Efter drygt fyra års arbete antog kommunfullmäktige nyligen en arkitekturpolicy för Uppsala. Policyn detaljreglerar inte, men är tvingade och ska “användas vid samtliga stadsbyggnadsprojekt” och “av samtliga berörda aktörer”. Den är tänkt att vara “en plattform för den arkitektoniskt kvalitativa stadsutvecklingen i Uppsala” och ska både “ifrågasätta gängse uppfattningar” och “motverka slentrianmässiga lösningar”.
Med lite tur kan det här innebära att nuvarande praxis, att allt ska vara tätt placerade lådor, omvärderas. Lokaltidningen har pratat om en framtid med mer “kaxig arkitektur”, men samtidigt planeras Eriksberg förtätas med “så mycket bostäder så att man inte kommer att kunna andas" samtidigt som man “håller man på att samla ihop till en rejäl trafikinfarkt”. Tyvärr innebär policyn nog snarast att den förtätning som väntar Eriksberg upphöjs till policy - men att vart tredje höghus får en tokrolig fasad.
En tryckt bok, av klass nog att kunna användas i representationssammanhang, är på gång. Kanske kommer den att överraska?
Arkitekturpolicyn har en del hoppfullt innehåll. Kardinalbyggnader som “Domkyrkan, Slottet, Carolina Rediviva och Universitetshuset” ska utgöra basen för Uppsalas stadsbild och identitet. Å-rummet, åsen, och slättlandet är viktiga för stadens karaktär. Självklarheter (?) som att långa kvarter med slutna bottenvåningar inte är att föredra framhålls.
Annat är mindre hoppfullt: Nyspråk där avvecklandet av grönområden för förtätning “inte ses som en motsättning utan som en möjlighet och utmaning” finns med liksom lite önskedrömmande om sommargågator och stadsodling. Eller “trångt och mörkt mellan husen” som miljöpartiet tidigare beskrivit sin vision.
Med respekt för att fyra och ett halvt års arbete tydligen lagts ned på den här policyn, skulle jag ändå föredra att arkivera den. Istället för likriktning skulle jag gärna se olika visioner för olika stadsdelar och på så sätt ge utrymmer för verklig variation och en kommun med plats för olika drömmar, behov, och livsstilar. Kanske kunde (en tydligare version av) Centerpartiets motion om demokratiskt valda områdeskommittéer vara en motkraft mot centralplaneringen? (Ska vi verkligen behöva bygga om demokratin för att få ordning på stadsplaneringen?)
Slutligen, eftersom alla undrar vad jag tycker om “samarbete” med Sverigedemokraterna: SD hade ett par egna tilläggsyrkanden, som t.ex att “diktaturbejakande monument inte tillåts i de offentliga rummen”. Jag blir genast lite orolig att de vill ta ner den obelisk som 1832 restes i Odinslund till Gustav II Adolfs minne. Det vill jag inte samarbeta kring.
Men SD får rösta på mitt förslag om de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar