Någon form av nypremiär för Don Giovanni. Man har tydligen fixat och donat under Operans yta de senaste fem månaderna. Nu var allt klart. Utom textmaskinen.
Opera är lika vackert utan textmaskin. Kanske mer meditativt. Även om handlingen i stort inte är någon överraskning är det inte utan att jag bland undrar vad de pratar om. Kanske borde man lära sig lite operaitalienska.
Det här är helaftonsunderhållning från 1700-talet. Till en början tycker jag alltid att det lägre tempot är svårt att komma in i. Man får inte ta fram mobiltelefonen.
Men det är lång ifrån tråkigt - när Don Giovanni behöver slappna av lite efter problem med en vålnad är det picknick, boxvin, och Figaros bröllop som gäller.
Att gå på operan är rena skatteåterbäringen. Eftersom jag samma helg läser Fredrik Segerfeldts Befria kulturen från politiken (”Det är som att höra någon skrika i örat på en i en timma att läsa den här boken” säger Jonas Sjöstedt) kan jag inte undgå att tänka på att ungefär 6/7 av biljettpriset plockas upp av skattebetalarna. Som ett alternativ till jobbskatteavdrag kan man alltså gå på operan. Om man har råd.
Personligen har jag aldrig riktigt trott på de som menar att pengainsamling till kulturen måste ha statens våldsmonopol i ryggen. Människor gillar ju kultur. Men makt och lojalitetsförhållanden skulle naturligtvis förändras om pengarna inte gick via politiker och byråkrater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar