Trädgårdsstad eller miljonprogram?

Vid det som tidigare var infarten till Engelska skolans avlämningszon och Gentiska trädgårdens "slånbacke med hagtorn och häggmispel" uppmanar stora skyltar mig att köpa lägenheter i Ultuna trädgårdsstad.

När jag slår upp “trädgårdsstad” i nationalencyklopedin står det:

"…måttlig täthet, låga trädgårdsförsedda hus…"

Jag tittar på huset bredvid skylten och funderar på om det här inte borde falla under marknadsföringslagens regler kring vilseledande marknadsföring.

Någon trädgårdsstad är det inte, snarare verkar det som om Rörelsen är på gång att få sitt nya miljonprogram. Men Ultuna trädgårdsstad låter onekligen bättre än Bäcklösa miljonprogram, även om det senare är närmare sanningen.

På besök hos Rörelsen

Från scenen hade vi just fått höra att alla allianspartier har övergång till marknadshyror inskrivna i sina partiprogram, och att de efter valet, stödda av Sverigedemokraterna, tänkte införa dem. Den ensamme borgerlige representanten, ett kommunalråd från Liberalerna, försökte då läsa högt ur sitt partis program, men avbröts genast av både konferencieren och en vänsterpartistisk riksdagsledamot. Han skulle akta sig för att ljuga eftersom det fanns många vittnen i rummet.

Det socialdemokratiska kommunalrådet klarade sig bättre. Antagligen inte bara för att två av hans syskon redan tidigare varit uppe på scenen som talare och diskussionsledare, utan i första hand eftersom vi befann oss relativt nära Rörelsens välfinansierade och välregisserade kärna.

Hatet mot ränteavdrag och ROT-avdrag var massivt. De pengar som man nu ger i bidrag till samhällets rikaste 10% skulle istället kunna finansiera gratis kollektivtrafik och stora upprustningar utan hyreshöjningar i miljonprogrammen.

Det enda som är ännu värre än ROT-avdrag är utförsäljning av allmännyttan till utländska riskkapitalister. Flera vitesmål om hur människor i chock söker sig till vårdcentraler här de fått höra att deras allmännyttiga boende skulle säljas ut gavs. Andra berättade om hur de inte längre kände sig som fullvärdiga medborgare efter att deras boende sålts ut.

Stödet för en ”bostadsgaranti”, som ger alla en hyresrätt senaste på 25-årsdagen, var stort. Det var på 90-talet, med nyliberalismen, som allt började gå fel. Folkhemsromantiken flödade - tillsammans kan vi ersätta det nuvarande miljonärsprogrammet med ett nytt miljonprogram!

På mingellunchen hamnade jag bredvid en man med HSB-bricka som berättade att vi skulle vara försiktiga med att äta laxen eftersom all lax först fångas i Norge men sedan körs till Japan för att styckas. Han berättade också om när han i sin ungdom dejtade två tvillingar samtidigt och bara kunde se skillnad på dem när de hade genomskinliga blusar på sig. Det stora problemet hemma i Enköping var att invandrarna fick förtur till stora lägenheter och då bröt upp parkettgolvet för att odla knark. (Han stod på sig.)

På plats fanns också tidigare bostadsminister Stefan Attefall från Kristdemokraterna. Det var uppfriskade att höra ett par ord om värdet av välskötta bostadsbolag och att det inte är säkert att politiken ska lösa alla problem.

Efter lunch kom jag på mig själv med att längta till nästa avsnitt av The Usual Suspects, eller åtminstone till en riktig debatt. Men det är nog så här valrörelsen kommer att bli. Om vi fastnar i att försöka förklara att vi inte förespråkar en ögonblicklig övergång till marknadshyror så kommer vi inte att vinna.

Misslyckandet i Bäcklösa

I en liten insändare i söndagens lokaltidning sörjer en Valsätrabo Genetiska trädgårdens öde, och jag kan bara hålla med. Träden faller och det fält som tills nyligen var Engelska skolans rugby- och fotbollsplan är uppgrävt.

Här byggs så tätt att ingen plats för idrott, lek, rekreation eller samvaro finns. Husen är höga och ligger långt från centrum. Man ser barn gå längs 70-vägen letandes efter någonstans att leka, och häromdagen hade några gentlemän satt upp en grill på den kala asfalten längs genomfartsleden.

Jag kan inte undgå att fundera på om Genetiska Trädgården inte är exakt sådant som man borde ha bevarat om man absolut måste bygga täta höghusrader på ett fält långt utanför staden. Jag tror det här är ett misslyckande som kommer att kosta i åtminstone årtionden.

Det går inte åt rätt håll

Egentligen hade jag tänk skriva lite om de “radikala visioner” som Uppsalas rödgröna ledning har för Gottsunda Centrum. En av de stora förändringarna är att parkeringen utanför köpladan ska bebyggas med höghus och ersättas med med “p-garage och kollektivtrafik”.

Jag tror att det här är fel tänkt eftersom parkeringsgarage tenderar att bli otrygga och kollektivtrafik fungerar dåligt för storhandling. Resultatet riskerar bli att folk från de omgivande villaområdena sköter sina inköp på tryggare och mer tillgängliga platser. De kommer också att välja sporthallar, tandläkare och bibliotek på andra platser. Det kommer att minska köpkraften i området.

På senaste områdesträffen berättade polisen att våldet i Gottsunda i och för sig är omfattande, men sällan riktas mot tredje man. Men förra veckan rånades en kvinna på sin bil utanför en av livsmedelsbutikerna, vilket redan fått vänner att välja andra platser att handla på. Att någon igår kväll sprängde en bomb utanför kommunens lokaler i Gottsunda ökar inte heller tryggheten.

För att minska kommunens skenande skulder föreslår centerpartiet en försäljning av det kommunägda centrumet. (Kanske bör man som duktig moderat alltid vara för privatiseringar?) Även om det inte behöver leda till samma haveri som i andra utanförskapsområden, så är jag skeptisk till att den här typen av politiskt skapade problem enkelt hanteras av marknaden. Däremot tror jag att omvandling till bostadsrätter är rätt väg. Den som äger sin bostad tar större ansvar för sin omgivning.

För att öka tryggheten är belysning, kameror och trygghetsvakter naturligtvis bra, men jag skulle (som jag skrev i december) också gärna se avsevärt hårdare straff för vapenbrott och organiserad brottslighet. Och gott om trygga parkeringsplatser.

Åter i Gottsundas stora områdesgrupp

Stora områdesgruppen Gottsunda är öppen för alla som är verksamma i Gottsunda-/Valsätraområdet. Jag fick en inbjudan tidigare i år och var nyligen på mitt andra möte som representant för det nya arbetarpartiet.

Den här gången hade jag inte så mycket att bidra med, men följande togs upp:

• Den sociala kontrollen är stenhård. Lokala ledare tar sig rätt att övervaka och informera. Okända människor i tvättstugan tar gärna upp diskussioner som "Jag såg din dotter med en kille nere på stan. Är hon gift?”. Socialtjänsten försöker vara en motkraft vilket inte alltid är populärt.
• Polisen informerade om ny belysning och 24 nya övervakningskameror. Även om brottsligheten i området är omfattande så drabbas tredje man inte särskilt ofta.
• Jag förstod inte fullt ut en identitetspolitisk beskrivning av hur rasifierade människor reagerade med ilska och allienerades när andra tränade i “deras” idrottshallar.
• En boxningsklubb ska startas. Det är ett initiativ utifrån, men kan säkert bli bra ändå.
• Kommunen startar en välfinansierad och optimistisk satsning på en park inne bland höghusen. Det ska vara liv på dagen men lugnt på kvällarna. Det hela inleds med någon form av matfestival som (tyvärr) kommer att hamna mitt under ramadan.
• Verksamheten på ungdomsgårdarna och liknande rullar på som vanligt, utom vid musikalen där bränderna gjort att man fått dra ner lite på verksamheten.

En mer cynisk person än jag skulle kanske säga att allt är som vanligt, men eftersom det är valår så finns det just nu lite mer pengar. Jag menar att allt är bättre än teaterbienaler och trädgårdsodling.

Dalkurd är (nog) annorlunda

Inför säsongen 2018 bjöd Dalkurd in media, näringsliv, idrottsorganisationer, politiker och allmänhet till informationsmöte på Arenahotellet. UNT sände live. Naturligtvis var det ett propagandamöte, men jag kan ändå inte undgå att reflektera över hur annorlunda Dalkurd beskriver sig själva, och antagligen också är.

Ordföranden började med att berätta om hur han tvingats fly sitt älskade hemland och i Sverige för första gången mötte en stat som arbetar för människornas bästa. Efter att ha startat ett par diskotek och restauranger i Borlänge ville han ge tillbaka till samhället.

Efter att ha fått hjälp med att starta en förening tog man sig an en grupp 16-åringar som sparkats ut från sina gamla lag efter dåligt uppträdande. Man tränade långa pass alla dagar i veckan så att ingen skulle ha energi eller tid att ställa till med problem på kvällarna. Det gick bra. Laget gick från division 6 till division 1 på fem år och gör anspråk på att varje år varit bland de lag med minst antal gula och röda kort mot sig.

Ungdomsverksamhet har tillkommit. Här råder totalförbud mot bingolotter, det kostar inget att vara med, det finns utrustning att låna, och tränarna är inte föräldrar eftersom man vill behandla alla barn lika.

Det sociala perspektivet var tydligt i hela presentationen. A-lagspelarna förväntas vara med på nattvandringar och hjälper till som stödpersoner i skolor. (“De har ändå jättetråkigt på dagarna”.) I övrigt lät det ganska likt vad man brukar få höra i Gottsunda: “föräldrarna lever kvar i det gamla landet” och “alla invandrare vet sina rättigheter, men nämner du skyldigheter så springer de där ifrån”.

Nu på plats i Uppsala letar Dalkurd mark att köpa för att bygga en egen träningsanläggning. Man vill också starta knattefotboll, utan att konkurrera med existerande lag, men har (liksom andra lag) insett att det finns väldigt ont om planer (och värre lär det bli).

Jag tycker det ska bli väldigt spännande att följa Dalkurds arbete i Uppsala.