Politikerutfrågning om världens fattiga

Jag var förbi och lyssnade på Diakonias politikerutfrågning i Missionskyrkan i onsdags. Jag har aldrig varit på en politikerutfrågning förr, så jag visste inte vad som var att vänta.

På plats satt politikerna uppradade längs ett bord framför ett femtiotal åskådare. Jag gissar att åtminstone hälften kom från ett politiskt parti.

Det hela började, efter introduktioner, med att moderatorn från Diakonia berättade att antalet fattiga i världen under de senaste 20 åren minskat med 2 miljarder tack vara u-landsbiståndet från de rika länderna. Jag började akut sakna Johan Norberg och mumlade för mig själv lite om frihandel, marknadsekonomi, demokrati, och så.

Formatet var enkelt. Diakonias moderator hade förberett frågor (som kanske kunde vara väl ledande, och kanske lät som om de var hämtade ur en broschyr från Broderskapsrörelsen) och lät sedan politikerna i tur och ordning svara på dem.

Eftersom ingen Sverigedemokrat fanns på plats tycker alla partier ganska lika om bistånd. Debatten fick handla om de små saker man kunde hitta. Siffror flög genom luften. 1%-målets uppfyllande på 70-talet diskuterades. Vänsterpartiet och miljöpartiet försökte provocera lite, men ingen plockade upp handsken. Det blev inte jättespännande.

Den konstigaste delen var när vi fick se en inspelning av någon som spelade ett retrospel om en man i slips som gömmer sig i en buske och sedan hoppar runt och samlar ihop pengar som hänger i luften. När man spelat färdigt ska man skriva på Diakonias upprop mot skatteflykt.

(Nej, ingen politiker var för skatteflykt.)

Till spelet kopplades också ett litet rollspel. En man från Diakonia lovade en annan man från Diakonia 15% av intäkterna om han fick gräva upp guld för 100 miljoner i dennes trädgård. Men när guldet var uppe blev utbetalningen bara en krona eftersom kostnaderna för arbete och immateriella rättigheter varit så stora. Jag blev tvungen att dra slutsatsen att Diakonia nog menar väl, men inte verkar ha en aning om vad de pratar om.

Generellt är jag tyvärr förvånad över den låga nivån. Tre frågor jag gärna hade ställt är:

1. Alla här verkar vara överens om att det är viktigt att mäta hur mycket pengar, som del av BPI, som Sverige spenderar på bistånd. Däremot verkar många av er vara mot att man mäter resultatet av insatserna. I privat verksamhet, som jag kommer ifrån, brukar vi ofta säga ”what gets measured gets done”. Hur resonerar du?
2. Baserat på det lilla rollspelet vi såg efter dataspelandet verkar det (i en välvillig tolkning) som att Diakonia är skeptiska till att kostnader för patent och andra immateriella rättigheter kan minska vinsten (och därmed företagsskatten) i länder i tredje världen. Hur ser du på forskare, uppfinnare, och utvecklares rätt att få betalt för sitt arbete?
3. I inledningen hörde vi hur hur miljarder människor lämnat fattigdom och fått bättre liv under de senaste 20 åren. Vad beror det på, och hur ska vi säkerställa att det fortsätter?

Dessutom hade jag avinstallerat dataspelet och givit moderatorn en bok att läsa.

Kandidat

När man är kandidat ska man ha en flyer. Även om man står på vad jag kallar ”riskfri plats” (typ #54) kan man ha en flyer. Det är frivilligt – alla har inte en flyer. En flyer består av en bild, en kort text, och ett käckt citat. Det är för sent att vara blyg nu. Jag har en flyer.

Själva produktionen har inte varit helt okomplicerad. Det professionellt tagna porträttet ratades efter att min kära hustru beskrivit det bland annat med orden "medelålders" och "överviktig".

Med hjälp av min, inom området selfies, mycket kompetenta tweendotter togs en ny omgång bilder. Trots svagt ljus, envis blixt, och förunderliga slutartider fick vi till en bild som kanske inte var direkt tekniskt perfekt, men där jag (om jag får säga det själv) ser relativt sympatisk ut.

”Looking good man” var det snabba instagramomdömmet från andra sidan jorden.

Vissa redaktörer, som kanske sitter fast i patriarkala förklaringssystem, tyckte dock mest att det hela liknande Miss Universe. (Vissa redaktörer bör nog hoppas att den blå sidan vinner valet. Annars kanske någon skulle kunna bli en av de första att hämtas upp av omärkta lastbilar för transport till Gudruns omskolningsläger.)

Eller så syftade redaktören på min text. Jag är ju en positiv person som föredrar att prata om saker som jag är för. Det kanske kan få (cyniska?) människor att tycka att jag låter som en Miss Universekandidat. Jag tycker att fler borde prova att vara för bra saker och mot dåliga. Det tar en längre än man tror. (Jag lovar att vara mot något i kommande texter.)

Vi har i alla fall ute och delade ut flyers. Det var jag, min riksdagsledamot Ulrika, hennes politiske sekreterare Gustav, och Maria som inte är politiker längre. Min snåla tilldelning om 200 flyers gick snabbt åt bland villorna. Sunnersta är ju som bekant större än Tierp.

Dagens fråga var om en strokedrabbad mor långt över 90 bör hjälpas att rösta blankt för att hålla tillbaka SD. Jag bad att få återkomma. (Nej, det gör ingen skillnad.)

En vision för Uppsala

Som kandidat ska man ha en vision för framtidens Uppsala. Ok, här kommer en:

"Det ska vara omöjligt att göra en topp 100-lista för världens bästa universitet utan att ha med Uppsala."

Så, då var det klart.

Knackutbildning

Ett av resultaten av kandidatutbildningen var att jag kallades till knackutbildning. Återigen är jag osäker på om jag blev inbjuden eller kallad, men vid fyra på söndagseftermiddagen var jag i alla fall tillbaka på kampanjhögkvarteret.

Vi var en ganska liten grupp som hade valt att bli utbildade på en söndag. Lärarsatsningen var desto mer imponerande, både Nina Lagh och Gunnar Hedberg fanns på plats.

Dörrknacking har tydligen inte varit så här populärt sedan Tage Elanders tid. Nu ska dörrarna knackas, och det ska vara rätt dörrar. Moderater ska gå och rösta, och vi ska behålla ”våra” sossar från förra valet.

Efter den korta inledningen, bytte utbildningen format. I konversationsform gav Nina och Gunnar sin bild av två frågor som många väljare vill prata om: vården och tiggarna.

Lagh berättade om att personalnöjdheten på Akademiska Sjukhuset har förbättrats sedan 2006, och hur man arbetar med att sjuksköterskor ska kunna lämna över enklare uppgifter (som hantering av mat och tvätt) till mindre kvalificerad personal. Höjningen av landstingsskatten gick däremot till kollektivtrafiken.

Hedberg, som också sitter i Uppsala Stadsmissions styrelse, berättade om hur stödet till hemlösa utvecklats sedan de romska tiggarna från Rumänien dök upp. Eftersom romerna ofta har barn med sig, och stadsmissionens traditionella klientel mest består missbrukare och psykiskt sjuka, har man gjort sitt bästa för att separera grupperna. Han ger inte själv pengar till tiggarna utanför våra affärer, men gärna mat eller liknade.

Här berättade flera av deltagarna att de sett yngre gym-killar i en svart BMW stanna och samla ihop tiggarnas pengar vid dagens slut. Hedberg uppmanade dem att genast tipsa polisen vid första tecken på människohandel.

Slutligen är mitt initiativ, att som medelålders gå med i och engagera mig i ett politiskt parti samt dokumentera min upplevelse, så unikt att "någon forskare i statsvetenskap borde studera mig".

Demokratiäventyr: Valupptakt

I lördags var det Moderat valupptakt på Flustret. Den milda paradoxen av ett parti av individualister som försöker samordna sig var åter aktuell. (Sammantaget var det hela trevligt.)

Det var som vanligt fint väder i Uppsala. Jag parkerade i Industristaden och gick en kort promenad genom stadsparken, förbi dess solbadare och möhippor, innan jag bortom partiets ansiktsmålning och ponnyridning fick mig en kopp kaffe. Jag börjar känna igen, och bli igenkänd av, en del människor nu.

Det blev dags för att lyssna på Fredrik och Fredrik. Vi gick bort till storbilden. Det fanns stora öl och rosévin. Likheten med en kickoff på jobbet blev tydligt.

Statsministern började strålande. Jag kände en fläkt av Tegnér och tyckte mig se en skymt av världens kanske bästa omvalskampanj.

Tyvärr planade det ut lite. Jag blev lite fundersam över varför Fredrik vill göra det svårare att överklaga konstiga byggplaner – att stå på statens eller det stora byggbolagets sida mot en enskild individ kändes inte självklart som en Moderat ståndpunkt. Medias stora bomb, att dagens flyktingmottagning kommer att kosta en del, passerade utan att jag noterade det. Efter statsministern talade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt med entusiasm.

Därefter följde premiär för valfilm och vallåt. Vi erbjöds att dansa synkroniserat till vallåten.

Joining the dark side (Skrivövning, ironi, och trams)

Till min glädje har jag sedan jag gick med i partiet fått chansen att hjälpa till en del med format och utkast till både texter och tal. Ibland kommer dock innehållet i vägen för formen, så jag provade att skriva för en fiktiv vänsterkandidat på temat frihet, trygghet, och arbete. Syftet var naturligtvis bara att utforska och visa ett sätt att strukturera budskapet.

Året är 2022. Blir ni övertygade? ;-)

*** START ***

I riksdagen har jag, sedan jag först fick ert förtroende 2014, i huvudsak arbetat för med tre teman för mitt engagemang. De är:

1. Frihet. Den som är rädd är inte fri. Idag har alla rätt till bostad, arbete, skola och vård. Jag är särskilt nöjd med hur vi genom nya skatter på osolidariskt boende i villor och bostadsrätter under perioden 2018 till 2022 kunnat bygga 200.000 nya hyresrätter per år. Alla gemensamt ägda och administrerade.
2. Trygghet är en fråga i det stora och det lilla. Omorganisationen av polisen till folkpolis gör att de idag är välkomna i de förorter där de tidigare bara visade sig i kravallutrustning. Att säga upp någon bara för att en kapitalist vill göra mer vinst är inte längre tillåtet, och efter att rasistiska partier förbjöds i lag 2020 går alla nu säkra på våra gator.
3. Arbete och trygga förhållanden på arbetsmarknaden. I Sverige och i världen har jag motverkat nyliberalism och kapitalism. Stärkta fackföreningar har givit högre löner och säkrare anställningar. Efter att vi gjorde skolor och sjukhus gemensamma igen efter valet 2014 har arbetslösheten minskat, kvalitén ökat, och glädjen i att arbeta för allas bästa kommit tillbaka.

Mina personliga bidrag till detta har varit:

• Motion XXX om förbud mot rasistiska partier.
• Motion XXX om förbud för medlemmar i rasistiska partier att arbeta i den gemensamma sektorn.
• Motion XXX om omvandlingen av närpolisen till folkpolis.
• Motion XXX om förbud mot att säga upp medarbetare för att öka vinsten.

Med ert förtroende nu i valet, vill jag arbeta för:

1. Vidareutveckling av förbudet mot rasistiska partier att gälla alla osolidariska partier.
2. En mer aktiv utrikespolitik där vi samarbetar närmare med våra naturliga allierade som Venezuela och Hamas.
3. Höjda skatter på bostadsrättsföreningar i syfte att ombilda dem till hyresrätter och återföra dem till det gemensamma.
4. Ett närmare samarbete mellan folkliga organisationer och folkpolisen, med särskilt fokus på att säkerställa att musiker eller lärare inte sprider pedofila, rasistiska, eller osolidariska budskap.

*** SLUT ***

På kandidatsamtal

Strax innan vi åkte upp till de Jämtländska skogarna, sjöarna, och bergen (där mobiltelefoner inte fungerar, bäckarnas vatten kan drickas, och man får döda sin egen lunch) var jag inbjuden på kandidatsamtal i det fortfarande (nästan) helt anonyma kampanjhögkvarteret.

(Egentligen vet jag inte om jag blev inbjuden eller kallad, jag fick helt enkelt ett mejl och svängde förbi. Det har varit trevligt på kampanjhögkvarteret när jag varit där, så det kändes inte som någon belastning, och jag vet från tidigare i år att även den som suttit i riksdagen i snart 20 år också måste gå på de obligatoriska utbildningarna.)

I dörren mötte jag partiombudsmannen som fått de ”fördomsfria chokladbollarna” från Älvkarleby i knät. Hon var på bra humör, verkade ha kommit framåt i sakfrågan, och förklarade att bakverken tydligen inte innehöll tillräckligt med choklad för att få kallas chokladbollar. Jag nämnde andra saker som de inte heller bestod av.

Innan vi satte oss ned märkte jag att man hade ändrat min bostadsort från Sunnersta till Uppsala på valsedlarna. Någon hade tydligen tyckt att det var bäst så. Jag blev aldrig tillfrågad och det kändes lite sent att påpeka att Sunnersta är stort som Leksand. (Och större än både Tierp och Östhammar.)

Själva kandidatsamtalet var både spännande och trevligt. En checklista gicks igenom:

• Jag hade inga konstiga konkurser, skandaler, eller skilsmässor i bagaget.
• Jag vågar både stå i valstuga och knacka dörr.
• Jag har inget emot att knacka dörr i mitt eget område. Den här frågan överraskade mig lite eftersom tanken att någon vill kandidera men inte vill berätta det för sina grannar känns lite konstig. En av mina grundtankar är ju att medelklassen i partiets starkaste distrikt (mitt) behöver representeras bättre. (Eller det var åtminstone min tanke innan min bostadsort ändrades...)
• Jag fick ingående frågor om vilka epostlistor jag har tillgång till. Det här känner jag mig ganska villrådig och lite skeptisk till. Även om jag förstår poängen med att (eventuellt ytligt) bekanta bör känna till att jag står på en lista, vet jag inte hur gärna de vill bli mejlade om det. I övrigt berördes nya och sociala media sparsamt, men epost verkar hett.
• Man hade läst min blogg utan att ha några kommentarer. (Jag hoppas att det inte ändras efter den här posten.)
• Visst kan jag hjälpa till att lägga lite papper i kuvert. (Nej, jag fick inget beting.)
• Som heltidsarbetande, med barn, och som reser en hel del i jobbet, är jag inte så tillgänglig dagtid. Man skulle försöka ordna kvälls eller helgtider i valstugan. (Jag antar att intresset för att stå i stuga är större nu när folk själva kandiderar än inför EU-valet.)
• Jag kan dela ut valsedlar på valdagen. (Kom igen – jag har ju övat!)
• Antalet personröster som jag skulle kunna få uppskattades. Riktigt varför jag uppskattades kunna få upp till fem gånger så många personkryss som en genomsnittlig kandidat i slutet av kommunlistan förstod jag inte helt, men jag hoppas att det inte har alltför mycket med de där epostadresserna att göra.
• Slutligen har jag tydligen helt rätt ålder. Samma grupp miljöpartister inte gillar verkar moderaterna alltså ha för få av. Ok. Det var dags för nästa kandidats kandidatsamtal.

En nästan helt orelaterad iakttagelse från tidigare resor under semestern är att de verkar finnas ”Modiga Moderater™” i Varberg.

Nytt demokratiäventyr: Manifestation mot ISIS

I lördags frågade min vän och riksdagsledamot Ulrika Karlsson om jag ville ”haka på” när hon skulle tala på en manifestation med anledning av situationen i norra Irak.

Naturligtvis ville jag det.

På plats vajade många flaggor. Naturligtvis den vanliga kurdiska, men även PKK-flaggor i två varianter, samt en lila med ett kors på som tydligen symboliserade Kurdistans kristna. En vänlig kvinna från den kurdiska delen av Iran hjälpte mig att avkoda flaggorna. PKK verkade inte vara så populära.

Min gissning är att det kanske var 200 personer på plats. Vi var nog ungefär tio som inte förstod kurdiska, och de i slöja var högst hälften så många som vi.

Ulrika hade feber, men fick fram tre viktiga poänger:

• Det som pågår är etnisk rensning och kan vara (på väg att bli) ett folkmord
• Ulrika har själv varit på plats i Kurdistan
• Sverige och moderaterna stödjer USAs bombningar av ISIS

Flera talare följde. Vänsterpartiet skylde allt på USA. Centern pratade om Gaza. En palestinsk organisation uttryckte solidaritet. Slutligen uppstod ett tumult när en talare tydligen ifrågasatte Peshmergas mod. Efter burop och en kort polisinsats återgick det mesta till ordningen och efter lite pampig högtalarmusik avslutades det hela.

Min slutsats är att jag borde läsa åtminstone en bok om Kurdistans historia. Alla förslag mottages tacksamt.