När man är kandidat ska man ha en flyer. Även om man står på vad jag kallar ”riskfri plats” (typ #54) kan man ha en flyer. Det är frivilligt – alla har inte en flyer. En flyer består av en bild, en kort text, och ett käckt citat. Det är för sent att vara blyg nu. Jag har en flyer.
Själva produktionen har inte varit helt okomplicerad. Det professionellt tagna porträttet ratades efter att min kära hustru beskrivit det bland annat med orden "medelålders" och "överviktig".
Med hjälp av min, inom området selfies, mycket kompetenta tweendotter togs en ny omgång bilder. Trots svagt ljus, envis blixt, och förunderliga slutartider fick vi till en bild som kanske inte var direkt tekniskt perfekt, men där jag (om jag får säga det själv) ser relativt sympatisk ut.
”Looking good man” var det snabba instagramomdömmet från andra sidan jorden.
Vissa redaktörer, som kanske sitter fast i patriarkala förklaringssystem, tyckte dock mest att det hela liknande Miss Universe. (Vissa redaktörer bör nog hoppas att den blå sidan vinner valet. Annars kanske någon skulle kunna bli en av de första att hämtas upp av omärkta lastbilar för transport till Gudruns omskolningsläger.)
Eller så syftade redaktören på min text. Jag är ju en positiv person som föredrar att prata om saker som jag är för. Det kanske kan få (cyniska?) människor att tycka att jag låter som en Miss Universekandidat. Jag tycker att fler borde prova att vara för bra saker och mot dåliga. Det tar en längre än man tror. (Jag lovar att vara mot något i kommande texter.)
Vi har i alla fall ute och delade ut flyers. Det var jag, min riksdagsledamot Ulrika, hennes politiske sekreterare Gustav, och Maria som inte är politiker längre. Min snåla tilldelning om 200 flyers gick snabbt åt bland villorna. Sunnersta är ju som bekant större än Tierp.
Dagens fråga var om en strokedrabbad mor långt över 90 bör hjälpas att rösta blankt för att hålla tillbaka SD. Jag bad att få återkomma. (Nej, det gör ingen skillnad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar