Tillväxtkritikens världsbild

Under min resa hem från Köpenhamn med SAS kollektivtrafik inledde jag förra fredagens fredagsmys med Cola, nötter, och en tillväxtkritisk bok.

Det är uppfriskande att läsa en bok, i vilken en doktor i samhällsplanering, helt utan ironi, på temat "Min barndoms förort" skriver:

"På gula gården ordnades ständigt gemensamma fester med ärtsoppa eller chili con carne och vi lyssnade på Nationalteatern."

Parodi är omöjlig. Bröd och skådespel. Kollektivismens och likriktningens blöta yllefilt.

En del av de 24 rösterna ”om evig tillväxt på en ändlig planet” är lugnare. Fredrik Lindström vill få oss att ifrågasätta om konsumtion leder till lycka och oroas över att ekonomiska metaforer får allt större plats i språket. En skribent talar sig varm för liftande (vilket den ”liberalistiska hegemonin” tydligen är mot) och funderar på om hon skulle vilja åka med i en stadsjeep. En konstnär ogillar effektivitet och tvivlar på att tillväxt är förenligt med demokrati. En bloggare och småbrukare menar att kopplingen mellan tillväxt och energianvändning är ”stenhård”.

Så, är boken läsvärd? Kanske.

För de redan frälsta är det antagligen skön läsning. Kollektivismen, skepsisen mot demokrati, tveksamheten mot utveckling, avfärdandet av frihet – allt finns där. Naturligtvis uppblandat med mycket annat ganska skönt snack, men det är det som sticker ut.

För oss andra ger det en intressant inblick.