Adventures in the Heartland

I mitt fortsatta utforskande av hur demokratin fungerar ute i den stora, kalla verkligheten fick jag i söndags chansen att prova på att dela ut valsedlar utanför en vallokal.

Jag fick 276 och 277, Sunnersta mellersta och Sunnersta södra, tilldelat. Det här är trevliga områden med lummiga trädgårdar och artiga människor. Våra kärnväljare helt enkelt.

Efter att ha övat lite i grupp på morgonen fick jag på eftermiddagen förtroendet att sköta utdelningen själv, och då menar jag HELT själv. Det fanns inga andra partier på plats under hela dagen. (Inte ens en liten folkpartist.)

Att stå ensam utanför var trevligt, men lite annorlunda. Det blev så att jag hälsade folk välkomna och hjälpte dem att välja rätt vallokal. Ibland stod en kuvertutdelande valförrättare med mig, men oftare satt de borta vid ingångarna där jag som tydligt partimärkt inte ska vara.

Blandade observationer, upplevelser, och möten:

• De flesta är vänliga, även om de inte vill ha någon valsedel av mig.
• Enstaka hälsar inte, undviker ögonkontakt, och går med snabba steg förbi. Jag tror inte att de röstar på nya arbetarpartiet.
• Polisen besökte oss två gånger under dagen. Inga valkravaller att rapportera.
• Upprörda valförrättare när de insett att de för tillfället särskilt inköpta rösträkningsmaskinerna inte var att lita på. De gav olika resultat när samma bunt valsedlar kördes flera gånger. Det fick bli manuell rösträkning istället.
• De som kommer fram till mig och, halvt i förtroende, vill diskutera alternativ i personvalet.
• Alla som glatt sa ”hej då” och ”vi ses i höst” när de gick. Och särskilt de som råkade säga ”det riktiga valet” om valen i höst.
• Han som efter att ha röstat lättad kom ut och berättade att ”Ni fick min röst, men så här nära har det aldrig varit – jag såg den där miljötjejen på TV och hon var riktigt bra”. Han hade varit ute och kört MC (och diskuterat politik) med sina kompisar hela helgen. Nu ville han att jag skulle lova att vi skulle skärpa oss till valet i höst.
• Alla som tog chansen att köra sina stora, öppna, tyska, bilar till vallokalen i det fina vädret.
• Gnällspiken (med tatueringar, i linne) som högljutt började klaga på propaganda i vallokalen. Valförrättarna tillrättavisade honom snabbt.
• Alla trevliga valförrättare som tackade för hjälpen när jag gick hem strax innan sju.
• Och, slutligen: kommunisten (ok, vänsterpartisten då) som kom med chaufför som väntade i bilen, satte på sig en övertydlig reflexväst med ett V på, drog ned kepsen, och utan att bevärdiga oss med en blick, stövlade in i vallokalen för att kontrollera att alla röstsedlar fanns framme. Valförrättarna var måttligt imponerade av att han bar partiklädsel i vallokalen. Jag som inte noterade det som ett övertramp tyckte mest det var juste att han klätt sig som om han var på väg till ett strejkvaktspass. Min partikamrat, den pensionerade historieläraren, noterade lakoniskt att det nog planerades för en hel bilkonvoj åt partifunktionärer efter revolutionen.

Resultatet? Katastrof!

Alliansen har naturligtvis (?) fortfarande majoritet i Sunnersta och båda ”mina” valkretsar var bland partiets fem bästa. Men även om Löfven själv inte kom över tio procent, gick hans stödpartier bra.