Karl Marx skrev att historien upprepar sig, första gången som tragedi och andra gången som fars. I Uppsala kommunfullmäktige verkar farsen ha kommit före tragedin.
För fyra år sedan blev lokalpartiet Utvecklingspartiet Demokraterna, som gått till val på spårvägsmotstånd och maktskifte, vågmästare. Raskt bytte partiet både spårvägsmotståndet och maktskiftet mot en nyinrättad, heltidsarvoderad post åt sin partiledare. Folk skakade på huvudet. Så fungerar en fars: ingen kommer till skada, utom möjligen väljarna.
Inför årets val tapetserade Liberalerna staden med budskapet ”Utan oss går det rött åt helvete”. Det skedde med sådan frenesi att UNT:s ledarkrönikör uppfattade partiets största löfte som att ”hålla Socialdemokraterna borta från makten”. Det hann inte rinna mycket vatten i Fyrisån innan Liberalerna hade bytt sina tre mandat mot en kommunalrådspost i Socialdemokraternas styre.
Jag antar att den här sortens realpolitik är något som Uppsalas statsvetarstudenter analyserar vid Gamla torget. Eller så passar den bättre för en av de där stormiga diskussionerna efter ett par öl på nation. Jag föreställer mig höstrusk utanför fönstren och en regnblöt valaffisch på bordet. En teologistudent menar att det var en varning som alltför få hörsammade. En litteraturvetare från Smålands nation hävdar att det var en profetia av det grekiska slaget, den sort som ingen kan undfly. En svartklädd filosof räcker upp handen och påpekar att det rör sig om en implikation: om inte L, så rött. Ingenstans står det vad som händer med L. Att därav dra slutsatsen att Liberalerna i styret innebär ett styre som inte är rött är ett klassiskt felslut, förnekande av försatsen. En teknolog skakar på huvudet och menar att valaffischer aldrig har varit avsedda att lösas som rallyrebusar.
Affischen har alltså aldrig ljugit. Det var väljarna som brast i satslogik.
Kanske var det ingen tragedi vi bevittnade, utan en ordvits. Eller en tentafråga i satslogik.
Jag sympatiserar med teknologen. Men för Uppsalas skull hoppas jag att Liberalerna, trots sina rebusartade valaffischer, får ut mer av sin byteshandel och även ordnar mer resurser till lärdomsstadens skolor.
Hur som helst: det är höst, vi är i opposition, och den riktiga tragedin ligger inte i mandatfördelningen.
Ett tiotal motioner från förra mandatperioden behandlades. Bland dem fanns ett förslag från Kristdemokraterna om att ”brukare inom hemtjänsten ska kunna välja kön på den omsorgspersonal som ska utföra intima moment”. Kommunen har själv fått be om ursäkt efter larmen om sexuella övergrepp mot äldre kvinnor som fått hemtjänst i sina hem. Mot den bakgrunden tycker jag att förslaget är mer än rimligt. Socialdemokraterna och deras samarbetspartier menade dock att det skulle ställa till för mycket problem i schemaläggningen, och röstade ned motionen.
På ett sätt blev debatten bra – systemets behov av effektivitet ställdes mot individens behov av trygghet.
Systemet vann.
Det är höst.







