Politik för elitidrotten och dess VIP-utrymmen

I idrotts- och fritidsnämndens verksamhetsberättelse för 2016 framgår att “Nämnden har ett uppdrag att formulera sin uppfattning om elitidrott, stöd till den och förhållning till de krav som elitidrott skapar på arenor” samt att uppdraget inte har genomförts.

Min spontana åsikt är att kommersiell elitidrott, likt många andra verksamheter, ska behandlas välvilligt men inte subventioneras med skattepengar.

Det numera allsvenska fotbollslaget Sirius var inbjuda att tala, så på samma möte fick vi av en händelse även en introduktion till elitidrottens förväntningar. Deras hemmaarena, Studenternas IP, kommer nu att rustas upp för för en knapp halvmiljard. Till en början, under ombyggnaden, kommer hyran för kommersiellt matchspelande att höjas från 7kkr per match till 35kkr per match. Det anser Sirius sig inte ha råd med.

Baserat på en investering på knappt 500 miljoner, en uppskattad avskrivningstid på 50 år, och två matcher per månad kom jag fram till en uppskattad matchhyra kring 500kkr. Sirius ville istället prata om hur mycket kommunen kan öka sina direkta bidrag till klubben med. Många andra kommuner sponsrar tydligen sina fotbollslag med miljonbelopp via kommunala bolag.

Man vill inte heller betala hyra för 400 kvadratmeter VIP-utrymme eftersom det inte är något som Sirius bett om, utan ett krav för allsvenskt spel från Svenska Fotbollsförbundet.

Jag tycker det är lite underligt att se fotbollsförbundet som en oberoende kravställare. Om allsvenska lags intäkter från biljetter, prylar och sponsring inte räcker för att hyra ett VIP-utrymme kan det knappast bli skattebetalarnas uppgift att betala för drinkarna. (Jag har ingen aning om vad man gör i ett allsvenskt VIP-utrymme, men gissar att det är som en flygplatslounge med fotboll.) Rimligare vore om fotbollsförbundet sänkte kraven till vad lagen, deras fans, och deras sponsorer har råd med.

Argument som att allsvensk fotboll sätter Uppsala på kartan och skapar jobb inom besöksnäringen kom naturligtvis upp. Jag tänkte kort på doktor Värjas forskning - elitidrott ger inga extrainkomster till kommunerna.

När det kommer till formulerandet av en ny elitidrottspolitik är jag mycket skeptisk till att våldsmonopolets skatteindrivande bör användas för att pampar i VIP-utrymmen ska få titta på när vuxna män med löner högre än våra riksdagsledamöter sparkar boll.

Jag lutar åt att aktörer som ägnar sig åt kommersiell elitidrott bör se till att sätta sina biljett- och reklampriser så att verksamheten går runt, eller sänka sin ambitionsnivå. (Åtminstone gällande VIP-utrymmen.) Det vore spännande att lära sig mer om hur elitidrottslags ekonomi fungerar, men jag är rädd att få lag gärna delar detaljerad information.

Mål, prestation och resultat i idrottspolitiken

På idrotts- och fritidsnämndens möte godkände majoriteten 2016 års bokslut och verksamhetsberättelse för vidare transport till kommunstyrelsen. Alliansen reserverade sig (tydligen enligt praxis) eftersom man själva har en mycket bättre budget som skulle ha givit ett mycket bättre bokslut.

Det hela var nog mest tänkt som en formalitet, men på verksamhetsberättelsens nionde sida hittade jag ett stycke som jag hade svårt att släppa igenom utan att åtminstone fråga.

Att de rödgröna har satt upp ett mål som “Skillnader i levnadsvillkor för kommunens invånare jämnas ut” kan man naturligtvis ha åsikter om. (Om lika är viktigare än bra, osv.) Men det som överraskade mig var bedömningen att “Målet bedöms i hög grad vara uppfyllt”.

Jag kände mig tvungen att fråga om det här innebär att alla problem med “ökande klyftor” och ett land som “glider isär” nu är lösta. Jag kompletterade lite med min bild av nedbrända bollhallar, skadegörelse, och otrygghet. Hur föräldrar beskriver det som “inte lämpligt” att skicka barn på cykel till träningar i våra kvarvarande hallar i Gottsunda. (Varesig för barnen eller cyklarna.)

Vänsterpartiet började bläddra bland sina papper och nämndens ordförande bad tjänstemännen om hjälp.

Tanken bakom “i hög grad uppfyllt” var tydligen att förvaltningen i hög grad genomfört de aktiviteter man planerat. Man har skapat planeringsunderlag, utfört analyser, och samverkat med andra förvaltningar och myndigheter.

Relationen mellan prestation (man har gjort det man ska) och resultat (nedbrunna bollhallar) är inte ovanligt att förhålla sig till inom idrotten. (Vi spelade bra, men förlorade ändå.) Jag menar att förvaltningens arbete mycket väl kan bedömas på prestation (har uppdraget från politikerna genomförts?) men att politikens måluppfyllnad bör bedömas på resultat.

2018 får de rödgröna gärna gå till val på en målsättning om mer samverkan mellan förvaltningar och myndigheter. Jag vill ha trygga idrottsplatser - det ska vara ok att cykla till träningen.

Arkitekturpolicy: Trångt och mörkt mellan husen

Efter drygt fyra års arbete antog kommunfullmäktige nyligen en arkitekturpolicy för Uppsala. Policyn detaljreglerar inte, men är tvingade och ska “användas vid samtliga stadsbyggnadsprojekt” och “av samtliga berörda aktörer”. Den är tänkt att vara “en plattform för den arkitektoniskt kvalitativa stadsutvecklingen i Uppsala” och ska både “ifrågasätta gängse uppfattningar” och “motverka slentrianmässiga lösningar”.

Med lite tur kan det här innebära att nuvarande praxis, att allt ska vara tätt placerade lådor, omvärderas. Lokaltidningen har pratat om en framtid med mer “kaxig arkitektur”, men samtidigt planeras Eriksberg förtätas med “så mycket bostäder så att man inte kommer att kunna andas" samtidigt som man “håller man på att samla ihop till en rejäl trafikinfarkt”. Tyvärr innebär policyn nog snarast att den förtätning som väntar Eriksberg upphöjs till policy - men att vart tredje höghus får en tokrolig fasad.

En tryckt bok, av klass nog att kunna användas i representationssammanhang, är på gång. Kanske kommer den att överraska?

Arkitekturpolicyn har en del hoppfullt innehåll. Kardinalbyggnader som “Domkyrkan, Slottet, Carolina Rediviva och Universitetshuset” ska utgöra basen för Uppsalas stadsbild och identitet. Å-rummet, åsen, och slättlandet är viktiga för stadens karaktär. Självklarheter (?) som att långa kvarter med slutna bottenvåningar inte är att föredra framhålls.

Annat är mindre hoppfullt: Nyspråk där avvecklandet av grönområden för förtätning “inte ses som en motsättning utan som en möjlighet och utmaning” finns med liksom lite önskedrömmande om sommargågator och stadsodling. Eller “trångt och mörkt mellan husen” som miljöpartiet tidigare beskrivit sin vision.

Med respekt för att fyra och ett halvt års arbete tydligen lagts ned på den här policyn, skulle jag ändå föredra att arkivera den. Istället för likriktning skulle jag gärna se olika visioner för olika stadsdelar och på så sätt ge utrymmer för verklig variation och en kommun med plats för olika drömmar, behov, och livsstilar. Kanske kunde (en tydligare version av) Centerpartiets motion om demokratiskt valda områdeskommittéer vara en motkraft mot centralplaneringen? (Ska vi verkligen behöva bygga om demokratin för att få ordning på stadsplaneringen?)

Slutligen, eftersom alla undrar vad jag tycker om “samarbete” med Sverigedemokraterna: SD hade ett par egna tilläggsyrkanden, som t.ex att “diktaturbejakande monument inte tillåts i de offentliga rummen”. Jag blir genast lite orolig att de vill ta ner den obelisk som 1832 restes i Odinslund till Gustav II Adolfs minne. Det vill jag inte samarbeta kring.

Men SD får rösta på mitt förslag om de vill.

Tryggare sporthallar

Egentligen skulle jag bara kolla om kommunen fått igång sitt kafé ännu - jag ville komma igång med våra moderatkaféer så snart som möjligt, men när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna gå ett varv runt sporthallen också. Som vanligt stötte jag på en förvirrad handbollstränare med lag som letade efter hallen. (Ingången finns på baksidan bredvid lastkajen.)

Utanför sporthallen stötte jag på två småkillar som viftade och sköt omkring sig med en airsoftpistol. Spontant sa jag till dem att inte sikta på folk och särskilt inte på mig. Missnöjt klagande drog de iväg. Det var bra, för jag hade ingen plan för vad jag skulle gjort om de istället kallat mig för skitgubbe och skjutit över huvudet på mig. (11414 bekräftade att man inte få ta airsoftvapen från barn bara för att de siktar på en. Det är stöld. Man ska ringa polisen.)

Förra söndagens lokaltidning innehöll en insändare där en anonym polisman framför förslag på hur Gottsunda 2025 ska bli en trygg plats med stor framtidstro. Förslagen känns lite “allt åt alla” men innehåller en ny polisstation, nolltolerans, en skola med Sveriges bästa lärare, att alla ska lära sig Svenska, krav att folk måste visa att de bor här för att få bidrag, föräldramöten, och ett kampsportscenter. (Varför kriminella ungdomar så ofta antas sluta med brott om de får lära sig slåss ordentligt är lite av ett mysterium för mig. Filmklubb med gratis läsk och chips?) Riktigt innovativt är finansieringsförslaget: alla Uppsalabor uppmanas satsa 1500 kr var per år fram till 2025.

Jag tycker det där med nolltolerans och fler poliser lät bra.

Till senaste kommunfullmäktigemötet den 30:e januari ställde det kristdemokratiska kommunalrådet Segerstam en interpellation om kommunala ordningsvakter för att motverka ökningen av rån, sexualbrott, stenkastning, och bilbränder. Miljöpartiets kommunalråd Burwick svarar att kommunen i första hand arbetar förebyggande och att man just nu testar en metod med områdesvärdar. “Syftet är att öka tryggheten och minska risken för social oro genom att hålla området rent och snyggt.”

Bollhallen i Gottsunda vekar, likt tennishallen före den, brunnit så att den måste rivas. Om en ny hall ska byggas upp på samma plats skulle jag gärna se en (seriös) plan för ökad trygghet. Tills polisen kommit i ordning kan kanske fler kommunala ordningsvakter kan bra. Många idrottsföreningar framför också önskemål om egna lokaler som de själva sköter om, det skulle jag också gärna höra mer om.

Fyra filer mot framtiden

Det är 13 minuter med buss från Sunnersta till Svandammen. Sträckan är egentligen mindre intressant, avståndet bör mätas i tid.

Köerna på fälten in mot stan blir tyvärr allt värre. I rusningstid når köerna numera hela vägen från lantbruksuniversitetet till kungsängsleden. Det här är innan det hysteriska byggandet i södra staden egentligen kommit igång.

De som arbetar med att analysera dåligt fungerande trafik pratar om direkta och indirekta kostnader. De direkta kostnaderna kommer från förlorad tid, slösat bränsle, och sämre miljö. De indirekta kostnaderna kommer av att det blir dyrare och tar längre tid att leverera produkter eller delta i möten.

Båda typerna av direkta och indirekta trafikkostnader riskerar inom kort att vara ett större problem för Uppsala. Länge köer kommer att få stadsledarna att glida isär. Fler bussar och bilar står stilla, och medborgarna tvingas tacka nej till jobb, skolor, och fritidsaktiviteter eftersom det helt enkelt är för svårt att ta sig runt. De här måste hanteras, både på kort och lång sikt.

Men framtiden är även full av möjligheter. Uppsala kan välja att ligga i framkant. Bussfickor och fyra filer på Dag Hammarskjölds väg skulle på kort sikt kunna frigöra en fil för bussar, elbilar, och eventuellt även för de som är tre eller fler i bilen. På längre sikt kommer det att hjälpa till när bilarna blir alltmer självkörande.

Man borde kunna pressa avståndet från Sunnersta till stationen till 10 minuter. (Och ja, de som vill ska naturligtvis få cykla också.) Dessutom är det bara 19 minuter till Skyttorp.