Tjejsport och toppning

Förra helgen var det fotbollsturnering för barn på 5- och 7-mannaplaner nere på Granebergs IP. Tidigare år på SAIF-cupen har jag vaktat parkeringsplatser i regn. I år var det sol och jag hjälpte sekretariatet att få igång skrivaren samt sjukstugan med inköp av plåster.

Försäljningen av hamburgare, läsk, och fika fungerade som jag förutsett bättre än när eliten spelar nere på Studenternas. Men för att ingen skulle missförstå vad det var som pågick hade man satt upp en sammanfattning av läget på en skylt. Alla föräldrar och tränare var, såvitt jag kunde se, vänliga mot domarna.

Ett av motståndarlagen kom inte, så Sunnerstas flickor-03 delade upp sig i tre lag istället för de vanliga två. Det var många spelare på plats, så det var inget större problem. Laget börjar få ordning på uppspel längs kanterna, inlägg, och direktskott.

Det blev många jämna matcher. Lagen delas inte upp efter förmåga. Jag pratade en del med andra föräldrar på plats – toppningar eller uppdelningar i A- och B-lag verkar inte vara populärt i dagens barnfotboll (eller i ”killsporter” som någon sa). Toppningar i frågesport verkar inte heller helt uppskattat – även om det leder till SM-guld.

Kanske ligger det något i det. ”Tjejsporter” som konståkning och gymnastik verkar ha tidig uppdelning, och även lagsporter som cheerleading har likt barnfotbollens akademilag uttagningar för de som vill vara med.

Frågan är inte okomplicerad och det finns många åsikter. De finns de som menar att ledare som toppar barnens lag i första hand verkar vilja ”revanschera sig för sina egna idrottsliga tillkortakommanden” och andra som (via relativt förvirrade resonemang om höger, vänster, och konservatism) argumenterar för att speltid ska delas ut efter prestation. Ett potentiellt stort problem är också att akademierna inte verkar vara lika bra på att identifiera framtidens A-lagsspelare som på att vinna barn- och ungdomsturneringar.

Personligen gillar jag de lokala lagen. Barnen spelar med sina klasskamrater och vi lär känna andra barn och föräldrar från området. Sunnersta spelar mot andra lag från Danmark, Knivsta, Björklinge, och ibland ända borta i Herräng. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Nästan alltid har de roligt.

På sikt kommer spelarna att vilja träna olika mycket fotboll och antagligen vilja spela med andra med samma ambitionsnivå. Även de kommuner som drar in bidrag för toppande lag gör det bara upp till 12 års ålder. (Om man, likt Piteå kommun tydligen gjort, drar in bidragen vekar resultatet bli relativt kaotiskt.)

De som vill och kan bli väldigt bra på en idrott ska naturligtvis vara fria att bli det, men det behöver ju inte innebära att övriga skickas hem för att äta chips framför tipsextra. När jag funderat så här långt snubblar jag över Riksidrottsförbundets toppningsstudie från 2005. I den kan man bland annat läsa att:

• Idrotten har ett brett syfte, både att främja goda idrottsliga prestationer och att främja hälsan.
• Barnidrotten ska vara lekfull, ske på barnens villkor, och bidra till ett livslångt intresse för idrott, men att det inom olika idrotter florerar olika värderingar och traditioner som kan påverka barnverksamheten, vilket kan fostra barn till att acceptera rangordning och utslagning.
• Att selektion inom barnidrotten beror på viljan att vinna och att många vuxna tror att de kan identifiera vilka barn som är talanger, vilket leder till att att barn som inte upplever sig vara tillräckligt duktiga eller kompetenta blir mindre motiverade och känner mindre glädje i idrotten vilket i sin tur kan göra att de helt väljer bort att idrotta och vara fysiskt aktiva.
• Att kvinnliga ledare toppar sina lag i samma utsträckning som manliga ledare.

Riksidrottsförbundet har även sammanfattat sina tankar och riktlinjer i manifestet ”idrotten vill”. Här delar man tydligt upp idrott för barn, ungdomar, och vuxna samt i bredd och elit (som inte finns för barn).

Jag tycker att riksidrottsförbundets linje verkar sund och genomtänkt. Man verkar inte heller försöka dölja att det på vissa platser inom idrottsrörelsen kan finnas problem. Ytterligare politisk styrning av idrotten, t.ex. i form av indragna bidrag eller minskad tillgång till kommunala anläggningar, känns som en sista åtgärd endast om dialog med och via förbund och föreningar misslyckats.

Orientering om Uppsala Event Center

Projektledaren för det som tidigare kallades Uppsala Arena men nu går under namnet Uppsala Event Center berättade i tisdags för alliansgruppen om sitt projekt.

Det hela hade tydligen börjat som en idé på ett styrelsemöte 2009 på den nyligen genom rekonstruktion från konkurs räddade ishockeyklubben Almtuna. Nu har det nått molnfri höjd och är en del av Strategi 2020.

Grundidén är att man vill bygga en evenemangsarena med flera stora ytor där den största tar upp till 6500 personer. Här handlar det events och elitidrott, inte om deltagande och bredd som i IFU Arena. Projektet beskrivs som att man vill skapa ”Uppsalas största restaurang”.

Resonemanget bakom är att elitidrotten i Uppsala är eftersatt, att nuläget är ”pinsamt”, men att ett par rejäla arenabyggen nog ska kunna ställa det hela till rätta.

Tyvärr går det inte att räkna hem satsningen kommersiellt, utan ett ovillkorat bidrag på 150 miljoner från kommunen samt 15 indexuppräknade miljoner per år kommer att behövas.

Skattebetalarnas kostnader för eventcentret motsvarar ungefär 10% av Idrotts- och fritidsbudgeten per år de närmaste kvartsseklet. Jag var ofin (ovisionär?) nog att fråga vad de kunde vänta sig att få för pengarna.

Efter en lång utläggning om hur mycket kommunen kommer att tjäna på alla som kommer till events och sover över och äter på restaurang, fick jag reda på att kommunen kommer att ha tillgång till 20% av alla tider i eventcentret – de 15 indexmiljonerna är tänkta som hyra. (Jag fick även höra att Stockholmare tycker det är mysigt att åka ut till småstäder på events och då gärna sover över, tar med vänner, och går på restaurang.)

Projektet har haft salamanderproblem och överklagandeproblem. Ett kvarstående problem är transporter – arenan kommer att ligga ute vid E4:an, men tyvärr har parkering ännu inte ingått i något planeringsarbete. Dessutom ligger platsen en bra bit från stadskärna och järnvägsstation – det kommer att behövas transferbussar.

Jag kan inte undgå att känna att det hela känns lite optimistiskt och undrar om kommunen inte skulle kunna ställa hårdare krav i förhandlingarna. 10% av budgeten känns mycket.

Ordning – inte kommunens problem?

På den Uppsaliensiska lokaltidningens debattsida skriver idag Haparandas kommuns kulturchef om nattstök kring den nybyggda skateparken i Haparanda. ”Barnen” river tydligen ned de skyltar som förbjuder åkning efter 22:00 och kör istället moped och fyrhjuling i parken på nätterna. Efter att min förvåning över medievalet dämpats något (hur många i Haparanda läser egentligen Upsala Nya Tidning?) är det dags att förvånas över innehållet.

Kulturchefen menar att det här inte är kommunens problem, utan att närboende vuxna måste mobilisera, gå ut, och säga ifrån.

Ja. Vad skulle rimligen kunna gå fel om en grupp vuxna män, lämpligt förberedda, tog sig an att (permanent?) avvisa en grupp 15- till 20-åriga pojkar från närområdet. (Som kommunen dock tydligt klargjort inte är de boendes bakgård.) Som lekman blir jag också nyfiken på vilket lagrum man skulle basera ”mobiliseringen” på?

Att mer och mer upprätthållande av ordning måste köpas av vaktbolag är inte oproblematiskt, men uppmaningar från kommuner (som själva avsvär sig allt ansvar) till medborgarna att mobilisera sig behöver inte heller vara vägen framåt.

Jag menar att upprätthållandet av lag och ordning är en av statens huvuduppgifter, och att en trygg boendemiljö bör vara ett av stadsplaneringens högsta mål. Den som gör en förändring måste också vara beredd att ta ansvar för resultatet.

(Longboarden på bilden har inget med Haparanda att göra.)

Oväntad uppgift: Elitidrottsstipendium

Enligt ett nyss ankommet mejl delar Uppsala kommun tydligen ut ett elitidrottsstipendium. Vinnaren utses tydligen av Idrotts- och fritidnämnden på septembersammanträdet. En lista på 21 idrottare med namn, ålder, idrott, mål, meriter, motivering, samt vad eventuella prispengar kommer att gå till bifogades. Som ett extra tips meddelas slutligen att två vinnare, en kvinna och en man, utsågs förra året, samt att jag inte bör lämna ut information om kandidaterna till någon utomstående.

En mängd frågor uppstår: Var kommer pengarna ifrån? (Nja, det kan jag gissa.) Vilka kriterier delas priset ut efter? Hur stort är priset? Som tur är kan Google hjälpa mig.

Enligt en pressrelease från i maj ska stipendiet ”stötta aktiva idrottsutövare i Sverigeeliten som satsar målmedvetet för att nå internationell framgång”. Vidare ska de vara uppsalabor och ”en god förebild för barn och unga”. Stipendiesumman är 40 000 kronor. Vårt miljöpartistiska kommunalråd tycker att det är kul och hoppas att det ska inspirera andra att idrotta. Länken till mer information kräver användarnamn och lösenord (som jag inte har).

Beslut om vinnare ska alltså tas i nämnden. Kommer det att gå till votering? Bör en moderat rösta för golf och tennis? Gillar miljöpartister orientering? Kommer de röda endast att rösta för lagsportare?

Rimligast vore kanske att titta på vad de olika kandidaterna tänker göra med pengarna.

Uppsala 86ers till semi ("verksamhetsbesök")

Man kanske kan säga att jag gick på studiebesök i verkligheten. Verksamhetsbesök tror jag det brukar kallas när politiker gör det. I strålande solsken gick jag och tittade på en hemmamatch med Uppsala 86ers på studenternas. Det var minst 15 år sedan förra besöket. Kanske 20 år.

Uppsala vann stort. Strax innan halvtid nådde man 35 poängs försprång och ”mercy rules” gjorde att klockan aldrig stannades. 44-6 i halvtid blev till slut 56-6. Uppsala spelade bra, men framför allt slarvade Limhamn – fumbles, misslyckade punts och slarviga snaps.

Uppe på läktaren var det varmt. Jag drack ungefär en burk cola per quarter. Linjerna kunde ha varit tydligare och jag saknade repriserna, men en utmärkt speaker höll ordning.

När spelet väntade och speakern inte pratade spelades det musik. Musiken var av den typ som normalt får etiketten ”Parental Advisory Explicit Content”, och inte just över gränsen. De försiktigare textraderna handlade om strippor och deras rumpor. Inte direkt familjeunderhållning. Kombinationen av den här musiken och de inhyrda unga dansflickorna med pom-poms lämnar jag åt certifierade genusanalytiker att analysera. I pausen spelades det Springsteen – born to run.

I pausen kunde man också ställa sig i en jättelång kö för att köpa mer läsk. (Ett studiebesök på valfri knattefotbollsturnering hade kunnat ge tips om bättre processer.) Ett par tiggare eskorterades vänlig men bestämt bort från kön och ut från området. I en bod på andra sida läktaren såldes det öl. En skylt förklarade att det endast var för guldmedlemmar. Jag vet inte hur man blir guldmedlem, men är ganska säker på att mitt eurobonuskort inte hade fungerat.

Den 6:e september spelas SM-final i amerikansk fotboll på studenternas i Uppsala. Förhoppningsvis spelar 86ers. Hör av dig om du vill hänga med!

Kommunicerande kommunikatörer

När jag i mars var på utbildning för förtroendevalda fick jag bland annat lära mig att Uppsala kommun har 75 kommunikatörer anställda. Stadsdirektör Danielsson hade, med vad jag utläste som inte total brist på förvåning, noterat siffran. Tydligen är ett starkt ökande antal kommunala kommunikatörer en trend över hela landet.

Eftersom flera av de kvalitetsutvecklingar som kommunen gör sker genom att medborgare tillfrågas om hur bra de tycker att verksamheten fungerar, alltså den upplevda kvaliteten, behöver det här inte vara så dumt. Om folk nås av information om hur bra allt är blir de kanske nöjda.

I veckans post låg ytterligare en gul broschyr som kommunikatörerna (med hjälp av en extern byrå) framställt. Temat är fördjupad översiktsplan för södra staden vilket sammanfattas med som ”Kort om samrådshandlingen, processen samt hur du kan påverka utvecklingen”. Texten är glad och berättar om hur i framtiden ”människor och företag från hela världen har Uppsala som sitt förstahandsval”. Exakt hur det åstadkoms är lite av ett mysterium, men tätt byggande av höghus verkar vara en viktig del. (Dessutom verkar den innehålla en bild på Nollkå.)

Påverkansdelen verkar bestå i att man kan gå på ytterligare ett möte.

Att 76-sidorsverksionen av samrådshandlingen pekar ut ”risk för stora negativa konsekvenser” inom natur, klimat, miljö, och rekreation – dvs just de områden som medborgarna höll som de viktigaste i den senaste dialogen – glömde kommunikatörerna att kommunicera.