Jag har bott i och kring Uppsala större delen av mitt liv. När jag gick på låg- och mellanstadiet var det här med att ”heja på ett lag” viktigt och jag minns att IFK Göteborg var populärt. Jag tittade på tipsextra och hade en Liverpoolvimpel på väggen.
Man stöter ju på folk som kallar sig AIKare eller Djurgårdare ibland, men jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon ”Siriussare”. (Uttal lämnas till läsaren.) Kanske beror det på att Sirius under 80-talet pendlade mellan spel i division 3 och division 4.
Det är lätt att dra slutsatsen att lag som spelar bättre inte bara vinner matcher, utan även får fler supporterar och drar större publik. Verkligheten verkar dock inte vara så enkel.
Sirius fotbollsherrlags toppnotering är ett SM-silver 1924. Senaste besöket i Allsvenskan var säsongerna 1973 och 74, men i år gör man sitt bästa år på länge och har chansen att via kvalspel efter 42 år återkomma till den högsta divisionen.
Trots de idrottsliga framgångarna har publiksnittet bara ökat med sju personer jämfört med förra säsongen. (Från 1779 till 1786.) Man kan naturligtvis mena att det ändå är ganska många människor, vilket jag håller med om, men problem uppstår ändå eftersom lagets budget tydligen baserats på ett publiksnitt på 2000.
Kanske gör avsaknaden av brukstradition att få är intresserade av att heja fram ”sitt” lag? Kanske gör närheten till Stockholm att de som vill se på fotboll lätt kan göra det där? Kanske är den genomsnittlige innevånaren i universitetsstaden, likt DNs bibliotekarie Jenny Lindh, inte så intresserad av ”att stå med banderoll på Söderstadion fylleskrålandes dagisramsor i tron att han är en betydelsefull krigare”.
Det är som tur är fortfarande för tidigt att ge upp. Publikrekordet från 1968 är på 12546. Om det blir fullt på kvalmatchen (man har hyrt in extraläktare och har plats för 7000 personer) hamnar årets publiksnitt över 2100 personer per match.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar