Ytterligare en regnig lördagsförmiddag har spenderats i ett internt partimöte. Denna gång på “förbundsråd”, då länets alla föreningsordförande samt de som länets årsmöte utsett till länsförbundsstyrelse träffas. Det här är inte en organisation som håller på med politik utan en del av själva partiapparatens interna administration och struktur.
Länsförbundsordföranden inleder mötet med att konstatera problemet i just detta, många folkvalda har redan sina dagar fyllda av offentliga uppdrag, vilket leder till att själva partiorganisationen ibland fått komma i andra hand. Även om vi vare sig kan eller vill bli ett folkrörelseparti av socialdemokratiskt eller centerpartistiskt snitt så har den eftersatta partiorganisationen skadat oss. (Varit “förödande för vår kultur”).
Jag har full förståelse för om någon utomstående ser det här som navelskådande. Men problemet är verkligt - åtminstone för partiet i Uppsala kommun. Nya medlemmar, fulla av energi och politiskt intresse, tenderar att fastna i partiorganisationen som i första hand håller på med formalia och stöttar kampanjer designade av en fjärran riksorganisation. Politik diskuteras av de folkvalda i slutna möten dit medlemmarna inte har tillträde. Eftersom folk blir medlemmar i ett politiskt parti för att de är intresserade av politik tröttnar flera och lämnar verksamheten.
Det här är eventuellt ett Uppsalaproblem. Partiorganisationen här är extra krånglig med 12 småföreningar som tillsammans bildar en krets. Förutom att kretsen vart fjärde år kallar till nomineringsstämma för att (lätt förenklat) bestämma vilka som ska bli partiets folkvalda i kommunen nästa mandatperiod, så ägnar man sig mest åt administration och kampanjer av olika slag.
I andra, mindre, norduppländska kommuner bjuds intresserade nya medlemmar tydligen in till kommunfullmäktigegruppens möten och hänger om de vill med på rikskonferenser om politikutveckling. Jag tror olikheten beror på skillnad både i storlek och antal intresserade. Resultatet blir i alla fall att även de medlemmar som sitter i nämnder och styrelser ofta inte har tillträde till de interna diskussionerna.
Frågan vi på lördagsmorgonen försöker besvara är både viktigt och tydlig: varför ska någon bli medlem i Moderaterna?
Jag tror det fungerar bäst om man hittat en politik och en politiker som man tror på och vill stötta. (Jag ser min egen video från valet 2010 och tror jag kom in i partiet på rätt sätt.) Om man går med för att påverka eller själv driva frågor tror jag att man riskerar att bli besviken. (Jag har dock några idéer jag ska testa med min föreningsstyrelse nästa gång vi träffas.)
Dagens kändistalare var Martin Borgs, partiets kommunikationschef och den ursprunglige slöseriombudsmannen. Som dalmas i skuggan av dômen påmindes han tydligen om hur Gustav Vasa stal kyrkklockorna, men hans presentation handlade om hur vi med idéer och statistik ska vinna valet 2022.
Samtiden präglas av rekordstor pessimism. Rödgröna väljare var lite mer uppåt direkt efter valet 2018, men deras optimism har under de senaste kvartalen förbytts i framtidspessimism. Vad det gäller det egna partiets möjligheter att vinna stöd bland väljarna är Moderater och kristdemokrater positiva, men inga är så övertygade om att historien är på deras sida som Sverigedemokraternas väljare.
SD har nu störst förtroende hos väljarna i frågor som migration och lag och ordning. Allt eftersom allt fler frågor, som välfärd och skola, “invandrifieras” vinner SD förtroende där också. Moderaterna är starka i frågor som jobb, företagande, ekonomi, försvar och (kanske lite förvånande) miljö.
Borgs beskrev en fyrfältare där väljare och partier placeras ut baserat på optimism/pessimism och pragmatisk/idealism. Moderaterna kommer att närma sig 2022 som pragmatiska optimister. Vi driver förändring. Vi säger som det är. Vi är att lita på. Och vi tror att Sveriges bästa dagar ligger framför oss.
Några sköna målgrupper placerades också ut: t.ex. kosmopoliter som gillar kultur och resor, män som kör (eller vill köra) tyska bilar, kvinnor som gillar dyra väskor och följer influencers, strävsam och skötsamma akademiker som arbetar i privat sektor och bor i universitetsstäder, samt hantverkare som gillar arbetslinjen och tycker man ska säga som det är. (Målgruppsbeskrivingar är lite som politikens horoskop, men jag tycker de är jätteroliga.)
Pragmatisk optimism passar mig bra. Låt oss identifiera möjligheter och utmaningar för att med excel-ark i högsta hugg rulla ut fungerande lösningar. Om vi är den nya mitten så tänker jag vara mitten-radikal!