Idrottande medelklassbarn som problem eller förebild?

DN rapporterar om Centrum för Idrottsforsknings (CIFs) rapport till idrottsministern, och fokuserar på lokalt aktivitetsstöd (LOK).

Lokalt aktivitetsstöd betalas ut av staten för ”att stödja idrottslig föreningsverksamhet för barn mellan 7-25 år”. Lite oväntat har staten överlämnat uppgiften att fördela statsbidraget till Riksidrottsförbundet, men så verkar det ha fungerat i över 100 år så det kan nog fungera en stund till.

Det hela är enkelt – en förening får en peng för varje gruppaktivitet och en peng för varje barn eller ungdom som är med. Man måste sporta i 60 minuter och varje person få bara räknas en gång per dag. Enkelheten gör det tydligt, lättbegripligt, och transparent. Fotbollen får mest pengar.

DN fokuserar på tabellerna 3.3.4 och 3.3.5 på sidorna 80-81. Rika barn (barn i kommuner med högre medelinkomst) idrottar tydligen mest och får därför även mest i bidrag. Analyser saknas inte:

• Utredaren själv, Johan R Norberg, menar att det här visar att idrotten har sin starkaste bas i en relativt välmående medelklass, och hoppas att man politiskt ska stötta idrotten där den ”mår sämst”.
• Leif Karlsson, sportchef för AIK Ungdomsfotboll i Solna där LOK-stödet på 827 kr per barn och år är högst i landet, menar att det här kommer sig av att barn i kommunen kan välja mellan många sporter och många olika nivåer av träning. I kommunen finns också många framgångsrika elitlag.
• Johan Esk, krönikör på DN, menar att idrotten alltid är en spegel av samhället i övrigt. Landet vill att idrotten ska vara en folkrörelse, idrottsrörelsen har alltid varit nära knuten till arbetarrörelsen, och detta är en katastrof. Övergiva idrottsromantiska idrottsplatser mörknar i trävirket.
• Björn af Kleen fascineras av att Danderyd ligger högt på listan. Han har just läst en 700-sidors ”elitstudie” om Djursholm, där medelinkomsten är högst i landet och aktivitet från födseln är en obligatorisk del av livet. Idrotten handlar här inte om att skapa stjärnor eller något bruksbetonat hejande på ett lokalt lag – utan om tradition, estetik, och personlig ”drive”. Kleen menar att lokalt aktivitetsstöd förstärker ojämlikheter.

Jag tycker att ett enkelt, tydligt, lättbegripligt, och transperent bidragssystem är eftersträvansvärt. Idrottande barn kan vara en rimlig målgrupp för stöd. Möjligen är det ett problem att pengarna går via Riksidrottsförbundet och därmed inte till spontanidrott eller andra verksamheter utanför RF.

Den klåfingriga statens förespråkare vill naturligtvis in och detaljstyra, men jag tror att ett enkelt system som styr mot en "idrottande medelklasslivsstil" kan vara rätt. (Om man nu ska styra alls.) Möjligen kan jag se problem i Solna om bredden går förlorad och 13-åringar som inte längre platsar i laget skickas hem för att äta chips framför tipsextra, men det hanteras antagligen via kommunens stora idrottsutbud – annars skulle man nog inte kunna vara Sveriges mesta barnidrottskommun. Om jag ska oroa mig för något är det när kostnader för medlemsavgifter, utrustning, och annat ökar.

Folkrörelseromantik och åskådarsport får folk också gärna ägna sig åt, men inte för skattepengar.