Vid halv sex på måndagsmorgonen borstade jag bort en dryg decimeter fluffig nysnö från bilen. Det blev motorvägen till Arlanda den morgonen. Jag visste inte hur gamla vägen skulle se ut, och tydligen åkte någon av vid Krusenberg en timme senare.
E4:an var helt ok. Hantverkarskåpen sladdade runt i moddsträngen. Mer försiktiga bilister körde inte över 60km/h – kanske hade de redan bytt till sommardäck.
Det var inga köer på motorvägen. På Arlanda var däremot hela avgångshallen full av kö. En lång rad av människor, tvärs över hela hallen, långsamt på väg bort mot zigzaglabyrinten framför säkerhetskontrollen.
Eftersom jag inte hade lust med det så hade den långa kön inget med mig att göra. Ibland funderar jag på om guldkort är moraliskt förkastliga. En filosofiskt utbildad vän påpekade en gång att privilegiers legitimitet beror på hur de har förtjänats.
Jag vet inte om jag verkligen har förtjänat att gå före i kön eller havregrynsgröten uppe i SAS-loungen bara för att jag flyger ofta. SAS verkar i alla fall tycka det - eller de tror i alla fall att de tjänar mer pengar om de är snälla mot oss som flyger ofta.
En flygplats utan guldkort kanske skulle höja lägstanivån för alla resenärer? Eller ge gröten till de hungriga och fast track till de till de sena? Till var resenär efter behov. Den klasslösa flygplatsen liksom.
När jag känner mig lite så där romantiskt folkhemsnostaligsk kan jag tänka att det borde gå att se flygplatsen som ett gemensamt projekt. Korta köer, sköna stolar, och fri gröt till alla!
Mer troligt är kanske att servicenivån skulle anpassas till den snålaste Ryan Air-resenären. (En vision av helvetets övre kretsar sveper förbi.)
Ganska snart skulle nog guldkorten ha ersatts med partikort. För rättvisans skull.
