet, där det gamla uppdraget om att “regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor” verkar de ha velat göra ett tillägg till bolagsordningen för Fyrishov AB. Inga andra partier tycke att det var rätt plats.

300 delningar är dock imponerande. Kanske spelar det ingen roll om de har rätt eller inte?

Gottsunda är Gottsunda

Ortens officiella instagramgrupp har i över två månader utmanat andra förorter att tävla i #championsleagueförorten även för tjejer. Tillslut verkar ett lag (med den något vaga hemorten “Stockholm”) ha nappat och speltiden sattes till söndag kväll 19:00. När jag kom till Gottsunda Sporthall en halvtimme före matchstart var det redan mycket folk, och så mycket tjejer att jag först blev orolig att jag satt mig i damsektionen.

Till musik som jämförde ordningsmakten med kvinnliga könsorgan värmde lagen upp. Båda lagen spelade i svarta tröjor, ett par av spelarna bar schal, andra spelade i vanliga, tighta sportkläder och med utsläppt hår.

I mitten av första halvlek uppstod lätt oordning borta vid spelaringången när två innebandylag som menade att de bokat hallen ville spela. Jag antar att omöjligheten i att försöka avbryta fotbollen inför 200 skrikande fans strax gick upp för innebandyfolket.

Publiken stod upp när Gottsunda anföll och talkörer hyllade både orten och den storspelande målvakten. En av killarna provade, men glimten i ögat, till och med en “Allah akbar”, med fist bump från en kompis som resultat. All hjälp behövdes. Tjejerna från Gottsunda och Uppsala kämpade väl, men just den här kvällen hade stockholmarna fått ihop det starkare laget och kunde vinna med 4-0.

Jag satt kvar och tittade på när pojklagen i innebandy tog över sporthallen. Det ena laget hade prydliga ljusblå lagtröjor och det andra lika prydliga rosa lagtröjor. Föräldrar och ledare monterade upp sargen. Ledarna hade tröjor med namn på och ID-brickor i band runt halsen. Sekretariatet satte upp sitt bord och en av de två, antagligen licensierade, domarna i synkroniserad klädsel blåste i pipan och höll upp två fingrar för att visa att det snart var dags att börja.

På läktaren samlade man ihop kvarlämnade pantburkar och menade att kommunen verkligen borde städa hallarna bättre. Jag hörde en dam berätta för en funktionär att hon i och för sig bodde i Uppsala, men aldrig varit i den här delen förut. Ingen i publiken stod upp.

Jag gick mot bilen. Bakdörren till centrumet stod öppen och lät en kall vind blåsa in i de ödsliga korridorerna. Längre bort hörde jag folk skrika. En stor folksamling hade bildats. En kvinna med ett barn på armen försökte hålla tillbaka en man som skrek “var är han? jag ska hitta honom!”. Utanför på parkeringen var folksamlingen ännu större och någon form av tumult pågick. Mer folk i bilar anslöt. Jag mötte en springande ordningsvakt som beskrev det hela som “totalt kaos”.

Jag vet inte varför, men det lugnade snabbt ned sig. När två bilar extra ordningsvakter anlände hade folk redan slutat skrika. En av Gottsundamammorna i en av deras karaktäristiska skrikgula jackor kom gåendes bortifrån lokalen på Bandstolsvägen. Strax senare kom polis med hund. Men allt var redan över. Ingen hade (vad jag såg) gjort sig illa.

En bekant som pratar arabiska förklarade att tumultet (nog) börjat när en man som hostat nära en bäbis fått sin uppfostran ifrågasatt av bäbisens mamma. En vanlig kväll i Gottsunda.

Hopp och Förtvivlan

Decembersammanträdet inleddes med information om mutor och jäv från stadsjuristen. I korthet ska man låta bli att ta emot saker som gör en glad. Jag antar att det gör liven enklare för en grinig person som mig. Dessutom fick vi lära oss att man (eventuellt) inte bör dela i beslut som berör någon som man är vän med på Facebook.

Därefter fick vi en inspirerande presentation av planerna för Södra Åstråket. Stadsutvecklingsansvarig landskapsarkitekt visade skisser för västra sidan av Fyrisån från Islandsfallet till vindbron. Det såg grönt, spännande, och inbjudande ut - långt ifrån de vanliga planerna för Uppsala där bara täthet och markexploateringsgrad beaktas.

Bandyfinalen kommer tillbaka till Uppsala. För 3,6 miljoner per år har kommunen köpt finalen till Uppsala. OD ska sjunga nationalsången. Det här är så nära en svensk Super Bowl man kan komma. Kan man hoppas på en överflygning från flygvapnet?

Min fråga från förra sammanträdet om trygghetsläget i och kring Gottsundas sporthallar besvarades. Dock hade “trygghet” bytts mot “trivsel”, vilket jag inte kunde undvika att genast kommentera. Beskrivningen av nuläget var dock korrekt: ungdomsgäng tar sig in i lokalerna, skadegörelsen är omfattande, en person knackar på varefter “en flock” av ungdomar tränger sig in genom den öppna dörren, ledare hotas, det kastas sten på idrottare, det spottas på ordningsvakter, och föreningar har sagt upp bokade tider i hallen eftersom “de i huvudsak organiserar idrott för unga flickor”. Majoritetens motdrag är att ordningsvakter hjälper till vid sista träningens avslutande samt att man överväger övervakningskameror. (Tidigare i år verkar man ha övervägt en tiomiljonerkronorssatsning, men de pengarna verkar inte finnas längre.)

Brantningskolan ska få nya idrottslokaler. Tyvärr har de rödgröna redan sålt av delar av marken till en fastighetsutvecklare, så det som idrotten i Uppsala efterfrågar - fullstora idrottshallar med plats för publik och kanslier/förråd, får inte plats. Istället är förslaget att bygga en mindre hall. Vi i alliansen menar att möjligheterna till idrott måste ses som en viktig del av stadsplaneringen och inte bara tilldelas de ytor som “blir över”. Därför reserverade vi oss mot beslutet.

Min fråga om hur prioriteringen av nya konstgräsplaner går till hade tappats bort. Svar kommer senare.

Jag tycker att stadsutvecklingen i Uppsala ska ge betydligt större plats till stadens landskapsarkitekt och att parker och idrottsplatser ska ges prioritet i stadsutvecklingen. Dessutom förtjänar situationen i Gottsunda betydligt mer än en uppgiven övervakningskamera till.

Dialog- och informationsmöte om Dalkurds flytt till Uppsala

Efter tryck från allmänheten bjöd kommunen, på novembers sista eftermiddag, in till informationsmöte om borlängefotbollslaget Dalkurds flytt av sitt allsvenska A-lag till Uppsala. Man var extra noga med att det var ett informationsmöte (inte ett dialogmöte). Eftersom inget politiskt beslut har fattats, finns det inget beslut att diskutera i en dialog.

Det här ligger helt i linje med den strategi som Idrotts- och Fritidsnämndens miljöpartistiske ordförande följt. Genom att behandla flytten av ett allsvenskt lag som vilken förfrågan om planhyra som helst, var det hela aldrig tänkt att hanteras av andra än opolitiska tjänstemän. En icke-fråga för politiken.

Efter mötet beskriver lokaltidningen träffen som “öppet mål för kritikerna” och “som att gå runt i lustiga huset”.

Inbjudan hade skickats ut en vecka i förväg och det fanns bara 60 platser. Två ordningsvakter skötte entrén, och alla skulle prickas av mot lista. Båda ordningsvakterna brukar även jobba i Gottsunda centrum, så vi hälsade glatt. Tyvärr kände jag betydligt färre av alla idrottsrepresentanter på plats. (Min partikollega kompenserade för det genom att känna alla.)

Lite oväntat har Liberalerna/Folkpartiet valt att backa upp Miljöpartiet i den här frågan, så förutom tjänstemännen stod ett miljöpartistiskt och liberalpartistiskt kommunalråd framme vid mikrofonen. Socialdemokraterna satt, liksom vi moderater, i publiken och vänsterpartiet var inte där.

Alla verkade överens om att kommunikationen kring frågan kunde hanterats bättre, men vi fick också höra att “det som har hänt har hänt” och att “man alltid kan önska sig att ha haft en backspegel framför oss redan innan”. Publiken hängde på med lätt ledande frågor som “När började du först ångra ditt dåliga beslut?”.

Det allmänna bokningsläget och den genomsnittliga bygglovshandläggningstiden (2,9 veckor) avhandlades.

Själva sakfrågan, att borlängelaget Dalkurd (som var på plats) efter ett års (oenighet om tiden finns) brevväxling med Uppsala kommun, på sitt årsmöte beslutat att ändra hemvist för sitt A-lag från Borlänge till Uppsala diskuterades nästan inte. Att de ansökt om att få hyra Österängens IP 90 minuter om dagen på vardagar verkade inte heller det leda till stort drama.

En talare, som jag tror var från Bälinge IF, menade att elitlag som kopplar loss sig från breddverksamheten och flyttar till den stad som ger dem bäst erbjudande bryter mot den svenska tradition där elit bygger på bredd. En representant från fotbollsförbundet berättade att de redan imorgon (dagen efter kommunens informationsmöte) hade för avsikt att ta ett beslut om att förbjuda den här typen av stadsbyten.

Dalkurd själva påpekade att ingen annan än deras medlemmar bestämmer vad de beslutar på sina årsmöten, och att fotbollsförbundet inte alls förberedde ett förbud, bara en regel som sa att flyttande lag skickas ned till lägsta divisionen (div 8?). Dessutom tänker man starta en barn och ungdomsverksamhet inriktad särskilt mot underprivilegierade områden.

Sirius och andra lag har inte hållits informerade eller tillfrågats. Som Liberalernas kommunalråd sa: “När Ica vill etablera sig i Uppsala brukar vi inte fråga Konsum om det är okej”.

Jag tycker, efter att tidigare kommit ut som fotbollsromantiker, att det är lite underligt att (plötsligt) behandla elitfotbollen som vilken företagsetablering som helst. Dessutom skulle jag nog ha rekommenderat Dalkurd att komma överens med fotbollsförbundet innan de började boka planer. Men frågan har ju, som sagt, aldrig varit uppe i nämnden.

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.

Spadtag för Nya studenternas

Själva ceremonin var ganska ospännande. Två kommunalråd och en kommunal VD sa ett par ord från en scen, ett gäng höjdare sparkade iväg några bollar (det blev inget grävande), och därefter gick vi alla in och drack lite cider och åt några caterade snittar.

Läget just nu är att kommunen håller på att bygga en arena. Båda stadens elitlag signalerar att hyran blir för hög och att de utrymmen som byggs inte är i linje med vad de behöver eller vill ha. Borlängelaget Dalkurd är kanske intresserade av att flytta sin bolagiserade elitverksamhet till arenan om de får samma villkor som andra lag, men vilka behov de har eller hur mycket de kan tänka sig att betala är inte klargjort.

Man kan tycka vad man vill om det, men i praktiken bygger kommunen nu, för ett icke oansenligt antal hundra miljoner, en ny fotbollsarena till Sirius. Om Sirius, likt på 80-talet, legat i division 3 och 4 så hade man nog kunnat nöja sig med en enklare renovering, men nu måste den hålla den nivå som pamparna i fotbollsförbundet bestämt (inklusive 950 VIP-stolar, 400 kvadratmeter VIP-lounge, etc).

I lokaltidningen läser jag att “Fokus från Uppsala kommuns sida är nu att inleda en relation med Sirius i första hand och sedan när vi har landat i en dialog och vet vilka behov de har så får vi ta ställning till hur vi hanterar resterande yta.”

Jag kan inte undgå att tänka att det skulle kunna ha varit en bättre idé att prata igenom behov och hyresnivåer med Sirius innan man drog igång byggandet. Det har ju ändå gått två år sedan byggplanerna presenterades för pressen.

Politik

Ungefär en vecka innan de riktiga nämndsammanträdena hålls ett arbetsmöte där den mest seriora ledamoten från varje parti (representerat i nämnden) bjuds in. Efter arbetsmötet träffas vi alla ledamöter och ersättare från alliansen och går igenom vad som sades och vad vi bör förbereda inför nämndens sammanträde. Ibland är det helt meningslöst och ibland är det ganska intressant.

Eftersom bollhallarna i Gottsunda brändes ned på nyårsdagen har nämnden inte kunnat hyra dem under 2017. Det hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men arbetsmötet togs tydligen (jag var ju inte där) upp att 2,2 miljoner som budgeterats för idrottsinfrastruktur i Gottsunda nu hade sparats.

Jag är för offentliga besparingar, men skeptisk till om mordbrand är rätt sätt att identifiera besparingsmöjligheterna. Att samtidigt som Gottsunda uppgraderats till “särskilt utsatt område” och meningsfull sysselsättning och positiva förebilder antagligen behövs mer än någonsin, välja att inte använda de medel som sats av i budgeten för idrottsinfrastruktur i Gottsunda verkar ogenomtänkt.

Det här hade säkert gått att hitta genom djupdykning i siffrorna redan tidigare, men bättre sent än aldrig tänkte vi i alliansgruppen. Jag skrev ihop ett förslag om att använda åtminstone en del pengarna till en satsning på vinteridrott (konståkning, bandy, längdskidor, etc i samarbete med föreningar och utrustningsutlånare) i området.

Även om vi använde alliansens brevpapper till förslaget så kändes det inte så partipolitiskt. Vänsterpartiet nickade gillande. En vision av en bred blocköverskridande överenskommelse med alliansen och vänsterpartiet flimrade förbi. Fritidspolitiker från de andra majoritetspartierna lyssnade intresserat, men möttes av en tydlig huvudskakning från yrkespolitikerna.

Men tydligen fick kommunallagens 4 kap. 17 § (“Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”) inte användas på det sättet. Genom någon form av “elevrådsmagi” blev vårt ärende ett tillkännagivande istället. Tillkännagivanden kan man tydligen inte rösta om, så det blev inget uppdrag till tjänstemännen att undersöka möjligheterna till en vintersportssatsning i Gottsunda.

Vi hade ändå inte kunnat vinna någon omröstning. (Om jag nu inte fått med vänstern.) Om de rödgröna vill driva dålig politik så kan vi inte stoppa dem. Eller kanske kommer vårt förslag att dyka upp igen på nästa nämndsammanträde, men nu med s-logga och extraparagrafer om samverkan med hyresgästföreningen och unga örnar. Då har vi förlorat en månad och jag kommer (även om det inte spelar någon roll) antagligen att vara för.

Nämndsammanträde om våld och fester

Förra helgen var det traditionell SAIF-cup med 5- och 7-mannafotboll på planerna ned mot vattnet i Graneberg. Eftersom fotbollsförbundet har förbjudit korandet av segrare i all tävlingsverksamhet för barn under 13 år, är det egentligen inte en cup längre. Inget slutspel hålls efter serierna och inga pokaler höjs, likt för tre år sedan, mot himmelen vid dagens slut.

Tävlingsförbudet hindrade dock inte tränare från att högljutt klaga på 14-åriga förstagångsdomare och sedan vägra ta i hand efter matchen. “Då fick jag visa hur man beter sig som en vuxen”, sammanfattade 14-åringen.

I vuxenfotbollens lägre divisioner har flera fall av våld och hot mot domare uppmärksammats. Som lokaltidningen noterat, kom det upp som en informationspunkt på onsdagens sammanträde i Idrotts- och Fritidsnämnden.

Jag är inte säker på att det är en trend vi ser. Incidenterna är ganska olika - i ett fall verkar en spelare ha flippat, slängt sig på marken och skrikit likt en arg 3-åring och därefter flugit på domaren och blivit nedbrottad av sina lagkamrater; i ett annat fall verkar laget mest varit ett kompisgäng med “alternativ livsstil” och måttlig förankring både i sin klubb och samhället i stort; och i det tredje fallet verkar ett lag som snabbt tagit in många nya spelare utan vana av svensk idrottskultur betett sig illa, men haft en tränare på plats som hanterat situationen.

Lite överraskande var att en socialdemokratisk ledamot opponerade sig mot tanken på att det skulle finnas något sådant som en “svensk” idrottskultur. Tanken på en svensk exceptionalism har kanske lämnat rörelsen.

Idrottsrörelsen verkar dock ha läget under kontroll och kommunen ger adekvat stöd. Precis som kommunalrådet säger till UNT tror jag att hela nämnden är “till freds” med hur tjänstemännen agerat.

På sammanträdet föreslogs också att 150.000 kronor skulle satsas på deltagande i Idrottsgalan. (En fest med prisutdelning där biljetterna åtminstone tidigare år kostat 1295 kr + moms.) Eftersom budget, målgruppsbeskriving, och avtal saknades yrkade jag på återremiss. Det finns säkert en hel del idrottsföreningar som skulle kunna ha nytta av 100.000 kronor i sin verksamhet och man kan nog ordna en alldeles utmärkt utdelningsceremoni för kommunens två idrottsstipendier á 40.000 kr för 50.000 kr. Jag blev nedröstad och reserverade mig ensam.

Idrott och våld hos Timbro

Förr eller senare var jag väl tvungen att gå på någon av Timbros boklanseringar. Så när Isobel Hadley-Kamptzs bok “Om Sport och våld” skulle presenteras tog jag mig till Scalateatern. I inträdet ingick bok och drinkbiljetter. Liberaler, idrott, våld och alkohol liksom - vad skulle kunna gå fel?

Publiken var ung och slipsfri. Jag var nog den ende i tweed, men en del hade toppluva på sig inomhus vilket antagligen också värmde. Några män, aningen äldre än jag, hade halsduk på sig i baren.

Hadley-Kamptz inleder med att hon “eventuellt inte är att lita på” - hon har “stått ett halvt liv på ståplatsläkare”. Det gör boken mer intressant. Perspektiven “det är bara en lek” och “det måste gå att titta på sport och fortfarande bete sig vuxet och artigt” är för enkla för att skapa en intressant bok.

Exemplen i boken är många. Folk verkar helt enkelt ha ett behov av att delas upp i ett tydligt vi och dem, och i bästa fall hobbyhata lite på ett symboliskt plan.

I bokens mest pretentiösa del jämför Hadley-Kamptz Aristoteles resonemang om att publikens inlevelse i ett drama kan leda till rening och emotionell balans. Det här jämförs med Platon som menar att alla känslor fördunklar och alla utlevelse är av ondo, och med Brecht och vill att dramat ska tvinga publiken till handling.

Viktor Barth-Kron, som var del av panelen, fick till kvällens bästa one-liner när han påpekade att det kanske är bättre att huliganerna engagerar sig i fotboll än i politik.

Personligen har jag svårt för åskådaridrottens kollektivism. Spelare på planen (och deras tränare) har, som Hadley-Kamptz påpekar, sällan någon djupare relation till klubbarna de arbetar för. “Vi” är man alltså bara med andra supportrar. Jag har också svårt att känna hur “vi” har åstadkommit något bra när ett svenskt landslag sportat extra duktigt.

Immun är jag däremot naturligtvis inte. För ett drygt decennium sedan, i Melbourne, blev jag medbjuden på derby i australiensisk fotboll. Försedd med öl, köttpaj och St Kilda-halsduk såg jag tillsammans med 46000 andra hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong. På raden bakom mig skrek en dam i 60-årsåldern och hennes mamma “Kill ‘em!” med stor inlevelse. Att jag kom från andra sidan jorden verkade ingen bry sig om - jag hade ju rätt halsduk och sjöng med i sångerna.

I Uppsala verkar inte heller övergången från symboliskt till verkligt våld inte vara någon större fara. Vid Sirius hemmapremiär mot IFK Göteborg behövde bara två personer hanteras.

En halv tyst minut i Gottsunda

Overundorna fortsätter oförtrutet. I lördags tittade jag in på nattfotbollen i sporthallen i Gottsunda centrum. Ett 50-tal småkillar stod uppställda på (efter omständigheterna rimligt ordnade) led, fick Siriuströjor och delades in i lag.

En ledare i träningsoverall sa ett par ord om fredagens händelse, bedömde situationen, och deklarerade med tidtagarur i hand en halv tyst minut. En mamma med slöja och barnvagn lämnade av ytterligare en 10-åring, som snabbt fick en tröja och ett lag. Därefter började matcherna.

Spelet var tekniskt och överraskande juste. Det blir hårdare mot slutet förklarade en 28-årig ledare som själv vuxit upp i området. (Tydligen fanns biobiljetter i potten för det vinnande laget.) Han såg det som att han under de senaste åren försökt rädda ett tusental ungdomar och kanske lyckats med 950 av dem. Föräldrarna vill inte integreras, de vill bara sitta hemma och få socialbidrag, förklarade han.

Vi var helt enkelt ganska långt borta från överengagerade föräldrar och tävlingsförbud. Det var faktiskt inga föräldrar alls på plats.

Vid busshållplatsen passerade jag en eventuellt påverkad man som med stirrig blick pratade rakt ut i luften.

Vid treklangen ringde ett larm ihärdigt. Ett gäng småtjejer berättade att det hade börjat ringa när någons mamma skulle byta blöja på lillasyster. Det vuxna var kvar inne och det verkade inte brinna. De undrade om jag hade barn, om terroristen i Stockholm var fångad, vad häktad betyder, och om domare är dumma. De varnade också att både min spis och min rumpa skulle börja brinna om jag åkte hem och lagade mat.

En polisbil lämnade parkeringen samtidigt som jag. De hann till rondellen innan blåljusen gick igång. Jag åkte hem till Sunnersta.

Beslut om könssegregation på Gottsundabadet?

2007, när det förra beslutet togs var man ganska tydliga:

“Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor.”

Nu, när ett nytt uppdragsavtal för Gottsundabadet ska skrivas, har myndighetssvenskan uppdaterats:

“Bolaget ska i egen regi, och/eller i samverkan med föreningar, regelbundet 
genomföra arrangemang då badet håller öppet endast för grupper med särskilda behov.” 


Det verkar dock betyda exakt samma sak. Nämnden kräver att kommunens bolag ska ordna könssegregerat bad.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att könssegregation är vägen till ett bättre Sverige. Jag tror snarare att det är vägen mot parallellsamhällen.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) kom i december 2016 med ett uttalande om “könsseparerade öppettider i sim- och idrottshallar”. Slutsatsen blev att avsteg från likabehandling av män och kvinnor bedöms vara förenliga med diskrimineringslagen om syftet är att öka simkunnigheten hos “kvinnor som av kulturella och/eller religiösa skäl inte vill bada tillsammans med män”.

Vi måste dock minnas att DO bara undersöker om diskrimineringslagen brutits eller inte. DO väger inte den potentiellt ökande simkunnigheten hos de kvinnor som “inte vill bada tillsammans med män” mot de eventuella problem som parallellsamhällen skapar. Att en nioåring i Uppsala misshandlas för att hon inte vill bära slöja och att en mamma i Lund tycker att problemet med hennes sons våldtäkt av en 14-åring är att det skedde utanför äktenskapet, ser jag som tecken på att problemet med parallellsamhällen är verkligt.

En bekant med bakgrund från mellanöstern kallade mig naiv. Tror du att de nöjer sig när de fått igenom kvinnotider på badet? Du tror inte biblioteket är nästa, och därefter mataffärerna?

Ibland är det som Hoola Bandoola sjöng: “Man måste välja sida, och man måste ta parti”. Jag tar parti för de som kommit till väst för att leva som fria individer. Liksom Nike väljer jag sida med Inès Boubakri och Arifa Bseiso.

Kravet på könssegregerat bad bör tas bort ut det politiska uppdraget till Gottsundabadet. Kanske bör vi till och med föreslå en alternativ att-sats på trendig, PK, myndighetssvenska:

“Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga.”

Politik för elitidrotten och dess VIP-utrymmen

I idrotts- och fritidsnämndens verksamhetsberättelse för 2016 framgår att “Nämnden har ett uppdrag att formulera sin uppfattning om elitidrott, stöd till den och förhållning till de krav som elitidrott skapar på arenor” samt att uppdraget inte har genomförts.

Min spontana åsikt är att kommersiell elitidrott, likt många andra verksamheter, ska behandlas välvilligt men inte subventioneras med skattepengar.

Det numera allsvenska fotbollslaget Sirius var inbjuda att tala, så på samma möte fick vi av en händelse även en introduktion till elitidrottens förväntningar. Deras hemmaarena, Studenternas IP, kommer nu att rustas upp för för en knapp halvmiljard. Till en början, under ombyggnaden, kommer hyran för kommersiellt matchspelande att höjas från 7kkr per match till 35kkr per match. Det anser Sirius sig inte ha råd med.

Baserat på en investering på knappt 500 miljoner, en uppskattad avskrivningstid på 50 år, och två matcher per månad kom jag fram till en uppskattad matchhyra kring 500kkr. Sirius ville istället prata om hur mycket kommunen kan öka sina direkta bidrag till klubben med. Många andra kommuner sponsrar tydligen sina fotbollslag med miljonbelopp via kommunala bolag.

Man vill inte heller betala hyra för 400 kvadratmeter VIP-utrymme eftersom det inte är något som Sirius bett om, utan ett krav för allsvenskt spel från Svenska Fotbollsförbundet.

Jag tycker det är lite underligt att se fotbollsförbundet som en oberoende kravställare. Om allsvenska lags intäkter från biljetter, prylar och sponsring inte räcker för att hyra ett VIP-utrymme kan det knappast bli skattebetalarnas uppgift att betala för drinkarna. (Jag har ingen aning om vad man gör i ett allsvenskt VIP-utrymme, men gissar att det är som en flygplatslounge med fotboll.) Rimligare vore om fotbollsförbundet sänkte kraven till vad lagen, deras fans, och deras sponsorer har råd med.

Argument som att allsvensk fotboll sätter Uppsala på kartan och skapar jobb inom besöksnäringen kom naturligtvis upp. Jag tänkte kort på doktor Värjas forskning - elitidrott ger inga extrainkomster till kommunerna.

När det kommer till formulerandet av en ny elitidrottspolitik är jag mycket skeptisk till att våldsmonopolets skatteindrivande bör användas för att pampar i VIP-utrymmen ska få titta på när vuxna män med löner högre än våra riksdagsledamöter sparkar boll.

Jag lutar åt att aktörer som ägnar sig åt kommersiell elitidrott bör se till att sätta sina biljett- och reklampriser så att verksamheten går runt, eller sänka sin ambitionsnivå. (Åtminstone gällande VIP-utrymmen.) Det vore spännande att lära sig mer om hur elitidrottslags ekonomi fungerar, men jag är rädd att få lag gärna delar detaljerad information.

Mål, prestation och resultat i idrottspolitiken

På idrotts- och fritidsnämndens möte godkände majoriteten 2016 års bokslut och verksamhetsberättelse för vidare transport till kommunstyrelsen. Alliansen reserverade sig (tydligen enligt praxis) eftersom man själva har en mycket bättre budget som skulle ha givit ett mycket bättre bokslut.

Det hela var nog mest tänkt som en formalitet, men på verksamhetsberättelsens nionde sida hittade jag ett stycke som jag hade svårt att släppa igenom utan att åtminstone fråga.

Att de rödgröna har satt upp ett mål som “Skillnader i levnadsvillkor för kommunens invånare jämnas ut” kan man naturligtvis ha åsikter om. (Om lika är viktigare än bra, osv.) Men det som överraskade mig var bedömningen att “Målet bedöms i hög grad vara uppfyllt”.

Jag kände mig tvungen att fråga om det här innebär att alla problem med “ökande klyftor” och ett land som “glider isär” nu är lösta. Jag kompletterade lite med min bild av nedbrända bollhallar, skadegörelse, och otrygghet. Hur föräldrar beskriver det som “inte lämpligt” att skicka barn på cykel till träningar i våra kvarvarande hallar i Gottsunda. (Varesig för barnen eller cyklarna.)

Vänsterpartiet började bläddra bland sina papper och nämndens ordförande bad tjänstemännen om hjälp.

Tanken bakom “i hög grad uppfyllt” var tydligen att förvaltningen i hög grad genomfört de aktiviteter man planerat. Man har skapat planeringsunderlag, utfört analyser, och samverkat med andra förvaltningar och myndigheter.

Relationen mellan prestation (man har gjort det man ska) och resultat (nedbrunna bollhallar) är inte ovanligt att förhålla sig till inom idrotten. (Vi spelade bra, men förlorade ändå.) Jag menar att förvaltningens arbete mycket väl kan bedömas på prestation (har uppdraget från politikerna genomförts?) men att politikens måluppfyllnad bör bedömas på resultat.

2018 får de rödgröna gärna gå till val på en målsättning om mer samverkan mellan förvaltningar och myndigheter. Jag vill ha trygga idrottsplatser - det ska vara ok att cykla till träningen.

18 miljoner utan fasaner

Dyraste villa i Uppsala kommun just nu är (enligt hemnet) ett galvelkedjehus om 7 rum i Kåbo för 9 miljoner. Uppsalas rödgröna politiker har just beslutat att bygga nya omklädningsrum vid lötens fotbollsplaner för 18 miljoner.

För att komma upp i sådana summor blir man annars tvungen att söka sig utanför kommunen och överväga en Värmländsk herrgård på 31 ha mark i högt och ostört läge, eller en magnifik 60-talsvilla om 350 kvadrat på stor, insynsskyddad tomt på Djursholm. Men då ingår naturligtvis även marken de står på. (Och pool. Och fasaner.)

Vi frågade om kostnaden för uppförandet av en byggnad med fyra omklädningsrum hade jämförts med liknande projekt i andra kommuner, men fick till svar att sådana jämförelser var svåra att göra. Med hjälp av 30 sekunder google-fu lärde jag mig dock snabbt att att en föreslagen prislapp på 40 miljoner för åtta omklädningsrum i Halland 2015 ledde till att “politikerna höll på att ramla baklänges”. Den rödgröna majoriteten verkar dock helt övertygade om att knappt 20 miljoner för fyra omklädningsrum är är betydligt bättre än 40 miljoner för åtta omklädningsrum. (Och eventuellt inte ens jämförbart.)

Omklädningsrumsbyggnaden var först kring 250 kvadratmeter stor, men det blev sedan lite osäkert.

Beslutsunderlaget var inte heller tydligt angående omklädningsrummens framtida användningsområde. Praxis är att omklädningsrum ingår när planen bredvid hyrs för markeringsavgift, men många föreningar vill gärna ha egna lokaler, som de i så fall ska betala självkostnadshyra för. Löten är Sirius A-lags träningsplan som de tidigare varit måttligt intresserade av att dela med andra lag. (Föreningen förbjöd t.ex. i oktober 2015 sitt eget damlag att boka tider.)

Enligt miljöpartiet är de nya omklädningsrummen dock en satsning på breddidrotten. Jag har svårt att inte stillsamt undra om breddidrotten, om den tillfrågats, hade gjort samma prioritering.

Frihetens förkämpar i det nya arbetarpartiet (som även förespråkar varsamhet med skattebetalarnas resurser) föreslog återremiss för att få ett klargörande kring kostnader och användningsområden, men blev nedröstade av de rödgröna. Centern och Kristdemokraterna reserverade sig med oss.

Att gala eller icke gala?

Uppsala Idrottsgala är mingel och trerätters med prisutdelning i 11 kategorier. Galan “hyllar Uppsalas idrottshjältar” och vinnarna röstas fram på webben (men en jury har veto). Stilen och ambitionsnivån sammanfattas kanske bäst av klädkoden “Dressat men inte högtidsdräkt, tänk ‘Idrottsgalan på SVT’.”

Enligt lokaltidningen har arrangörsbolaget problem att få ihop idrottsgalans ekonomi, och vill därför att kommunen ökar sitt direkta stöd från 150 kkr till 300 kkr. (Eller kanske 450 kkr, jag är inte helt säker - vi politiker har inte nåtts av någon ansökan.) ”Får vi inte bidraget som vi har ansökt om från kommunen blir det ingen mer gala” säger en av arrangörsbolagets ägare.

Via (den till största delen skattefinansierade organisationen) Elitidrott Uppsala har jag 2015 och 2016 som ledamot i Idrotts- och Fritidsnämnden erbjudits en VIP-biljett. Galabiljetterna säljs annars för 1295 kr exklusive moms.

Jag har tidigare beskrivit min tvekan för att ta emot gåvor från samma organisationer som vi i nämnden normalt beslutar om bidrag och byggnader åt. Om pengarna i första hand är skattepengar blir min tvekan dubbel. Bör en idrottsgala prioriteras högre än fler träningstider? Bör politiker få VIP-biljetter till prisutdelningar? (En del kommuner är ganska strikta och sätter gränsen för olämpliga gåvor relativt lågt. Dock högre än att betala sin egen dryck när man tittar på en prisutdelning.)

Min åsikt är att Uppsala Idrottsgala är ett bra initiativ. Att något är bra betyder dock inte att det bör bekostas med skattemedel. Om tjänsten idrottsgala kostar mer än den smakar för besökare och sponsorer så bör våldsmonopolet inte driva in mellanskillnaden. Men naturligtvis har Uppsala Solution AB, liksom alla andra, rätt att söka bidrag från kommunen.

Tebjudning hos hattmakaren (eller möte i idrotts- och fritidsnämnden)

De rödgröna backade från sin idé om könsuppdelat aktivitetsstöd. Lite synd tycker jag - vi hade kunnat få en bra ideologisk debatt, men vi får väl istället glädjas åt att de till slut insåg att det var en dålig idé.

Markeringsavgifterna för att hyra idrottslokaler ska fortfarande höjas, och pengarna kommer bland annat att gå till högre bidrag till föreningar som driver barnidrott i egna lokaler. Eftersom det här för över pengar från föreningar som inte äger lokaler till de som äger lokaler antogs jag, som jourhavande högerspöke, tycka att det var bra. (Jag tycker det är lite oväntat att vänsterpartiet är för.)

Det blev workshop. Efter en kort powerpointpresentation delade tjänstemännen in oss politiker i grupper och gav oss en lista på 35 möjliga idrottsinfrastrukturinriktningar att prioritera. Vi fick 30 minuter på oss, och ingen - inte ens de rödgröna ledamöterna, verkade ha sett listan i förväg.

Tjänstemännen verkar ha gjort ett gediget arbete med att sammanställa idéer och önskemål från skolor, föreningar, idrottsförbund och referensgrupper med kommunjämförelser, landsbygdsbehov, demografianalys, och undersökningar. På listan fanns (tyvärr utan budget och tidplan):

• Ny simhall i Gottsunda.
• Åtta nya konstgräsplaner med belysning.
• En ishall i Stenhagen.
• Utveckling av Almunge sporthall.
• En allaktivitetsplats i Almunge.
• Utbyggd sporthall vid korskyrkan.
• Utveckling av motionsspår.
• Idrottscentrum för friidrott i Vänge.
• Fotbollshall inomhus med konstgräs.
• Utomhusbad i Gränby.
• Fyra danshallar.
• Tre motionsspår.
• Utegym i östra Salabacke.
• Kampsportslokal i Stenhagen.
• Löparbanor på Valsätra IP.
• Allaktivitetshus i Björklinge.
• Allaktivitetshus i Järlåsa.
• Allaktivitetshus i Skyttorp.
• Allaktivitetshus i Storvreta.
• Golfanläggning för bangolf inomhus samt fotbolls- och frisbeegolf utomhus i Gränby eller Ekeby.
• Ungdomsgård i Rasbobygden.
• Förråd och omklädningsrum till Uppsala Paddlarklubb.
• Nya snökanoner och längdåkningsspår till Sunnersta skidcenter.
• Utegym i Skyttorp.
• Cykelvelodrom i Gamla Uppsala.
• Utveckling och handikappsanpassning av Uppsala Ponnyklubbs anläggning.
• Utveckling och handikappsanpassning av Lurbo ridanläggning.
• Två stugor med omklädningsrum för bland annat jakt vid Upplandsleden i Almunge.
• Boulebanor i östra Bälingebygden.
• Upprustning och inomhushall till Ekebyboda skytteanläggning.
• Hundlekpark i Storvreta.
• Tre ridanläggningar.
• Investeringar i motorsportområdet Rörken (okänt vilka)
• Cricketplan.

Alliansen röstade för bordläggning för att kunna läsa på, men ansvarigt kommunalråd hade ju redan (både i pressrelease och lokaltidning) tillkännagivit att det är idrottshallar, allaktivitetsplatser, simhall, samt gymnastik- och motorikhall som skulle prioriteras. Alltså var det vad workshopen kommit fram till, vilket också snabbt röstades igenom. (Vi deltog inte i beslutet.)

Jag tycker listan är intressant och skulle gärna jobba mer med den.