Omvandling av bostadsrätter till hyresrätter

Tidigare i oktober annonserade Uppsala kommun sin avsikt att börja köpa upp bostadsrätter för att omvandla dem till hyresrätter.

Tanken verkar vara att det offentliga på ett mer rationellt och kostnadseffektivt kan allokera bostäderna till behövande. (Det uppstår ju inga nya bostäder, utan det enda man gör är att låta byråkrater ta kontroll över vem som bor var.) Besittningsrätten ska förhandlas bort, och eftersom bostadsrättspriserna “historisk sett” har ökat i Uppsala väntar sig kommunen att kunna sälja dem med vinst om några år (när behovet av hyresrätter i Uppsala har minskat).

Inte utan viss förvåning inser jag att moderaterna i Uppsala är för det här. (Jag dubbelkollade.) Uppbackade av allt högre skatter tänker det offentliga bjuda över medborgarna på bostadsmarknaden, och vi är tydligen för.

Trots att jag har varit med i partiet ett par år och har ett par olika poster har jag faktiskt ingen aning om hur det här beslutet togs, eller hur man skulle kunna ifrågasätta det. Men vi, moderaterna i Uppsala, är tydligen för ökat offentligt ägande.

Men, om någon undrar, så är åtminstone jag för en mindre stat och en friare marknad.

Identitets- och integrationspolitik i Gustavianum

I onsdags hade Fyrismoderaterna bjudit in Tino Sanandaji för att diskutera identitets- och integrationspolitik. Platsen var Gustavianum. Alla talare var disputerade.

Sanandajis problembeskrivning sammanfattas nog bäst i punktform:

• Den svenska flyktinginvandringen, i förhållande till folkmängd, är den största någonsin inom OECD.
• Sverige är ett land med mycket stort socialt kapital upprätthållet av starka outtalade regler, normer, och mönster. Eftersom ingen vill kännas vid några svenska värderingar, vet ingen heller hur man blir eller är svensk.
• Den svenska staten är frikostig med bidrag, men Sverige är svårt att bli del av. (Jag minns en diskussion med amerikanska vänner i i somras - du är amerikan när andra uppfattar sig som amerikan. Att skaffa sig en svensk identitet är antagligen förhållandevis svårt.)
• Samtidigt basunerar både statliga och fria medier ut bilden av ett land genomsyrat av strukturell rasism. (Forskning verkar peka på motsatsen. )
• Om man som invandrare bor i ett utanförskapsområde är det svårt att börja kalla sig svensk. En tredjedel av de infödda svenskarna köper det inte, men säger av artighet inget. Hälften av invandrarna kommer att anklaga dig för att ha övergivit dem.
• Statsmedia förstärker genom att kalla personer som Hanif Bali och Alice Teodorescu för husblattar, rasförrädare och onkel toms.

Om vägen till svenskhet eller att bli västerländsk mer generellt upplevs stängd eller förvirrad finns andra alternativ:

• Identitetspolitiken separatism säger att du bara kan bli förstådd av de som ser ut som du.
• Vänsterns vana att dela in folk i (förtryckta) grupper passar väl in här. Enskilda utser sig snabbt till representanter utan att fråga de representerade.
• Amerikanska problem flyttas oreflekterat över atlanten (Sanandaji nämner gangsterrap och BLM-aktivism) och blandas med saudiska pengar och normer.
• Sanandaji påpekar att sanningen naturligtvis är att det bästa sättet att undgå problem med polisen är att inte begå brott. TV lär dock ut att problemet är polisens rasism, vilket förortsungdomarna snabbt lär sig att imitera så att de kan bli anställda i något “demokratiprojekt” på platser polisen övergivit.
• Folk i utanförskapsområdena känner sig övergivna. “I vårt hemland kastar barnen inte sten på brandkåren” och det skulle aldrig godtas på Östermalm. Slutsatsen folk drar är att Sverige “skiter i” invandrarna. Sanandaji menar att risken för att bli kallad rasist gjort att högre kriminalitet bland invandrare än infödda accepteras. I den subkultur som utvecklas får man då mer status av att vara kriminell, tvärtom mot i medelklassverige.
• Att den som upplever hög status i en grupp upplever sig mötas av förakt från majoritetssamhället samtidigt som media överdriver rasismen ser Sanandaji som “väldigt farligt”.

Trots den mörka bild han målar är Sanandaji dock optimistisk inför framtiden. Det finns en stor integration, och särskilt kvinnor tar till sig de västerländska värderingarna. “Det finns 100 skillnader mellan svenska och saudiska värderingar,” och “att bli integrerad är ett val” fortsätter han. Här är identitetspolitiken och talet om strukturer och grupper, samt det eviga utseendet av sig själva till talespersoner, ett hinder.

Han uppmanar moderaterna att bemöta alla som individer samt att ta tag i förorternas brottslighet på samma sätt som om den skett på Östermalm. (“Jättelätt: Skicka in polisen. Grip folk.”) Att stå upp mot islamismen menar han skulle ge avsevärt fler röster än ökade bidrag. Många invandrare är mer intresserade av att inkluderas i det sociala kontraktet än att placeras i ett parallellsamhälle baserat på sitt ursprung.

Efter Sanandaji talade Andreas Norlén, moderat riksdagsledamot för Östergötland. Han menade att det är en underlig tanken att ett samhälle kan finnas utan att ha en kultur, och att den identitetspolitiska tanken att grupper, inte individer, är bärare av egenskaper är i strid med Svenska värderingar. “Vänsterns ansvar är mycket stort” när de passat in identitetspolitiken i sin egen ideologi om under- och överordnade grupper, fortsatte han.

Norlén avslutade med ett klargörande: “Vi gör ett brott med den tidigare migrationspolitik. Det innebär inte att vi bryter med de nya moderaterna.”

Jag tycker att lag, ordning, frihet, vetenskap, och intellektuell öppenhet låter som en bra väg framåt. Om det är västerländska värderingar så är jag för västerländska värderingar.