Solen över Sunnersta

Tidigare i våras ägnade Sunnersta Egnahemsförening så gott som hela sitt årsmöte åt hur man gör sin egen solel. Kostnad, återbetalningstid, och effekt från olika typer av solceller förklarades. Nyttan av parallellkoppling gicks igenom. Likaså hur teknik, lagstiftning, och ekonomi kring inkoppling på nätet ser ut. Allt rikligt illustrerat med bilder från presentatörens anläggning på förrådstaket. 12 – 13 års återbetalningstid räknade han med.

Kommunen är positiv och har till och med skapat en solkarta där man kan zooma in på sitt (eller någon annans) hus och se hur mycket el man skulle kunna producera på sina tak. Med Teslas Powerwall skulle man sedan (åtminstone i teorin) kunna använda sparad solenergi på natten eller för att ladda sin elbil.

Men nu har de rödgröna tagit över och det nära och småskaliga ska ersättas. Nu är det storskaligt och långt borta som gäller. Två stora vindkraftverk i andra kommunen ska köpas in.

Tydligen kostar ett vindkraftverk knappt 50 miljoner och återbetalningstiden ligger kring 25 år. Det är lätt att ta risker med andras pengar.

Min enkla åsikt är att kommunen ska hålla sig till sin kärnverksamhet. Det är tillräckligt svårt att få den rätt. Helt vansinnigt låter att man verkar ta pengar från skolan för att finansiera sitt vindkraftsäventyr.

Efter solcellspresentationen avhandlades övriga ärenden snabbt:

• En busshållplats saknade bänk.
• En boulebana har anlagts i en park.
• Den gamla campingen och badet vid kohagen har sålts till en privat investerare. Viss förvirring uppstod här kring om detta verkligen hade hänt, om höghus skulle byggas, eller om kommunen planerade att arrendera tillbaka området. Svar saknades dock.
• Telia levererar inte tjänster i Uppsala Stadsnäts fiber utan föredrar att dra egen fiber.
• En villa ska byggas om till flyktingboende. Det funderades lite över om det var en planförändring och varför entreprenören hade valt att köpa in sig i det här inte helt billiga området. (Nu efter Expressens granskning är det inte så svårt att förstå hur de kunde bjuda över barnfamiljerna i en eventuell budgivning. Alla jämförelser mellan fattigpensionärer och ensamkommande är missriktat - välfärdsstaten bygger, som Bo Rothstein påpekat, inte på altruism utan på ömsesidighet. Flyktingmottagandet betalas från biståndsbudgeten och är öronmärkt för “ickemedborgare”.)
• Cykelvägen till Gottsunda är dålig.
• Stigen nere vid Ekoln är vattensjuk. Föreningens vanliga kontakt på kommunen har gått i pension. Oro ifall den nye någonsin varit i Sunnersta uppstod.

Sammanfattningsvis tycker jag att gränsrotsperspektivet på miljö och energiförsörjning var spännande, både rent tekniskt/praktiskt, men också att det plockats upp av engahemsföreningingen.

Föreningen verkar tyvärr i övrigt vara väldigt reaktiv. Eventuellt borde den inför nästa val lansera en vision för Sunnersta och publicera hur politikerna på listorna ställer sig. (Lite som Naturskyddsföreningen och NRA.) Man har kanske underskattat sin potentiella makt.

Idrottande medelklassbarn som problem eller förebild?

DN rapporterar om Centrum för Idrottsforsknings (CIFs) rapport till idrottsministern, och fokuserar på lokalt aktivitetsstöd (LOK).

Lokalt aktivitetsstöd betalas ut av staten för ”att stödja idrottslig föreningsverksamhet för barn mellan 7-25 år”. Lite oväntat har staten överlämnat uppgiften att fördela statsbidraget till Riksidrottsförbundet, men så verkar det ha fungerat i över 100 år så det kan nog fungera en stund till.

Det hela är enkelt – en förening får en peng för varje gruppaktivitet och en peng för varje barn eller ungdom som är med. Man måste sporta i 60 minuter och varje person få bara räknas en gång per dag. Enkelheten gör det tydligt, lättbegripligt, och transparent. Fotbollen får mest pengar.

DN fokuserar på tabellerna 3.3.4 och 3.3.5 på sidorna 80-81. Rika barn (barn i kommuner med högre medelinkomst) idrottar tydligen mest och får därför även mest i bidrag. Analyser saknas inte:

• Utredaren själv, Johan R Norberg, menar att det här visar att idrotten har sin starkaste bas i en relativt välmående medelklass, och hoppas att man politiskt ska stötta idrotten där den ”mår sämst”.
• Leif Karlsson, sportchef för AIK Ungdomsfotboll i Solna där LOK-stödet på 827 kr per barn och år är högst i landet, menar att det här kommer sig av att barn i kommunen kan välja mellan många sporter och många olika nivåer av träning. I kommunen finns också många framgångsrika elitlag.
• Johan Esk, krönikör på DN, menar att idrotten alltid är en spegel av samhället i övrigt. Landet vill att idrotten ska vara en folkrörelse, idrottsrörelsen har alltid varit nära knuten till arbetarrörelsen, och detta är en katastrof. Övergiva idrottsromantiska idrottsplatser mörknar i trävirket.
• Björn af Kleen fascineras av att Danderyd ligger högt på listan. Han har just läst en 700-sidors ”elitstudie” om Djursholm, där medelinkomsten är högst i landet och aktivitet från födseln är en obligatorisk del av livet. Idrotten handlar här inte om att skapa stjärnor eller något bruksbetonat hejande på ett lokalt lag – utan om tradition, estetik, och personlig ”drive”. Kleen menar att lokalt aktivitetsstöd förstärker ojämlikheter.

Jag tycker att ett enkelt, tydligt, lättbegripligt, och transperent bidragssystem är eftersträvansvärt. Idrottande barn kan vara en rimlig målgrupp för stöd. Möjligen är det ett problem att pengarna går via Riksidrottsförbundet och därmed inte till spontanidrott eller andra verksamheter utanför RF.

Den klåfingriga statens förespråkare vill naturligtvis in och detaljstyra, men jag tror att ett enkelt system som styr mot en "idrottande medelklasslivsstil" kan vara rätt. (Om man nu ska styra alls.) Möjligen kan jag se problem i Solna om bredden går förlorad och 13-åringar som inte längre platsar i laget skickas hem för att äta chips framför tipsextra, men det hanteras antagligen via kommunens stora idrottsutbud – annars skulle man nog inte kunna vara Sveriges mesta barnidrottskommun. Om jag ska oroa mig för något är det när kostnader för medlemsavgifter, utrustning, och annat ökar.

Folkrörelseromantik och åskådarsport får folk också gärna ägna sig åt, men inte för skattepengar.

Kretsårsmöte med analys, opinion, decemberöverenskommelse, immigration, tiggare, kaffe, och eventuell kvotering

Förra veckan var det moderat kretsårsmöte på Göteborgs nation. Ny kretsstyrelse skulle väljas. Jag var där, representerandes Uppsala södra. Ibland förundras jag lite över hur snabbt det gått från att lajka lite inlägg på Facebook till att ha rösträtt på nomineringsmöten, kretsårsmöten, och länsförbundsstämmor. Min slutsats är att fler av mina intelligenta och balanserade vänner borde hitta partier att engagera sig i – det skulle kunna ge oss ett ännu bättre land.

Mötet inleddes med en genomgång av opinionsläget av Nya Moderaternas kommunikations- och analyschef Per Nilsson. Analyschefen var mycket välklädd, kanske börjar minnet av 2007 års ”guide till nya moderaternas utseende” att blekna? Kanske gällde det aldrig interna möten.

Nilsson sammanfattade läget som stort drama i politiken men stilla i opinionen eftersom det inte sker någon utveckling i politikinnehållet vare sig hos majoriteten eller hos oppositionen. Välfärd, migration, och jobb är de stora frågorna. De rödgröna har misslyckats med att visa regeringsduglighet, och (s) med lydpartier saknar svar på samhällsutmaningarna. Tyvärr upplever väljarna idag att moderaterna också saknar svar.

Decemberöverenskommelsen försvarades med sedvanlig partihögkvartersfrenesi. Tove Lifvendahl och andra kritiker vill, enligt Nilsson, att moderaterna ska bli ett stödparti till socialdemokraterna. Det är möjligt att man kunde se en del försiktiga huvudskakningar i publiken.

Obligatorisk West Wing-referens: Att se en analyschef i aktion är lite som att träffa Bruno Gianelli. Förutom att Nilsson menade att olika partier är starka i olika frågor, och valet avgörs av hur viktiga de frågorna är på valdagen. Kanske fick han Gianelli att framstå som en idealist.

Fredrik Ahlstedt pratade därefter om immigrationsfrågor ur ett Uppsalaperspektiv. Uppsala kommer att ta emot 150 nya flyktingar under året. Tillgången på bostäder begränsar antalet, inte mängden arbetstillfällen. Det finns gott om jobb i Uppsala. Arbetslösheten bland utrikes födda ligger tydligen på 11%-12% i Uppsala. (Hur värdefull en siffra som grupperar ihop det tyska professorsparet ner längs gatan med en nyanländ, asylsökande analfabet är lämnar jag för tillfället obesvarad.)

”Politikutveckling pågår” är svaret i frågan om tiggandet. Men att ”väljarna inte accepterar tiggeriet” samt att ”vi inte kan ha camping i våra parker” verkar vara utgångspunkter.

Efter en kort kaffepaus var det dags att välja kretsstyrelse och valberedning. Eftersom det blev votering om i princip alla poster tog röstandet fram till midnatt. Jag önskar att debatterande kring de inledande sak- och policyfrågorna var lika livliga som talandet för de olika kandidaterna. Kanske var det så att olika politiska inriktningar (nya/gamla/liberaler/konservativa) stod mot varandra i personvalen, men att jag (som ny i partiet) inte kan läsa tillräckligt bra mellan raderna.

Till min förvåning fanns det bland djurliknelser och sportanalogier även en hel del räknande av antalet män och kvinnor. Är vi verkligen för kvotering?

Jag tänker på Ulrika, Marta, Therez, Cecilia, Liv, Anna, Alba, och Emma. På gamla kursare. På alla kvinnliga chefer jag haft. Tanken att de skulle behöva kvoteras in känns nästan som en förolämpning.

Det finns betydligt mer intressanta kriterier än kön att gå efter när jag väljer vem jag ska rösta på.