Ett hål i marknadsekonomin

The Economist är, med sin balanserade och objektiva bild på samtiden, kanske världens bästa tidning. Under över ett årtionde har den hjälpt mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen.

I San Francisco brukade jag på lördagsmorgnarna korsa gatan och köpa mitt ex i den lilla bokhandeln. När vi flyttade hem skaffade jag en prenumeration. Tidningen brukade vänta på mig i min brevlåda på lördagsmorgonen. Det gör den inte längre.

En dag fick jag ett mejl som sa det skulle sluta. The Economist skulle nu mera levereras tidigast på måndagsmorgonen. Som kompensation skulle min prenumeration förlängas med några veckor till ett värde av 304 kr.

Jag svarade vänligt deras Circulation Marketing Director, baserad i Genève, att jag hellre betalade några kronor extra och fortsatte att få min tidning på lördagen. Men tyvärr var inte det en tjänst de kunde erbjuda.

Lördagsutdelning av the Economist är helt enkelt inte en tjänst som man kan köpa. Som ett hål i marknadsekonomin. Vi har ungdomsarbetslöshet, vanlig arbetslösthet, och tiggare på gatorna, men ingen kan, i utbyte mot pengar, lördagsutdela min Economist.

Tidningen ligger hela helgen (övergiven) i någon sorteringshög på något postkontor. Jag kan inte ens åka och hämta den själv.

Kanske är det så att Sveriges höga lägstalöner gör att enkla tjänster som lördagsutdelning inte fungerar. Min tidnings frånvaro är helt enkelt kostnaden för att det ska gå att leva på sin lön. Sex kronor per tidning, minus cykel, moms, arbetsgivaravgifter, och skatt blir väl kanske två kronor per tidning. Det räcker kanske inte.

Men de vanliga dagstidningarna delas ju ut även på helgerna. Kanske den vanliga lördagsutdelningen och The Economists Circulation Office, med utsikt över Genèvesjön, helt enkelt inte kan komma överens.

Ytterligare ett alternativ är att jag är en stofil som lever i det förflutna. Jag kanske borde börja läsa min tidning på skärm. (Eller hitta någonstans jag kan köpa ett ex på lördagsmorgonen.)