Hopp

I första kapitlet av Land för hoppfulla, moderaternas manifest för ett nytt sekel från 1997, ställer diktarfilosofen Lars Gustafsson sig frågan “Hur blev det så här?”.

På 50-talet var det inte märkvärdigt att en man med ett vanligt jobb kunde hålla sig med bil, bostadsrätt och sommarstuga medan han försörjde fru och familj. Gustafsson beskriver perioden som “så angenäm, så oskuldsfull, så gynnsam för normala människor i normala aktiviteter and det aldrig tidigare funnits något liknande och att den heller aldrig har överträffats”. Barnen umgicks fritt över klassgränserna och en son till en invandrad fabriksarbetare från Italien tog studentexamen tillsammans med sina nya klasskamrater.

Nu (1997) har Bergslagens sågverk och industrier tystnat. I Brattheden, Ramnäs och Norberg kan man höra storlom och trana hela somrarna och de flesta människor befinner sig “i åtgärder”.

Jag fann en oväntad likhet i en annan bok på mitt skrivbord. I den 31-årige J. D. Vances självbiografi Hillbilly Elegy från 2016 beskrivs hur tidigare generationer flyttat i fabrikerna i Ohio där det fanns bra jobb som man kunde försörja en familj på. Idag kallas området rostbältet.

Kanske finns det en likhet. En berättelse om en värld som dragit vidare, och ett gammalt samhällskontrakt som inte längre gäller. (Identitetspolitiska eliter beskriver båda människorna i Ohio och Bergslagen som privilegierade men särskrivande.)

Jag är rädd att den svenska drömmen mår lika dåligt som den amerikanska. När vägen till ett vanligt medelklassliv med villa, Volvo och vovve trängs av skenande marginalskatter och rusade bostadspriser är jag inte förvånad om folk söker sig till det-var-bättre-förr-politik.

Tiden 2006 till 2010 var en tid av hopp. Vårt jobb inför 2018 måste bli att erbjuda ett nytt hopp. (Jag bläddrar vidare i det 20 år gamla manifestet för ett redan väl påbörjat sekel.)

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.

Sirius, Dalkurd, och Nya Studenternas

Jag är romantiker när det gäller fotbollslag. Jag gillar att Sirius och studenternas är över 100 år gamla och att man spelar i stadsparken nedanför slottet. Jag tycker det är känns “rätt” när ett elitlag är byggt på egna talanger och när elit och breddverksamhet hänger ihop. Ett lag i högsta divisionen får också gärna samla stadens medborgare över klassgränser och bakgrunder.

Om de sakerna saknas blir ett fotbollslag mer som vilken eventverksamhet som helst.

Spadtag för Nya studenternas

Själva ceremonin var ganska ospännande. Två kommunalråd och en kommunal VD sa ett par ord från en scen, ett gäng höjdare sparkade iväg några bollar (det blev inget grävande), och därefter gick vi alla in och drack lite cider och åt några caterade snittar.

Läget just nu är att kommunen håller på att bygga en arena. Båda stadens elitlag signalerar att hyran blir för hög och att de utrymmen som byggs inte är i linje med vad de behöver eller vill ha. Borlängelaget Dalkurd är kanske intresserade av att flytta sin bolagiserade elitverksamhet till arenan om de får samma villkor som andra lag, men vilka behov de har eller hur mycket de kan tänka sig att betala är inte klargjort.

Man kan tycka vad man vill om det, men i praktiken bygger kommunen nu, för ett icke oansenligt antal hundra miljoner, en ny fotbollsarena till Sirius. Om Sirius, likt på 80-talet, legat i division 3 och 4 så hade man nog kunnat nöja sig med en enklare renovering, men nu måste den hålla den nivå som pamparna i fotbollsförbundet bestämt (inklusive 950 VIP-stolar, 400 kvadratmeter VIP-lounge, etc).

I lokaltidningen läser jag att “Fokus från Uppsala kommuns sida är nu att inleda en relation med Sirius i första hand och sedan när vi har landat i en dialog och vet vilka behov de har så får vi ta ställning till hur vi hanterar resterande yta.”

Jag kan inte undgå att tänka att det skulle kunna ha varit en bättre idé att prata igenom behov och hyresnivåer med Sirius innan man drog igång byggandet. Det har ju ändå gått två år sedan byggplanerna presenterades för pressen.