Stockholm halvmaraton

Efter att Sveriges Radio, denna gigant inom balanserade beskrivningar, i sitt rekviem över Reinfeldtepoken och dess berättelser, klargjort att alliansens kärnväljare är den strävsamma medelklassen i tights och pulsklocka, var det nu idag dags för Stockholm halvmaraton.

På kampanjhögkvarteret inne vid Vaksala torg väckte det här med tights viss undran. Men, jag tror att MUFarna förstod mig.

Det är tredje året jag springer loppet, så även om jag fortfarande känner mig som en besökare, så börjar jag hitta mellan klädinlämning och startfållor. Folk som värmer upp inför att springa drygt två mil är en annan sort.

Farthållare, med vimplar och ballonger som visar vilken tid de kommer att springa loppet på, kan man hitta här och där. På vimplarna står allt från absurda sluttider som 1:20 till betydligt rimligare 2:10. Eftersom jag, oavsett träning, kommit in på 2:10 både 2012 och 2013 bestämde jag mig för att hålla ett öga på 2:10-vimpeln.

Årets träning lämnar en del att önska. Jag har sprungit kortintervaller (så vaderna nästan krampade) och tränat pulspass på dojon. Till min förvåning har milen gått hyfsat (det innebär 5:30-tempo för mig) och jag har känt mig stark efter 10 km. Tyvärr har jag nog inte sprungit över 12 km på hela säsongen.

Det var mycket folk och farthållarna satte av i god fart. Jag fick sicksacka (Wow, det stavas inte med Z på svenska!) mig fram för att hänga på dem. Den är en tunnel i början av loppet så GPSen i klockan tappar bort sig, men när kilometertiderna började komma in insåg jag att vi sprang i drygt 5:30-tempo. Kanske vill de ta ikapp tiden som förlorades i starten? (Det tog två minuter från startskottet tills jag och farthållarna kunde passera startlinjen, men man har chip på skorna, så det gör inte så mycket.) En del av löparna kring mig, som också verkade hänga på farthållarna, flåsade betänkligt i backen på Dalagatan efter fyra kilometer.

Plötsligt försvann farthållarna. Jag fortsatte i samma tempo. Efter första milen blev det tyngre. Att trycka ifrån på Söder Mälarstrand som jag hade tänkt fungerade inte, kanske hade jag tränat för lite, kanske hade jag gjort av med för mycket kraft under första halvan.

Jag förbättrade till min förvåning mitt personbästa med över fem minuter, och även om jag kring kilometer 18 lovade mig själv att aldrig göra något så här dumt igen, så är jag lite sugen på att försöka igen nästa år.

Vid målgång bjöds det på medalj, kaffe, och kanelbulle.