Medaljförbud i barnfotbollen?

Fotbollsförbundet är, om jag förstått det hela rätt, det största specialidrottsförbundet inom riksidrottsförbundet som sedan 1931 tar emot och fördelar statens bidrag till idrotten. Man är alltså någon form av halvmyndighet.

På sin hemsida har förbundet bilder på Zlatan, biljettförsäljning, och information om elitens matcher och träningar. Tyvärr kan jag inte hitta något om deras nyss utfärdade förbud mot att utse vinnare i ungdomsfotboll.

Barn upp till 12 år kommer fortfarande att kunna vinna och förlora enskilda matcher, men att utse segrare i serier och cuper kommer att vara förbjudet. Förbudet börjar gälla den 1:a Januari 2017 och är, enligt fotbollsförbundets ordförande, tänkt att leda till ”trevligare miljö och minskad tävlingshets”. Arrangörer ska dock kunna söka dispens, men exakt hur är inte klart ännu.

Tyvärr har jag inte kunnat hitta något mer än en TT-intervju om förbudet, så exakt hur man har resonerat är svårt att veta. (Ibland förbjuder folk saker – i USA får barnen inte nicka.)

Jag tycker nog att:

• Att vinna och förlora är en del av livet. Idrotten kan vara en bra plats att lära sig hantera med- och motgångar på ett bra sätt.
• Barnen verkar uppskatta turneringar. Både som händelser och som äventyr.
• Idioter som bidrar med otrevlig miljö och hets måste hanteras, men jag är inte säker på att förbud mot medaljer är rätt väg. (Det finns kanske en djup text från förbundet som jag borde läsa?)

Jag undrar också varför just fotbollen ska sluta dela ut medaljer? Vilka sporter står på tur härnäst? Gymnastik?

Och det här med dispenser? Gothia Cup får nog sin. Är det småturneringarna man vill stänga ned?

Fotbollsförbundet är onekligen bra på fotboll, men det här förstår jag inte riktigt. Vad sägs om att istället uppmana vuxna att bete sig som vuxna? Sunnersta AIF har en bra skylt att låna ut.

Mathias <3 nyckeltal

Det är mycket som ska byggas i Uppsala. Många planärenden passerar snabbt förbi Idrotts- och fritidnämnden i jakt på kommentarer och åsikter. Nu senast innerstaden, Luthagsstranden, Fältläkaren, Norra Bäcklösa, och Östra Sala Backe.

Återkommande är att man verkar bygga tätt och högt utan att reservera plats för fotbollsplaner och liknande. Underlaget som erbjuds gör det svårt att bedöma hur allvarligt det problemet är – man måste nästan känna till området sedan tidigare för att kunna göra en bedömning.

Därför behövs nyckeltal. Enkla kvoter som antal innevånare per fotbollsplan och innevånare per badhus skulle kunna vara en bra början. Tydligen har ett nyckeltalprojekt påbörjats. Det är bra.

Det jag skulle vilja ha är:

• Nyckeltal för de vanligaste sporterna. Man skulle t.ex. kunna använda diagrammet ”De tio populäraste motions­ och idrottsaktiviteterna” på sidan 3 i barn- och ungdomsdelen av RFs ”Idrotten i siffror 2014” för att välja ut en första grupp av nyckeltal.
• Naturligtvis behövs värden för nuläget och vad det blir om byggplanen utförds. Eventuellt skulle redan nyckeltalens existens att leda till bättre stadsplanering och bättre diskussioner.
• Dessutom behövs någon form av förklaring till skalorna. Hur många medborgare per fotbollsplan är man på andra platser? Jag antar att vi ligger kring 1500 pers/plan i Sunnersta idag. Hur kommer det att bli i framtidens Ulleråker? Vad innebär 10000 pers/plan? Är det då flicklagen inte får träna på gräs längre?

Jag önskar att de här nyckeltalen för ”idrottskapacitet” (eller social infrastruktur som en del kallar det) redan fanns. Allt skulle kännas mer seriöst då.

Think, McFly. Think!

Tillbaka till framtiden-trilogin har, åtminstone i början, en förkärlek för 30-årshopp. Ett lagom avstånd för att flytta sig en generation. Jag noterar inte helt utan skräck att tidsavståndet mellan Martys 1985 och hans föräldrars 1950-tal är samma som mellan idag och 1985.

Framtidsförutsägelserna från 1985 är klassiska. Idag skulle vi ha flygande bilar som drivs av bananskal i portabla fusionskraftaggregat. Och flygande skateboards.

Även Uppsala kommun ägnar sig åt att försöka förutsäga framtiden. I den översiktsplan som varit just varit ute på samråd planerar man hur Uppsala ska utvecklas fram till 2050.

Planen börjar med kommunens viljeinriktning uttryckt som 12 mål i fyra grupper. Det här är snömosmål vars motsatser inte är rimliga. I korthet ska Uppsala vara framåt, miljövänligt, och jämlikt. Därefter hoppar man raskt till sju ”Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad”. Det är möjligt att principerna kan härledas ur målen, men jag kan inte hitta hur det i så fall har gått till.

Planen upplyser om att Uppsalaprinciperna alltid ska användas tillsammans ”eftersom de kompletterar varandra”. Låt oss välja två principer och prova:

• BLANDA: Förändringar ska öka variationen och mångfalden av karaktärer och funktioner i den byggda miljön.
• UTNYTTJA OCH UTVECKLA DET PLATSSPECIFIKA: Förändringar ska utnyttja och utveckla platsspecifika värden och karaktärer.

Ok. Så om vi nu har ett lugn villaområde omgivet av grönska så ska vi utnyttja den platsspecifika karaktären samtidigt som vi ökar variationen och mångfalden av karaktärer. Solklar vägledning!

Efter Uppsalaprinciperna är det dags för att utvärdera sju scenarier och reducera dem till två strukturbilder. ”Strukturbilderna ska inte ses som alternativ att välja mellan, utan som utgångspunkt för diskussion.”

De sju scenarierna är:

1. Utspridning. Folk vill bo i småhus. Det finns gott om plats på den stadsnära landsbygden. Scenariot bedöms vara dåligt eftersom det leder till hög bilanvändning och är svårstyrt för politiker och planerare. Däremot är det genomförbart ur ett marknadsperspektiv.
2. Stationsorter. Man expanderar orterna längs järnvägarna och kommunala medel för infrastruktur satsas där. Scenariot bedöms inte kunna fungera eftersom folk ändå kommer att vilja bo i staden snarare än i stationsorterna, samt eftersom Uppsalas möjlighet att utvecklas till en nordlig nod i huvudstadsregionen minskar.
3. Stad + stråk. Småhusbebyggelse utvecklas i större och mindre grupper nära busshållplatser längs de större statliga vägarna. Det här bedöms vara svårt att ”utveckla på ett bra sätt”, bland annat eftersom kommunen saknar rådighet över markinnehav i stråken.
4. Attraktiva landskap. Fokus läggs på stadens södra delar och mälarstranden, som är mycket attraktiv på grund av det sjönära läget. Dock blir utbyggnaden av konkurrenskraftig kollektivtrafik alltför investeringstung.
5. Fåkärnig stad + motorvägslägen. Man sparar pengar genom att inte bygga ut järnvägen och istället satsa på E4:an och ett motorvägsbussystem. Bussarna bedöms dock inte kunna konkurera med bilen och den sämre integrationen med stockholmsregionen göra att ambitionerna om befolkningsökning måste överges.
6. Flerkärnig stad – fåkärnig kommun. Stora investeringar i transportinfrastruktur, ett nytt stationsläge i Bergsbrunna och befolkningsökning i stationsorter längs Ostkustbanan. Scenario utvärderades positivt eftersom det ligger i linje med nuvarande planeringsarbeten.
7. Enkärnig stad – fåkärnig kommun. Koncentrerad tillväxt inom fyra kilometer från resecentrum (dvs Uppsala station). Gottsunda utvecklas som en självständig kärna utanför Uppsala stad. Utvärderades positivt på grund av relativt små investeringsbehov samt en hög täthet som ger intressanta och attraktiva miljöer.

Scenario 6 & 7 gick vidare till andra omgången och djupare analys. Trafikanalysen visar på total trafikinfarkt för båda strukturbilderna. Processledaren för översiktplanen visade då hur man uppfunnit en egen modell för bilpoolsberäkningar, och fått ner trafiken till rimlig nivå förutsatt att var fjärde nyinflyttade avstår från egen bil. (Om ni hör massa prat om bilpooler i nya Ulleråker så vet ni alltså vad det kommer från.)

Om man inte vill uppfinna sin egen beräkningsmodell kan man istället kolla vad t.ex. OECD skriver om självkörande bilar, TaxiBots, och AutoVots. Med 90% färre bilar och 80% färre parkeringsplatser riskerar framtiden att se helt annorlunda ut. (Om man nu inte är miljöpartist och mest vill backa in i framtiden.)

Jag tycker att Uppsala förtjänar en betydligt mer visionär planprocess.

Eller som Doc Brown hade sagt: ”Roads? Where we're going, we don't need roads.”

Stämplar

Jag reser mer än någonsin, men mitt nuvarande pass är nästan helt tomt på stämplar. Där finns Malaysia, Singapore, och den snygga, röda, trekantiga stämpeln från Pulau Tioman. Allt på en sida.

Eftersom det inte var en jobbresa är det lätt att längta tillbaka till värmen, höghusen, regnen, och vågorna, men senaste nytt från Singapore verkar vara rök från skogsbränderna i Indonesien.

De senaste månaderna har jag besökt Norge, Danmark, Finland, Spanien, Tyskland, och England. Ingen ville stämpla. Storbritannien ville se mitt pass.

Enda problemet med att visa passet är att man först måste stå i kö i 10 minuter i en ångestvänthall. Alla länder i världen verkar ha gått samman i övertygelsen att nylandade resenärer ska får sin första bild av landet i ett stort rum utan fönster med lågt i tak och kala väggar.

Eftersom ingen någonsin vill se mitt pass har jag blivit slarvig med att ens ha med det när jag reser i Europa. (En del av de där morgonflygen går väldigt tidigt, ok?)

I Frankfurt i somras fick vädret oss eventuellt att landa vid fel terminal. Många av de andra planen verkade komma från Asien. En man i tysk uniform fick gärna titta i min väska, men på frågan om pass var jag tvungen att svara att jag är en europeisk medborgare som reser inom Schengen. Han såg förvånad ut, men nickade sedan åt mig att gå förbi kontrollen.

Nu måste jag nog bli noggrannare med passet. Kanske borde jag ordna ett nationellt ID-kort. Kanske blir vi säkrare. Jag antar att det är värt omaket.

Rivningar, gamla hus och vegansk ost

Rivningarna på Ulleråkersområdet har börjat. I den första etappen handlar det om fyra tomma, dåligt underhållna byggnader från 1960 och 1970-talen. Deras kulturhistoriska eller arkitektoniska värde anses inte överstiga ”värdet av att utveckla marken för ny bebyggelse”.

I en mycket välskriven text från en professor och landskapsarkitekt på lantbruksuniversitetet ser jag att alla inte är lika försiktiga som jag när det kommer till att använda Jane Jacobs teorier på en liten stad som Uppsala.

Jag hänger på professor Andersson och citerar ur (min för tillfället utlånade The Death and Life of Great American Cities):

"Cities need old buildings so badly it is probably impossible for vigorous streets and districts to grow without them. By old buildings I mean not museum-piece old buildings, not old buildings in an excellent and expensive state of rehabilitation–although these make fine ingredients–but also a good lot of plain, ordinary, low-value old buildings, including some rundown old buildings."

Under fredagshandligen på Gottsunda Centrum mötte jag igår Ultuna Mejeris VD och fick prova två av hennes veganska, cashewnött- och kokosoljebaserade ostar. ”Ultuna Pepparrot” var godast – jag skulle kunna tänka mig den med lite timjan och renstek på en snabbgrillad bit surdegsbaguette, men eventuellt skulle introducerandet av döda djur i dieten förstöra själva grundtanken.

Finansiering och regler hade inte varit mejeriets största problem, men att hitta lokaler hade varit svårt. Nu har man flyttat produktionen från Ultuna ut till Örsundsbro.

Kanske är det ofrånkomligt att en start-up växer ur universitetsområdet, men jag undrar om det inte tvingades ske väl tidigt i det här fallet. Ultuna Mejeri klarar sig säkert utmärkt, men de kommer inte längre finnas på plats bland studenter, entreprenörer, och forskare.

Uppsalas politiker och stadsplanerare måste fråga sig vilken stad vi nu skapar. Riskerar vi att skapa nya miljonprogram med snyggare fasader? Leder täthetshetsen till gårdagens Le Corbusier-inspirerade höghus och människoförvaring i väntan på den effektiva kollektivtrafiken som ska ta dem till och från de stora fabrikerna?

Vi moderater måste kanske särskilt lyssna till professor Anderssons femte tanke: byggbolagen är våra partners, men de har inte samma mål som vi.

Jag vill, som jag skrivit tidigare, se ett framtida Uppsala som är dynamiskt, univesitetsnära, och start-up-vänligt. Då krävs gamla hus. Eller som Jane Jacobs själv formulerade det:

"New ideas often need old buildings."

Idébrist och fantasiarenor

Förra fredagen skrev mina partivänner på debattplats i lokaltidningen om hur de rödgröna saknar egen politik för idrott, varför de nu efter ett års velande väljer att ändå genomföra de alliansförslag som redan låg på bordet.

Den här fredagen svarar de rödgröna, på samma plats, att den arena som de tänker bygga är 500 miljoner billigare än den arena som alliansen inte byggde under förra mandatperioden.

Vidare hoppas de nu att Sirius går upp i Allsvenskan och fyller Studenternas ”idag och imorgon”. Samråd med föreningar och utövare har skett, och tydligen ska den nya arenan även vara öppen för spontanidrott alla dagar i veckan.

Om Sirius damlag, vars tränare just fick sparken på grund av ”samarbetssvårigheter”, då kan smyga sig in och spontanträna lite klargörs inte. Däremot ska man säkra hotade arters överlevnad i Europa, installera solpaneler, och köra skyttelbussar.

Jag är inte så intresserad av att jämföra det rödgröna bygget med en obyggd fantasiarena. Däremot är jag fortfarande nyfiken på varför den verkliga arenan planeras bli nästan fyra gånger så dyr som Gavlevallen. 320 miljoner är fortfarande väldigt mycket pengar.

Siriussare sökes

Jag har bott i och kring Uppsala större delen av mitt liv. När jag gick på låg- och mellanstadiet var det här med att ”heja på ett lag” viktigt och jag minns att IFK Göteborg var populärt. Jag tittade på tipsextra och hade en Liverpoolvimpel på väggen.

Man stöter ju på folk som kallar sig AIKare eller Djurgårdare ibland, men jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon ”Siriussare”. (Uttal lämnas till läsaren.) Kanske beror det på att Sirius under 80-talet pendlade mellan spel i division 3 och division 4.

Det är lätt att dra slutsatsen att lag som spelar bättre inte bara vinner matcher, utan även får fler supporterar och drar större publik. Verkligheten verkar dock inte vara så enkel.

Sirius fotbollsherrlags toppnotering är ett SM-silver 1924. Senaste besöket i Allsvenskan var säsongerna 1973 och 74, men i år gör man sitt bästa år på länge och har chansen att via kvalspel efter 42 år återkomma till den högsta divisionen.

Trots de idrottsliga framgångarna har publiksnittet bara ökat med sju personer jämfört med förra säsongen. (Från 1779 till 1786.) Man kan naturligtvis mena att det ändå är ganska många människor, vilket jag håller med om, men problem uppstår ändå eftersom lagets budget tydligen baserats på ett publiksnitt på 2000.

Kanske gör avsaknaden av brukstradition att få är intresserade av att heja fram ”sitt” lag? Kanske gör närheten till Stockholm att de som vill se på fotboll lätt kan göra det där? Kanske är den genomsnittlige innevånaren i universitetsstaden, likt DNs bibliotekarie Jenny Lindh, inte så intresserad av ”att stå med banderoll på Söderstadion fylleskrålandes dagisramsor i tron att han är en betydelsefull krigare”.

Det är som tur är fortfarande för tidigt att ge upp. Publikrekordet från 1968 är på 12546. Om det blir fullt på kvalmatchen (man har hyrt in extraläktare och har plats för 7000 personer) hamnar årets publiksnitt över 2100 personer per match.