Vips så blev villor till höghus (trots detaljplan)

Att följa vad som händer i plan- och byggnadsnämnden i Uppsala är inte lika lätt som i andra nämnder. Protokollen läggs nämligen inte ut på webben, utan man måste mejla och fråga efter dem. Men om man blir tipsad av någon (eller bara är väldigt nyfiken) kan man mejla en nämndsekreterare och fråga vad som döljer sig bakom ärendet “Ultuna 2:28 . Bygglov för nybyggnad av två flerbostadshus” den 28:e maj 2020.

I texten kan man då hitta att utbyggnaden av Gottsundas miljonprogram vid Bäcklösa ökar i hastighet. Detaljplanen för området kring och i den gamla parken anger att platsen är avsedd för "friliggande hus, parhus, radhus och kedjehus", men bygglovet godkänner glatt två fyravåningshus.

(Dessutom ska det bara byggas nio parkeringsplatser till de här 35 lägenheterna, men mer om det någon annan gång.)

Ett av få glädjeämnen är att vi i moderaternas tillsammans med centerpartiet reserverade oss. (KD hälsar via sitt kommunalråd att de också hade röstat med oss, men att deras ledamot inte var tjänstgörande ledamot vid den punkten.)

Jag hoppas att det här är en början på en kraftfull oppositionpolitik mot de nya miljonprogrammen. Översiktsplanen bör göras om från grunden. Tiden har kommit för egnahemsbyggande och riktiga trädgårdsstäder.

Kommunen måste vara ärlig i medborgardialogerna

"I Södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter. På olika sätt kan du ta dig mellan hem, skola, jobb och nöjen. Hur tar man sig oftast fram i Södra staden i framtiden?"

Så frågade Uppsala kommun i sin officiella medborgardialog 2015. Eftersom man var garanterad att komma fram inom fem minuter valde de flesta att gå.

Nu 2020 handlar kommunens officiella kommunikation inte längre om det ska gå snabbt att ta sig någonstans. I planen för de nya höghusområdena i sydöstra Uppsala säger man nu istället att “det ska vara lika långt till kollektivtrafik som till den parkerade bilen” (minut 34) och att parkeringar ska ligga långt från bostäderna eftersom “vi ser ett syfte i att närheten till kollektivtrafik ska komma i första hand” (minut 39).

Det vore mer ärligt om kommunen från början sagt att “vi vill göra det svårt att resa med något annat vår storskaliga spårvagnslösning eftersom vi inte tycker att folk ska få välja själva”.

I övrigt anser jag att hela den nuvarande översiktsplanen ska rivas upp och göras om från början.

Digitalt samrådsmöte om Pellinge miljonprogram

Ett nytt miljonprogramsområde ska byggas i Uppsala. Lokaltidningen varnar på ledarplats för storhetsvansinne och jämför målbilden med Uppsalas särskilt utsatta område Gottsunda, men fem gånger så stort.

I folkmun har projektet fått namnet Pellinge. Mycket riktigt var det kommunens starke man, socialdemokraten Erik Pelling som inledde måndagens “samråd”. Han sa kort att han ingått ett avtal med staten och lovat att bygga jättemånga höghus jättetätt. Därefter tog opolitiska tjänstemän över envägskommunikationen. (Att den här typen av möten heter saker som “samråd” eller “dialogmöte” är, som jag skrivit tidigare, någon form av nyspråk. Jag kan ha nämnt Nordkorea och att mötena borde döpas om till “makten talar”.)

Jag kan inte undgå att notera att den kommun som 2050 har som mål att bli “en av Europas mest digitala platser” den här veckan höll sitt första videomöte. (En uppsnyggad och klippt version, utan “tekniska pauser” finns på youtube.) Formatet var envägskommunikation, men de förregistrerade deltagarna kunde skicka in frågor (som bara tjänstemännen kunde se). Om ett par år kan kommunens digitala kommunikation vara ikapp en genomsnittlig tween på twich.

Om det skett någon djupare analys av t.ex. framtidens resor och transporter så framgick det inte. Istället visades i Uppsala kommuns officiella kommunikation med medborgarna bilder på “flygdräkter” och en humanoid robot som levererar paket till en villa.

Man ska dock inte låta den infantila kommunikationen lura en att det hela är visionslöst eller saknar ideologisk grund. Drömmen om ett nytt miljonprogram som ersätter det nuvarande miljonärsprogrammet (ROT-avdrag, ränteavdrag, nyliberalism, utförsäljningar, bombningarna av Hanoi julen 1972) är stark inom vänstern.

Lägg därtill den den miljöpartistiska delen av vänsterröran. Man ska inte bara bygga långt färre parkeringsplatser än vad som rimligen krävs - de ska också placeras långt från bostäderna så att busshållplatserna blir “relativt” närmare. (Det här är den typen av elakheter som man bara kan utsätta ofria medborgare för.) Nyss lovade kommunen att “i södra staden ska du nå det mesta inom fem minuter” - det har man “glömt” nu. (Det är nog väl hårt att påstå att Uppsalas stadsplanering bygger på lögner, men helt sammanhängande och ärlig i sin kommunikation kan den heller knappast anklagas för att vara.)

Byggandet ska vara i “mänsklig skala”, dvs 5-våningshus. För att göra dem så billiga som möjligt kommer man bland annat att avstå från källare. I ytterkanterna kan hushöjden minskas till 2-3 våningar. För att ta vara på “det som särskiljer Uppsala från andra städer” vill man ta vara på färgpaletten. (Skokartongerna ska målas i tokroliga nyanser av gult och rött.)

Kommunal stadsplanering sker tydligen i fem steg varav två verkar viktiga. (1) Översiktsplaner drar upp de stora linjerna, men är inte bindande utan bara vägledande. (2) Detaljplaner som mer detaljerade (duh!) och dessutom juridiskt bindande.

Samrådet om den här fördjupade översiktsplanen pågår till mitten av april. Den som vill påverka kan skicka in sina åsikter. På sin officiella hemsida beskriver kommunen det som “en demokratisk process” som ska “ge möjlighet till insyn och påverkan”. I verkligheten tas naturligtvis besluten av de folkvalda - vi har fortfarande representativ demokrati.

Om man vill påverka är det alltså kommunvalet 2022 som gäller, men en del kommer nog att vara för sent redan då.

Den fördjupade översiktplanen ska antas hösten 2020 och detaljplaneringen startar våren 2021. Byggandet börjar 2023 och första inflyttning är 2025. Byggandet börjar på två platser, dels söder om ICA där väg 255 ska göras om till stadsgata, och dels i skogen söder om Nåntuna Backe.

Bygget söder om Nåntuna Backe blir första testet av Pellinge och den bakomliggande ideologin. Det blir höghus i skogen långt ifrån nuvarande och framtida kollektivtrafikstråk. Få parkeringar som med avsikt placerats otillgängligt. Obefintlig service i närområdet. Lägg till detta att det egentligen bara är två gruppen som har råd att bo i nybyggda lägenheter - höginkomsttagare och de som inte betalar själva.

Mitt motförslag? Trädgårdsstad.

Tre frågor ur idéprogrammet (och lite Uppsala)

Den moderata kommunfullmäktigegruppen träffas naturligtvis inför kommunfullmäktiges möten, men ibland även för att diskutera frågor som inte ligger för omedelbart beslut. Som ordförande i en av kommunens föreningar blir jag inbjuden. “Det är här politiken görs”, som ett någon sa när vi träffades i lördags. (Jag är inte helt säker.)

Huvudnumret var ett besök från Christofer Fjellner, son till en brigadgeneral, tidigare EU-parlamentariker, tidigare MUF-ordförande och ledamot i partistyrelsen. Idag på plats som ordförande i den idéprogramsgrupp som, med medlemmar som Alice Teodorescu och Uppsalas egen Stefan Olsson, ska ta fram ett nytt idéprogram i god tid inför valet 2022.

Fjellner är en slipad politiker. Han är avslappnad, vet vad folk heter och inleder med gemensamma minnen. Sakta kommer vi över på idéprogrammet. Tydligen kallade P. J. Anders Linder paritets senaste program för “ett idéprogram för ett parti som önskar att de inte hade idéer” och Anders Borg ska ha sagt att “idéer är både dyra och besvärliga”. Fjellner bad oss dock minnas vad en katt en gång sa till en helt annan Alice: om du inte var vart du vill så spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Ett normalt idéprogram har tydligen svårt att klara “inte testet”. (Man får ingen en rimlig ståndpunkt om man sätter “inte” framför programmets påståenden. Prova gärna med “Sverige ska vara ett tryggt land” eller något liknande.) Därför har programgruppen valt att försöka identifiera och resonera kring 100 idékonflikter. Man har 97 just nu och vi fick kort prova på tre av dem (jag fångade dem inte exakt utan skriver ur minnet):

• “Vi lever i den bästa tiden någonsin eller allt är på väg att gå åt helvete?” Någon citerade Rosling. Jag menade att det naturligtvis är bra att ett par hundra miljoner kineser lyfts ur fattigdom, men att svenska väljare inte självklart kommer att rösta på moderaterna på grund av detta. I Thomas L. Friedmans “The World is Flat” från 2005 reflekterar Bill Gates över globaliseringen och säger “I would rather be a genius born in China than an average guy born in Poughkeepsie.” Utmärkt för geniet i Kina naturligtvis.
• “Invandrare bör behålla sitt hemlands kultur eller ta till sig den svenska?” Någon nämnde hemlandets julmat. Jag menade att folk kommer till Sverige av en anledning och det det vore befängt att de Chilenare som på 70-talet som flydde hit skulle fortsätta leva under Pinochetjuntans “kultur”. Fjellner tog upp frågan om vilka krav samhället kan ställa på den som kräver att bli försörjd av andra skattebetalare.
• “Ska det vara tillåtet eller förbjudet att betala extra att få för bättre vård utöver den som det offentliga erbjuder?” Fjellner menade att samhället kommer att ha stora problem att möta medborgarnas ökande förväntningar. Därefter gjorde han frågan svårare genom att fråga oss om man även ska få betala extra för bättre skola? Många skulle nog vara redo att betala 20,000 kr extra per barn och termin för en bättre skola.

Efter kaffepausen, när Fjellner dragit vidare mot nya äventyr, diskuterade gruppen byggnadsplaner kring “Uppsalapaketet” och kommunens ökande bidragskostander.

Uppsalapaketet går fortfarande ut på att tiotusentals nya bostäder ska byggas och att en spårvagn ska köra omkring alla dessa människor. Kommunfullmäktigegruppen är inte ense om ifall spårvagnen ska vara en riktigt spårvagn som går på spår eller en spårvagnsliknande Bus Rapid Transport (BRT) lösning. I februari ska alla partiers fullmäktigegrupper träffas för att komma överens.

Jag förstod inte alla delar kring hur byggandet ska gå till. Tydligen beställer nu kommunstyrelsen, istället för som brukligt plan- och byggnadsnämnden, en fördjupad översiktsplan för Bergsbrunna, Sävja, Vilan och Nåntuna. Det här ska snabba upp allting. Samtidigt ska en trafik- och detaljplan (?) för spårvagnen och byggnader mellan Gottsunda och centrum tas fram.

De moderata huvudkraven är att ekonomin ska vara “ansvarsfull” och att spårvagnen (eller BRT) ska gå hela vägen fram till centralstationen så att man enkelt kan byta transportsort där. Det råder dock inget tvivel om att det här kommer att innebära stora kostnader för dagens Uppsalabor. Beslut ska tas i tredje eller fjärde kvartalet 2021.

Personligen är jag, som bekant, inte så förtjust i de smakprov som redan byggts utan skulle gärna se ett rejält omtag i hela stadsplaneringen (trädgårdsstad istället för skokartonger).

En tilltalande tanke om att bygga kring de järnvägar som redan finns runt staden togs upp, men jag är tyvärr rädd att vår fullmäktigegrupp redan investerat så mycket tid och prestige i den nuvarande riktningen att det kommer att bli svårt att svänga. Rent valtaktiskt tror jag inte det nödvändigtvis är genialt att samtliga kommunfullmäktigegrupper träffas och “kommer överens” om vilket paket man ska driva eftersom den enda oppositionen mot paketet då blir det nystartade “Utvecklingspartiet Demokraterna”.

Jag har tidigare efterlyst ordning och reda i bidragsutdelningen och blev därför glatt överraskad när vår viceordförande i arbetsmarknadsnämnden berättade om ett antal skärpningar han fått igenom. (Skärpningar kan låta hårt, men då måste man minnas att 10% av bidragen uppskattas vara fusk och bedrägerier.) Till att börja med måste varje ansökan nu lämnas in personligen och styrkas med legitimation och barn som hushållet får bidrag för måste finnas i Sverige. Fusk kommer att polisanmälas.

Visionslösa höghusområden eller enhörningar och nobelpris?

Fullmäktigegruppen med hangarounds och prospects fick i veckan en dragning om “södra staden”. Kommunen har i avtal med staten bundit upp sig att göra om grön- och villaområdena mellan staden och Ekoln till miljonprogram. En mycket kompetent tjänsteperson, utan koppling till Uppsala men med stor erfarenhet av Stockholms pendeltåg, har anställts för uppdraget.

Drygt 50.000 bostäder ska upp och det hela är i övrig helt visionslöst. Skokartonger i långa rader (se visionsbilden ovan). Höghus in till naturreservatets gräns. Man räknar med att både gårdar och villatomter (med hus) i området kan behöva exproprieras.

För transporterna blir det eventuellt en påfart på E4an, men eftersom man inte vill uppmuntra till bilåkande kommer vägnätet att underdimensioneras med flit (!). Undersökningar i Stockholm visar tydligen också att folk tycker det är ok med ståplats på bussar och spårvagn. Järnvägsstationen i Bergsbrunna hoppas man ska stå klar på 2030-talet, men höghusbyggandet har som bekant redan börjat.

Många partikamrater oroas för kostnaderna. Man vill se en utredning om BRT, men det verkar tjänstemännen inte tro på. Här var den programledande tjänstepersonen plötsligt känslosam och pratade om spårvagnen som “ett smycke i staden”. Det är ganska mycket kostnader (markköp, vatten & avlopp, vägar, skolor, etc) som ska vältras över på framtida bostadsrättsköpare (eller skattebetalare).

Jag oroas mer över visionslösheten. Ingen seriös del av planeringen fokuserar på att det ska vara bra att bo i området. Folk som själva kan välja kommer antagligen att välja en annan plats, och framtidens Uppsala blir en plats för den som inte har något annat val.

Min åsikt är att Uppsala förtjänar betydligt bättre än så här. Den nuvarande inriktningen bör överges och planeringen bör backa åtminstone fem år.

Den nya visionen bör vara Uppsala 2050 för det goda livet, enhörningar och nobelpris.

Tryggt, rättvist, korrekt, vackert, välutbildat och rikt - min vision för Uppsala

Min vision för Uppsala om 10, 25, 50 och 100 år är inte direkt någon hemlighet. Jag har skrivit om den under rubriker som “En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan”, “Sunnerstafrågor”, “Till det goda livets försvar”, “Styrbjörn Starke, Gunnar Wennerberg, Gustaf Fröding, Olof Rudbeck, och Södra Staden”, “Ett Uppsaliensiskt Saltsjöbaden”, “Think, McFly. Think!”, “Marknadsföra Uppsala”, (Nordkoreainspirerad) “Medborgardialog” och “Förtätningshets, YIMBYs, och alternativen”.

Den som inte orkar läsa igenom drygt fem års bloggande kan se mitt förslag till reklamfilm för Uppsala. (Och för den som vill läsa mer finns det mer.)

Jag tycker min vision är tydlig, men politik görs i vardagen.

Som föreningsordförande har jag, till skillnad från vanliga medlemmar, tillträde till och yttranderätt på kommunfullmäktigegruppens möten. (Mer om det någon annan gång.) Nyligen spenderade vi större delen av en lördag med att gå igenom nuläget i den Uppsaliensiska kommunalpolitiken. Tanken var att diskutera vägen fram till valvinsten 2022, men i fjärran hördes tre tuppars ödesmättade galande.

Det går inte bra för Uppsala.

Uppsala är otryggt. Mest påtagligt är skjutningarna. (Ja, polisen använder tydligen det ordet, så då gör vi det också.) Region Mitt sticker ut med många skjutningar och Uppsala sticker ut i regionen. Men även när det inte skjuts är trygghetsläget problematiskt med gäng av nyanlända män som säljer droger, stjäl saker, och antastar tjejer. Problemet med kriminella barn har blivit påtagligt. Eftersom de inte är straffmyndiga lämnas de över till socialtjänsten som på grund av bristande resurser inte gör något annat än att skjutsa hem dem. Orosanmälningarna läggs på hög. Trots att staden är mindre än Malmö har man lika många orosanmälningar i Uppsala. Våld mot barn och våld i hemmet är de rubriker som ökar snabbast.

Uppsalas ekonomin är i fritt fall. Flyktingmottagandet har gjort att kostnaderna för försörjningsstöd skenar mot en halv miljard om året. Fuskandet och det systematiska utnyttjandet av välfärdssystemen beskrivs öka “lavinartat” och grundläggande kontroller, som att man måste visa upp ett hyreskontrakt för att få bostadsbidrag, saknas. Kommunen köpen in bostadsrätter för att “hyra ut” till alla som behöver.

Medel- och arbetarklassen, som förutom trygghet och välskött ekonomi, gärna ser att kommunen erbjuder riktigt bra skolor och lokaler för idrott och kultur klagar alltmer högljutt.

Likt i Völvans spådom ställs nu broder mot broder. Någon föreslår att satsningar på elitidrottens arenor bör avbrytas för att rädda spädbarnssatsningar i utsatta områden, men får till svar att de skenande bidragskostnaderna ändå skulle finnas kvar året efter.

Samtidigt är det ingen hemlighet att min vision för framtidens Uppsala inte dominerar i politiken.

De senaste årtiondets stora kommunala projekt, som stötts och drivits av röda så väl som blå och gröna, det massiva höghusbyggandet blir nu allt mer förvirrat. Bostadsrättsmarknaden har tappat fart och den mest spännande köparen är nu kommunen som köper bostadsrätter för att göra till “sociala bostäder” vilket inte gör kvarvarande lägenheter mer attraktiva. De utlovade fyrspåret till Stockholm är bara finansierat till en tredjedel och har fastnat hos trafikverket. “Projekt spårväg”, som ska lösa den oundvikliga trafikinfarkten, står still - en första ansökan har fått nej. I det här läget har centerpartiets uteslutne kommunalråd startat ett nytt parti som (nästan heter “Demokraterna” och) vill “diskutera förbjudna ämnen”.

Det var inget glatt möte. Få saker rör sig i rätt riktning. Utrymmet för att arbeta för min vision för framtidens Uppsala verkar, minst sagt, begränsat.

Kanske borde man lämna lärdomsstaden och flytta till en mer välskött kommun?

Nej, än är det för tidigt att ge upp! (Är det Heimdals horn vi hör i fjärran? Kungssångens tredje vers?)

Uppsala behöver rycka upp sig. Förändringar krävs i politiken på kort och lång sikt.

För att på kort sikt få ordning på trygghet och ekonomi skulle jag, som inledning, vilja ha en seriös diskussion hur man snabbt (inom 90 dagar?) kan införa:

• Kompromisslös hårdhet mot buset. Som jag tidigare skrivit (och polisen efterfrågat) behövs lagstiftning mot organiserad brottslighet lik den amerikanska RICO act. Upprepad, systematisk brottslighet ska leda till mycket långa fängelsestraff. I den nuvarande, speciella situationen behövs nog särskild hårdhet mot utländskt bus. För icke-medborgare är rätten att vistas i Sverige ett privilegium som snabbt bör dras in vid brottslighet. Redan t.ex. brott mot knivlagen bör leda till ovillkorlig och omedelbar utvisning. Medborgarnas rätt till trygghet väger tyngre än våldsbrottslingars oro för att skickas hem.
• Ordning och reda i bidragsutdelningen. Det här kan låta självklart, men är det tydligen inte. Den som vill ha bidrag måste ha alla papper och identiteter i ordning. Den som vill ha bidrag måste också ge samtycke till register- och bankkontroll så att uppgifter kan kontrolleras. För tjänstemän som delar ut bidrag utan kontroll bör tydligt ansvar införas.
• Bidragstak. Förslaget finns redan på riksnivå. Den som lever på bidrag kan aldrig få mer i plånboken en den som arbetar.

En del av det här behöver vi hjälp från våra vänner i riksdagen med, men det hoppas jag inte ska vara något problem. Mer problematiskt är att en nyanländ mamma med ett gäng barn enlig socialnämnden kan komma i upp 50.000 kr netto i månaden i samlade bidrag. En undersköterska får ut drygt 15.000 kr efter skatt.

Redan bidragstaket kommer alltså att bli brutalt att införa. Vi på mötet tittar på varandra. Är vi de som ska genomdriva det här? Men, man får inte välja sin samtid. Och samtiden behöver vuxna beslutsfattare.

Det är allvar nu. Som Alice säger.

Men allt detta är ju ändå bara på kort sikt. Saker som måste ordnas så att vi kan börja ta oss i rätt riktning igen.

På längre sikt (12 månader?) behövs en omsvängning inom åtminstone bygg- och planpolitik, rimligen bör man backa åtminstone fem år och göra om de scenarier, strukturbilder och översiktsplaner vars resultat i form av hopplösa skokartonger på en åker som vi nu börjar se.

Dessutom måste Uppsalas skolor bli landets bästa på att ge barnen förutsättningar för bra arbeten och goda universitetsstudier - vi ska inte mäta hur många som klarar “grundläggande behörighet” eller fastna i diskussioner om “socioekonomiska faktorer”. Vi vet att vi gör rätt när barnfamiljer som kunde valt en Stockholmsförort väljer att bosätta sig i Uppsala för att skolorna är så bra här.

Slutligen måste kommunens ekonomi ses över. Nu när man förhoppningsvis återgått god redovisningsed är det dags att börja betala av på skulderna för att komma tillbaka till det tidiga 00-talets nivå.

Uppsala måste bli tryggt, rättvist, och korrekt. Därefter vackert, välutbildat och rikt.

Stora och små problem

Kommunfullmäktige i Uppsala förbereder ytterligare ett maratonmöte. Den 4-5 november ska bland annat “Mål och budget 2020 med plan för 2021-2022 samt skattesats 2020” avhandlas.

Uppsala har ju, som jag tidigare skrivit om, vissa problem med organiserad (voodoo) brottslighet, samt även skenande kostnader för socialbidrag.

Det är då naturligtvis “spännande” att se Centerpartiet fokusera på att införa miljözon 3 i hela södra staden. Eftersom “Södra staden” är en hittepåplats skapad av några byggbolag och höghusälskande tjänstemän så är det inte helt klart om man bara syftar på Ulleråker eller hela Uppsala söder om Vårdsätravägen. Om miljözon 3 infördes 2022, som Centerpartiet föreslår, så skulle området bara vara tillgängligt för elfordon, bränslecellsfordon och gasfordon. De som redan bor i området skulle alltså bli tvungna att snabbt byta ut sina bilar. Vill centern i Uppsala bli det nya miljöpartiet?

Vänsterpartiet fokuserar istället på hur tre olika spektrum för kön ska mappas till kommunens toaletter samt kommunens stöd till Quidditch.

O tempora, o mores!

Lägesrapport Uppsala. Direkt från polisen.

Kanske kan man kalla det ”The Jale Show” när polischefen avsätter en uppfriskande timme för att uppdatera den moderata kommunfullmäktigegruppen om läget i staden. Tempot är högt, tilltalet rakt och referenser till Solzjenitsyn, Zjukov, IDF, Baader Meinhof och PAGAD vävs in i ett bildspråk fullt av vargflockar och stålnävar. Efteråt känner jag mig lätt överväldigad och ganska hoppfull.

2015 förändrades gatubilden i Uppsala. Stora gäng av unga män drog runt på stan och i deras spår berättade medborgarna om brott och otrygghet. Polisen arbetar för medborgarna, och här är polischefen tydlig, om medborgarna anser att det finns ett problem så finns det ett problem. Eftersom snabb koll med medarbetarna på polisen gav samma bild, så fanns det ”inget utrymme för tjafs”. SIG, särskilda gänginsatsen, startade 2016 och pågår fortfarande.

2015 fanns det fyra till fem kriminella gäng i Uppsala. Efter att som flest varit 10 är antalet nu nere på åtta. Ett gäng av särskilt våldsamma marockanska ”gatubarn” har utplånats genom en kombination av utvisningar och sitt eget hårda leverne. Bättre organiserade gäng som har inkomster inte bara från gaturån utan även från bedrägerier, narkotika, prostitution, utpressning, etc är svårare och tar längre tid att slå ut. Gottsundagrupperingen har splittrats i två delar och ett nytt gäng har slagit sig ner i Gränby.

Uppsalagängen är välorganiserade och har skaffat sig respekt hos andra brottslingar både i Sverige och utomlands. Dock är marknaden för narkotika mer eller mindre mättad hemma i Uppsala vilket leder till bråk om marknadsandelar. (”Det är för få som använder narkotika i det här landet.”)

De mer löst sammansatta gängen av unga afganska män (”ensamkommande”) klarar inte av att utföra mer komplicerad brottslighet, men utgör ändå ett jätteproblem genom den otrygghet de skapar på gator och torg. Ett tag fanns 800 afganska pojkar i Uppsala. Till en början komplicerade kommunen situationen genom att erbjuda boende även till de som fått avslag på sin asylansökan, men numera verkar samarbetet fungera bra. En kombination av individplaceringar av heroinister, ökat polisiärt tryck, och avvisningar har nu fått ner antalet ”problempersioner” i gruppen till ca 200. Tyvärr är de återstående ofta ganska hårdföra individer som kommer att behöva lite hjälp på vägen för att sätta sig på planet till Kabul.

I kampen mot gängen tar man in de yrkeskriminella även för småbrott. När en lyxbil stannats för trasigt baklyse ler de kriminella och river demonstrativt boten på plats. Några veckor senare har den hamnat hos kronofogden och skulden har ökat från 600kr till 6000kr. Att betala med kontanter går inte, polisen medverkar inte till penningtvätt, utan kontanter som man inte kan förklara var de kommer ifrån beslagtas. Liksom ännu mer kontanter, halskedjor, bilar och lägenheter. I ”kansinohärvan” har man hittills lagt beslag på 30 millioner. När man tidigare beslagtagit 50 millioner från Gottsundagängen var de nere för räkning och sprack i två delar. Som polischefen säger: Jag vill skuldsätta dem för livet. De ska aldrig komma upp till noll. Den här är inte en ”humanistisk verksamhet”. Gängen ska krossas.

Polischefen blev mycket nöjd när han insåg att twitter gav honom möjlighet att kommunicera direkt med medborgarna. Den ursprungliga mediabilden var att polisen inte behövs, att det inte finns några gäng, utan det stora problemet var att talespersoner för utanförskapsområden blev trakasserade och kränkta av den rasistiska polisen. Gängen är inte korkade, de vet hur de ska utnyttja media. I 40 år har brottsoffren fått skämmas i Sverige. Nu har flera media svängt och börjat ge en mer verklighetsbaserad bild. Kanske bitvis eftersom en stor mängd ”tråkiga kommentarer” från medborgare i sociala media satt press på dem.

För att få ordning på Uppsala (och Sverige) igen krävs nya lagar. Längre fängelsestraff, slopad förtidsfrigivning (den som sitter i fängelse kan inte begå brott) och en svensk RICO Act med husransakningar, visiteringar och längre straff till den organiserade brottsligheten. Tycka-synd-om-brottslingar-mentaliteten måste bort. Baader Meinhof-ligan klarade sig inte längre när de tappade folkets stöd. Det bästa sättet för vanliga medborgare att hjälpa till är att informera polisen när de ser något misstänkt och anmäla när de är rädda att någon far illa. Samarbetet med kommunen fungerar bra i Uppsala.

Med nya lagar och mer resurser kommer Jale sedan, likt marskalk Zjukov på väg mot Berlin, svepa fram över Uppsala och på bred front krossa den organiserade brottsligheten.

En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan

I dagens UNT finns en jättesöt artikel om ett par som lämnar sin dyra hyrestrea i Vällningby för ett hus med trädgård och cykelavstånd till stan i Uppsala. Barnen dricker saft och det sitter solceller på villataket. Han är doktorand och hon är sjuksköterska. De tror att de flyttat hit för gott.

I en tid när Uppsala annars mest associeras med våld, överfall, narkotikahandel och särskilt utsatta områden, är det trevligt att även få se en annan bild och att ett annat alternativ är möjligt.

Om jag fick bestämma så skulle Uppsala inte eftersträva att bygga högt och tätt. Det kommer bara få oss att likna alla andra Stockholmförorter - men längre bort. Istället borde vi sikta på en ny egnahemsrörelse. En trygg universitetsstad där barnen kan dricka saft utanför villan.

Efter EU-valet

EU-valet är över, och som Viktor Barth-Kron sammanfattat så vann (nästan) alla. Resultatet lider av samma problem som valet, Sverige utser 20 av 751 ledamöter och ingen vet riktigt vad de kan åstadkomma när de väl är på plats.

Vi har stått i valstuga, knackat dörr och delat ut godis i Gottsunda (under ramadan). I Uppsala gick vi fram fyra procentenheter men ligger fortfarande en procentenhet under riksgenomsnittet.

I södra Uppsala, vår förenings område, ligger fyra av partiets fem starkaste distrikt. (Bergsbrunna samt södra, östra, och mellersta Sunnersta.) Här ligger också fyra av partiets fem svagaste distrikt. (Sydvästra Valsätra samt södra, mellersta och norra Gottsunda.)

Vi går bra i områden som byggts upp organiskt över längre tid, där folk arbetar och äger sina egna hem. Vi går dåligt i centralplanerade höghusområden där få äger och tar ansvar för sitt boende och där många lever på bidag.

Till skillnad från de högtflygande EU-diskussionerna är hur framtidens uppsalabor ska bo och leva en lokal fråga att kasta sig in i. I stället för att bygga täta höghusområden av Gottsunda-typ i nya förorter skulle man, som föreslagits i Timbros Smedjan, kunna starta en nya egnahemsrörelse. Enklare och mer handgripligt än att försöka påverka Ungerns migrationspolitik.

Vi borde bygga mer Sunnersta och mindre Gottsunda. Inte bara för att vinna fler val.

Hockeystad?

Det blev inget av med hockeyprojektet Uppsala Event Center. Efter att spenderat 30 miljoner skattekronor på att fundera kom bolaget fram till att en startpeng på 150 miljoner och 15 miljoner per år från skattebetalarna inte var tillräckligt för att kunna skapa “Uppsalas största restaurang” med 46 VIP-lounger. Det verkar som om inga privata investerare kunde övertygas om att satsa på projektet.

Två nya förslag dök snabbt upp. IFU 2.0 är en utbyggnad av det gigantiska innebandytempel som kommunen för ett par år sedan gick i borgen för. Det skulle innebära ett ytterligare borgensåtagande på åtminstone 800 miljoner och ge tre nya ispister. Alternativ två är en klassisk hockeylada vid reningsverket.

Jag gillade de visionära inslagen i IFU 2.0, där konståkningen t.ex. sattes som främsta användare av en av isarna. Att bygga med gymnastikutrymmen nära, och is utan sarg och snusspottade utvisningsbås vore unikt. Men en kostnad uppåt 800 miljoner är svår att gilla.

Allternativet “kölen” vid reningsverket är mer traditionellt. Tanken är att det lokala Ishockeylaget Almtuna, som 2015 räddades från konkurs och nu ligger näst sist i hockeyallsvenskan, förtjänar en arena certifierad för “Swedish Hockey League”. Dessutom kommer byggandet av en likadan hockeylada som redan finns i ett 30-tal svenska städer att “sätta Uppsala på kartan” och bidra till ökade skatteintäkter (nej). Den här typen av arena för 5000 åskådare kostar bara 400 miljoner att bygga. (Med en försiktig reservation att allt, som t.ex. parkeringslösning, inte är inräknat.)

I partiet har vi haft dialogmöte om vilken linje vi bör driva. Jag tycker, som jag bloggade 2015, att infrastruktur för kommersiell åskådaridrott bör bekostas av de kommersiella aktörerna själva. (En hockeylada för breddidrott kostar kanske 40 miljoner har jag fått lära mig.) Jag är ganska ensam.

Jag är faktiskt inte ens säker på att jag tycker det är viktigt att Uppsala blir en hockeystad. Om vi nu har 400 miljoner över att investera i idrottsplatser så skulle jag gärna fråga alla kommunens idrottsföreningar vad de föreslår.

Mot Fyrishov! (Ny mandatperiod)

Även om det personligen gick ganska bra i för mig i valet, så backade som bekant partiet. Mitt resultat i det interna provvalet placerade mig först på plats 25 på listan, vilket inte räckte till en plats i kommunfullmäktige.

Jag lämnar nu Idrotts- och Fritidsnämnden för att istället ta plats i Fyrishovs styrelse. Jag tror det kommer att vara lärorikt och spännande. Under de närmaste åren ska 100-tals miljoner investeras i om och tillbyggnad. En ny 50-metersbana för simsport, en separat bassäng för hopp (och undervattensrugby?), och en “rundbana” för motionssimmare. Men det mest intressanta är att Fyrisåns vatten tydligen åter är badbart och att Fyrishov planerar för en 1000-metersbana i ån.

Vi har haft ett första styrelsemöte med introduktioner och rundvandring. Min vana trogen lyckades jag inte sitta tyst och lyssna. När det i genomgången antyddes att tryggheten aldrig varit ett problem på badet kände jag mig tvungen att starta högläsning ur lokaltidningen. Tyvärr verkar även Idrotts- och Fritidsnämndens beslut att upphöra med könssegregation på Gottsundabadet försvunnit någonstans på vägen mellan beslut och genomförande.

För att lära mig mer har jag provsimmat anläggningarna. Jag har låst in mina kläder i Gottsundabadets nya skåp och anmält mig till en crawlkurs på Fyrishov. Det här ska bli skoj.

Höst för Uppsala

Det går inte så bra för lärdomsstaden. Sedan valet levereras de dåliga nyheterna slag i slag.

• I Lärarförbundets årliga ranking faller Uppsala till plats 181 (av 290). Betygen är visserligen inte landets sämsta, men blir mindre imponerande när “bakgrundsfaktorer” vägs in. Dessutom faller man som sagt i rankingen. Man kan naturligtvis alltid ha åsikter om rankingar, och när data finns kan man ju alltid bygga sin egen. Jag tror att ett framgångsrikt Uppsala måste ligga i den absoluta toppen av seriösa skolrankningar.
• Kommunens ekonomi är problematisk. Låneskulden ser i det närmaste ut att skena och revisorerna underkänner redovisningen. I inspelningen från kommunfullmäktigemötet den 5:e november kan man vid 1:01:22 höra revisor säga “hade det varit ett aktiebolag så hade det varit bokföringsbrott och skattebrott” samt påpekat att om man inte kan redovisa stora projekt som “södra staden” så är det svårt att tro att man kan styra projektet.
• Tryggheten har kollapsat. Gottsunda är sedan några år tillbaka på rikslistan för särskilt utsatta områden och centrum plågas av gängslagsmål. Efter den senaste veckans skjutningar valde kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande att utropa Gränby till no-go zon. Enligt statsmedia beskriver polisen läget som “rena infernot”. (I Gottsunda har den lokala föreningen “Gottsundamammorna”, som just fått 700.000 kr av kommunen, hamnat i blåsväder. Det har hittats “saker som är sammankopplade med narkotikaanvändning” i deras lokaler, och “mammorna” ska också vid flera tillfällen försökt hindra polisens arbete och skrikit “ni har inget här att göra” till dem. Många, inklusive jag, hade hoppats att det här var en gräsrotsrörelse som skulle kunna fungera.)

I det här läget väljer Liberalerna i Uppsala kommun att gå över till den röda sidan och söka stöd av vänsterpartiet för att regera med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Jag tror att vägen framåt är en kompromisslös opposition mot den nuvarande riktningen. I det kan det behöva ingå att göra upp med tidigare beslut som man tagit eller stöttat.

I en klarsynt ledare skrev lokaltidningen i veckan att “Kommunens alldeles egna bekymmer är stadsplaneringen. Att bygga fler täta urbana områden av typ Hammarby sjöstad är att göra precis motsatsen mot vad som fått folk att flytta hit.” samt klargjorde att:

"Attraktivitet är en snygg, ren och trygg stad med goda kommunikationer, välplanerade bostadsområden, en välfärd av hög kvalitet, en rik fritid och tillgång till natur. Uppsala bör sikta på att bli större, men inte på att bli som Stockholm."

Jag har meddelat partiets valberedning att jag, med stöd från Uppsala södra moderatförening, kandiderar till plan- och byggnadsnämnden. Vi får se hur intresserat partiet är.

Trädgårdsstad eller miljonprogram?

Vid det som tidigare var infarten till Engelska skolans avlämningszon och Gentiska trädgårdens "slånbacke med hagtorn och häggmispel" uppmanar stora skyltar mig att köpa lägenheter i Ultuna trädgårdsstad.

När jag slår upp “trädgårdsstad” i nationalencyklopedin står det:

"…måttlig täthet, låga trädgårdsförsedda hus…"

Jag tittar på huset bredvid skylten och funderar på om det här inte borde falla under marknadsföringslagens regler kring vilseledande marknadsföring.

Någon trädgårdsstad är det inte, snarare verkar det som om Rörelsen är på gång att få sitt nya miljonprogram. Men Ultuna trädgårdsstad låter onekligen bättre än Bäcklösa miljonprogram, även om det senare är närmare sanningen.

På besök hos Rörelsen

Från scenen hade vi just fått höra att alla allianspartier har övergång till marknadshyror inskrivna i sina partiprogram, och att de efter valet, stödda av Sverigedemokraterna, tänkte införa dem. Den ensamme borgerlige representanten, ett kommunalråd från Liberalerna, försökte då läsa högt ur sitt partis program, men avbröts genast av både konferencieren och en vänsterpartistisk riksdagsledamot. Han skulle akta sig för att ljuga eftersom det fanns många vittnen i rummet.

Det socialdemokratiska kommunalrådet klarade sig bättre. Antagligen inte bara för att två av hans syskon redan tidigare varit uppe på scenen som talare och diskussionsledare, utan i första hand eftersom vi befann oss relativt nära Rörelsens välfinansierade och välregisserade kärna.

Hatet mot ränteavdrag och ROT-avdrag var massivt. De pengar som man nu ger i bidrag till samhällets rikaste 10% skulle istället kunna finansiera gratis kollektivtrafik och stora upprustningar utan hyreshöjningar i miljonprogrammen.

Det enda som är ännu värre än ROT-avdrag är utförsäljning av allmännyttan till utländska riskkapitalister. Flera vitesmål om hur människor i chock söker sig till vårdcentraler här de fått höra att deras allmännyttiga boende skulle säljas ut gavs. Andra berättade om hur de inte längre kände sig som fullvärdiga medborgare efter att deras boende sålts ut.

Stödet för en ”bostadsgaranti”, som ger alla en hyresrätt senaste på 25-årsdagen, var stort. Det var på 90-talet, med nyliberalismen, som allt började gå fel. Folkhemsromantiken flödade - tillsammans kan vi ersätta det nuvarande miljonärsprogrammet med ett nytt miljonprogram!

På mingellunchen hamnade jag bredvid en man med HSB-bricka som berättade att vi skulle vara försiktiga med att äta laxen eftersom all lax först fångas i Norge men sedan körs till Japan för att styckas. Han berättade också om när han i sin ungdom dejtade två tvillingar samtidigt och bara kunde se skillnad på dem när de hade genomskinliga blusar på sig. Det stora problemet hemma i Enköping var att invandrarna fick förtur till stora lägenheter och då bröt upp parkettgolvet för att odla knark. (Han stod på sig.)

På plats fanns också tidigare bostadsminister Stefan Attefall från Kristdemokraterna. Det var uppfriskade att höra ett par ord om värdet av välskötta bostadsbolag och att det inte är säkert att politiken ska lösa alla problem.

Efter lunch kom jag på mig själv med att längta till nästa avsnitt av The Usual Suspects, eller åtminstone till en riktig debatt. Men det är nog så här valrörelsen kommer att bli. Om vi fastnar i att försöka förklara att vi inte förespråkar en ögonblicklig övergång till marknadshyror så kommer vi inte att vinna.

Dalkurd är (nog) annorlunda

Inför säsongen 2018 bjöd Dalkurd in media, näringsliv, idrottsorganisationer, politiker och allmänhet till informationsmöte på Arenahotellet. UNT sände live. Naturligtvis var det ett propagandamöte, men jag kan ändå inte undgå att reflektera över hur annorlunda Dalkurd beskriver sig själva, och antagligen också är.

Ordföranden började med att berätta om hur han tvingats fly sitt älskade hemland och i Sverige för första gången mötte en stat som arbetar för människornas bästa. Efter att ha startat ett par diskotek och restauranger i Borlänge ville han ge tillbaka till samhället.

Efter att ha fått hjälp med att starta en förening tog man sig an en grupp 16-åringar som sparkats ut från sina gamla lag efter dåligt uppträdande. Man tränade långa pass alla dagar i veckan så att ingen skulle ha energi eller tid att ställa till med problem på kvällarna. Det gick bra. Laget gick från division 6 till division 1 på fem år och gör anspråk på att varje år varit bland de lag med minst antal gula och röda kort mot sig.

Ungdomsverksamhet har tillkommit. Här råder totalförbud mot bingolotter, det kostar inget att vara med, det finns utrustning att låna, och tränarna är inte föräldrar eftersom man vill behandla alla barn lika.

Det sociala perspektivet var tydligt i hela presentationen. A-lagspelarna förväntas vara med på nattvandringar och hjälper till som stödpersoner i skolor. (“De har ändå jättetråkigt på dagarna”.) I övrigt lät det ganska likt vad man brukar få höra i Gottsunda: “föräldrarna lever kvar i det gamla landet” och “alla invandrare vet sina rättigheter, men nämner du skyldigheter så springer de där ifrån”.

Nu på plats i Uppsala letar Dalkurd mark att köpa för att bygga en egen träningsanläggning. Man vill också starta knattefotboll, utan att konkurrera med existerande lag, men har (liksom andra lag) insett att det finns väldigt ont om planer (och värre lär det bli).

Jag tycker det ska bli väldigt spännande att följa Dalkurds arbete i Uppsala.

Grinig politiker

"Den här presentationen gör mig tyvärr både ledsen och besviken."

Även om jag inte gillar att vara grinig mot tjänstemän var jag tvungen att börja mitt anförande så. Vi hade just fått höra en “entusiastisk” presentation om hur Gottsunda ska utvecklas de närmaste årtiondena.

Höghus ska ersätta parkeringsplatser vid centrumet. Höghus ska byggas vid (den eventuella) spårvagnscentralen. Höghus ska byggas vid gula stigen. Presentatörerna verkade inte hitta särskilt bra på platsen men tydligen ska den kvarvarande (ännu inte nedbrända) sporthallen rivas.

Eftersom inga seriösa svar på frågor om gentrifiering eller transporter kunde ges var jag tvungen att inleda frågestunden med att presentationen gjort mig både ledsen och besviken.

Det är nog, trots allt, bättre att vara en grinig än en tyst politiker.

The virtue of a proportional response

Folk blir skjutna, det kastas sten på bussarna, bilar och sporthallar brinner. Allt detta i Gottsunda, drygt två kilometer hemifrån, där jag handlar mat och där mina barns vänner bor.

I tidigt i West Wings första säsong blir ett amerikanskt transportplan nedskjutet av syrierna. Ombord fanns presidentens personliga läkare och 57 andra amerikaner. President Bartlets ilska är inte att ta miste på:

"I’m gonna blow them of the face of the earth with the power of God’s own thunder."

När Joint Chiefs of Staff föreslår proportionerliga motåtgärder, i form av bombningar av tre militära mål samt syriska militära underrättelsetjänstens högkvarter, är president Bartlet inte nöjd. Han ställer sig frågan vilken nytta ett proportionerligt svar gör och ger militärerna i uppdrag att designa ett oproportionerligt svar som inte liknar att dra in någons veckopeng.

Jag tänker på president Bartlets önskan om oproportionalitet när jag läser att 20 moderata riksdagsledamöter vill sätta in militär för att upprätthålla ordning och säkerhet i de delar av landet där svensk lag, enligt motionen, inte längre gäller.

Jag tänker också på scenen i Generation Kill när soldaterna i amerikanska marinkårens 1:a spaningsbataljon 2003 fick i uppgift att upprätta och bemanna vägspärrar i Irak. Förutom den överlägsna utrustningen ser det inte direkt annorlunda ut jämfört med hur armén för 25 år sedan fick lärde mig mig att sköta en vägspärr.

Jag kan naturligtvis också bli arg och fantisera om fallskärmsjägare på hustaken. Jag antar att en vanlig förortsligist kvalar in sig som kombatant när han har tänt sin molotov cocktail och springer mot den fullsatta stadsbussen? (Status för fjortonåringen som samtidigt belyser polishelikoptern med laser lämnas som hemuppgift.) Men, jag tror inte att arga beslut är vad Gottsunda behöver.

I den riktiga verkligheten ser det ut som om polisens offensiv mot gängen, och framför allt deras ekonomi, ger utdelning. Pengar och droger plockas bort, kvar står kriminelle Kalle med en skuld som måste regleras (och Lapidus-nivå på ångesten). Som protest, hämnd och distraktion skickas småkillar ut att bränna bilar och stena bussar. En del ungdomar tycker också att de blir bemötta “på fel sätt”, men resultatet verkar bli att gängen försvagas.

Jag tror att mindre dramatiska insatser också kan göra stor skillnad. Eftersom parkeringsvakter inte kan arbeta i området, tar polisen tydligen ibland sig tid att städa upp. Resultatet filmas och publiceras till klassisk musik.

P-botsinsatsen verkar ha gett resultat. Inga felparkerade bilar morgonen efter. Effekten uppnådd för tillfället i särskilt utsatt område. pic.twitter.com/4DNo8NRDvl

— Polisen Uppsala (@polisenuppsala) July 6, 2017

Polisen vill ha lagar kring organiserade kriminella gäng likt de som finns i USA (och som bland annat använts mot FIFA). Det tror jag vore bra.

För knappt 10 år sedan hade jag förmånen att besöka NRAs huvudkontor i Fairfax, Virginia. En sak som organisationens talare var stolt över var Project Exile som innebar att den dömd brottsling som efter frigivning påträffades beväpnad automatsikt dömdes till minst fem års fängelse utan möjlighet till borgen eller villkorlig frigivning.

Jag tycker att en svensk RICO Act och ett svenskt Project Excile vore ett proportionellt svar på den organiserade brottslighetens härjningar.

Ett Norrköping av skokartonger?

Eftersom jag är ordförande i en av Uppsalas moderatföreningar (den södra) är jag även inbjuden till partiets kommunfullmäktigegruppsmöten. Huvudverksamheten på mötena är, kanske inte helt oväntat, att gå igenom ärenden till nästa kommunfullmäktigemöte. Men ibland ger en inbjuden talare en presentation. Den här veckan berättade kommunens förhandlare från överläggningarna med regeringen om fyrspår om det avtal de håller på att förhandla fram.

I korthet går avtalet ut på att regeringen kan tänka sig att ge uppdrag om fyrspår till Uppsala, men bara om Uppsala lovar att dubbla sin redan sverigehögsta byggtakt. Målet nu ska vara 52.000 nya bostäder (ett nytt Norrköping) i södra Uppsala före 2050. Bidrag till transportinfrastruktur kan ges, men bara om Uppsala bygger spårvagn mellan Gottsunda och Bergsbrunna.

Den förhandlade tjänstemannen var märkbart nöjd med planen, och menade att allt som nu krävdes var lite mod från politikerna.

Frågestunden var kort och jag hade redan under presentationen skrivit ett par ark fulla, så jag summerade ihop mig i tre punkter:

• Namngivningen? Uppsala har en lång och rik historia. Man vill dra spår tvärs över Fyrisvall, känt från runstenar och isländska sagor, men området ska nu kallas “Södra staden” och spåret från centrum kallas “Kunskapsspåret” - namn som lika gärna kunde höra hemma i Linköping eller Katrineholm. Namngivningsnämnden bör genast aktiveras!
• Ekonomin? Beräkningarna såg ut att vara baserade på dagens bostadspriser och dagens ränteläge. Kommunens ekonomi i det hela baseras på värdeåterföring, dvs att kommunen kan ta betalt för att tillåta bygge av täta höghusrader av byggherren. Min fråga om hur planen skulle fungera på en bostadsmarknad som mer liknar 90-talets besvarade förhandlaren med att “Sveriges befolkning har växt sedan Jesus gick runt i shorts”, vilket jag varesig uppfattade som sant eller relevant.
• Visionen? Få medborgare i medborgardialogerna beskriver nya höghusförorter som sitt första mål. Uppsalas identitet är studentstaden “där själva kajorna tala latin” och centralplanerat byggande gav oss Gottsunda. Förhandlaren svarade att Gottsunda var länge sedan och att man aldrig skulle bygga så många hyresrätter på samma plats igen. Dessutom låg ett nytt Norrköping i linje med 2016 års översiktsplan.

Jag kan inte undgå att bli lätt bedrövad, inte minst av visionslösheten. Det första Norrköping har byggts över 700 år, det andra ska byggas som en förort baserad på maximal kommunal byggskatt (“värdeåterföring”) över 30.

Det är för mycket kvantitativt tänkande och alltför lite fokus på kvalité i Uppsala nuvarande framtidsplaner. Om någon vill bygga ett Norrköping så vill jag höra om promenaderna inte om exploateringsgraden. Om nuvarande översiktsplan tillåter att 10.000-tals bostäder läggs till utan annan analys än rent kvantitativ så behöver den minst förtydligas och i värsta fall göras om från början.

Segregationsslut med sosseberöm?

Tillsammans med min riksdagsledamot Ulrika Karlsson fick jag i lördags in en debattartikel om könssegregerade bad i lokaltidningen. (Eller nästan i alla fall - vi fick en hänvisning på debattsidan och texten publicerad på nätet.) Innehållet var ingen överraskning för den som följer min blogg. I korthet är vi mot parallelsamhällen och för integration och trygghet.

I tisdags följde jag upp artikeln med ett förslag i Idrotts- och Fritidsnämnden. Mitt förslag var att det nuvarande uppdraget till badet:

"Uppdragstagaren ska i egen regi, eller i samverkan med föreningar, regelbundet genomföra arrangemang då badet endast är öppet för kvinnor."

ska bytas ut till:

"Bolaget ska, i den löpande verksamheten och när arrangemang genomförs i egen regi eller i samverkan med föreningar, säkerställa att aktiviteterna är inkluderande, integrerande och trygga."

Efter lite politiktrixande röstades mitt förslag, inte utan min överraskning, enhälligt igenom. Jag fick till och med beröm från socialdemokraterna.