I onsdags var jag inbjuden att lunchprata för teknologerna i Uppsala. De ville få inspiration, höra om att plugga och arbeta utomlands, samt få min åsikt om hur viktigt det är med tekniskt kunnande. Att kalla något för en ”inspirationsföreläsning” sätter en skön förväntansnivå.
En del av de blivande civilingenjörerna hade keps på sig inomhus. Jag minns att en kursare bar fez en hösttermin, men jag minns faktiskt inte om någon hade keps på sig under föreläsningarna på 90-talet.
Anders och jag, som båda skulle prata och som båda ibland kan antas ha en lätt lutning i mer konservativ riktning, frågade oss vad Björklund hade sagt, men lät saken vila.
En av frågorna vi hade fått i förväg var ”Hur man stärker sig som svensk i utlandet”. Jag inledde, kanske lite ogenomtänkt, med att säga att jag tyckte frågan och hela temat med ”stärkta svenskar” kändes ”lite Jimmy”. Politiska skämt tagna ur sitt sammanhang bör jag eventuellt börja ransonera hårdare. Jag hade inte sagt något linkande inför kunder på jobbet. Kanske blev någon av kepskillarna ledsen när de andra skrattade.
Jag började min presentation med att visa mitt CV som det skulle se ut om jag sökte jobb, för att sedan gå igenom vad som verkligen hade hänt. Min kära hustru hjälpte mig med den ”verklighetsbaserade” delen genom att t.ex. insistera på att ta med tre års heltidsfikande på ÖG.
Min huvudpoäng var (nog) att världen och framtiden ligger för deras fötter, men att ett visst mått av realism kombinerat med framåtanda kan vara bra.
Efter presentationerna åt jag lunch med Anders och Cec, som numera undervisar i kärnfysik och kom ner från ett av sina kontor för att dricka kaffe med oss. Två decennier senare. Samma hus. Samma underbara människor. Allt kändes plötsligt väldigt bekant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar