Don Giovanni på Operan

Någon form av nypremiär för Don Giovanni. Man har tydligen fixat och donat under Operans yta de senaste fem månaderna. Nu var allt klart. Utom textmaskinen.

Opera är lika vackert utan textmaskin. Kanske mer meditativt. Även om handlingen i stort inte är någon överraskning är det inte utan att jag bland undrar vad de pratar om. Kanske borde man lära sig lite operaitalienska.

Det här är helaftonsunderhållning från 1700-talet. Till en början tycker jag alltid att det lägre tempot är svårt att komma in i. Man får inte ta fram mobiltelefonen.

Men det är lång ifrån tråkigt - när Don Giovanni behöver slappna av lite efter problem med en vålnad är det picknick, boxvin, och Figaros bröllop som gäller.

Att gå på operan är rena skatteåterbäringen. Eftersom jag samma helg läser Fredrik Segerfeldts Befria kulturen från politiken (”Det är som att höra någon skrika i örat på en i en timma att läsa den här boken” säger Jonas Sjöstedt) kan jag inte undgå att tänka på att ungefär 6/7 av biljettpriset plockas upp av skattebetalarna. Som ett alternativ till jobbskatteavdrag kan man alltså gå på operan. Om man har råd.

Personligen har jag aldrig riktigt trott på de som menar att pengainsamling till kulturen måste ha statens våldsmonopol i ryggen. Människor gillar ju kultur. Men makt och lojalitetsförhållanden skulle naturligtvis förändras om pengarna inte gick via politiker och byråkrater.

Det var inte här valet förlorades

Huvudmotståndaren i valet var vänsterpartierna. Sossarna, det vanliga trötta ”mer stat och mer offentlig sektor” partiet, uppbackade av sina skrikiga kompisar i vänstern. Löfven höll tyst, Sjöstedt hojtade, och fotfolket kastade sten på polisen.

Kampen mot socialismen är vad Alliansen och Nya Moderaterna är skapade för. I vänstervind stod man rak i ryggen och slogs för frihet och individens rätt mot kollektiv och pampar. Det gick egentligen ganska bra. Det var inte där valet förlorades. De röda gick framåt ett par promille var.

En rejäl bomässa!

Jag är just klar med mitt månatliga besök hos mina medarbetare i de Nordiska länderna. Från Finland och Danmark har jag instagrammat efterrätter och fikabröd. I Norge bjöds inget fikabröd, så jag laddade upp en bild på operahuset sett i kvällssol från skybaren på Radison Plaza.

En god vän instagrammade, till ömsesidig förvåning, en bild av samma operahus ungefär samtidigt. Någon timma senare dök hon upp för en drink på 34:e våningen. Det visade sig att hon var i Oslo på studiebesök med plan- och byggnadsnämnden.

Jag började genast fundera på vart jag skulle vilja åka för att se spännande arkitektur. Singapore? San Francisco? Tokyo? Berlin?

Jag fastnade för Malmö.

När vi nu ska bygga storleksordningen ett nytt Knivsta (eller två Gottsunda) på Ulleråkersområdet känns Västra Hamnen och Bo01 som rätt plats att hitta inspiration. Varierad arkitektur, miljötänkande, och småbåtshamn.

Jag ser attraktiva bostadsrätter, hyresrätter, och små 13m2 studentrum framför mig. Tätt nog för förstklassig kollektivtrafik, kommers, och kultur. Planera för allt i världen i skolor och daghem från början. Årummet ska skyddas och bevaras för att bli Uppsalas Central Park när staden vuxit sig stor om 100 år.

Om man får drömma så önskar jag mig badbart vatten också.

Hur mycket tid behövs det? Kan vi se fram emot Bo24 eller Upp20?

Att stjäla från en tiggare

Häromdagen såg jag en burkplockare vittja en tiggares obevakade kopp.

Den relativt stilige, stråhattsklädde burksamlaren hejdade sig först halvvägs när han märkte att jag sett honom. Men när han trodde att jag försvunnit, vände han tillbaka och tömde koppen i handen. Jag uppskattar bytet till tre kronor.

Jag blev förvånad. Dessutom blev jag förvånad över min förvåning.

Hade jag väntat mig någon form kollegial samhörighetskänsla mellan burkplockare och tiggare? Väntade jag mig högre moral av en burkplockare? (Eller åtminstone samma moral som resten av befolkningen verkar uppvisa.)

Min förvåning får dock visst stöd. Det finns tydligen forskning som säger att fattiga är mer hjälpsamma och generösa än andra. Första 10 minuterna av Paul Piffs Ted Talk (då han håller sig till sitt eget område) är intressanta.

Andra menar att Piff inte fångat hela sanningen. Att det han ser som brist på medkänsla kan snarare vara utilitarism – ett större fokus på en handlings resultat. De ”högre klasserna” är helt enkelt mer benägna att knuffa den tjocke mannen.

Dessutom finns naturligtvis alla de teorier som börjar med marshmallowstestet.

Angående tiggarna har jag bestämt mig för ett utilitaristisk förhållningssätt. Inga pengar i koppar, utan en donation till Franciskanerordens arbete i Rumänien. Det minskar även risken att pengarna försvinner på vägen.

Tillväxtkritikens världsbild

Under min resa hem från Köpenhamn med SAS kollektivtrafik inledde jag förra fredagens fredagsmys med Cola, nötter, och en tillväxtkritisk bok.

Det är uppfriskande att läsa en bok, i vilken en doktor i samhällsplanering, helt utan ironi, på temat "Min barndoms förort" skriver:

"På gula gården ordnades ständigt gemensamma fester med ärtsoppa eller chili con carne och vi lyssnade på Nationalteatern."

Parodi är omöjlig. Bröd och skådespel. Kollektivismens och likriktningens blöta yllefilt.

En del av de 24 rösterna ”om evig tillväxt på en ändlig planet” är lugnare. Fredrik Lindström vill få oss att ifrågasätta om konsumtion leder till lycka och oroas över att ekonomiska metaforer får allt större plats i språket. En skribent talar sig varm för liftande (vilket den ”liberalistiska hegemonin” tydligen är mot) och funderar på om hon skulle vilja åka med i en stadsjeep. En konstnär ogillar effektivitet och tvivlar på att tillväxt är förenligt med demokrati. En bloggare och småbrukare menar att kopplingen mellan tillväxt och energianvändning är ”stenhård”.

Så, är boken läsvärd? Kanske.

För de redan frälsta är det antagligen skön läsning. Kollektivismen, skepsisen mot demokrati, tveksamheten mot utveckling, avfärdandet av frihet – allt finns där. Naturligtvis uppblandat med mycket annat ganska skönt snack, men det är det som sticker ut.

För oss andra ger det en intressant inblick.

Sweep the streets I used to own

I onsdags var jag inbjuden att lunchprata för teknologerna i Uppsala. De ville få inspiration, höra om att plugga och arbeta utomlands, samt få min åsikt om hur viktigt det är med tekniskt kunnande. Att kalla något för en ”inspirationsföreläsning” sätter en skön förväntansnivå.

En del av de blivande civilingenjörerna hade keps på sig inomhus. Jag minns att en kursare bar fez en hösttermin, men jag minns faktiskt inte om någon hade keps på sig under föreläsningarna på 90-talet.

Anders och jag, som båda skulle prata och som båda ibland kan antas ha en lätt lutning i mer konservativ riktning, frågade oss vad Björklund hade sagt, men lät saken vila.

En av frågorna vi hade fått i förväg var ”Hur man stärker sig som svensk i utlandet”. Jag inledde, kanske lite ogenomtänkt, med att säga att jag tyckte frågan och hela temat med ”stärkta svenskar” kändes ”lite Jimmy”. Politiska skämt tagna ur sitt sammanhang bör jag eventuellt börja ransonera hårdare. Jag hade inte sagt något linkande inför kunder på jobbet. Kanske blev någon av kepskillarna ledsen när de andra skrattade.

Jag började min presentation med att visa mitt CV som det skulle se ut om jag sökte jobb, för att sedan gå igenom vad som verkligen hade hänt. Min kära hustru hjälpte mig med den ”verklighetsbaserade” delen genom att t.ex. insistera på att ta med tre års heltidsfikande på ÖG.

Min huvudpoäng var (nog) att världen och framtiden ligger för deras fötter, men att ett visst mått av realism kombinerat med framåtanda kan vara bra.

Efter presentationerna åt jag lunch med Anders och Cec, som numera undervisar i kärnfysik och kom ner från ett av sina kontor för att dricka kaffe med oss. Två decennier senare. Samma hus. Samma underbara människor. Allt kändes plötsligt väldigt bekant.