Adventures in the Heartland

I mitt fortsatta utforskande av hur demokratin fungerar ute i den stora, kalla verkligheten fick jag i söndags chansen att prova på att dela ut valsedlar utanför en vallokal.

Jag fick 276 och 277, Sunnersta mellersta och Sunnersta södra, tilldelat. Det här är trevliga områden med lummiga trädgårdar och artiga människor. Våra kärnväljare helt enkelt.

Efter att ha övat lite i grupp på morgonen fick jag på eftermiddagen förtroendet att sköta utdelningen själv, och då menar jag HELT själv. Det fanns inga andra partier på plats under hela dagen. (Inte ens en liten folkpartist.)

Att stå ensam utanför var trevligt, men lite annorlunda. Det blev så att jag hälsade folk välkomna och hjälpte dem att välja rätt vallokal. Ibland stod en kuvertutdelande valförrättare med mig, men oftare satt de borta vid ingångarna där jag som tydligt partimärkt inte ska vara.

Blandade observationer, upplevelser, och möten:

• De flesta är vänliga, även om de inte vill ha någon valsedel av mig.
• Enstaka hälsar inte, undviker ögonkontakt, och går med snabba steg förbi. Jag tror inte att de röstar på nya arbetarpartiet.
• Polisen besökte oss två gånger under dagen. Inga valkravaller att rapportera.
• Upprörda valförrättare när de insett att de för tillfället särskilt inköpta rösträkningsmaskinerna inte var att lita på. De gav olika resultat när samma bunt valsedlar kördes flera gånger. Det fick bli manuell rösträkning istället.
• De som kommer fram till mig och, halvt i förtroende, vill diskutera alternativ i personvalet.
• Alla som glatt sa ”hej då” och ”vi ses i höst” när de gick. Och särskilt de som råkade säga ”det riktiga valet” om valen i höst.
• Han som efter att ha röstat lättad kom ut och berättade att ”Ni fick min röst, men så här nära har det aldrig varit – jag såg den där miljötjejen på TV och hon var riktigt bra”. Han hade varit ute och kört MC (och diskuterat politik) med sina kompisar hela helgen. Nu ville han att jag skulle lova att vi skulle skärpa oss till valet i höst.
• Alla som tog chansen att köra sina stora, öppna, tyska, bilar till vallokalen i det fina vädret.
• Gnällspiken (med tatueringar, i linne) som högljutt började klaga på propaganda i vallokalen. Valförrättarna tillrättavisade honom snabbt.
• Alla trevliga valförrättare som tackade för hjälpen när jag gick hem strax innan sju.
• Och, slutligen: kommunisten (ok, vänsterpartisten då) som kom med chaufför som väntade i bilen, satte på sig en övertydlig reflexväst med ett V på, drog ned kepsen, och utan att bevärdiga oss med en blick, stövlade in i vallokalen för att kontrollera att alla röstsedlar fanns framme. Valförrättarna var måttligt imponerade av att han bar partiklädsel i vallokalen. Jag som inte noterade det som ett övertramp tyckte mest det var juste att han klätt sig som om han var på väg till ett strejkvaktspass. Min partikamrat, den pensionerade historieläraren, noterade lakoniskt att det nog planerades för en hel bilkonvoj åt partifunktionärer efter revolutionen.

Resultatet? Katastrof!

Alliansen har naturligtvis (?) fortfarande majoritet i Sunnersta och båda ”mina” valkretsar var bland partiets fem bästa. Men även om Löfven själv inte kom över tio procent, gick hans stödpartier bra.

Nya äventyr i demokratin – Valstuga!

Jag provade att stå i valstuga idag, och jag visste verkligen inte vad jag skulle vänta mig. Skulle det bli som en munta på Lissabonfördraget eller ett trevlig samtal med potentiella väljare?

Efter att ha kryssat mellan cyklister och avspärrningar kom jag faktiskt fram i tid. Klockan 10 på lördagsmorgonen var vi de enda som bemannade vår stuga. Inga sverigedemokrater, inget Fi, inga sossar. Inte ens en liten folkpartist fanns på plats.

Under mina två timmar mötte jag bland annat följande spännande människor:

• Segwaymannen som åkte runt med en megafon på segway (duh!) och ropade "krossa kapitalet" och att Fredrik Reinfeldt inte var bra. Mot honom log jag mitt vänligaste leende.
• De snabba som bara vill ha en valsedel. (Jag höll mig ur vägen.)
• En trevlig vegantjej som läste miljö och vatten, ville rädda världen, och undrade vad vi tyckte om djurskydd och feminism. Vi pratade om kravkött, fiske, antibiotika, och "The Stockholm Statement of Commitment".
• Kocken som tyckte skatten var för hög, men var orolig att det inte fanns pengar nog till sjukvården. Vi pratade statistik och om sverigedemokrater.
• Holländaren som ville intervjua oss om sopsortering för en kurs han läste. Vi pratade sopor.
• Den finska orkestern från Åbo. Vi bjöd dem på kaffe och de lovade att rösta på Samlingspartiet som också är med i EPP.
• En absurt vältränad Towe My. Vegan som alltid. Vi pratade om allt möjligt.
• Damen som gärna ville prata. Hon gillade inte att Rumänien hade råd att vara med i Eurovisionsschlagerfestivalen när deras medborgare tvingades tigga på gatorna. Hon var pensionär, ensamstående, och före detta lokalvårdare. Tyckte att hon betalat för hög skatt. Jag fick inte prata så mycket, men hon gillade att jag var jämnårig med hennes son.

Det var spännande att höra vad alla tycker.

Dagens skola imponerar på mig

En kort konversation mellan en gammal klasskamrat och hans mor på instagram fick mig att minnas vår skola på 80-talet.

Vi bytte lärare varje termin under lågstadiet. Jag tror inte att någon av dem hade lärarutbildning. Några minns jag som sköna typer, andra var kanske direkt olämpliga som lärare. Det fanns inte plats i skolan för oss, så vi gick i ett par baracker en liten bit bort.

Till mellanstadiet slogs klasserna ihop. Jag tror vi blev 28 elever i klassen, men i gengäld fick vi efter en stund en ”riktig” lärare som stannade med oss.

I högstadiet bussades vi inte till den närmaste skolan utan in till Gränby. Några försvann till OBS-klassen. En del lärare var enastående, andra kanske väl inriktade på att förbereda revolutionen. Gränbyskolan hade sina problem med hot, våld, och stölder – jag minns hur förvånad jag blev på gymnasiet när saker som inte låsts in inte automatiskt blev stulna.

Över det stora centralkapprummet vaktade skolvärdinnan Maj Waxberg. Parken utanför skolan, som åtminstone på min tid mest var en gräsmatta, har nyligen fått namn efter henne.

Idag går våra barn på den närmaste kommunala skolan. Lärarna imponerar på mig. Rektor lika så. Ett oräkneligt antal datorer, iPad, grupprum, och extrapedagoger finns redo om de behövs. Vid bråk dyker inte en, utan två extraresurser upp i klassen veckan efter.

Skolan är populär så det är lite trångt ibland. Barn från miljonprogrammen på andra sidan gula stigen använder det fria skolvalet för att lära sig räkna och läsa hos oss.

På samma sätt kommer vi och våra barn kunna välja en skola vi tror på när det blivit dags att lämna Sunnersta.

Det var inte bättre förr.