YIMBY står för ”Yes In My Back Yard”. Så här beskriver de sig själva:
”När vi ser planer på en ny stadsdel på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget. När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är. Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i.”
Första gången jag stötte på dem var på en träff om stadsplanering. Deras företrädare gick till frenetiskt angrepp mot Gula stigen som han genast ville se bebyggd med höghus.
Övertygelsen om att allt skulle bli bra bara man fick bort grönområdena förvånade mig. Min övertygelse är snarare den motsatta – det är tillgången till vatten, natur, idrott, och friluftsliv som gör Sunnersta attraktivt.
Hus omgiva av lummigt trädgårdar verkar vara väldigt provocerande för en del. Så provocerande att de inte bara väljer att bo någon annanstans själva, utan vill ha bort det för alla andra också.
Mitt problem med YIMBY börjar i mitten. Med ”M” för ”My”. Det är nämligen sällan på sin egen bakgård ängen, parken, grönområdet som de vill exploatera ligger. Kanske borde de kalla sig ”YISEBY” (Yes In Someone Else's Back Yard”) istället. Trovärdigheten skulle vara större om de själva både bodde där innan och efter att miljonprogramsliknande nyfunkiskolosser tagit plats.
Egentligen handlar det om äganderätt. Extrempunkterna i ståndpunktsregistret borde vara att (a) alla rättigheter slutar i tomtgräns eller att (b) allt som påverkar upplevelsen eller värdet av min egendom är en inskränkning av min äganderätt och därmed ett brott mot det mänskliga rättigheterna.
Ingen av extrempunkterna verkar rimlig.
Det mest extrema, verkliga exemplet jag kan komma på är vännerna som helt plötsligt hade fått ett träcklager inpå tomten. (Ja, mänskligt bajs. Importerat från grannkommunen mot god betalning. Ja, det luktade. Ja, på riktigt.) Jag hör YIMBYsarna gråta i bakgrunden, när bajsprojektet fick avbrytas.
Vanligtvis är det nog varesig så dramatiskt eller tydligt. Mark på platser där många vill bo är helt enkelt värd väldigt mycket pengar. Snabbaste sättet att lägga vantarna på de pengarna är att bygga högt och tätt för att snabbt sälja av. (Inget ”M” varesig före eller efter. Mer ”ta pengarna och spring”.)
Med risk för att låta som Göran Greider – den enda balanserande motkraft jag kan se är politiken. De som bor och har för avsikt att bo kvar bör ges stort inflytande över alla förändringar.
Välvilligt tolkat tror jag YIMBYsarna söker den täta, effektiva staden. Men jag är tyvärr måttligt imponerad av deras visionslösa förtätning. Allt behöver inte vara nyfunkis. Alla parker och grönområden måste inte bort.
Med risk för att låta som Aftonbladet – jag gillar olika.
Och när vi nu ska gå vidare i södra Uppsala, låt oss då tala trädgårdsstäder, stadsparker, vertical farming, och stadsjordbruk. Ett av världens främsta lantbruksuniversitet ligger runt knuten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar