Idrott och våld hos Timbro

Förr eller senare var jag väl tvungen att gå på någon av Timbros boklanseringar. Så när Isobel Hadley-Kamptzs bok “Om Sport och våld” skulle presenteras tog jag mig till Scalateatern. I inträdet ingick bok och drinkbiljetter. Liberaler, idrott, våld och alkohol liksom - vad skulle kunna gå fel?

Publiken var ung och slipsfri. Jag var nog den ende i tweed, men en del hade toppluva på sig inomhus vilket antagligen också värmde. Några män, aningen äldre än jag, hade halsduk på sig i baren.

Hadley-Kamptz inleder med att hon “eventuellt inte är att lita på” - hon har “stått ett halvt liv på ståplatsläkare”. Det gör boken mer intressant. Perspektiven “det är bara en lek” och “det måste gå att titta på sport och fortfarande bete sig vuxet och artigt” är för enkla för att skapa en intressant bok.

Exemplen i boken är många. Folk verkar helt enkelt ha ett behov av att delas upp i ett tydligt vi och dem, och i bästa fall hobbyhata lite på ett symboliskt plan.

I bokens mest pretentiösa del jämför Hadley-Kamptz Aristoteles resonemang om att publikens inlevelse i ett drama kan leda till rening och emotionell balans. Det här jämförs med Platon som menar att alla känslor fördunklar och alla utlevelse är av ondo, och med Brecht och vill att dramat ska tvinga publiken till handling.

Viktor Barth-Kron, som var del av panelen, fick till kvällens bästa one-liner när han påpekade att det kanske är bättre att huliganerna engagerar sig i fotboll än i politik.

Personligen har jag svårt för åskådaridrottens kollektivism. Spelare på planen (och deras tränare) har, som Hadley-Kamptz påpekar, sällan någon djupare relation till klubbarna de arbetar för. “Vi” är man alltså bara med andra supportrar. Jag har också svårt att känna hur “vi” har åstadkommit något bra när ett svenskt landslag sportat extra duktigt.

Immun är jag däremot naturligtvis inte. För ett drygt decennium sedan, i Melbourne, blev jag medbjuden på derby i australiensisk fotboll. Försedd med öl, köttpaj och St Kilda-halsduk såg jag tillsammans med 46000 andra hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong. På raden bakom mig skrek en dam i 60-årsåldern och hennes mamma “Kill ‘em!” med stor inlevelse. Att jag kom från andra sidan jorden verkade ingen bry sig om - jag hade ju rätt halsduk och sjöng med i sångerna.

I Uppsala verkar inte heller övergången från symboliskt till verkligt våld inte vara någon större fara. Vid Sirius hemmapremiär mot IFK Göteborg behövde bara två personer hanteras.

En halv tyst minut i Gottsunda

Overundorna fortsätter oförtrutet. I lördags tittade jag in på nattfotbollen i sporthallen i Gottsunda centrum. Ett 50-tal småkillar stod uppställda på (efter omständigheterna rimligt ordnade) led, fick Siriuströjor och delades in i lag.

En ledare i träningsoverall sa ett par ord om fredagens händelse, bedömde situationen, och deklarerade med tidtagarur i hand en halv tyst minut. En mamma med slöja och barnvagn lämnade av ytterligare en 10-åring, som snabbt fick en tröja och ett lag. Därefter började matcherna.

Spelet var tekniskt och överraskande juste. Det blir hårdare mot slutet förklarade en 28-årig ledare som själv vuxit upp i området. (Tydligen fanns biobiljetter i potten för det vinnande laget.) Han såg det som att han under de senaste åren försökt rädda ett tusental ungdomar och kanske lyckats med 950 av dem. Föräldrarna vill inte integreras, de vill bara sitta hemma och få socialbidrag, förklarade han.

Vi var helt enkelt ganska långt borta från överengagerade föräldrar och tävlingsförbud. Det var faktiskt inga föräldrar alls på plats.

Vid busshållplatsen passerade jag en eventuellt påverkad man som med stirrig blick pratade rakt ut i luften.

Vid treklangen ringde ett larm ihärdigt. Ett gäng småtjejer berättade att det hade börjat ringa när någons mamma skulle byta blöja på lillasyster. Det vuxna var kvar inne och det verkade inte brinna. De undrade om jag hade barn, om terroristen i Stockholm var fångad, vad häktad betyder, och om domare är dumma. De varnade också att både min spis och min rumpa skulle börja brinna om jag åkte hem och lagade mat.

En polisbil lämnade parkeringen samtidigt som jag. De hann till rondellen innan blåljusen gick igång. Jag åkte hem till Sunnersta.